Träningsnarkomanen gör entré

Maj Gadd vad tiden går! Vi har redan passerat halva januari och det är mer vår än vinter på våra sydliga nejder - fåglarna väcker en med skönsång på morgnarna, vårblommor som vintergäck och snödroppar sticker malligt upp ur den allt annat än permafrostade jorden, träd och buskar har stora knoppar och gräset växer (såg jag till m in förskräckelse) så det knakar. Tiden är verkligen ur led och jag förstår inte hur man kan blunda och förneka att det är något väsentligt som hänt med klimatet. Lite obehagligt är det allt när man ser spåren av vårt egoistiska leverne!

Jag har rivstartat detta året - precis som planerat. Väldigt imponerad av mig själv och jag klappar om mitt ego varje kväll innan jag somnar. Trettonhelgen tillbringades i Göteborg med innebandy och redan första eftermiddagen bestämde jag mig för att nu jäklar ska det ske! Jag bytte om och gick till hotellets gym. Ett litet steg för mänskligheten, men ett gigantiskt för undertecknad. Det var ingen särskilt välplanerad träning, men jag körde crosstrainer och lyfte lite vikter. Det bästa av allt var att jag njöt kopiöst! Som jag har saknat att träna! Varför är min startsträcka så lång och vad var jag så panikslagen för?!? När jag kom hem så hade jag bokat tid med en personlig tränare på gymmet, men han avbokade på grund av dubbelbokning och min första tanke var, i ärlighetens namn: jippie, jag behöver inte gå dit idag heller! Som tur var så klev Luther fram och gav mig en rejäl omskakning och sa till mig med mycket bestämd röst. I vissa lägen kan jag förstå att människor har respekt för mig för jag ställde mig själv i givakt och sa absolut! När jag väl kom in så var det som om jag aldrig varit därifrån. Kroppen visste exakt hur den skulle arbeta och jag fick hålla i mig för att inte överbelasta. Något har jag faktiskt lärt mig av mina tidigare misstag... Sedan två veckor tillbaka kör jag styrka och kondition varannan dag på gymmet och varannan dag powerwalkar jag minst 10 000 steg. Eftersom vädret är så milt ligger mitt snitt på cirka 13 000 steg per dag, vilket jag är mer än nöjd med. Det är så härligt att få energikicken av träningen, sömnen blir avsevärt djupare och därmed bättre och jag blir faktiskt mer harmonisk och får större tålamod med det mesta. Målbilden jag har satt upp för mig själv är inte viktnedgång utan en fastare och starkare kropp. Fast det är klart...en handfull färre kilon hade varit bra för muffinsmagen... Det är märkliga är att det känns som att jag har fått fler timmar på dygnet nu när jag använder 1,5 - 2 timmar per dag åt träning. Det måste bero på att det är så psykiskt destruktivt att landa i soffan direkt när man kommer hem från jobbet. När jag är ute och powerwalkar (tänk att det tydligen är ett svenskt ord numera...) så rensar jag hårddisken och låter elefantskötaren på hjärnkontoret få lite välförtjänt vila. Bäst av allt är att jag sakta känner att lusten att börja springa ligger och lurar, men jag ska först stärka upp småmusklerna kring knäna så jag inte åker på samma motgång som i somras när mitt vänstra knä överansträngdes. Ni hör varför jag kallas Ugglan? Denna enorma klokskap och visdom som jag plockat fram detta nya decennium! Var ska det sluta?

Nog med skrytsamheter! Dags att ta tag i lite hushållsbestyr så att jag kan få lite ledighet under helgen. Är det fler än jag som har besvär  med att tjänstefolket är puts väck när man behöver dem?

Så här ser jag ut när jag är i startgropen inför träning!

2020 - året då jag ska omfamna min största ovän. Mig själv!

Årets andra dag detta andra decennium. Gillar verkligen hur bra det känns både att skriva och säga 2020!

Årsskiftet firades in med sedvanlig nyårsfrulle med bubbel och därefter en lång, härlig promenad med hunden i solsken och temperatur som mer gav påsk än nyårskänsla. En härlig middag med goda drycker och Tattinger som nyårsskål så halkade man glatt in i detta decennium. Det kändes inte mycket annorlunda att vakna i går. Den sedvanliga Nyårskonserten från Wien byttes ut mot en lång, varm skogspromenad och därefter var det dags för mig att lämna de vilda skogarna och köra hem till civilisationen. Vetskapen om att jag hade druckit en del under nyårsafton gjorde inte bilfärden vingligare än normalt, däremot var jag rädd att min promillehalt kanske skulle gett utslag vid eventuell kontroll. Så korkat att ta bilen! Min brevlåda hade varit behållare för smällare så locket är lite på sniskan, men både tidning och post har levererats under dagen så den fyller fortfarande sitt ändamål. Med tanke på att det är första gången detta händer under de 26 år jag har bott här så är det ingen större idé att hetsa upp sig. Men irriterad var jag! Så pass att jag drog ut på en lång promenad igen. Lite irriterar det mig faktiskt att jag går upp i vikt trots att jag gick över 70 000 steg måndag till söndag förra veckan (och då kan vi räkna bort både julafton och juldagen som tillbringades väldigt ohälsosamt stilla). Motivationshöjande är det alls icke...

