Mitt hem är min borg

I går kväll ringde det på ytterdörren strax före kl. 20.30. Icke ont anande gick jag och öppnade. Utanför stod en lång och ganska grov man. På gatan stod en blå Volvo av gammal modell med släp.
-" Hej, jag heter Erik. Är din man hemma?"
Jag, som var övertygad om att han kommit till fel hus, vilket hänt förut svarade:
-"Jag har ingen man..."
-"Det kunde man väl ge sig fan på!" fick jag till svar samtidigt som han tog ett steg närmre och tittade på mig uppifrån och ner. Ett visst obehag infann sig, det kan jag erkänna. Sönerna var på träning och jag visste att de inte skulle vara hemma på minst 90 minuter.
-"Du ska inte inbilla mig att du gör det där själv!". Med en nick markerade han att han sett att vi bygger nytt staket.
-"Nej, det stämmer. Det är mina söners projekt".
Han tog ytterligare ett steg mot mig och jag insåg att jag inte hade möjlighet att stänga dörren för han stod i vägen. Då var denna kvinna inte så kaxig längre!
-"Jag har släpet med och behöver pengar! Jag kan ta de där grejorna!". Han menade de gamla järnrören med vidhängande betongklump.
-"Nej tack!"
-"Men jag behöver pengarna!!!"
-"Vi tar det själv!"
Efter en viljornas kamp så fick jag honom att försvinna. Men som för att markera att det var han som avgått med segern passade han på att lite lätt manligt sparka till järnrören. Tur att han inte bröt något för då hade jag väl fortfarande haft kvar honom på uppfarten...

Det är inte ofta som jag blir rädd, men när jag stängde dörren efter honom var jag helt skakig i benen och hjärtat pumpade med dubbelslag. Vaknade flera gånger under natten och kände att jag var fortsatt rädd. Och FÖRBANNAD så in i bänken! Om det nu är så att detta är hans sätt att försörja sig, så får han nog arbeta en del på sin marknadsföring. Att hotfullt närma sig presumtiva klienter är sällan lönande. Och jag fullkomligt avskyr känslan att någon ska kunna komma hem till mig och HOTA! Dessutom var det ganska knäckande att bli så avfärdad när jag sa att jag inte hade någon man... Han hade ju aldrig kommit i fråga, men sättet han sa det på var otroligt förnedrande. KNÖL!

Sönerna är informerade och den mest hetlevrade av dem skulle gärna ge sig ut och jaga reda på honom, men jag hoppas att jag fick honom att förstå att det faktiskt inte hände något. Mer än att jag blev rädd. Förvånande nog i och för sig! The Steel Lady visar vekhet - måtte det vara en engångsföreteelse!

Vilken härlig helg!

