onsdag 30 mars 2016

...säger du att du är min vän...så är du kanske det...

Ibland drabbas jag av insikter som helt får mig att tappa andan. Oftast händer det när jag är ute och springer och lyckas hamna i det underbara stadiet av flow - då när man liksom svävar fram, benen går av sig själv, blodet pumpar och tankarna är helt fria. I dag hände det när jag stod på kontoret i min ensamhet och hade det lite småtråkigt. Att prata högt för sig själv är okej en halv arbetsdag, men sedan tenderar det att bli lite enformigt. I alla fall så hade jag möjlighet att begrunda mitt förra inlägg medan jag stod och matade in rutinärenden och telefonen var så där gudomligt tyst. Plötsligt slog ordet projicering ner som en bomb! Rätt ner i skallen på lilla försvarslösa jag. Alla ni som inte har kiknat av skratt eller ramlat av stolen i chock ska få veta vad jag menar med detta.

Man kan se gårdagens beskrivna händelse som ett genombrott och det är nu min aha-upplevelse uppenbarade sig. Jag utgår i från att det scenario som jag har målat upp inom mig ska hända och gör det inte det så blir jag ilsken och utgår från att motparten är mer eller mindre dum i huvudet och bara har som huvuduppgift att på ett eller annat sätt skada eller såra mig. Med lite sansad eftertanke smög sig frågan "varför?" upp i min, av ilska överhettade hjärna, som en liten bortbyting. Det är inte så dumt att tänka ett extra varv ibland. Vi har inte träffats sedan den berömda Kyssen (ett sådant efterlängtat genombrott bör hedras med stor begynnelsebokstav) och att han inte har ringt eller försökt få kontakt på något annat sätt behöver ju inte betyda att ursprungsfrågan - för er som glömt eller slarvigt nog inte har läst alla mina väl underbyggda inlägg så löd den "Vågar vi inleda något..." - har besvarats med ett nej från hans sida.
Jag står för allt annat jag tillskrev hans personlighet; även bekräftelsedansen, men i all min insiktsfulla tankeverksamhet under eftermiddagen så kom jag på något jag har fått höra förut... Håll i er för nu skjuter jag från höften! "Det är mannen som för på dansgolvet!" En replik som har fört mig så långt från pardansens svängande man kan komma. Jag har ALLTID varit den som för - från lågstadiediscots tryckare till studentbalerna och det gick alldeles utmärkt. Men då var mina danspartners underordnade min naturliga auktoritet och hängde väl med i svängarna av ren rädsla. När min man och jag i vår ungdom skulle gå och lära oss modern sällskapsdans hos Birgit Wettergren, så uppenbarades mitt osynliga handikapp - det var INTE jag som skulle bestämma på dansgolvet!! Men herregud! Det finns ju ingen som är lika bra på att bestämma som jag! Det kan inom parentes sägas att det inte gick lysande på den där danskursen - riktigt utför, när inte ens vår näpna ungdomliga framtoning hjälpte, gick det när vi skulle "stänga fötterna" i någon dansvariant och jag likt en gasell sprang fram mot de öppna fönstren för att stänga dem. Danska och dans har aldrig varit min grej riktigt...

Slutsatsen av denna givande eftermiddag är att jag ska sluta föra! Jag tänker inte sitta som en panelhöna och vänta på att bli uppbjuden, men jag behöver ju inte måla hela tillvaron i mörkt svartlila. Denna dag har gett mig så många vuxenpoäng så jag tror jag storknar! Och hybris. Det har jag också fått efter att ha vandrat genom city och Citygross och fått uppskattande blickar från män. Ett leende och en fräck blick kommer man långt med. Det står i Hångelboken...


För övrigt är ju en blogg en form av selfie  - dessvärre brukar jag bara ta en bild innan jag lägger ut och då kan man hamna i sådana här lätt prekära situationer då man får krypa till korset och erkänna att man kanske har överreagerat en liten smula. För att man kanhända hyser en viss förkärlek för att vara den som för i dansen...

 

tisdag 29 mars 2016

...men ett hjärta kan gå i tusen bitar...

En i sig simpel fråga. En fråga som i mitt tycke borde ha ställts för länge sedan. En fråga uttalad med stor rädsla i blicken. En fråga bekräftad med heta kyssar.
I dag blir det ett utlämnande inlägg av en privat och intim karaktär som jag brukar undvika, men jag behöver sätta ord på mina förvirrade, förbannade, förnedrade känslor och tankar. Det är ju trots allt jag som har makten över VAD som skrivs och OM det ska publiceras.

"Vad säger du? Vågar vi inleda något med tanke på hur lika vi är?"