Vad förväntar jag mig av detta oskrivna papper som jag har framför mig? Rubriken är given: MITT 2020. Nyårslöften är inte något jag ägnar mig åt - mer än att lova att jag inte ska börja röka eller snusa i år heller och det löftet har jag hållit hela mitt liv. Jag har däremot förväntningar och en del förhoppningar detta år. En av de saker som jag under alldeles för lång tid har underlåtit att ta tag i är min träning. Sedan jag bröt armen för snart två år sedan har mitt kroppsliga förfall varit helt otroligt. Egentligen är det inte så mycket att vågen ständigt visar högre siffror, utan att jag har så dålig kondition, mobilitet och knappt någon muskelmassa. Inte många dagar har passerat utan att tanken om att jag borde gå till gymmet har poppat upp i mitt huvudet, men tyvärr är det någonting som saknas mellan att det tänds en tanke i min hjärna, elefantskötaren skriker "hurra!" och att få ut budskapet i den del som verkställer själva tanken. Kompatibiliteten saknas totalt... Och är det dessutom något som känns oöverstigligt, då skriker hela kroppen: "Stopp och belägg! Utsätt mig inte för träningsvärk (som jag egentligen älskar) och att en massa människor ska titta på denna spillra av forna vältränade kropp". Klok verkar jag inte vara nu när jag läser vad jag skrivit. Nåväl. I morse när jag vaknade tänkte jag, som vanligt: i dag ska jag gå och träna! Efter frukosten var den tanken djupt nerbäddad i självömkan och bristande kontroll. Men vet ni vad?!? Jag drog på mig träningskläder och powerwalkade till gymmet. Kallsvettig - bokstavligen - gick jag in och frågade om det fanns någon hjälp och hopp för en sådan misslyckad träningsodugling som undertecknad eller om det var bäst att säga upp mitt abonnemang som jag inte hade använt på två år. Han kollade och tyckte att det var dumt att säga upp det eftersom jag tydligen har ett väldigt bra pris jämfört med vad nya medlemmar får. Så - tada! - på tisdag kl. 15 ska jag få en ny introduktion för träning. Testade lite indoor walking, vilket han tror passar mig eftersom jag behöver träna upp min balans efter armbrottet och dessutom ska han försöka få mig att våga mig på löpbandet. Jag erkänner: jag är skräckslagen inför löpbandet, men vill gärna börja löpträna igen och asfalt är inte optimalt som underlag i detta läget. Känner mig så taggad att komma igång igen!
Hade en tanke att börja på Viktväktarna för att åtminstone få en viktminskning, men hoppar den idén och satsar på träning i stället. Det har fungerat förut och när jag tränar äter jag automatiskt både bättre kost och mer regelbundet. dessutom mår mitt höga blodtryck så mycket bättre om jag tränar...
Målet med detta? Förutom det viktigaste, att må bättre och bli starkare, så handlar det om att få tillbaka min självkänsla vad gäller min kropp. Jag vill inte vara anorektiskt smal, men däremot ha en sund och stark kropp. Målvikten ska nås senast midsommar och min förhoppning är att jag vid den tiden ska kunna springa åtminstone fem kilometer utan att känna av mina knän.

Jobbmässigt hoppas jag utvecklas vidare och att de nya block som ska kopplas på vårt HR -system inte är övermäktigt svåra att förstå sig på. Det har landat i mitt knä att ta hand om manualer och utbildningar även i dessa. Förhoppningsvis kommer jag även att ha utrymme att lära mig mer om kommunikation och få möjlighet att bygga upp vår hemsida. Räknar inte med att arbetsbelastningen blir mindre, men så länge jag tycker det är roligt och själv kan styra över min kalender känns det bara roligt. Ett litet orosmoln är att det är en ny organisation - igen... - och att ledningen för denna och vad den egentligen innebär för oss medarbetare är höljt i dunkel. Mina arbetsuppgifter och min relativa frihet gör att jag har valt att stanna kvar och ge organisationen en chans. När den knapphändiga  informationen om den nya organisationen kom var incitamentet att söka sig någon annanstans väldigt lockande. Men jag har blivit så feg så numera tänker jag snarare "man vet vad man har, men inte vad man får" i stället för "nu jävlar, drar jag!"

Jag överväger att gå en skrivarkurs under året. Alla dessa bortkastade år av drömmar och längtan efter att skriva är en rejäl black om foten och jag tänker att 2020 är ett utmärkt år att ta tag i skaparglädjen, finna lusten och kasta sig ut bland oskrivna blad och färdigställa ett manuskript. Våga och vinn ska bli årets mantra!

Det största detta året är väl annars att jag ska få mitt första barnbarn. En liten pojke, beräknad i mitten av mars. Att bli farmor känns så överväldigande och den lille krabaten är redan otroligt efterlängtad och älskad. Det sker något djupt nedärvt i kroppen när man får vetskap om att man ska få barnbarn. Obeskrivligt är kanske det bästa ordet. Föräldrarna till det ännu ofödda underverket ska gifta sig under sommaren 2020, så det känns nästan som om de har lagt beslag på hela året...

En del resor planeras det också för. Vissa har kommit längre i planeringen, andra har ännu inte plockats fram ur gömmorna. Klart är i alla fall att det blir en långhelg i Göteborg från i morgon till måndag (träningskläder ska med för där är ett superfint gym på hotellet), det blir minst en resa till Dublin och i sommar hägrar Madrid. Dessutom ska jag en sväng till Stockholm under våren - nu är det alldeles för länge sedan jag var där. Förhoppningsvis kommer det att tillkomma någon solsemester och varför inte en eller ett par spahelger?

Det viktigaste med mina förhoppningar inför ett nytt år är att alla mina nära och kära får vara friska, att vi hittar många tillfällen och möjligheter att träffas och att vi ger varandra och oss själva tillfällen att stanna upp och vila i övertygelsen att vi är älskade och har rätt att vara lyckliga.

Jag ändrar mig angående nyårslöfte! I år ska jag ge mig och min själ möjlighet att nua varje dag. Det behöver inte vara långa kontemplativa sessioner. Det räcker gott med att ta sig tid att njuta av något, stort som litet, en stund varje dag. Att ta några djupa andetag och känna att jag är här, jag är nu och jag duger alldeles som jag är!