Vissa helger blir liksom perfekta. Man känner det redan på fredagen när man släcker ner datorskärmen och kommer ut i den speciella "fredagsmyslunken" som finns i city precis före helgen. Min fredag startade med ett långt, djupt och väldigt givande samtal med två kolleger. På vägen till parkeringen där jag har min bil träffade jag tre före detta kolleger, som jag surrade med en stund. Normalt känner jag mig nästan alltid stressad när jag ska hem och tycker det är jobbigt med alla som ska prata med mig, men inte i fredags! En kär vän försöker få mig att se det viktiga i livet - människor och att vara här och nu - och jag tror hans tjat har smittat av sig. Jag var glad och lycklig över att träffa och prata med dessa människor och inte ens den irriterande rusningstrafiken kunde rubba mitt glada sinnelag. Väl hemma, i min ensamhet, så bestämde jag mig för att strunta i mitt planerade gymmande och stack i stället ut och sprang/powerwalkade i det fantastiska sensommarvädret! Ett sensommarväder som bara tycks fortsätta och fortsätta. Det är ljuvligt att vara vissa dagar.
I går förmiddag så mötte jag upp med E, en god vän och före detta kollega. Vi promenerade i rask takt i lite drygt en timme och som vi fick avhandlat LIVET! Vissa människor är som skapta för att ha de där djupa och goda samtalen med. E är en sådan människa!
Fylld av energi, och frisk luft, så åkte jag in en snabb sväng till stan för att köpa presenter och fick tag i en jättesnygg jacka, som jag så klart var tvungen att köpa. Vem kan motstå när den liksom bara dyker upp framför ens ögon?!? Så mycket för min ambition att inte spontanshoppa... JA! Jag är en karaktärslös och ekonomiskt oansvarig miljöbov, som köper nytt och kasserar det gamla. Men finansministern älskar att jag låter pengarna rulla; så det så!!
Efter ett varv på Citygross (vad vore en helg utan ett besök på CG?) så åkte jag hem, tog en snabbfika och sedan blev det promenad till idrottshallen för att titta på lite innebandy. Yngste sonen spelade träningsturnering med A-laget och det såg bra ut enligt en mycket objektiv, stolt moder ;-). Snabbt hem för ombyte och sedan cyklade jag iväg på middag med goa väninnor. Vad det är härligt att sitta och skratta i flera timmar! Och vi började faktiskt skratta redan före vinet hunnit verka. Om någon undrar... God mat och gott vin i all ära, men det är det mänskliga samspelet och mötet som gör om en kväll blir bra eller mindre bra. Denna lördag slutade på bästa sätt. Tack för det C och H!
Och så blev det söndag... Vaknade ganska tidigt, men utsövd (!) och snörade på mig joggingskorna och stack ut på en 5 km runda. Njöt i fulla drag av fågelsång, daggfrisk luft och det härliga sensommarljuset. En härlig start på dagen! Efter duschen blev det frukost i uterummet. Lyx såväl vardag som helg! Klockan 13 hade vi bokat in brunch på Stadsparkscaféet med delar av La Familia. Ytterst trevligt initiativ. Rikligt och gott att äta och dricka och återigen: det goda mötet! Efter att vi ätit oss sprängfyllda flyttade vi ut på verandan och njöt av det fantastiska vädret, "chillade" i det avslappnade lugn man bara kan finna i sällskap med riktigt nära och kära.
Summa summarum en riktigt, riktigt bra helg! Uppfylld av alla dessa fantastiska samtal och möten, det fantastiska sensommarvädret (som för övrigt ser ut att fortsätta nästa vecka) kan jag med stolthet deklarera att denna helg har jag verkligen befunnit mig HÄR och NU!

Glädje i vardagens tristess

Glädje och trivsel på jobbet är A och O. Oavsett vad man ägnar sig åt. Jag har förmånen att ha fantastiska kolleger att dela min arbetsdag med. Vi är tre stycken som delar på vår "våning" och skrattar, gråter, flamsar, allvarspratar och delar vått som torrt. Det är vardagslycka och en stor ynnest! Tänk själv att vara tre kvinnor (!) på en begränsad yta... Alla av kvinnligt ursprung känner väl till den olösliga ekvationen att få tre kvinnor att hålla sasms? Men vi lyckas och det är så klart allas vår förtjänst. Vi ger och tar och vill verkligen få fortsätta kampera ihop. Alternativet är skrämmande - av uppenbara skäl (åtminstone för oss på plats). Våra övriga kolleger upplever oss nog lite för glada på jobbet, vilket medför att vi försöker hålla en dämpad och nedtonad stil i personalrummet. Det går så där... Till exempel är det nästan så att man upplever sig som ett störande irritationsmoment om man säger ett glatt "god morgon!" vid förmiddagsfikat. Sällan som någon svarar och om så är det ett buttert hej. Tänk att så lite kan betyda så mycket! Och olika.

En annan som verkar ha riktigt roligt på jobbet är Paul Simon. Fick ett tips från en god vän om att se hans konsert i New York som visats på svt. Den ligger kvar på svt play tre dagar till - lyssna på den! Jag brukar vara skeptisk till att se konserter med musiker som åldrats. Risken att det blir "gammal man gör så gott han kan" är för stor och jag vill helst minnas dem som varit idoler och favoriter som de var när de var som bäst. Paul Simon är fortfarande som bäst. Och vilken orkester han omger sig med! Spelskickliga, svängiga och med en enorm spelglädje. En konsert att plocka fram ur minnet när livet känns tungt och motigt :-)

Ett annat band som utstrålar enorm spelglädje är Benny Anderssons Orkester. Fantastiskt duktiga musiker och sångare som genom synergieffekt skapar en musikalisk glädjebomb. Lyssnar man på texterna så kan man gråta för mindre, men i deras musikaliska bearbetning blir pekoral till svängig musik, som åtminstone jag själv, skulle tycka var pinsamt "dansbandig" i andra händer. Återigen är det deras glädje som smittar av sig.