Varför ställs en sådan fråga med rädsla för avvisande i blicken och beseglas (ännu ett underbart alltför sällan använt ord i min vokabulär!) med en kyss om man sedan inte kan hantera svaret? I så fall är det bättre att helt enkelt "bli upphånglad mot en vägg på Gloria's" - haha! Lite skoj för stunden utan krav. Men den manlige följetongen i mitt liv under de senaste två åren har en märklig tendens att bjuda upp till bekräftelsedans så fort han känner att mitt intresse för honom falnar. Och jag, min idiot, sväljer betet varje gång! Hur många gånger kan man låta sitt hjärta krossas av samme man?!? Jag känner mig så grymt förnedrad, förkrossad, förbannad och, faktiskt, förundrad över både mitt eget och hans beteende. Hur kan jag fortfarande vara förälskad i honom trots att jag vet att det handlar om maktbalans och rädslor - från oss båda! Jag är livrädd för att inleda ett förhållande, låta någon komma nära och ytterst riskera att bli lämnad. Igen... Men jag känner att jag vågar ta risken! Däremot vägrar jag att förlöjligas och förnedras av någon som tror sig ha rätt att utnyttja mina känslor. Att se sig själv projiceras i någon annans beteende är intressant och skrämmande, men samtidigt frusterande eftersom  jag kan förutse beteendet till viss del men inte styra över det. Tänk all energi som jag har lagt på att trycka ner mina känslor för att inte såras, i stället för att gå vidare i försök att glömma och aktivt  leta efter ett bättre parti. Nu är maktbalansen rubbad igen och jag sitter torrögd, sömnlös och aptitlös i spillrorna av mitt krossade hjärta. Bara att bita ihop och försöka laga det igen. Och hoppas på att det ska dyka upp någon annan som inte är som jag. Någon som inte nödvändigtvis måste vinna alla kamper utan kan kompromissa och våga. Våga säga ja. Våga chansa.

fredag 11 mars 2016

Smooth Operator...

Semester! Kan vara en av mina absolut starkaste grenar. Glider ut från kontoret efter åtta timmar, välstädat skrivbord, alla underlag insorterade och en ynka liten post-it lapp till min "vikarie". När porten slår igen bakom mig så sjunker axlarna ner i normalhöjd och allt känns så där lagom avslappnat. Med raska och bestämda steg tar jag mig till fredagarnas stamhak, Stortorget, där goa väninnan Y och jag har bestämt träff. Sörjer en smula att uteserveringen inte kommit igång för det är en strålande vårdag. Vi sätter oss vid ett bord och efter en dryg halvtimme glider det in en välklädd ung man (?) och slår sig ner i baren. Efter en stund har han på ett subtilt, men alls inte otrevligt sätt, lyckats nästla sig in i vårt samtal och det slutar med att han frågar om han får äta med oss. Vad svarar man på det? Vi är ju lättövertalade och han flyttar över till vårt bord. Trevlig, men något påstridig och inte van att bli emotsagd, så kan man väl sammanfatta Jens, runt 30 år, från Västervik. Efter en stund märker jag att han flyttat närmre mig och att han trycker benet mot mitt. När Y går på toaletten (en av si så där 345 gånger), så lägger han en hand på min rygg och talar om för mig att han och hans fru är swingers. Och att han har ett hotellrum på Lundia... Huruvida frun befann sig på hotellrummet eller inte har jag ingen aning om. Han beställer in Irish coffee till oss och sedan kommer det plötsligt in tre glas vin till... Jag tillhör inte typen som låter mig bjudas på en massa alkohol - "den som är satt i skuld är icke fri" och allt det där. Hur han hade hoppats att kvällen skulle sluta var uppenbart 😊.
Det var en rolig och annorlunda kväll. Jag menar; hur ofta blir man uppraggad av någon som är typ tjugo år yngre?! Måste vara mina nyvunna raggningskunskaper som bär frukt. Min favoritservitör erbjöd sig att följa med mig till Barcelona om jag vinner resan för två som ska utlottas på hans nya jobb. Japp - *snyft* - han sviker mig! Jobbar bara kvar månaden ut, men tyckte att jag skulle bli stamgäst på hans nya arbetsplats i stället. Inte klokt vilket karl-flow jag har haft i kväll 😜.
Bådar gott inför semesterns alla galeb! För er som inte är så bevandrade i bosniska kan jag meddela att det betyder strandraggare eller skrattmås. En otroligt användbar glosa! Och, nej, det är inte på mig själv jag syftar med rubriken. Smooth operator är the Westbay- style. Själv gillar jag attack utan krumbukter!

tisdag 8 mars 2016

8 mars

Brevlådan, vit plastlåda när den var ny - numera vit plastlåda skamligt angripen av mossa - innehöll faktiskt ett brev bland reklambladen. Ett sådant där fönsterkuvert. De onödiga kuverten som oftast innehåller fakturor. I detta fallet kunde man läsa avsändare "Unilabs AB". Alla som varit på mammografi vet vad ett sådant kuvert betyder... Med skälvande fingrar bestämde jag mig för att riva upp kuvertet direkt för att få obehagligheterrna ur världen. Eller så kan man ju inte riktigt uttrycka det. Man vet ju faktiskt inte vad som står i brevet, men av någon anledning väljer jag alltid att ta det säkra före det osäkra och har redan innan jag rivit upp kuvertet målat upp värsta scenariot. Så även denna gången...
"MAMMOGRAFIUNDERSÖKNINGEN VISADE INGA TECKEN TILL BRÖSTCANCER"

