Arvssyndens åverkan

Märkligt vad vissa saker kan etsa sig fast i minnet och till och med kännas i kroppen. När jag föddes blev min farfar nästan bindgalen - han tyckte så intensivt illa om mig så att jag redan som liten kände det i hans utandning och kroppsodör. Anledningen till denna nästintill hatiska inställning gentemot mig var att jag föddes som flicka. I hans föreställningsvärld var det ett totalt misslyckande att hans äldste sons förstfödde inte var en pojke. Så hade det alltid varit i släkten Larsson - något som alla generationsfoton (tagna av en riktig fotograf; i en ATELJÈ) som hängde på släktens vardagsrumsväggar vittnade om. Vem hade hört talas om att man tog foton med en förstfödd flicka? Uppenbarligen ingen i Munkagårda...

Min farfar var en elak och dominant gubbe; van att hans ord var lag och min farmor skulle aldrig i livet haft modet att våga trotsa honom. Pappa var så auktoritetsstyrd och konflikträdd hela sitt liv så han skulle heller aldrig våga ifrågasätta det absurda i hans beteende. Jag minns ett tillfälle när vi var hemma hos dem, jag var väl i två- treårsåldern. Deras hus var fullt av spetsdukar och porslinsfigurer utplacerade på små låga välpolerade bord. Jag var ett stillsamt och försiktigt barn och hade sällan sönder någonting. Men denna gång... Jag snurrade runt i ett försök till kokett balettposition och lyckades välta ner en porslinssak i hastigheten. Farfar flög upp från sin stol och ryckte upp mig i en arm och var på väg att slå till mig, när mamma grep tag i mig och sin handväska i ett enda imponerande svep. Med högdragen min talade hon om för honom att det var sista gången hon satte sin fot i hans hem och till pappa sa hon att han kunde välja på att följa med oss hem eller leta reda på en buss. Pappa lomade iväg efter mamma, men kommenterade inte vad som hänt och vågade inte säga något till farfar...

När min äldsta lillasyster föddes, 2,5 år efter mig, så blev skillnaden mellan hur olika vi behandlades markant. Farmor och farfar var gudföräldrar till min syster och hon var sannerligen deras ögonsten! En jul minns jag speciellt. Vi firade alltid juldagen med farmor och farfar, jag tror att jag var fem år vid just denna jul då vi som vanligt firade hemma hos oss. Spänd av förväntan öppnade jag ytterdörren när de ringde på och blev jätteglad när berget av julklappar lades under granen. Efter sedvanlig kalkonmiddag, tog julklappsutdelningen vid. Jag minns inte antalet paket som låg under granen, men om där var femton paket var tre stycken till mig och resten till min syster. Denna orättvisa upprepades vid våra födelsedagar och till sist förbjöd mamma dem att träffa oss. Det handlade inte bara om antalet presenter utan även om värdet av dem...

När jag flyttat hemifrån lyckades pappa och min man (som var nyfiken på gubben) övertala mig att besöka min farfar igen. Min farmor hade dött ett par år tidigare och enligt pappa hade farfar ändrat sig väldigt mycket sedan farmor dog. Beväpnad med en stor dos skeptiscism åkte vi dit. Vi hann knappt in förrän han tar tag i A (min man) och drar honom med sig in i vardagsrummet för att visa generationsfotona och sedan kom kommentaren: "Det skulle ju varit ett foto till, men det blev ju en sån (nick mot mitt håll)"...Behöver jag säga att besöket blev kort?
Nästa gång jag tvingades "träffa" honom var vid begravningen. En fullsatt kyrka som satt och mumlade ack och ve till alla floskler som kom ur prästens mun: "en stolt familjefar", "älskad farfar", "samhällsbärare" och så vidare. Jag kan tacka min uppfostran för att jag inte ställde mig upp och sa att "du glömde inskränkt skitgubbe och tyrann"!
Han har varit död i många år nu och jag kan inte påstå att jag saknar honom. Det tog lång tid att komma över känslan att inte duga och mindervärdeskomplexen att vara född med "fel" kön, men nu vet jag att det var helt och hållet han som ägde problemen. En ironiskoch i sammanhanget ganska komisk tillfällighet är att pappa, som fick fyra döttrar har sex barnbarn varav en är flicka - den äldsta av dem...