Ser en strimma av ljus!

Har haft några riktigt bra dagar! I torsdags hade jag lyckats få tag i biljetter till genrepet av Johan Wester och Anders Jansson nya show Köp mjölk. Skriv bok. En fantastisk föreställning med två sanna entertainers i huvudrollerna! Deras förmåga till improvisation och omedelbara humor i nära samarbete med publiken är fullständigt enastående. Jag betalade 100 kr per biljett och det var en mycket billig peng för så många och hjärtliga skratt. Tala om energikick!
I fredags hade jag två väninnor på middag. Vi träffas tyvärr inte så ofta, men när vi gör det så är det ett ständigt surr och en massa skratt. Extra roligt hade vi åt att det samtidigt som vi satt och drack vin och mådde gott, fanns det en hantverkare ute i förrådet för att fixa pannan och min solpanel. Solpanelen har tyvärr sprungit läck, men förhoppningsvis kan de laga den genom att skära loss glasen och löda ihop hålen, men för detta arbete krävs dagsljus och högre värme. Kostar säkert skjortan...Nåväl, denna hantverkare, Sam, hade visat ett visst intresse för mig. Eller, rättare sagt, jag fick för mig det och berättade så klart det för mina väninnor och beskrev i målande bilder denna lille, runde figur; ca 10 kanske 15 cm kortare än jag (kändes det som i alla fall, jag mätte inte!) som påminde om en jovialisk "hopp-i-land-kalle" i någon pilsnerfilm från 1940-talet. Sönerna var på väg till kompisar, men den äldste hade knappt hunnit säga hej då förrän han ringde och sa:
"Jag tror du har fått en beundrare!"
Jag, lätt hysterisk i rösten: "VA?!?".
Hampus:" Sam frågade hur gammal du är och sa att han inte varit ute på marknaden på tio år, men kände att ni hade så mycket gemensamt...".
Jag: "Hoppas du sa att jag inte gillar äldre män."
Hampus:"Nä, mamma -det kunde jag inte. Han sa att han är 47 år...".
Så om någon gillar den här typen av män, som i sin egenskap av Greenpeaceaktivist klättrat uppför Katarinahissen för att sätta upp en banderoll med något miljöbudskap, så säg bara till. Själv kanske jag ska skaffa starkare glasögon för det är så ofta jag tycker andra ser så mycket äldre ut än jag själv...
I går så var det dags för en spontan kväll med andra väninnor. Kvällen började med Tijuana burgare och en Staropramen på Gloria´s. Många härliga skratt och massor av tjattrande - lovely! Därefter var vi på bio. Vi hade planerat att se Persbrandt i Hamilton, men inte förutsett att resten av Skåne hade samma tanke just i går. I stället fick vi nöja oss med The Girl With the Dragon Tatoo. Inte fy skam den heller! Daniel Craig har sin charm även om han inte riktigt kommer upp i Persbrandts bad-boy stuk...Slapp i alla fall med detta val att slicka bioduken. Man måste vara positiv!
Sammanfattningsvis har jag nu äntligen förstått syftet med min sjukskrivning - dum är jag inte! Jag vaknade för första gången på flera år verkligt utsövd i morse och känner att jag orkar ha roligt och att ta tillvara alla de energikickar som faktiskt finns varje dag om man bara vill. Jobbet har dränerat mig på energi sista året och det är med viss tillfredsställelse jag konstaterar att min förre chef hann gå innan jag blev sjukskriven. Han har lyckats förstöra mycket för väldigt många!
Från och med nu ska jag sluta köpa så jäkla mycket mjölk och i stället koncentrera mig på att skriva bok!

Vägen kan vara Målet...

