torsdag 31 december 2020

Låt 2020 sparkas ut!

Sista dagen detta i huvudsak ganska sunkiga år. En dag som jag normalt brukar känna ett visst vemod, men icke detta år! 2020 kan sammanfattas med INSTÄLLT. Året började med stora förhoppningar och en massa inbokat i kalender. Tosca och Orfeus i underjorden lyckades vi hinna med innan Malmö Opera, som så många andra kulturinstallationer tvingades stänga ner. Möjlighet fanns till digital föreställning, men jag saknar publiken, känslan och den spända förväntan innan ridån går upp och föreställningen börjar. EN film har jag sett på bio detta år: 1917 - en riktigt bra film, som överraskade mig på många sätt. Jag är inte ett stort fan av krigsskildringar, men denna är så mycket mer än en krigsskildring - en film som visar på stark vänskap, lojalitet och hur långt man är beredd att gå för att uppfylla ett löfte. I övrigt har det blivit film via alla kanaler som erbjuder film. Men återigen: känslan att se en riktigt bra film hemma blir aldrig lika fantastisk som att dela upplevelsen med andra i en biosalong. Alla konserter som var planerade blev självklart inställda...
Jag har läste en otroligt massa böcker, tyvärr har jag inga siffror på om det är fler eller färre än vid ett normalt år, men det borde vara fler med tanke på all ensamtid man haft. Eller ska jag skriva kvalitetstid med mig själv? Jag har förstått via sociala medier att det är så man ska uttrycka det. Själv tycker jag att all kvalitetstid jag har haft med mig själv under 2020 känns ganska...tom och innehållslös. Om det är något jag har lärt mig av detta år så är det att jag gillar ensamhet när jag själv får välja. Inget påtvingat tjafs - då slår jag bakut och blir som en trotsig treåring! Jag behöver den mänskliga interaktionen och sociala aktiviteter för att få energi, annars blir jag en soffpotatis som inte får någonting vettigt gjort. Mer än självömkan och navelskådning och det är banne mig ingen direkt utvecklande utmaning att ha som huvudsysselsättning under ett helt år.

Nog om inställt. Ett annat ord som för mig symboliserar 2020 är SKAM! Har det någonsin "skammats" så mycket som detta år? Folk har knappt vågat gå in i en butik av rädsla att hängas ut för offentligt räfst och rättarting. Det kanske inte var välövertänkt att statsministern och justitieministern visade sig på köpcenter efter deras utspel om att man ska undvika just det, men jag var inte där och kan därför inte uttala mig om det var någon trängsel. Det går att hålla avstånd även på köpcenter! Den hycklande massan foliehattar som är så prudentliga och rekorderliga i sin egen verklighetsuppfattning (jag anser den vara verkligt eljest!) som sitter och pekar finger åt alla andras beteende... Jag undrar: hur vet de hur det ser ut i kollektivtrafiken, butiker, köpcenter och på restauranger? De är ju bara hemma och sköter allting via datorn. Skitsnack och direkta lögner är de åtminstone snabba med... 
Till detta vill jag även koppla ANGIVERI för det är där vi har landat. Jag vill inte dra det så långt som att hävda att det är som i totalitära stater, men jag kan under alla mina år på denna jord inte påminna mig att jag någonsin kopplat ihop med Sverige med angiveri, men det gör jag nu. Och jag menar inte angiveri när det gäller brottslighet för där passar sig foliehattarna och hycklarna noga: det kan ju få konsekvenser för dem. Jag tycker det är pinsamt, oroväckande och väldigt obehagligt!



Det går ju inte att sammanfatta ett helt år som enbart negativt och det har det inte varit heller. Det har varit många ljusa stunder i den närmaste kretsen med familj och vänner. Störst av allt detta år är så klart min nya titel. FARMOR. En titel jag bär med både stolthet och ödmjukhet. Att få egna barn är stort, underbart och villkorslös kärlek. Att få barnbarn är allt detta och så mycket mer. Det är underbart att se drag av farfar och mina egna söner i farmors älskling. Han är verkligen årets höjdpunkt!

