måndag 25 februari 2013

Barndomens ryggsäck

Härligt! Jag har fått ärva ena sonens iPad när han investerade i en liten mini i stället och det känns riktigt bra :). Inte senaste modellen och säkert ingen värstingpadda, men jag är supernöjd! Att slippa plocka fram laptopen när blogglusten dyker upp till exempel. Eller utan problem kunna se bokstäverna på Wordfeud. Livet är förenklat! Och då är jag bara i början av detta äventyr...

Egentligen hade jag tänkt skriva om livet och hur man påverkas av sin uppväxt - på gott och ont. Jag har haft ett par givande samtal med en kollega om detta komplexa ämne. Å ena sidan brottas man med lojaliteten till föräldrarna och å den andra sidan har man sitt eget ansvar att försöka bryta dessa mönster så att man inte för över dem på sina egna barn. Det första och viktigaste är nog att få insikten om på vilket sätt man har formats under uppväxten och att man har ett val om hur man ska förhålla sig till det som vuxen. Jag har alltid varit duktig flicka med höga krav på mig själv, men även upplevda krav från omgivningen. Som högpresterande så räknades inget annat än högsta betyg och jag kan fortfarande känna besvikelsen över att mina systrars mediokra resultat på prov fick större uppmärksamhet och att mina fullpottsprov togs för givna. Släktens första student och den första akademikern och när jag dessutom gifte mig, redan före 21 (!), med en stockholmare från överklassen så är det klart att man blev släktens svarta får. Det tog lång tid för mig att erövra min självkänsla gällande utbildningen och det kostade mig flera år av stressrelaterad sjukdom.

Redan i åttonde klass låg jag under en hel termin i ett mörkt, tyst rum med hjärnretning orsakad av stress. Min utmattningsdepression för drygt tolv år sedan är också ett symptom på samma sak, även om det var andra saker som utlöste den fyraåriga helvetesperioden. När jag såg att min äldste son började visa samma tendens att överprestera som jag själv gjorde som barn insåg jag att det var dags att slå till bromsen, växla ner och visa att det inte är prestationerna som avgör om man är värd att älskas. Det är en livslång kamp att slåss mot barndomens demoner, men som med troll så spricker de när de utsätts för dagsljus. Lyft upp känslorna, ventilera och lägg dem, bildligt, i en påse och kasta bort dem. Vi duger som vi är och är värda att älskas oavsett vad vi bär med oss i barndomens ryggsäck.

Undrar förresten om det går att kyssa en iPad och få en prins?!?

söndag 24 februari 2013

Häpnadsväckande...

Jag läste en intressant artikel i i Form 3/2013 om varför vi kvinnor tror att vi aldrig duger. Vi står framför spegeln och granskar oss kritiskt, nyper i midjan och hittar något att nypa i även om det för andra inte syns någon uns av bilring. Männen däremot ställer sig i hela sin prakt; med eventuell ölmage och hängbröst och säger, nöjda och belåtna,"totally perfect"! Visst kan man känna en viss avundsamhet i den enkla tillvaro en man lever i...(Obs! IRONI! Jag är väl medveten om att det finns många killar och män som inte alls är sådana, men detta är en generaliserad bild av verkligheten). Enligt en så kallad expert beror detta på att mammor brukar anse att deras söner är bedårande (detta kan jag helt skriva under på!) oavsett vad de gör (nåja, jag har en tendens att kunna skilja på sak och person och tycker inte alltid att det mina söner gör eller säger går in under epitetet bedårande...), medan de har en tendens att föra sitt eget missnöje vidare till sina döttrar. Döttrar speglar sig, på ett helt annat sätt i sina mammor, än vad söner gör och detta missnöje med sin person och utseende som alltså utan att vi är medvetna om det går i arv i generationer mellan kvinnorna i en familj kan vara orsaken till ungdomars utseendefixeringar och ätstörningar. Intressant! Antagligen ska jag vara tacksam att jag inte har någon dotter om man ska tolka detta bokstavligt.
När jag var på gymmet i går förmiddag fick jag ett konkret exempel på hur den kvinnliga osäkerheten kan ta sig de mest märkliga uttryck. Jag var på näst sista maskinen, svettig så det dröp om mig och håret låg klistrat mot hjässan. Min attraktionskraft måste ha legat under den mätbara nivån! I ögonvrån lägger jag märke till att någon sätter sig i maskinen sidan om och eftersom jag noterar att personen i fråga är renrakad på huvudet, så utgår jag ifrån att det är en kille. När jag vilar innan sista repetitionen, kommer det framångande en "plastbrud": färgat långt blont hår, fejkbröst och alldeles för mager för att det ska vara snyggt (dessutom föga smickrande när åldern nog var närmre 40 än 20, vilket syntes på det härjade ansiktet). Hon kastade sig mot killen/mannen sidan om mig och gav mig en mördande blick samtidigt som hon frågade om han ville att hon skulle lägga sig över så att ha fick lite annat att tänka på. Hans oförstående ansiktsmin var obetalbar och jag bara skakade på huvudet åt hennes patetiska uppvisning av äganderätt. Jag hade inte ens bevärdigat honom med en blick om det inte hade varit för hennes lilla aktion. När hon i ett försök av triumfatorisk reträtt gick därifrån kom jag på mig själv att tycka synd om honom. Kunde han inte få tag i något bättre, den lille stackaren?! Eftersom jag tyckte kvinnan både var patetisk och löjlig, så bidrar jag kanske till den välutvecklade genen av kvinnoförtryck som vi kvinnor sägs vara så bra på? Som svar på den outtalade frågan så tyckte jag inte att han var ett dugg "bedårande" eller tilldragande på något sätt! :)