Som jag nämnt tidigare är jag sjukskriven på grund av stress. Mot min vilja så klart! Hur ska mitt jobb klara sig utan mig?! Och jag, som för flera år sedan, lovat mig själv att aldrig mer bli "oumbärlig". Ja, ja! Jag vet att vi alla är utbytbara och om man varit borta tillräckligt länge så är det plötsligt så att någon annan (denna spännande, i så många sammanhang, ickeexisterande varelse) tagit över arbetsuppgifterna och man är ihågkommen av någon, i bästa fall... Jag har varit på jobbet ett par timmar eftersom vi haft intervjuer och det är ganska kul att märka kollegernas reaktioner: alltifrån en nästan försiktig och vördnadsfull förfrågan om hur jag egentligen mår (Tack bra!) till "Vad gör HON här??". Dessbättre är majoriteten ärligt intresserade av att jag snart ska komma tillbaka och mina fiender har jag alltid koll på, så deras reaktion har ju inte kommit som någon överraskning. Jag kan dock tänka mig att en person, i min situation som inte har mitt psyke skulle kunna knäckas av ett sådant aggressivt och hatiskt bemötande.

Lång inledning till min egentliga fundering för dagen. Senast förra veckan stannade en av mina kolleger, tillika en tidigare granne till oss, mig när jag var inom jobbet i ett ärende. Hon beklagade att hon inte kommenterat min mans bortgång, men anledningen till det var att hon tyckte det var så svårt att prata om döden. Vid ett tidigare tillfälle mötte jag en av min mans gamla arbetskamrater, som slutat jobba på stället långt innan han dog. Hon frågade hur han mådde och jag sa som det var, att han hastigt och oväntat gått bort två år tidigare. Hon gav mig en förintande blick och talade om att hon inte klarade av att jag talade om en sådan sak för henne! Vad ska jag göra då? Hur talar man om att någon inte längre finns? Jag har även mötts av anklagelser om att det är så jobbigt att min man dyker upp om man googlar hans namn! Låt bli att googla är mitt förslag...
Vi är väldigt dåliga på att hantera döden i vårt samhälle. Den händer andra, inte oss själv och våra närmaste. Men för oss som har drabbats av nära anhörigas och vänners död är det smärtsamt och jobbigt att ständigt behöva bära även bördan av andras "sorg". Man kommer aldrig över ett dödsfall - man lär sig uthärda genom att ta ett steg i taget. För min del håller jag just nu på en form av mental katharsis genom att skrapa ner gammal strukturtapet i sovrummet. Jag tar en vägg i taget; bredspacklar och målar vitt. Vet inte om färgvalet har med känslan av att vitt är asketiskt och "rent" eller om det är en protestaktion mot min man som aldrig skulle låtit mig måla vita väggar -någonstans...Arbetet tar lång tid, men jag känner att en del av min ilska försvinner i takt med att tapeten försvinner, så det finns nog någon symbolik i det.

"Sömngågaren Nicodemus på väg till Adressen. Vem har adressen? Vet inte. Men det är dit vi går." T.Tranströmer

