Halloween

I dag är det halloween. En helg jag är lite kluven inför. I mitt tycke är det väl amerikanskt, men samtidigt tilltalas jag av det festliga med maskerad, påhitt, pumpor och möjligheten att anordna fest med ett riktigt härligt tema. Vi har haft två mycket söta små monster som gick "Bus eller godis". Min äldste son öppnade dörren när de ringde på och stod sedan och bara stirrade på dem ett par minuter utan att säga ett ord. De började skruva lätt oroligt på sig efter ett tag, men lyckades kraxa fram ett ynkligt bus eller godis. Så klart de fick godis - det sista som fanns hemma - bra för min obefintliga midja (alternativt allt för befintliga midja).
På tal om halloween fest var det en nästan surrealistisk känsla att vistas i lärdomsstaden Lund i lördags kväll. Ur den täta dimman utkristalliserades spöken, skelett, häxor och kor; studenter på väg till fest. Dom kyrkan skymtades som en stor stenkoloss i dimman och det lyste bara i ett fåtal av tornfönstren. lite Känslan att befinna sig i en film noir upptagning var överväldigande!

En vanlig lördag - igen...

Äntligen har höstens färgprakt sprakat loss! Det är så fantastiskt vackert att se solljuset silas genom de höstskrudade lövkronorna, känna vinden riva och slita, se dimmorna leka tafatt i de tidiga morgontimmarna. Hösten är en årstid när det känns att man lever!

I dag har jag varit och vinterskott bilen. Svårt att förstå obehaget jag hade mot detta för ett och ett halvt år sedan. Supertrevliga gubbar som jobbar snabbt och effektivt, utan ett uns av manschauvinism som jag inbillar mig finns på alla mansdominerade arbetsplatser. Det finns kanske, men det är inget man märker av som kund - och det gillar jag!
(Märker nu när jag skriver att rättstavningsprogrammet inte gillar att jag skriver färgprakt utan tycker det ska stå färg prakt och supertrevliga ska vara super trevliga. Irriterande för oss avstavningspoliser!).
Den trevliga stunden på däckfirman gav energi att åka och storhandla och det var ju tur eftersom jag sprang på en mycket kär väninna. När jag var på väg att lasta bilen fick jag vara med om ett av höstens magiska och vemodiga ögonblick - ovanför mig i dimman skymtade jag vildgässen på väg söderöver; jag tyckte de ropade "kom med! kom med!"... Ett kort ögonblick kändes det lockande att bara kunna sträcka ut armarna och med ett par flaxande kunna lyfta, men sedan besinnade jag mig. Det är ju nu allt det roliga kommer! Avstampet inför julen - vad jag älskar det!

Morgonstund har guld i mund...

Ännu en arbetsvecka har rusat förbi och nu är det näst sista helgen i oktober! Otroligt vad tiden går; eller den går väl inte snabbare nu än förut, men känslan av att livet bara svischar förbi och jag själv är statist i stället för huvudperson är märkbar och lite jobbig... Vi har väl alla en dröm om att åtminstone få vara leading star i filmen om oss själva?

I morse hade jag förmånen att få köra äldste sonen till tentan som startade kl. 8. Alternativet för honom var att ta bussen kl. 06.20, vilket inte kändes bra i mitt mammasamvete. Förmån och förmån förresten, det är lite av en efterhandskonstruktion. Just när väckarklockan gav sig till känna kändes det ganska oförmånligt, lite som ett sms-lån, men när vi väl var på väg var det fantastiskt. En underbar morgonrodnad och ett lätt dis som filtrerade de, nu äntligen, praktfulla höstfärgerna.
 Det är en fantastisk upplevelse att köra genom en folktom stad och vara med under uppvaknandet. Lund, en normal lördagsmorgon, ger inte direkt något tecken på sprudlande folkliv. Denna lördag var det annorlunda. Runt Victoriastadion vibrerade det av rörelse; ett lämmeltåg av studenter i olika grader av nervositet drogs dit som av magnetiska krafter. Som en av Hampus kursare uttryckte det: "Att vakna en lördag strax efter kl. 6 känns väldigt annorlunda!". Studenter i frack och långklänning skådas ju ganska frekvent, men då rör det sig oftast om söndagsmorgnar på väg hem via någon lämplig frukostbuffé...
På vägen hem denna underbara morgon funderade jag över hur mycket jag uppskattar när en stad vaknar till liv. Vi bodde i centrala Lund innan vi flyttade till eget hus och just de stilla morgnarna kan jag sakna. Den stillhet som råder här hemma är mer ett normalt skede, pågående dygnet runt...
Att vakna upp när imamen kallar till morgonbön är fantastiskt och det är något jag fortfarande kan sakna. Det är en speciell doft i de stora städerna i arabvärlden; Kairo och Doha har jag egna erfarenheter ifrån och som ett arabiskt ordspråk säger: "den har inte levt, som ej hört kamelerna bröla i öknen på morgonen". Att se den blodröda solen gå upp och höra slamret från människorna som vaknar och ger sig ut för att arbeta och starta dagen.
Paris är en underbar stad dygnet runt, men morgnarna slår det mesta. Den typiska Parisdoften - en blandning av avgaser, metron, galuoise, morgonkaffe och alla ljuvliga dofter från bagerierna; de "gröna männen" som tar hand om nattens sopor, tutande, morgonstressade bilister i sina små troligen icke-miljövänliga bilar och så vidare.
New Delhi och Mumbai - den mättade doften av brinnande komockor; aldrig tyst, men trots det hör man staden vakna...