Vi fick ju även vara med på ett vackert bröllop när barnbarnets föräldrar knöt hymnens band och sedan skulle ju barnbarnet döpas: eget namn, morfars namn och farfars namn. Härligt att han bär med sig både farfar och morfar som han tyvärr aldrig får träffa. Det blev inte riktigt som planerat eftersom vissa långväga och äldre gäster tvingades tacka nej på grund av den kinesiska farsoten, men det blev väldigt bra ändå! 

Jag ger alltid samma nyårslöfte: att inte börja röka eller snusa detta året heller och det känns skönt att kunna säga att jag har stått emot änne ett år. Heja mig!
Däremot brukar jag sätta upp mål för mig själv. Mål som jag håller för mig själv eftersom det många gånger handlar om sådant som är väldigt privat eller personligt. Något jag började med när jag insåg att jag nog är mer tävlingsinriktad än jag vill medge. Ett av årets mål var att powerwalka/jogga minst 30 minuter varje dag och det har jag gjort. I snitt går jag drygt en mil om dagen, vilket jag är nöjd med. Nöjd är jag också med att jag springer minst 1 km varje dag som jag är ute och konditionstränar. Idag fick jag notis att jag har avverkat 277,8 km under december till fots. Kan avslöja att det är betydligt många fler km än vad min bil har rullat under denna månad! Dessutom har jag lyckats med mitt viktmål som jag satte upp i januari när jag insåg att de glupska små krypen i min garderob fått mina kläder lite för slimmade. Ingen bantning eftersom jag har alldeles för lätt att dras med i vikthets (även om det bara är jag själv som hetsar...) utan mindre alkohol (enkelt för det har varken varit semesterresor eller after works som har "tyngt" det kontot under året) och mer träning. 

Mål för 2021? Joråsåatt! Det har jag, men avslöjar inte dem här. Nu ska jag fokusera på att hålla mig fortsatt frisk tills det är dags för vaccinering så att jag förhoppningsvis kan få leva mitt extroverta liv i en social kontext med massor av kramar och närhet, kulturella evenemang av olika slag, stora fester och barhäng, resor till både strand och city. Drömma kan man ju åtminstone!

Låt oss hoppas att 2021 blir ljuvligt glittrande, att avståndet mellan oss människor minskar, att alkoholen kan nyttjas invärtes i stället för på händer, att angiveri, skuldbeläggning och fuskande (jag tänker på alla som har gjort stora pengar på att fuska till sig bidrag, gå i kosmetisk konkurs, permitterat för att man kan) kommer att få betala rejält. Jag hoppas att alla mina vänner, nära och kära, som har lidit under detta år får den räkmacka de förtjänar under 2021 - inte minst alla mina vänner som driver restauranger som har fått bära en enorm börda och mycket skam detta år. Heja er!

Slutligen hoppas jag så klart att min egen familj och mina bästa vänner (ni är många och ni vet vem ni är!) ska få ett alldeles fantastiskt och underbart år!













måndag 28 december 2020

Tankar vid årets ände

"Så kom det väntade beskedet om att jul och nyår ska firas i en mindre krets (max 8 personer inkl barn rekommenderas). Genast ger vår begåvningsreserv hals: "Han (Löfven) ger sig inte förrän han har mördat alla!", "Kommer polisen och tar dem som är fler än 8 personer?", "Barn smittar ju inte så varför ska de räknas in?", "Vi har sedan länge bestämt att träffas utomhus och dricka lite glögg och dela lite julklappar med varandra!", "Jag har minsann alltid varit ensam under julen och inte en enda gång har någon brytt sig!", "Stäng Ullared!", "Jag har inte en enda gång sedan i våras lämnat mitt hem, men kan tala om hur mycket folk det är överallt!" - och så vidare. Och så vidare i en aldrig sinande ström. Jag är så trött på det så jag skulle vilja isolera mig från verkligheten bara för att slippa undan dessa intelligensbefriade varelser. 

