Ibland slår ögonblicken bara till!

Det där med att julen varar till påska tycks ju stämma... Just nu är det hårda vindar och snöblandat regn. Snäppet bättre än igår morse när man åter igen vaknade upp till det ovälkomna vita. Om jag är förvirrad över hur det kan vara vintervitt på våren mitt i sommartiden, hur är det då inte för de stackars tranorna som flög norröver i söndags?! På sätt och vis känns det som slöseri att ha tagit ledigt idag med tanke på "våren som kom av sig", men å andra sidan är det skönt att få paus från kontoret där musten fullkomligt gick ur mig vid gårdagens lönerevisionsbesked.

"Med tanke på att du har så hög lön jämfört med dina kolleger så får du stå tillbaka i år för att vi ska utjämna lönestrukturen. Vi har således inte alls sett till prestationen."
"Boka inte in mig för lönesamtal nästa år! Jag hoppas vara långt härifrån då!!" Mitt, kanske inte mest professionella svar, men med tanke på mitt raseri var det det mest välformulerade och diplomatiska jag kunde komma på. Jag har hört samma sak i fem års tid och nu är jag härligt motiverad att söka mig vidare. Fem år på samma arbetsplats är egentligen för länge anser jag. Jag har aldrig förstått de chefer som tycker det är en anledning till befordran att ha varit kvar länge. För mig handlar det om feghet och inflexibilitet att inte våga bryta upp. Och jag är väl medveten om att jag själv har dessa tendenser i mig, men det är nu historia.

Med detta i baktankarna så är det lite lustigt hur saker och ting kan falla på plats. För två år sedan gick jag av en händelse på en gammal gymnasiekompis (alltså...vi är lika gamla, men det är skrämmande länge sedan vi sjöng om studentens lyckliga dagar...). Sent ute på lunch, tvungen att uträtta ett ärende - han hade valt en annan väg än han brukade. Vi bestämde "vi måste ses över en öl" - sådant man brukar säga och sedan låter rinna ut i sanden. Vi sågs över mer än en öl mer än en gång och jag insåg att det faktiskt inte är livsfarligt att gå på dejt (även om just dessa var kompisdejter). Som det brukar så gick tiden och våra dejter rann ut i sanden - livet kom emellan. Så en kväll kliver jag ut från mitt stamhak och han är på väg in. Ensam eftersom kompisen han skulle ha tagit en öl med ställde in i sista stund. Vi gick och satte oss på ett annat ställe och började uppdatera oss på nytt om vad som hänt; bland annat hade vi båda träffat en ny partner. Jag fick tips om en bok som blivit hans nya bibel, "Slumpens ögonblick". Jag glömde bort titeln, men hade pratat om boken med min kollega på förmiddagen en månad senare och när vi var ute på lunchpromenad kom han cyklandes och jag kunde fråga om han inte kunde messa mig bokens framsida.
Just nu läser jag "Slumpens ögonblick" - den är nerladdad på min Kindle eftersom den är slut på förlaget och inte gick att köpa eller låna mer än som e-bok. Efter mitt raseriutbrott på chefens kontor återkommer jag till mitt eget kontor och får tips från en av mina kolleger på en tjänst som är som klippt och skuren för mig. Dessutom gjorde en snabb scanning på Platsbanken mig glad - det finns för tillfället flera intressanta tjänster att söka. Min framtid skapas av mig! Jag måste bara skaka av mig Luther och hans trams om lojalitet och att fullfölja åtaganden. Det där med att sälja sig billigt är inte min melodi...
Påsken ska ägnas åt att skicka in ansökningar och sjukgymnastik (tradigt!). Men det finns även plats för frivoliteter! Soffhäng i skogen i kväll, Långfredagsmys på Prenne i morgon och påskfirande med familjen von Trapp på söndag, vilket kan bli spännande att fixa...men som jag brukar tänka: har man bara alla korna på isen så hittar man alltid sin melodi.

GLAD PÅSK!

Tranorna har passerat - våren är här!