Kanske är det denna romantiska bild av morgonens stillhet och känslan av att i stunden vara ensam i NUET som gör det så extra välgörande för själen att ge sig ut på tidiga morgonpromenader och joggingturer? En känsla av pånyttfödelse - både för jaget och världen...

Oktoberdag i praktskrud

En fantastisk lördag! Strålande väder; sol från en klarblå himmel efter en kall natt med markfrost. I söderläge fick jag nästan vårkänslor av den värmande solen och den så här års vanligtvis lyckligt avsomnade, efter devisen det man inte ser finns inte, städluthern väcktes temporärt (hoppas jag!) till liv igen. Med iver och frenesi grep jag an projekt fönsterputsning. I och för sig ingen större affär numera med vippfönster och bara två sidor att putsa, men ändå! Fönsterputsning är ju en städhandling som faktiskt ger direkt resultat till skillnad mot mycket annat tröstlöst man ägnar sig åt i den genren...Rena fönster kräver naturligtvis rena fönsterbleck, så även dessa fick sig en duvning och lyser nu tjusigt vita igen efter en tid i grått töcken. Tanken var egentligen att åka till IKEA denna lördag, men en sådan sysselsättning gör sig bättre i annan väderlek. Nya byråer ska inköpas till Pontus kläder och tanken och förhoppningen är att en någon annan i familjen ska få plats med allehanda tyger, sybehör och målargrejor i någon liten låda. Skriver förhoppning eftersom båda sönerna har tämligen digra garderober, trots hård gallring för drygt en månad sedan...Hans garderob har på något outrundligt sätt blivit helt skev, av sig själv - jo, det är sant! Vi var på nedervåningen och hörde plötsligt ett mycket märkligt ljud från ovan. Tämligen oreligiösa som vi är, trodde vi inte att det var Gud som talade till oss, men kan ju erkänna att det var lite läskigt innan vi kom underfund med vad som hänt. Det mesta av kläderna är förpassat till klädkammaren, men garderoben står kvar som ett minnesmärke över svunna tider. Eller om det har med ställtiden för tippbesök att göra? Faktum är att den är infernaliskt tung och troligen kräver släp för transporten och genast blir det ett problem. The story of my life: "en liten grej för dig är ett gigantiskt problem för mig". Lika bra det var för fint väder idag, så kunde jag fortsätta utveckla min skicklighet i att skjuta upp till en morgondag inom en inte allt för nära framtid...
När jag ändå var i "strunta-i-IKEA"-mood passade jag på att höstskruda trädgården och klippa ner allt det vildvuxna som har fått husera fritt. Med nyputsade fönster och klippta buskar blev det plötsligt väldigt ljust inomhus! Årets, troligen, sista rosor står i en vas i köket. Lite vemodigt, men fortsätter oktober som det har varit sista veckan är det inte svårt att leva!
Tittade på gårdagens Skavlan på svtplay alldeles nyss. Programmet brukar vara bra, men jag tyckte det hade en extra puls igår. Blev väldigt förtjust i Noel Gallagher och såg den sorg som strök över hans ansikte varje gång Liam kom på tal. Det är inte lätt att sörja ett levande syskon...
Avslutar med några rader av Erik Blomberg, som jag försöker tänka på när mörkret i mig försöker ta över:

"Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,

där intet mörker är."     

Ännu en dag av ett liv passerar...