Så ha roligt på jobbet! Om din arbetsplats tynger dig och du saknar inspiration och arbetsglädje, försök (även om det är svårt och motigt, så tänk inte att det är omöjligt!) att hitta något annat. Alla de timmar man tillbringar med att vantrivas urholkar Jaget, dränerar dig på energi och tynger ner hela din person. Jag är otroligt tacksam att jag tvingades flytta på mig! Mitt jobb är inte jätteroligt, men jag går till jobbet med ett leende och en förvissning om att det blir en bra dag. Och de dagar när allt känns motigt går jag till jobbet med förhoppningen att mina kolleger ska lyckas lyfta mig. Det lyckas de med  - hvergang!

Verklighetsflykt

Strax börjar Min bästa väns bröllop på TV3. En av de där filmerna som jag sett ett otaligt antal gånger, där jag kan replikerna och älskar musiken. I detta nu, de sista skälvande minuterna innan filmen börjar, borde jag verkligen byta kanal. Nä! Det hann jag visst inte. Får väl titta på den med ett halvt öga och fortsätta blogga. Man kan ju undra varför vissa filmer kan ses gång på gång utan att man tröttnar. Kanske det sitter i sedan barndomen. Barn älskar ju att lyssna på samma sagor om och om igen, titta på samma film flera timmar i rad och lyssna på samma musik utan att tröttna.
Det är ju inte så att just denna film är djupsinnig och av filmhistorisk betydelse. Motsatsen är väl närmare sanningen... Men man (jag) blir glad ända in i hjärteroten av igenkännande och älskar den pekorala förutsägbarheten. Och Rupert Everett! Vilken kvinna och MAN gör inte det?!? Älskar honom alltså!!!

Just i kväll behöver jag något fast och välbekant att hålla fast i. Mitt euforiska tilltag i fredags känns lite mindre övertänkt i dag, men som en mycket god vän sa i telefon tidigare i dag: "vila i att du har gjort det och lita på att det blir bra". Så det är det jag försöker övertyga mig själv just nu; jag har inte gjort bort mig utan måste se framåt! Det största problemet är väl att jag är otålig till min natur och fullkomligt avskyr att inte ha kontroll och vara den som sitter bakom ratten. Men, med min numera blommande positivism på grund av sömnstörningarna, så väljer jag att se denna prövning i mitt liv som karaktärsdanande. Jag ska uthärda denna svåra prövning och förtrycka mitt kontrollbehov (hahaha, inte ens jag tror på det, men det ser bra ut i text).

Yngste sonen kom hem från sin semester för ett par timmar sedan. Bubblade om hur härligt de hade haft det i Spanien, god mat, god dricka och en massa bad och sol. Efter en halvtimme stack han iväg och käkade med en av sina medresenärer och nu är det innebandyträning. Inser att jag inte är så högprioriterad längre ;-). Å andra sidan hade jag ju inte fått sitta här och njuta av Cameron Diaz skönsång om han hade varit hemma. Och dessutom, hemska tanke!, hade jag varit tvungen att laga mat. Det finns en hel del fördelar med självgående barn! Nu ska jag njuta av filmen och hoppas att den kan hjälpa till att sänka min hjärnas nattliga spinnande.

Helg?! Vart tog den vägen?

Oj, vad den här helgen försvann snabbt! Jag hann knappt fredagsmysa förrän det var söndagskväll. En helg i social samvaro. Vaknade tidigt lördagmorgon och tog en rask promenad till bageriet, som äntligen har öppnat igen efter semestern. Oslagbart med kaffe och nybakta frallor till frukost! Efter de  vanliga inköpsrundorna på förmiddagen tittadeT förbi på spontanfika. Älskar när folk bara kommer förbi! Tycker allt planerande och inbjudande har gått till överdrift. De spontana infallen är oftast de bästa. Vi satt och tjattrade ett par timmar - samtalsämnen lider vi aldrig brist på! Och det var nog tur att vi båda hade kräftskivor att förbereda...

Kräftskivan var i vanlig ordning mycket trevlig. Eller så får man kanske inte säga om man är värdinna?! Högt i tak, snapsvisesång som måste fått grannarna att gråta, goda kräftor och trevliga samtal. Inte riktigt lika berusande som den första kräftskivan vi hade med detta konceptet. då var vi fyra stycken som smög och spionerade på vår yngste son och hans kompisar. Det vill säga vi hittade dem ju aldrig och nu, flera år senare, har det kommit till min kännedom att vi var utsatta för kontraspionage. De små lymlarna var oss tätt i hasorna hela tiden... 