Vilken underbar vårdag! Marie Bebådelsedag - undrar ständigt över denna årliga bebådelse...och våffeldagen - som jag bojkottar dels på grund av att jag vill äta våfflor när jag vill och inte när alla andra gör det och dels för att mitt våffeljärn är på vift. Lätt som en plätt att låta bli våfflorna alltså! Sommartiden är det svårare att nonchalera. Jag tillhör inte släktet som blir jetlaggad av en timme hit eller dit och får hela mitt liv i gungning för en liten klockomställning, men däremot kan jag bli lätt förvirrad när det gäller hur mycket klockan är. Tur att alla datorer, mobiler och iPads ställer om sig själv! Klockan på mikrovågsugnen är fel och får så vara tills det kommer hit någon som förbarmar sig över den och klockan i bilen kan jag ju strunta i ett tag till. Jag ser fortfarande inte ljuset i tunneln när det gäller bilkörning. Men som jag tränar för att nå dit! Glädjedödarna kontrar snabbt med: "försök du; batteriet lär vara urladdat." Får väl springa igång den dårå! Med tanke på allt annat som jag förväntas ordna på egen hand, så är detta bara en liten bagatell. Så det så!



I förmiddags när jag satt och funderade över vad jag skulle fylla min lilla livspåse med denna dag (nu när det varken vankades bebådelse eller våfflor), så bestämde jag mig för att det skulle bli trädgårdsarbete. Den bleka vårsolen lyste förföriskt genom de vintersmutsiga fönsterrutorna (bara det gjorde att det fick bli utomhusaktiviteter) och ljuset var så där härligt vårpastelligt som gör att det spritter i den lilla kreativa målarlustan. Beväpnad med sekatören i högsta hugg gick jag alltså ut och nästan knockades av vårkänslorna. Oj, oj, oj tänkte jag när jag såg allt som behöver göras innan denna lilla trädgård kan anses presentabel. Aj, aj, aj tänkte den förnuftiga (det finns faktiskt en liten sådan del av mig) och talade med myndig stämma om för den mer, så att säga uppslupna och vårgalna delen, att det INTE är lämplig att ge sig på storverk i trädgården med en bruten vänsterarm. Vem tror ni vann?! Fyra timmar senare och tre fulla svarta sopsäckar syns det nästan inte, men jag kan lova att det känns... Tur att jag vet vad jag har gjort annars hade jag nog fått ringa 112. Varför kan jag inte lyssna på förnuftet någon endaste liten millisekund! Fördelen med att jag var ute var att jag lokaliserade små, gula, käcka vintergäck, krispigt vita snödroppar och vackert blåa krokusar och små blyga scilla. Och bäst av allt! jag fick vara med om det magiska ögonblicket när man (jag) för första gången på året hör tranorna sjunga! En timme senare kom det första sträcket majestätiskt glidande över mig. Tror tranorna och när löven slår ut i bokskogen är det bästa med våren. Och LJUSET! Vad jag har längtat!

Det har i alla fall gått sex veckor sedan min trottoarattack, så nu ska benet ha vuxit ihop. Än så länge kan jag bara lyfta armen rakt fram i ungefär axelhöjd sedan gör det infernaliskt ont. Jag har kunnat skönja hur det ser ut i armhålan och kan meddela att håret växer extremt fort i en armhåla. Måste nog snart rulla upp det på papiljotter. Jag vet att det är ett i-landsproblem de luxe, men jisses vad jag längtar efter att få raka bort håret där! Kommer troligen att fira med bubbel dagen det sker...

Just nu är det väldigt mycket på jobbet och faktiskt roligt! Jag är ju en sådan där som arbetar som mest effektivt med piskan på ryggan mot uppsatta mål och med tydliga tidsramar. Det är många på kontoret som känner sig stressade och obekräftade av detta höga tempo och ökade arbetsbelastning. Inte jag! Jag är i mitt esse! Har till och med blivit så exalterad att jag har sökt två distanskurser på universitet i syfte att höja min kompetens. Visst är jag konstig?! Jag tillhör den kategori som tycker man ska få sina tjänster på kompetens och inte för att man vattnar chefers narcissism. Tyvärr tycks detta vara regel snarare än undantag inom den organisation där jag arbetar och detta är helt emot mina etiska principer. If you don´t wanna join them - leave them!