I fablernas värld

Det var en gång fyra små fågelungar: Ugglan, Kråkan, Skatan och Lärkan. Släktskapet kan verka konstigt när man ser på det från utsidan. Utseendemässigt kan man nog finna en och annan likhet om man söker tillräckligt, men i övrigt är de fyra fågelungarna precis så olika som det låter! Ungarna växte upp i samma familj, med hyfsat lika villkor. En dag flyttade Kråkan hem till fågelpappan, med förhoppningen att livet skulle bli precis som i sagorna: det vill säga prinsessan skulle få leva lycklig och RIK i hela sitt liv - så blev det inte, men det är en helt annan historia. De övriga fågelungarna stannade kvar hos sin mamma, som kämpade för att kunna försörja dem med mat, kläder och tak över huvudet. Så småningom stakade de ut sina olika livsvägar och gav sig ut i världen för att pröva sina vingar.
Ugglan, som ansågs vara den kloka av dem, valde en akademisk väg, gifte sig ung och väntade länge med att skaffa fågelungar.
Kråkan tragglade sig genom gymnasiet, flyttade ihop med en och annan gök innan hon slutligen gifte sig, skaffade barn och gick in för att splittra och förstöra den sargade lilla fågelskaran.
Skatan hade en del problem med sanning och konsekvens, mitt och ditt och levde allt annat än La Dolce Vita...
Lärkan skaffade sig, i ung ålder, en egen liten fågelunge och gifte sig sedermera med en, som det heter, redig karl.
En dag dog fågelungarnas pappa! Kråkan och Skatan lyckades roffa åt sig lägenhetsnyckeln och passade på att åka till lägenheten och förstöra den skrivbok där fågelpappan skrivit upp alla lån han hade bistått med under årens lopp. Det mesta av pengarna hade gått till Skatan och Kråkan, så naturligtvis var det i eget intresse de handlade. När de ändå höll på passade de på att kopiera nycklarna, vilket medförde att flera saker var borta när det var dags för bouppteckningen. Till och med när alla fyra fågelungar var samlade för att städa ur lägenheten försökte Skatan förse sig med papper som skulle lämnas till bouppteckningskvinnan. Ett helt liv kastades i princip i svarta sopsäckar för naturligtvis hade Skatan och Kråkan inte tid att vara hemifrån mer än en dag för detta ändamål. Det var ju ändå bara pengarna som spelade roll (och de värdesaker som försvunnit under "resans" gång)!

Kan man någonsin förlåta sig för denna respektlösa handling mot en annan människas ägodelar, valda med omsorg och hjärta? Är det detta som ligger och mal och gör det svårt att lyfta och flyga vidare?

I will be back!

Jag försöker inbilla mig att jag gör en investering i min hälsa, men det går inget vidare. Första dagen på en fyra-veckors sjukskrivning och jag är redan uttråkad och less. Var ska det sluta? Högt blodtryck, inre stress och nedstämdhet - sådant som inte syns på utsidan och som egentligen inte känns som en sjukdom, men som - och det förstår jag faktiskt! - är en belastning främst på de inre organen som kan leda till hjärt- och kärlproblem om man inte tar varningarna på allvar. Reaktionerna på jobbet igår var nästan katastrofstämning och det har gått ut "viktig information till ALL personal"! Ryktet om min förestående död är kraftigt överdrivet (om inte tristessen tar livet av mig)! Dagen har fyllts av tvätt, försök till läsning, men när jag efter två sidor insåg att jag redan läst den härligt tjocka deckaren så tappade jag sugen. Tur det snart dimper ner ett Adlibrispaket i en brevlåda väldigt nära mig! Den dagliga långpromenaden klarades som tur var av före åskan, hagelstormen och ösregnet och sedan har det mest handlat om meningslösa datorspel och Wordfeud. Tack gode Gud för Wordfeud!
Några direkta planer, mer än motion, har jag inte. Ofrivillig ledighet känns som en belastning, men jag ska försöka vänja mig - det är ju inte så att jag inte har saker som behöver göras och framför allt slutföras...
Min förhoppning är dock att bloggen kommer att uppdateras lite oftare, att jag äntligen ska få färdigt den sista väggen i mitt sovrum: riva ner strukturtapet, bredspackla och måla vitt. Med tanke på den takten det arbetet har haft hittills tror jag inte det räcker med fyra veckor i och för sig...
Nu ska jag fortsätta oroa mig för den nyblivne körkortsägaren som är ute och kör i snö för första gången. Lagom tills jag kommit över ångesten för att de åker med sina kompisar är det dags för ångesten att de kör själv. Att bli förälder är verkligen att skaffa sig livslång oro!