De sista gästerna gick hem vid tvåtiden och då röjde den deltagande sonen och jag det värsta innan jag stupade i säng. Klarvaken kl. 06.00... Inte ett vettigt dugg har blivit gjort denna söndag! Såg Små citroner gula och hoppades kunna somna i någorlunda tid, men så kommer det inte att bli. Det känner jag redan nu. JÄKLARS!!

En hektisk vecka med massa aktiviteter väntar. I morgon bitti åker äldste sonen med sin flickvän till Spanien och, troligen med väntande plan, den yngste sonen kommer hem på eftermiddagen från sin vecka i Spanien. På tisdag kväll blir det en tur till Malmöfestivalen för att lyssna på Petra Marklund, onsdag är det äntligen dags att besöka min frisör, torsdag är det After Work, på lördag tjejmiddag och på söndag familjebrunch. Och in i allt detta ska man försöka sköta ett arbete och hinna träna. Jag har sagt det förut, och det har inte hjälpt ett dugg!, men jag hinner inte sköta mitt liv på tilldelade timmar!! Och då har jag ändå maximerat min vakna tid! 

Nöjd med mig själv

Fredag! Landat i soffan efter en riktigt hektisk vecka med massor av arbete, som var tvunget att vara klart till i dag. Lämnade mitt skrivbord rensat från alla papper och på måndag blir det stora sorterings- och arkiveringsdagen. Men den dagen den sorgen!

Det blev en bra vecka trots sömnbrist och plågsam huvudvärk på eftermiddagarna. Det ena hänger ju ihop med det andra... I förrgår körde jag ett rejält gympass och trodde inte att jag skulle överleva cardioträningen. Insåg dock att ingen skulle tro på det: att det i dödsannonsen skulle stå att jag dog på gymmet. Alltså kämpade jag vidare och överlevde. Hurra! Sov faktiskt när väckarklockan ringde i går morse, även om jag varit vaken ett par gånger. Fysisk aktivitet is da shit! När jag kom hem efter jobbet i dag så hade sonen planerat kvällens middag och skulle även tillaga den. Själv snörde jag på mina joggingskor och stack ut på 45 minuters powerwalk/joggning. Underbart väder att springa i och jag var så glad att jag valde bort gymmet. Mitt stackars huvud behövde verkligen rensas med frisk luft och psyket laddas med endorfiner och serotonin.

Jag är dessutom oerhört stolt över mig själv som modigt kastade mig in i en situation som känts jobbig några veckor och nu, efteråt, känner jag mig väldigt nöjd och full av framtida tillförsikt. Anfall är bästa försvar och nu ligger bollen framför fötterna på en annan anfallare, redo för inspark!

Nu ropar kudden högt. Det blir en tuff dag i morgon: den årliga kräftskivan med familj och goda vänner ska gå av stapeln och eftersom den, traditionsenligt (hur uppkommer alla dessa traditioner?) är hemma hos mig och eftersom jag ständigt kör mitt tjatiga mantra: "Jag fixar allt" underförstått kan själv, så är det en del att stå i. Tidigt tapto för att hinna med alla förberedelser. Men det brukar bli bra om man hjälper till med en blåslampa i rumpan.

Egentortyr

Jag tror inte att jag någonsin har varit så här trött tidigare i mitt liv. Inte ens när yngste sonen var liten. Han sov inte en hel natt de första ett och ett halvt åren. Ungens sätt att lagra energi var att mikrosova. Så fort han blev tyst så sov han och efter en mycket kort stund for han upp igen som en jäkla Duracellkanin. Många förmiddagar tillbringade jag sovandes på en köksstol på öppna förskolan medan de andra, mer utsövda, föräldrarna tog hand om mina killar. Dessutom hade jag en man som kunde ta hand om Duracellkaninen på nättna varannan vecka när han inte jobbade... 

I dag har jag inte en massa endorfiner som rusar runt i kroppen och fixar så att jag orkar. Dock måste jag ha en väldigt stark vilja som fortfarande står upp och faktiskt går till jobbet och lyckas prestera ett dagsverke. Kroppen skriker efter sömn och huvudet känns som en medicinboll (bildligt talat). Jisses, så många råd man får om hur man ska somna! Men det är ju inte det som är mitt problem. Jag somnar oftast ganska direkt, men problemet är ju att jag vaknar mellan kl. 01.30 - 03.00 och sedan kan jag inte somna om!!! Jag går inte upp, tänder inga lampor utan försöker andas lugnt och slappna av, men det är lönlöst. Även om kroppen kan kännas tung och avslappnad så arbetar hjärnan på högvarv. Riktigt irriterande att inte veta vad de sysslar med däruppe! Någon har klippt av kommunikationen mellan hjärnan och förståelsen, så jag kommer ju inte åt att ringa in problemet. För tillfället är jag så trött, eller rättare sagt psykiskt utmattad, så jag känner inte igen min personlighet. Herregud! Jag är så hjärtligt trevlig mot folk som ringer och ställer till merproblem och merarbete för mig, så jag blir riktigt illamående. Ge mig tillbaka mig själv! Genast!! Man har ju faktiskt ett rykte som man inte vill få förstört på grund av att man är begåvad(?) med en hjärna som kör sitt eget race.

