En regnig, kvav och trist sommardag - vad gör man då? Jag valde mellan att fortsätta läsa i Karl Ove Knausgård "Min kamp" eller att drämma till med någon inomhusaktivitet. Medveten om att läsvalet hade gjort att boken tagit slut idag (vilket jag absolut inte vill eftersom jag tycker den är otroligt bra!) fick mig att välja aktivitet! Sagt och gjort; jag drar igång baksidan hos mig! Nu doftar huset av kanelbullar, muffins med Dumlekola och muffins med jordgubbar samt två av Leilas goda formbröd - härligt att fylla frysen.
Väl uppe i varv är det svårt att få stopp på mig! Så av bara farten har jag äntligen fått tapetserat min garderob i sovrummet - ett projekt som tagit drygt två år att genomföra... Åter den där ställtiden, som hos mig tycks vara osedvanligt lång. Själva tapetserandet var avklarat på lite mer än en timme. Supernöjd! Köpte en ny ram till en tavla jag hittade i gömmorna häromdagen. Tavlan är målad av systern till min första stora kärlek och jag köpte den på Östra Grevies elevutställning för en herrans massa år sedan, 1987 typ... medan jag bytte ram kom jag att tänka på Anders, som hennes bror hette, och en del beröringspunkter med tidigare blogginlägg.
Anders var ett år yngre än jag och idag tror jag att han hade haft någon form av bokstavsdiagnos. Han levde verkligen livet på den yttersta mariginalen! En dag fick han för sig att känna efter hur det kändes att hänga i armarna utanför fönstret på sitt rum, de bodde på tredje våningen och jag minns fortfarande paniken hos mammorna som satt vid sandlådan när detta experiment skedde... Vid ett annat tillfälle klättrade han ner via balkongerna från tredje våningen - fråga mig inte hur det gick till, men vi som absolut inte spelade i hans division vad gällde äventyrligheter var så klart stumma av beundran över hans mod och påhittighet! Ett brutet ben hindrade honom inte från att vinna 60 m eller spela fotboll - kryckor kan användas till mycket i rätt händer! Familjen lämnade Lund i mittenbörjan av 70-talet och vi tappade kontakten med varandra. 1978 hörde jag om en olycka på radionyheterna - en 15-årig scout hade förolyckats i Njupeskär i Dalarna. Inget namn eller bostadsort nämndes. Den natten vaknade jag av en mardröm - med ett vrål satte jag mig upp i sängen och bara grät. Jag kände en hand glida ur mitt grepp och såg någon falla...Anders...När mamma kom in morgonen därpå såg jag på henne att hon ville berätta något, men jag förekom henne och sa att jag vet att det var Anders som föll. Hon trodde att jag redan hunnit läsa morgontidningen där hans namn var nämnt, men det hade ju kommit till mig i en dröm. Ett av mina första riktigt klara minnen av någon som dör, men det har ju kommit många därefter. Dessbättre ingen så ung.
Tavlan hänger så jag ser den varje kväll innan jag somnar och på morgonen när jag vaknar - den heter Karavan och knyter på så sätt även ihop mitt liv med tiden i Qatar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar