Övertrött och överkörd

Härligt sömnlös i Staffanstorp...skojar bara. Det är så oglamoröst så man blir deprimerad! Förstår verkligen inte hur min kropp och hjärna fungerar. Jag är trött så jag egentligen bara vill skrika rakt ut. En meningslös energikrävande åtgärd - ingen lär höra mig och definitivt inte bry sig. Det är den typen av samhälle vi har skapat. Bry dig inte om vad som händer innanför grannens väggar. Skrik, dunsar och andra obehagliga ljud är det bäst att ignorera så att man inte blir involverad i något privat, typ kvinnomisshandel eller liknande. Konstig utsvävning, men jag är ju inte riktigt på topp.
Idag skulle jag till den där sjukgymnasten som ska hålla koll på mig så att jag inte blir alltför våghalsig i mitt rehabiliterande. Lycka till med den uppgiften! Hon verkar vara rädd för sin egen skugga. Lättförtjänta pengar dock: hon talade om för mig att jag skulle utföra rörelserna jag fick av Benjamin Sjukgymnast i fredags. Tror jag ska omskola mig till sjukgymnast. Det verkar vara ett enkelt oglamoröst jobb med bra ekonomisk utdelning. Själv var jag verkligen inte mitt vanliga dominerande jag. Det här med ödmjukhet har helt slagit över! Att vakna till snö och mycket välpolerade (läs glashala trottoarer) är inte helt kompatibelt med hysterisk rädsla för att falla... Men som den resoluta kvinna jag är lyckades jag få med mig en kollega som stöd och mental coach. Utmärkt arrangemang! Livet är så mycket enklare om man vågar be om hjälp. Det där med att någon erbjuder sig självmant är sällsynt, men de finns - jag har lyckan att ha några sådana människor i min närhet och det är en stor lycka att veta att det bara är ett telefonsamtal till hjälpen.
Åter till sömnlöshetens outgrundlighet. Jag är mentalt utmattad, fysiskt dränerad på all energi och kan ändå inte sova. Hjärnkontoret verkar vara trimmat. Det saknas avstängningsknapp! Om det ändå var djupa filosofiska eller vetenskapliga tankar som kunde generera något litet Nobelpris eller så, men icke. Det rör sig om sådana där meningslösa snabba synapser som inte fastnar någonstans utan bara inar runt i hjärnvindlingarna som en irriterande svärm med myggor. Jag har faktiskt inte tid med sådana här utsvävningar! I morgon är det heldag i projektet och då vill det till att man är pigg och alert annars riskerar jag väl att kickas ut. Så fungerar det på min arbetsplats om du inte tillhör den rätta kretsen: var hemma en vecka, till exempel för bruten arm och vips har du blivit av med uppdrag.  En missad projektdag räcker tydligen. Om du inte är i rätt krets - då kan du ha massor av frånvaro. Jag är bitter. Absolut! Informella chefer som går bakom ryggen och sedan inte kan stå för det de har gjort har enbart mitt förakt. En övertrött, frusterad, irriterad och föraktfull Humfrida är en ganska otrevlig upplevelse. Lika bra jag försöker räkna får. Det känns i sammanhanget som en jätterolig sysselsättning...

När man slåss mot hjärnspöken

Det var ju det där med 2018 och räkmackan... Kan väl säga att det startade bra med gott bröd, kokt skivat ägg och de nyskalade räkorna låg i en skål redo att appliceras över majonnäsen - där någonstans gick det galet. För femton dagar sedan blev jag attackerad av en mycket ojämnt lagd trottoar utanför Slagthuset i Malmö. En mycket efterlängtad konsert med Magnus Carlson byttes snöpligt och mycket smärtsamt ut mot ett besök på ortopedakuten i Lund. Det på många sätt onödiga fallet medförde en bruten överarm (rak och fin fraktur som inte behövdes gipsas...). Tur i oturen var det vänster arm som blev satt ur funktion. Detta är en prövning utan dess like! Jag har väldigt svårt, för att inte säga sjukligt svårt, att be om hjälp, vara overksam, hjälplös och dessutom ha en smärta som överträffar mina förlossningar med råge. När jag var på återbesök hos Benjamin Sjukgymnast i fredags var han nog på gränsen att omyndigförklara mig på grund av min otålighet. Alltså...det tar SEX veckor för ett ben att läka ihop och det tar SEX månader innan man räknas som helt återställd. Normalt tycker jag sex är en ganska trevlig siffra, men för tillfället är det en evighetslång plåga utan slut.

"Kan jag köra bil?"
"Eh...du har ju inget körförbud från oss, men tycker du själv att det verkar lämpligt med en bruten arm?!"
"INGA VIKTER!!!!"
"Hur är det med bussåkning?"
"Ingenting jag rekommenderar eftersom du inte riktigt kan ta för dig ännu om något skulle hända."

Ta dig till jobbet bäst du kan med andra ord! Nu är jag i den lyckliga situationen att jag har en osjälvisk man som ställer upp och kör mig till och från jobbet, men om jag inte hade haft det? Skulle jag kanske ha cyklat då? Tanken svindlar...

Det där med att vara "justerad" är inte riktigt min grej med andra ord. Hur illa är det om man längtar till jobbet efter tre dagar, men inser att det inte fungerar på grund av smärtan, dåsigheten och illamåendet av morfintabletterna. Kan alltså lägga även tablettmissbruk på hyllan - ännu ett misslyckande (OBS! Ironi!). Efter en veckas ofrivillig, men ack så nödvändig vila, totalt utlämnad åt min mans godhet så var jag ensam en stund förra söndagen. Skönt, men ack så obehagligt! Så det blev till att packa för ytterligare en vecka som inneboende. Jag har haft det obeskrivligt bra och kan inte förstå hur jag skulle ha klarat mig utan min riddare, som har duschat mig, tvättat mitt hår, klätt av och på mig, lagat mat, skurit upp min mat, brett mina mackor - i princip allt utom borstat mina tänder och hjälpt mig på toaletten. Någon värdighet har jag!
I fredags, efter mitt återbesök hos Benjamin blev jag hemkörd och har varit ensam sedan dess. På gott och ont! Jag tror att min ödmjukhet har nått nya dimensioner. Allting tar en evighet och om jag lider av någon ganska osmickrande egenskap så är det ett stort icketålamod. Man kan tycka att det är lätt att klä sig med en hand/arm, men det kan jag berätta att det är det inte! Smärtan i den brutna armen är gräslig. Försök ta på er strumpor med en hand. Knäpp en BH med en hand och ta sedan av er den med en hand. Jag tillbringade 30 minuter åt att försöka ta av mig en t-shirt i förra veckan. Det slutade med sprutande tårar; av frustration, ilska och smärta. Skam den som ger sig - nu klarar jag det själv. Det känns skönt att få tillbaka något av sin integritet och värdighet - även om det kostar på i tid och tålamod. Trägen vinner och med envishet kan man komma långt.

Värst av allt är dock rädslan. Rädslan att gå ut på egen hand. Rädslan att falla igen. Igår var jag ute en kort promenad och det tog mig en och en halvtimme att överbrygga paniken innan jag kom ut. Tydligen är det en väldigt vanlig reaktion och den mentala bearbetningen kan ta tid. Men det är väl som med allting annat: demoner och hjärnspöken ska bearbetas och överbryggas. Strax ska jag starta min mentala coachningen och ge mig ut för att titta på innebandy. Det må vara ett litet steg för mänskligheten, men för mig är det gigantiskt. Skönt att ha sin småländska envishet nedärvd. Den har räddat mig många gånger!