Hur som helst är det en intressant upplevelse att se hur länge man håller ihop utan sömn. I morgon är det tre veckor sedan jag sov en hel natt; tror jag snittar tre timmars sömn per natt sedan dess. Jag har full förståelse för att man använder sömnstörning som tortyrmetod för det är grymt effektivt för att bryta ner en människa. När man har kommit över den första tröskeln kan man inte sova för att man är övertrött. Mycket märkligt fenomen. Tänk själva att vara så dränerad på energi så att man inte ens orkar sova...

Så här ser jag ut numera: (datagrafik (?) Sofia Wilson)

När man når vägs ände

Plötsligt händer det. Tyvärr ingen Trissvinst, inte ens 30 kr ( det är väl det minsta numera?). Orken att kämpa har försvunnit. Inte så att det finns någon dödslängtan, utan snarare en trötthet på att inte riktigt orka leva det liv man vill. Min sömn är helt rubbad. Kan man ju i och för sig vara glad för; att det bara är sömnen som är rubbad alltså... Vaknar före gryningen och får gå upp och, bildligen, väcka tuppen. Det är för lite att sova tre-fyra timmar per dygn och tro att man ska fungera i vardagen. Det hade ju varit okej om de extra vakna timmarna hade använts till något konstruktivt, men se till det saknas energi. Blir mycket spännande att se hur jag ska klara av att börja arbeta på måndag! Tröttare och glåmigare än före semestern... De två sista dygnen har varit extremt jobbiga och jag skulle utan vidare kunna ta tjänst som professionell gråterska. Väggarna känns som fängelsemurar och så fort jag blir ensam storgråter jag. Det är väl sömnbrist i kombination med att jag inte längre orkar upprätthålla en glad och glättig fasad och prisa ensamheten. Vad vet jag?!? Jag har vänner, familj och egentligen en massa fritidsintressen och för den delen oavslutade projekt att fylla mitt liv med, men något eller snarare Någon saknas. Och då landar jag i otillräcklighet och rädsla för att åter igen bli lämnad. Vet inte om mitt liv är format av återvändsgränder eller om det är jag som väljer fel riktning. Det känns i alla fall som det var både lugnare och mer harmoniskt för en vecka sedan när jag fortfarande hade kampvilja och kämpaglöd. Herregud vad det blev självutlämnande! Men det är ju därför jag skriver. Att få hjärnspökena på pränt kan kanske få dem att försvinna.

Annars har sommaren ju varit fantastisk. Sol, blå himmel, varmt i vattnet och varmt i luften. Precis så som vi önskar att den ska vara :-). I dag var det nog sista dagen i solstolen på badstranden denna sommaren. Det blev ett par timmar innan de svarta molnen skrämde oss hemåt. Lät latmasken gnälla och stack ut på 45 minuters powerwalk/joggning. Skönt väder och det verkar som mina benhinnor har slutat trilskas, vilket jag är väldigt tacksam för. Det är få saker som slår en fysisk urladdning när det gäller att rensa huvudet och, i normala fall, få en stärkande och god sömn. Nu har det precis dragit fram åska och regn, så förhoppningsvis är det inte lika varmt och kvalmigt att sova i natt. Hoppet är verkligen det sista som överger en! Nu gälelr det att klistra på den glada minen och positiva livssynen inför måndagens återgång till verkligheten. Se där! Där fick jag ett projekt, förutom att tömma tvättkorgen, inför söndagen.