I dag är det internationella kvinnodagen. En dag på året är tillägnad kvinnan och det finns män som skriker om orättvisa och matriarkaliskt förtryck. Patetiskt! För övrigt är det internationell mansdag den 19 november då även toalettens dag firas - kommentarer överflödiga... Fackförbundet Vision ordnade en after work med föreläsning och stand up på dagens tema. Mycket trevligt och lärorikt. Vi fick bland annat veta att som kvinna har man bara betalt till kl. 15:57 (mannen har betalt till kl. 17. Tänk att jag har arbetat ideellt så många år! Slår man ihop alla dessa minuter borde jag kunna vara flexledig fram till min pension - Praise Da Lord! Jämställdhet ekonomiskt, socialt och politiskt borde vara självklart, men jag ser dagligen prov på kvinnor i min egen ålder som njuter av att låta männen ta störst plats i deras liv - från söner till fädrer. Ibland tror jag att kvinnor är kvinnans största fiende när det gäller jämställdhet. En självständig, stark och oberoende kvinna anses okvinnlig av många kvinnor. Man ska behöva en man vid sin sida. En man som kan öppna trilskande burkar, lyfta tunga saker, sköta bilen och ta hand om tapetsering och målning. En man som, eftersom de tjänar mer (om jag inte minns fel nämndes siffran 3,6 miljoner i genomsnitt mer än kvinnor under sitt arbetsliv) betalar för livets guldkant. En man som försvarar oss stackars veka kvinnor mot allt det onda och farliga. Jag är kvinna. Jag är "pojkmamma" till två söner som är jämställda i sina förhållanden. Jag är stark, självständig och oberoende.  Jag är arg, förbannad och besviken på att man 2016 fortfarande inte har lyckats leva upp till lika lön för lika arbete. Jag har ingen lust att arbeta gratis  i en timme och tre minuter per arbetsdag. Med snabb huvudräkning motsvarar det fem timmar och en kvart per vecka. Sedan är det bara att fortsätta räkna... Om man inte som jag väljer att låta bli för att inte bli helgalen. Orättvisor avskyr jag!

Kanske ett osammanhängande inlägg, men om man vill hittar man den röda tråden: mammografi är för kvinnor (jättebra) och internationella kvinnodagen borde fokusera på kvinnor  och våra rättigheter, men tenderar att vinklas i antingen renodlat manshat (ingen förståelse här - jag älskar män)  eller i termer av misslyckande. Jag väljer att tänka positivt! Små långsamma framsteg är bättre än inga steg alls!

onsdag 2 mars 2016

Hångel med utvecklingspotential

Numera kan jag kalla mig hångelexpert. Ja, du läste helt rätt: hångelexpert! Inte som i expert på att hångla, utan som expert på att få till lite hederligt hångel med praktiskt taget vem jag vill. Jag har läst Boken. Här har jag vandrat större delen av mitt liv utan att ha den minsta aning om denna ovärderliga bok med 168 tips på hur man går från osynlig till att hångla med den man vill. Henrik Fexeus: "alla får ligga" - en handbok i social kompetens. Skratta på! Jag lär vara den som skrattar högst, råast och sist. Nu har jag sett ljuset... Ser framemot nästa barhäng när jag avslappnat, avväpnande och full av charm sätter klorna i någon liten läckerbit som jag har spanat in. Efter denna fantastiska läsupplevelse känner jag mig farligt oövervinnerlig. Klarar jag av att hantera denna hångelhybris som drabbat mig? Bra fråga....

Allvarligt talat så är den en rolig liten bagatell att läsa och faktum är att jag faktiskt redan praktiserar det mesta av det Fexeus försöker få oss att göra när vi mäter våra sociala förmågor i hångelzonen. Ett, sedan lång tid tillbaka, gediget intresse för kroppsspråk och ickeverbal kommunikation har uppenbarligen fått mig att undermedvetet arbeta med dessa subtila faktorer inom förförelsekonsten. Själva flirtandet och den första kontakten med okända besvärar mig inte ett dugg. Det är när motparten börjar visa ett för stort intresse som jag väljer att retirera. Det lilla problemet är ju ganska avgörande om man nu är ute efter lite hederligt hångel. Bättre fly än illa hångla är ju inte något av våra vanligaste ordspråk precis och solohångel är inte riktigt min melodi. Det är således i slutfasen som jag har förbättringsmöjligheter. Utan att vara alltför drastisk skulle jag kunna sträcka mig till att jag har en utvecklingspotential här på i runda slängar 100 %. Inte illa!!