Så kan snart ännu en lördag läggas i malpåse. En lördag med väldigt abrupt uppvaknande för min del. Jag vaknade av att det dånade till och insåg snart att det troligtvis regnade, tittade på klockan som till min stora förvåning visade på strax före 8 (jag hade alltså sovit i princip nio timmar - minns inte när det hände senast) och bestämde mig för att gå upp. När jag rullade upp rullgardinen insåg jag att dånet inte var regn utan en riktigt ordentlig hagelskur - gatan utanför var helt vit! När jag gick ut för att hämta morgontidningen var det rejält halt under fötterna, men det är väl bara att vänja sig; enligt vissa väderleksprognoser är det risk för frost redan i natt...Efter frukost roade jag mig en stund med att titta på vår rödhake som hoppade runt bland hagelkornen på gräsmattan och försökte få i sig något ätbart. Han är en återkommande och mycket välkommen gäst hos oss - liten och kaxig, väjer inte för skator och kajor många gånger större än han själv. Finns alldeles för få med de egenskaperna bland oss människor!
Den långa natten har straffat sig med dagslång huvudvärk och nedsatt humör och ork. Tvingade mig att gå ut en stund mitt på dagen; ut och ut förresten, körde till Systembolaget och köpte två flaskor Rioja samt hämtade mina beställda Blossa 2011. Tycker dessa glöggflaskor är fantastiskt tilltalande i designen. Som Hampus uttryckte det: "Jag skulle köpa dem bara för flaskan!". Passade även på, när jag ändå släpat mig ut, att köpa lite nya växter - har man inget annat att göra kan man alltid ägna sig åt lite hemmapiffande. I övrigt har dagen mest varit sittandes i en fåtölj. Jag har lyckats läsa ut Camilla Läckbergs Änglamakerskan - mot alla odds...Tillhör inte alls hennes beundrare, men ibland är det skönt att läsa något banalt och intelligensbefriande. Jag gillar deckare, men hennes är inte riktigt i min smak och inte blev det bättre när jag sett någon av dem som TV-serie - jisses så dåligt det var!
Sådana här dagar när tiden bara passerar utan att man deltar är bland de värsta som finns för mig. Det ger utrymme för tankar och resor inom mig själv som jag helst undviker. Det som göms - det glöms! JAG VET - så är det dessvärre inte. Jag har letat efter mig själv och en mening, inte med livet, utan med sammanhang. Den sista tiden har jag känt att jag isolerar mig alltmer och det är något som skrämmer mig, eftersom jag är rädd för att stanna kvar i denna instängdhet och känna mig nöjd med endast mitt eget sällskap. I längden vet jag att det inte är mitt rätta jag, men det blir svårare och svårare att kliva ur den där kvasitrygga bubblan ju längre tid som går. Av samma anledning är jag vettskrämd för att behöva sjukskriva mig - tänk om jag aldrig orkar gå tillbaka ut i verkligheten?
I morgon är en annan dag och kanske till och med en annorlunda verklighet? Tror det är bättre för mig att inte sova så många timmar - det tycks bara skapa nedstämdhet och melankoliska tankar.

HÄR och NU! Det ska bli mitt nya motto! Jag är inte rädd - jag kan flyga!
 (På bilden är det yngste sonen som gör sitt premiärfallskärmshopp)

Dimhöljda dagar

Dimma är ett ord som har haft stor betydelse de senaste morgnarna och en bit in på förmiddagarna. Visst är det något magiskt med dimma? Den lätta dimman som likt älvor dansar över åkrar och ängar tidigt på morgonen, triggar fantasin och skapar minnesbilder av barndomens sagor. Eller den täta dimman som omsluter hela världen i tystnad och som kan skapa ett visst obehag av vad som döljer sig i allt det mjölkvita. Att vakna upp en tidig morgon när dimman ligger likt bomull utanför fönstret och grannhuset på andra sidan gatan inte längre är synligt får mig att känna mig helt ensam i världen, men oftast känner jag mig trygg i den känslan. Handlar det månne om att ha en grundtrygghet inom sig? Det gläder mig i så fall eftersom jag just nu befinner mig i en period av vacklande självkänsla och ett självförtroende i dalande.
Anledningen till våra dagliga dimmor är så klart de fantastiska sensommardagar vi har haft den senaste veckan. Underbart! I lugn och ro har man möjlighet att njuta av trädgårdens höstarbete och de remonterade rosorna är fantastiska i sin färgprakt. Det är till och med så att de envetna myggorna känns trivsamma när de slår sig blodiga (?) mot fönsterrutorna på kvällen. Vår trädgård är ett sammel SURRium av flitiga bin och humlor som bokstavligen suger ur varje droppe från dessa sommarens sista dagar.
Även för mig, som gillar höstens tillåtande natur och klang av melankoli, är värmen och sommarens åtkomst ett välkommet avbrott. Tids nog blir det heldagsregn och vinande stormar, som hotar lyfta taken. Men tills dess gäller det att tanka solljus och lägga månadsskiftet september/oktober i minnespåsen för kommande ruskdagar. Med tanke på hur rönnbärsträdens grenar fullkomligt dignar av bär, så är förutsättningarna för en riktig vinter goda. Jag har laddat upp med massor av böcker, ljus och snart är även vin- och glöggförråd fyllt!
I morgon ska det hinnas med att såga ner ett körsbärsträd, som står helt fel och i stället för körsbär har det de sista åren mest producerat bladlöss, en hög med tvätt måste strykas och på eftermiddagen är det äntligen dags för Les Miserables. Förhoppningsvis startar söndagen med en dimhöljd verklighet!