Sömnlös i Staffanstorp

Att vara sömnlös i Staffanstorp påvisar inga som helst likheter med att vara det i Seattle. Detta är jag fullkomligt övertygad om. Ingen Tom Hanks, inget romantiskt trånande till radioprogram och jag är definitivt ingen charmig och snygg Meg Ryan. Här, i Staffanstorp, är det mest oroliga drömmar (som jag inte minns ett dugg av), hår klibbandes i pannan och nacken och tomma, håliga ögon som möter spegelbilden när man väl går upp.
Är detta ett tecken på att jag håller på att stressa upp mig för att börja jobba? Eller helt enkelt vädrets fel? Våra hus är ju inte direkt byggda för att det ska vara ett behagligt inomhusklimat när det är "tropisk" värme utanför - dag som natt. Önskar verkligen att det blir åska snart. Denna kvalmighet går en på nerverna! Kombinationen med en massa vidriga flygfän - trips, flygmyror, flugor och aggressiva humlor (JO! Sådana finns faktiskt!) gör att jag skulle vilja få i ide och vakna upp i mitten av september till hög klar höstluft, sol och blå himmel. MEN - med tanke på min sömnlöshet så är ju inte det något bra alternativ. Hur kul är det att ligga apatiskt klarvaken i ett ide en månad eller två?!?
Det blir väl som vanligt. Gilla läget och leva zombieliv. Jobba, äta, sova, dö. Ungefär så mycket man orkar med när man snittar fyra timmars sömn per natt.
Fortfarande är det semester och fortfarande sommar, så det känns som ett bra läge att kliva ur sängen, fixa frukost och sätta sig i uterummet med dagens världsblad. Om detta trötta huvud och av sömnbrist slöa kropp orkar så kanske, KANSKE(!), jag tar mig till gymmet för första gången på en månad. Semesterstiltje är förödande. Och antagligen nödvändigt för att orka hålla sig sömnlös resten av året :-)

Semesterbakis?

Jag är dålig på att vara ledig. En vecka går bra, men sedan blir det mest att jag sitter av dagarna. "Alla" andra gör ju så otroligt mycket med sina respektive... Och vi som saknar respektive måste sysselsätta oss själva och det är ganska trist i längden. Tro mig! Jag är inne på fjärde semestern och kan intyga att det är urtråkigt att sitta utomhus om kvällarna, hur sommarljumma de än är (!), om man måste göra det ensam. Sightseeing på egen hand - boring!! Alla hemmaprojekt - definitivt för varmt denna vädermässigt fantastiska sommar, annars är det något man faktiskt kan ägna sig åt och känna sig nöjd och tillfreds efteråt. Jag asocialiseras den period på året när alla andra är så otrolig sociala: sommarfester, grillkvällar, barhäng, strandhäng, fönstermålning, syltning och saftning, tapetsering, släktträffar i sommarstugor och så vidare. Själv orkar jag absolut ingenting. Jo, alltså även jag har varit en del på stranden, hängt i barer och grillat, men mest är det hemma i trädgården som gäller. Jag försöker intala mig att det är ett aktivt val, men det stämmer ju inte. Så många ensamma timmar ger alltför mycket utrymme för navelskådande och plötsligt är man på väg utför i spiraltrappan igen. Knäppt. Jag vet! Men så länge jag själv kan lyfta mig i kragen, så är det ingen fara på taket. Tror jag.

Någon kanske undrar hur det gick med min date med den råsexige hunken i förra inlägget? Jag tyckte inte riktigt att han fått tillbaka sin fasta kropp efter graviditeten och hans kondis var inte riktigt på topp. Tyckte han svettades oroväckande mycket! Men i övrigt var han toppen :-). Närvarande, sexig och med en utstrålning som de flesta män borde avundas honom. Hans blick...OJOJOJ!!!

Nu är det en vecka kvar av detta årets sommarsemester. Två utflykter är inplanerade. Nästan på gränsen till stressigt minsann! På sätt och vis ska det bli skönt att återgå till jobbet. Det vanliga, trista och inrutade schemat gör att man inte har varken ork eller tid att tänka efter så mycket. Precis som jag har blivit Trygghetsnarkomanernas ordförande är jag nog Vanemänniskornas sekreterare. En trist kommunalgrå liten arbetsmyra som kliver upp samma tid varje morgon, äter likadan frukost varje dag, tar sig på ett eller annat sätt till jobbet, avverkar mina åtta timmar (och har lagom roligt på arbetstid - viktigt att inte sticka ut!), kommer hem, sköter hemarbetet och stupar i säng. Herregud så trist! Mental note to myself: BRYT DETTA MÖNSTER OCH SKAFFA ETT LIV! För oss födda i Skorpionens tecken ska livet bestå av sex, drugs (räknas vin hit?) och rock'n'roll. Give it to me, please!