Persona non grata

Det är så fascinerande hur vissa människor ständigt lyckas med bedriften att visa hur falska och genomotrevliga de är!
Inlägget i går om min pappas dödsdag har retat upp en av dem som var i högsta grad skyldig till att dödsboet tömdes på både pengar och snabbt omsättningsbara "varor" och trots att jag inte nämnde vare sig namn eller släktskap så har denna personen tyckt sig ha rätt att anmäla mitt blogginlägg till Facebook som nu har blockerat URL:en.
Har man rent mjöl i påsen handlar man inte så irrationellt och ogenomtänkt. Men hos somliga går ränderna aldrig ur! Jag blev vän med henne (ja, det är en av mina så kallade systrar jag talar om) efter fyra års osämja för jag tänkte att man ska ge alla en chans och att människor kan ändra sig - MEN vad jag bedrog mig! Hon är utsparkad ur mitt liv igen och denna gången är det icke förhandlingsbart. Mitt tålamod är tänjt till bristningsgränsen och jag kommer aldrig mer att ta emot någon "utsträckt hand" från det hållet!

I övrigt har det varit en dag i överraskningens tecken. Yngste sonen kom in på kontoret och bad om bilnyckeln strax efter lunch. Han hade klarat sitt körkort och jag visste inte ens att han hade uppkörning i dag! Blev hämtad efter kvällens biobesök (Mannen från Le Havre - rekommenderas varmt!) och ser hopp om framtiden. PAY BACK TIME :-D

Fyra år, men som igår...

Det är märkligt hur vissa dagar etsar sig fast i minnet. De dagar som man helst skulle vilja glömma lagras i kroppen och väcks till liv årligen. Dofter, känslor och reaktioner blommar upp, starkare ju närmre den utlösande händelsen ligger ens eget medvetande och känsloliv. Vem vet till exempel inte var man var och vad man gjorde vid nyheten om Palmemordet? Mordet på Anna Lindh? Eller den 11 september?
För min egen del är den 10 januari alltid förknippad med min pappas plötsliga och oväntade bortgång.  Jag var på jobbet när det hände, i kopieringsrummet närmare bestämt, och när jag kom tillbaka till mitt kontor såg jag att jag hade flera missade samtal både på min mobil och på min arbetstelefon. Den/de som hade sökt mig ringde från dolt nummer och hade inte lämnat något meddelade på någon av telefonsvararna. Strax därpå ringde det igen; den här gången var det min yngsta syster. Hon hade fått ta emot samtalet från sjukhuset när jag inte svarade. Vad som hände därefter är fortfarande, fyra år senare, kristallklart. Jag la på telefonluren, reste mig upp och gick för att tala om för min chef att jag var tvungen att gå hem. Varken förr eller senare har jag varit med om ett sådant tydligt och ogenomträngligt tunnelseende. Chefen var inte på sitt rum så jag fortsatte min zombievandring till personalrummet i förhoppning att han var där för att ta en kopp kaffe. Jag minns exakt vem som satt där och hur de reagerade på mitt beteende - till alla som undrade vad som hänt sa jag "min pappa är död; jag måste ha tag i T". Han var inte där heller så jag gick för att tala om att jag inte kunde luncha som bestämt och då var det någon som tog tag i mig och tryckte ner mig i en stol och gav mig en mugg kallt vatten.
Vad som sedan hände på sjukhuset och tiden fram till begravningen är så vidrigt pinsamt att jag inte vill skriva om det, men allt om hur illa efterlevande kan bete sig kan jag, utifrån mina erfarenheter där, säga stämmer. Insikten om att det finns pengar att ärva tar verkligen fram de allra sämsta sidorna hos vissa människor - och då talar vi inte några gigantiska summor...
Varför är det alltid det man helst vill glömma som lever sig kvar?