Jag roade mig att fundera över vad jag skulle välja som ämne om jag fick äran att Sommarprata i P1. Inte helt givet, men jag tror att det hade handlat om just den här typen av mänskligt beteende som jag har så svårt för. Ni vet, de som gör och säger en sak och sedan agerar helt motsatt. Det är den där typiska klicken som har extremt mycket åsikter om hur andra beter sig, de som lever i en enorm självcentrerad bubbla där de är snudd på Moder Teresa herself, deras barn är mönstergilla exemplar som aldrig någonsin har gjort något ont och deras eget beteende är så perfekt och glimrande vackert så änglarna gråter. Det gör jag också, men säkerligen inte av samma anledning. För mig är det skrattretande att dessa självgoda människor står ut i sitt eget sällskap. Tror de inte att deras hyckleri lyser genom? En annan del av mitt Sommarprat hade säkert handlat om organisations, - och gruppdynamik. På förekommen anledning kan man säga. Efter att ha arbetat i ett organisatoriskt kaos de senaste åren med ständig omorganisation på egentligen samtliga nivåer: arbetssätt, processer och avdelningsmässigt så är jag ganska luttrad. Och faktiskt utmattad av att aldrig få stanna upp. Jag är i grunden positiv till förändringar, men har svårt att köpa meningen med förändringar för förändringars skull. Det måste finnas ett klart syfte och nåbart mål för att det ska gå att få med sig personalen. Det är inte lätt att vara chef, men saknar man ledarskapets grund; att få MED personalen på tåget, blir det total urspårning. Sjukskrivningar och undergrävande protestaktioner (i det tysta så klart för att stå upp för vad man tycker kan straffa sig!) som ställer till det för kolleger, som inte håller med om riktningen men som förstår att det måste vara någon som gör arbetet. En ond spiral som endast lyckas med att skapa ännu mer splittring och kaos. Om detta skulle jag kunna prata i flera timmar!"

Jag startade på detta blogginlägg för ett par veckor sedan, men har inte orkat skriva klart. Mitt liv har till stor del ägnats åt TV och böcker. Inte juldagarna förstås - då var det fest och glam på ett coronasäkert sätt och i små sällskap. Vet ni vad jag tror jag kommer ta med mig från 2020? Två ord som jag tycker har missbrukats: skam och hjältar. Jag tror aldrig att jag någonsin har upplevt en period där så många människor på olika sätt försökt skam,- och skuldbelägga sin omgivning. Det är djupt bekymmersamt anser jag. Vi ser att det inte hjälper med munskydd - det är bara att titta på de länder som införde munskydd i ett tidigt skede: England, Belgien, Frankrike, Italien, Tyskland, USA osv - smittspridningen har inte avtagit, viruset har inte försvunnit. Men vad vet jag!? Total avsaknad av foliehatt och faktiskt kapabel att källkritiskt granska både nyheter och vetenskapliga texter. Det andra ordet är hjälte. Missförstå mig rätt, eller fel om ni vill för ärligt talat bryr jag mig rysligt lite, jag har respekt för de som kämpar på sjukhusen och i klassrummen, men några hjältar är de inte! De får betalt för att utföra ett arbete de har utbildat sig för. En sjuksköterska som räddar någon från en eldsvåda - det är en hjälte. Att den svenska sjukvården, liksom många andra delar av den offentliga verksamheten har nedmonterats, är en strukturell politisk fråga. När det gäller den andra kategorin som gärna vill se sig som hjältar, våra lärare, vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Även lärare har ett arbete som de har utbildat sig för och i de flesta fall själva valt. Med risk för att få många käftsmällar så tycker jag det är direkt pinsamt att höra lärarkåren skrika om högre löner samtidigt som vi kan se hur den svenska kunskapsnivån sjunker och hur antagningskraven sänks för högre utbildningar för att platserna ska fyllas. Jag vet att det finns lärare som är otroligt skickliga pedagoger men tyvärr är det väldigt många som aldrig borde ha fått en plats på lärarutbildningen. Även den utbildningen har ju sänkt kraven för behörighet till löjeväckande låg nivå...

Nog med gnäll för detta år! Nästa inlägg lär bli på två rader - Årskrönikan 2020...

GOTT NYTT GLÄDJERIKT OCH INNEHÅLLSRIKT ÅR!

torsdag 3 december 2020

Tuff nog att klara mig utan pk-glasögon

Hatbrottsmotiv bakom vart femte brott stod det att läsa i tidningen häromdagen. Med andra ord är det hudfärg, religionstillhörighet eller sexuell läggning som är bakomliggande orsaker till kränkningar och övergrepp i cirka 20% av de brott som begås. Med detta i bakhuvudet så är jag glad att BRÅ äntligen ska beakta etnicitet både gällande gärningsman och brottsoffer i sina undersökningar. För vet ni vad? Det är inte bara en "underliggande strukturell rasism" som är problemet! Smaka på det en stund innan ni kastar det berömda rasismkortet i mitt ansikte. Det är en stor andel brott som begås av invandrare mot "svenska vita ungdomar".  Är dessa övergrepp alltid något vi ska se på med överseende av rädsla för att kallas rasister? Övergrepp som ska anses mindre viktiga än när övergreppen görs av "svenska vita ungdomar" mot invandrare? Jag vägrar att acceptera det! Den här flatheten och rädslan att gå till botten med problem i vårt samhälle kan i de flesta fall härledas till att etnicitet inte får/kan/ska räknas in som ett eventuellt underliggande kriterium. Hur kan man som politiker vara så rädd att faktiskt vända på varje sten? Det är inte konstigt att politiker föraktet breder ut sig... Rollen som politiker handlar om så mycket mer än att visa omvärlden vilken god människa man är som sitter på ett flyktingbarn i famnen! Det handlar om den verklighet vi lever i, den urusla integrationen och att det saknas mod och vilja att ta sig an de strukturella problem som finns i vår invandringspolitik. Daltandet och duttandet måste ta slut. NU!! 

Det är intressant (och ytterst irriterande!) att läsa kommentatorsfälten på sociala medier. Herregud, vilket underlag för forskning! Senast är ju ifrågasättandet av varför den svensk- iranske läkaren, Ahmadreza Djalili, befann sig i Iran när han häktades och dömdes till döden för spioneri. En fråga som har  besvarats i alla artiklar jag har läst om fallet: han var där som inbjuden till konferens med anledning av att han forskat i katastrofmedicin. Om folk, innan de börjar hamra på tangentborden eller bräka ut sin okunskap, kunde ta ett djupt andetag och fundera över om det de har att säga faktiskt tillför något eller om det bara glappar för att man vill bevisa att man är dum i huvudet. Så skönt det var när dessa dumheter endast ventilerades vid köksborden, eller möjligtvis i TV-soffan. Den ständiga påminnelsen om att det finns så otroligt många i den svenska begåvningsreserven är allt annat än lugnande. Det enda positiva jag kan komma på när det gäller detta kluster är att man får sitt dagliga irritationskonto uppfyllt med råge direkt man kikar in på Facebook eller Twitter. Något som faktiskt fyller en funktion när man, som jag tillbringar otroligt mycket tid med endast mig själv som arbetskollega. Vi kommer för det mesta bra överens, men det finns tillfällen när jag blir riktigt trött på mig och då är det skönt att slippa navelskådandet och kasta sig över den samlande intelligentian på sociala medier. Där är vi nämligen rörande överens Me, Myself och I! 

Just nu snöar det faktiskt utanför mitt köksfönster. Även om det verkar vara uppblandat med regn, så skapar det ändå en liten mysfaktor i mörkret. För säga vad man vill, men mörkt är det! Från man stiger upp på morgonen tills man går och lägger sig. Distansarbete ger en lite annorlunda tidsuppfattning eftersom man, åtminstone inte jag, inte kommer hem efter jobbet. Det är många kvällar runt 19 som jag har tänkt att det borde vara dags att gå och lägga sig i tron att klockan är typ 23. Finns säkert någon positiv lärdom att dra ur detta också. Så småningom när det tämligen misslyckade 2020 läggs till handlingarna. Frågan är om det ens kommer att arkiveras? Det lär åtminstone gå snabbt att skriva nyårskrönikan i år...
 
Nämen, man ska kanske kolla någon julfilm på Netflix? Tror inte jag har hunnit med riktigt alla ännu. De bästa sparas till seriösa tillfällen när man inte riskerar att somna av den sövande storyn. Eller kanske jag ska leta reda på en pulka? Det har trots allt snöat typ åtta snöflingor...