Denna söndag, då våren enligt meteorologen skulle komma till Skåne (vi har olika krav på vår: spridda snöflingor, nollgradigt och hård vind som drar ner temperaturen ytterligare är ICKE VÅR i min värld) har jag planerat att göra så lite som möjligt. Återhämtning och totalt avsaknad av måsten är något jag måste träna på - se där! En sysselsättning så god som någon! Framåt eftermiddagen blir det lite matlagning för att förbereda och förenkla den kommande veckan som är full av sociala aktiviteter och gymbesök; min stora outsinliga källa till människors konstigheter.

torsdag 21 februari 2013

Trygghetsnarkomanen talar ut

Ibland bara slår blixten ner. Så där  obehagligt nära så att man inte kan värja sig. Nu talar jag så klart inte om att blixten slår ner bokstavligt. Har förstått att det är bäst att vara övertydlig när man skriver för det är så många som missförstår, både av födsel och ohejdad vana, och så många som saknar förmåga att utläsa ironi.
Min insikt som kom i form av den bildliga blixten är att jag är - håll i er! - TRYGGHETSNARKOMAN! Visst låter det urtrist?! Detta bisarra faktum gick upp för mig när jag satt i allsköns ro och drack en kopp kaffe denna soliga, vackra februaridag då vinterns städslarv och undangömda dammråttor visas i sin fulla prakt. Jag kom plötsligt på att jag ska byta arbetsplats om drygt en månad och att jag måste lämna in semesterönskemål. Inget konstigt alls mer än att önskemålen ska lämnas till någon annan än mig själv...Och det var då det slog mig hur sällan jag utsätter mig för det oväntade och "farliga". Att byta arbetsplats inom kommunen är ju inget stort steg varken för mänskligheten eller för mig som individ, men ändå kändes det jobbigt. Jag är jätteglad att jag har fått sparken därbak att förflytta mig, även om sättet det har skett på har mycket övrigt att önska och vetskapen att jag snart slipper en klick av gigantiska energitjuvar är underbar. MEN! Ja, vad detta men består av kan jag inte säga, men det känns lite oroligt att lämna det trygga och invanda där jag arbetat i sju år. HÖG tid att byta! Men jag hade ju tänkt byta helt och hållet! Till något mer glamoröst och välbetalt med fria arbetstider och en och annan affärsresa.
Undrar vad detta trygghetsbehov kommer ifrån? Att jag är för feg för att hoppa fallskärm (tyvärr!) eller åka utför är en sak - det är ren och skär överlevnadsinstinkt helt enkelt. Men att byta jobb eller, HU!, ge sig ut och skaffa en ny karl är definitivt att överskrida ramarna för trygghet. Det är väl därför jag nöjer mig med att jobba kommunalt med urdålig löneutveckling och inte har sett en karl utan kläder mer än på TV de sista åren. Om det ska förbli så är ju upp till mig att avgöra. Och det känns faktiskt inte helt enkelt. Jo, säkert för andra men jag känner att jag skulle behöva gå en kurs eller något för att stärka både självkänsla och självförtroende.
 Självinsikten sitter i alla fall som en smäck!