Meningslöst en lördagskväll

En vecka av året har nu passerat. En händelserik vecka i det stora, men inte i det lilla... Jag har varit ledig sedan i tisdags och under den tiden har min chef gått i förtida pension och med tanke på det läge som råder på arbetsplatsen har det säkert smitts en del ränker under de sista dagarna - något vi ska få presenterat för oss på måndag morgon. Ett så kallat "Halleluja" ögonblick! Vi har haft några sådana och hittills kan dessa sammanfattas i ett simpelt "OCH?", men med tilltro till det nya året så ska jag lyssna på den nya ledningsförklaringen med öppet och positivt sinnelag!
Min ledighet hade jag planerat storverk för, men det landade i stillhet. Vädret har, för att göra en enkel sammanfattning, varit bedrövligt - regn och piskande blåst (utom i går när det var strålande sol, knallblå himmel och ljuset gav stora löften om den vår som komma skall) - jag som hade tänkt tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus har legat i soffan och kollat The Wire och emellanåt ägnat mig åt Zlatan. Sockergrisen och Latmasken har helt tagit över mitt liv så det är väl tur då att jag aldrig avger nyårslöften av karaktären träning och bantning och hälsosamt leverne. Jag lovar alltid samma sak: att inte börja röka eller snusa i år heller - ett löfte jag har lyckats hålla genom åren ;-).
Sönerna har varit i Göteborg på Gothia Cup sedan i onsdags så mathållningen har varit enkelt och så långt från kostcirkeln man komma kan... Dock är kylskåpet och frysen nu fyllda med nyttigheter! Någon gång måste jag ju ta tag i den otrivsamma vetedegen som av oförklarliga skäl har samlats på mittpartiet...
Mitt nya förhållande har helt tagit över mitt liv - ständig åtkomst till nätet och dessutom alla dessa Wordfeudpartier. Partier jag förlorar i parti och minut, oavsett om det är standard eller random som spelas. Och jag som alltid tyckt att jag är så bra på Alfapet! Försöker övertyga mig om att det är själva deltagandet som är roligt...det går så där!
Pallrade mig ut en stund idag alltså och fyllde på matförråden och passade även på att ta en titt på den kvarvarande rean. Det blev lite fynd på Esprit: två tröjor i vårfärger och en sjal. Känns bra att ha något nytt när det äntligen blir vår. Naturen tror vi är där redan. Mina rosor har slagit ut flera nya blad och vårlökarna är en bra bit upp i rabatterna. De stackars vildgässen är helt ur kurs - ena dagen flyger de söderut och nästa är de på väg åt norr. Kan det vara dessa krafter som styr att jag ännu inte lyckats flytta in i detta årets almanacka? Tror jag ska ta tag i det direkt - jag har ju utlovat invitationer till middagar...

Ett flytt - ett nytt!

2011: året som kändes som en parentes. Ett och annat guldkorn innehöll det, men mycket kändes tungt och jobbigt. Starten på året var bra! Och det hände ju en del positiva saker under året:

 Det blev ovanligt många biobesök "Änglagård 3", "Pirates of Carribean", "Harry Potter 7" och ett par kvalitetsfilmer på Kino.
"Förvandlingen" på Hipp och "Les Miserables" på Malmö Opera var två fantastiska teaterbesök att minnas.
Flera mycket trevliga middagar och After Work med väninnorna.
 Det lokala biblioteket bjöd på ett brett spektrum av författarkvällar där Arkan Asaad gjorde ett oförglömligt intryck med sin insiktsfulla och humoristiska berättelse om hur det är att drabbas av hederskultursproblematiken som ung man.
Min sorgebearbetning hos Margaretha fortsatte och gjorde nytta; åtminstone där och då. Keramiken gick in på termin två och det kändes att handlaget utvecklades och kunskapen om glasyr och och bränning utvecklades. Målningen på måndagar var också en ventil för den inre stressen och även om jag inte blivit riktigt nöjd med något alster så känns det som en vinst att jag överhuvudtaget har tagit upp den kreativa sidan igen. Den har varit väldigt saknad!
 I februari åkte vi på en efterlängtad och välbehövlig semester på Lanzarote. Lyckades varva ner redan på flygresan ner och sedan var det precis så avkopplande och mysigt som vi hade planerat. Sol, bad, god mat och goda drycker!