Så sammanfattningsvis kan jag då tala om att jag behöver en personlig assistent som bromsar mina mindre genomtänkta idéer (typ fyra timmars trädgårdsarbete), jag ser en framtid med nytt arbete som jag får på grund av min kompetens (stryka narcissister medhårs är så icke-jag) och närmast i min målbild: att kunna köra bil efter påsk (håller tummar och tår) samt att snart kunna börja gymma igen. Sjukgymnastik i all ära, men det är inte svettigt och den enda pulshöjning man känner av är när det gör ont!

Projekt att laga krossade drömmar inleds

Tre veckor och nu börjar jag verkligen bli riktigt otålig! Försöker tänka på alla dem jag känner som lider av kroniska sjukdomar och som är mer fysiskt "defekta" än vad jag är, men inte ens det hjälper. Mer än att jag kan lägga till att jag skäms i den inte alls så smickrande listan av fiktivt lidande. Jag har det bättre än många andra: klarar det mesta själv och har hjälp med det övriga om jag ber om det, det gör inte alls lika ont i armen. På gott och ont... 

I förmiddags lyckades jag baxa upp min dammsugare på andra våningen. Baxa är rätt ord för ungefär halvvägs upp höll jag på att ramla baklänges, men det är inget jag tänker berätta för då blir jag säkert institutionaliserad på en gång. Det är ju just detta som är min Akilleshäl! Jag kan själv och har så jäkla svårt att be om hjälp och att ta emot hjälp. Den här, ibland (jag erkänner!) på gränsen till dumdristiga för att inte säga idiotiska, envisheten är både en tillgång och en börda. Varje gång jag har lyckats övervinna något hinder så ser jag den som en tillgång. Herregud; vem vill inte vara utrustad med ett "jäklar anamma"?! Det är de andra gångerna, de där gångerna när envisheten hindrar mig från att våga göra saker som är mest knäckande. 

Jag kom på detta efter att ha haft ett samtal med en av mina yngre kolleger. Han arbetar för att ha råd att utöva sin hobby - för att på sikt kunna leva sin dröm. Jag är en sann beundrare av dessa människor och önskar att jag själv vågade. Vågade satsa på mina små drömmar - de stora ska man kanske vänta med. I alla fall frågade han mig vad jag skulle göra om jag fick välja fritt. Skriva, svarade jag. Alltså...jag har ju inte ens några högflygande drömmar! Jäkla mespropp!! Jaha, sa han, varför gör du inte det då? Denna fråga har gnagt i mig sedan i måndags. Varför gör jag inte det då? Att skriva kräver ju bevisligen inte ett läkt armbrott, det kräver inga pengar eftersom jag har en fungerande dator. Allt det kräver är tid och det har jag ju faktiskt i överflöd. Men. Och det är här min envishet, den negativa sidan av min envishet, visar sig. Jag är så otroligt rädd för att bli bedömd, refuserad och utskrattad. Detta trots att jag vet att jag inte har problem att formulera mig eller att konstruera en text. Är det inte garanterat en bestseller så är det lika bra att strunta i det. Jag fick en ytterligare spark där bak i morse när jag slötittade på Nyhetsmorgon. En man intervjuades för att han bestämt sig för att våga leva sina drömmar. För som han sa, om jag ändå aldrig tänker genomföra dem så behöver jag ju inte heller drömma om det. En beundransvärd insikt, åtminstone så länge drömmarna är realistiska. Dock tror jag att vi även behöver ouppnåeliga mål för att orka kliva ur sängen på morgonen. 

Att ställa frågan "varför gör du inte det då?" till sig själv med jämna och ojämna tillfällen är nog en bra strategi. Om svaret blir "jag vet inte" så är det ju definitivt ett förbättringsområde. 

Jag sitter här i självömkan och krossade drömmar. Självömkan går antagligen över när jag återfår min totala självständighet och frihet. Skärvorna från mina krossade drömmar ska limmas ihop. Idag är väl en lika god dag att ta tag i det som i morgon. Med tanke på att det är måndag i morgon med inrutat schema från tidig morgon tills det är dags att gå hem, så tar jag tag i projektet direkt! Det är ju inte så många månader kvar tills det är dags för nästa bokmässa...