Någonstans i slutet av våren var det något som hände. De positiva effekterna av semestern var borta och det stora mörkret lade sig som en våtvarm filt över ångesten och den ensamhet jag omhuldat tidigare var plötsligt en betongklump som jag släpade runt på. Nu, när jag sitter och bläddrar i min kalender kan jag se att det var vid denna tid mina samtal med kuratorn avslutades och dessutom kom starten på ett år, som om allt varit som det borde i den bästa av världar, som skulle gått i festens tecken. Massor av jämna födelsedagar: min son och två kusiner som fyllde 20 år, min man skulle ha fyllt 50 år, hans bror 55 år, min pappa 70 år, min syster 40 år, min svärfar 80 år och yngste sonen 18 år. Av dessa firades en 20-årsdag, en 18-årsdag och en 80-årsdag. Känns som en stor sorg och förlust att så många födelsedagar inte kunnat firas av olika anledningar, var och en sorglig på sitt vis. En rolig 50-årsfest, som jag är glad att jag lät mig övertalas att följa med på även om jag smet lagom till dansen drog igång. Behöver tränas i social samvaro...
Flera roliga studentskivor med glada och positiva människor, men det är svårt att gå ensam på uppvaktningar. Även om jag vet att det är mina egna hjärnspöken så känner jag mig påpassad och uttittad, men medvetenheten om att felet ligger hos mig själv gör det uthärdligt.
Sommaren var ganska bedrövlig! Det blev inte många besök på stranden eftersom vädergudarna definitivt inte var på något gott humör...
Petra och jag kom äntligen iväg på vårt sedan länge planerade besök på kyrkogården i Laholm. Fortfarande lika ofattbart att hon inte finns bland oss längre...
Jobbmässigt har det varit ett tungt och stökigt år. En stor arbetsplats utan någon som håller i rodret, blir förr eller senare en alltuppslukande mekanism där alla kämpar för sin egen överlevnad och inte längre orkar stötta kolleger som är på väg att bryta ihop. En föryngring av ledningen är bra, men det är olyckligt att det är så många nya som kommer nu när alla redan är slutkörda och knappt orkar med sig själva.
Men, så här med året i backspegeln, så kunde det varit värre - vi har fått vara friska och sluppit dödsfall. Något som tyvärr drabbat andra i bekantskapskretsen. Livet är bevisligen en kamp för att överleva och det ska tydligen inte vara enkelt...

Så har vi kommit ett par dagar in på det nya året - 2012! Ett nytt oskrivet år som kan bli precis hur bra som helst om vi bara tillåter oss att njuta och känna efter i hjärtat vilken väg vi ska välja. Magkänslan är så mycket viktigare än att följa strömmen! Min inställning är att detta ska bli ett bra år - precis så bra som jag gör det! I morgon blir det utgång: Nostalgikväll på Lundia och nästa vecka är det 65-årskalas hos världens bästa grannar. Det är även inplanerat ett balkonghäng i januari och de närmaste dagarna ska jag skicka ut inbjudningar till middagar med mina väninnor. Livet är ju, som Hasse Alfredsson så rätt uttryckte det, som en tom påse tills du fyller det med något. Jag ska fylla mitt 2012 med goda vänner, god mat och dryck, ett återupptagande av mina joggningsrundor, kultur av olika slag (teater, film, konst och böcker), eget skapande och förhoppningsvis många möten med nya och gamla bekanta. Redan nu vet jag att det är flera studentfester inplanerade, bland annat yngste sonens och hans kusin. Flera av mina vänner fyller jämnt och det ska förstås firas. Själv tänker jag fly min egen 50-årsdag och resa med mina söner till Dubai. Planerar även att komma iväg på en weekend till någon storstad med någon, eller några väninnor. Vi får väl se vart de planerna landar! Det går i alla fall inte att sitta hemma och vänta på att något ska hända - man måste ta initiativet och själv styra sitt liv!

                                                       JAG KAN FLYGA!