Att höra till...

Den senaste tiden har jag reflekterat mycket över tillhörighet - den känslomässiga tillhörigheten på till exempel en arbetsplats. Jag har tidigare skrivit om att kommuntanter tycks tro att de kan bete sig hur som helst. Kommunanställda överlag, för det finns faktiskt en och annan kommungubbe också som har mycket övrigt att önska vad gäller sociala möten och interaktion. Min kollega har återigen blivit påhoppad på grund av sitt hår. Att ett rödfärgat hår kan väcka så otroligt mycket synpunkter! Eller ett grått för den delen... Man får ju nästan tycka synd om en människa som har så otroligt mycket negativism inom sig och mår så dåligt, att man måste ge sig på sina arbetskamrater för att "må bra". Hon försöker få sina plumpa uttalanden ursäktade genom att hänvisa till att jag är så "bitsk och otrevlig", men skillnaden är att jag har många års vana av att använda mig av ironiska och satiriska kommentarer och vet att jag är otroligt lyhörd för mottagarens reaktion. Det krävs stor självdistans, stor människokännedom och en förmåga att tolka och läsa av den andra personen för att en ironisk kommentar inte ska bli plump och oförskämd. Jag använder samma språk oavsett titel, yrke, social status, etnicitet eller kön. För mig är det väldigt praktiskt att vid behov kunna ge folk en riktigt välpaketerad förolämpning som landar i mottagaren efter ett par månader. En gudagåva om någon skulle fråga mig ;-). Det är dock inte alltid det som är syftet!! Bara så ni vet, ni som jag träffar ofta... En annan arbetskamrat kategoriserade den negativa påhoppande "kärringen" som " direkt kommen från Industrigatan". Tja, inte någon dålig liknelse, men på gränsen till förolämpande för dem som har sin utkomst där...

Det är med arbetsplatstillhörighet är intressant. Jag har haft en del olika arbetsplatser och har för det mesta trivts där jag jobbat. Arbetsuppgifterna har inte alltid varit så upphetsande, men jag har trivts fantastiskt bra med mina arbetskamrater. Under de två senaste veckorna har jag mött före detta kolleger och jag tycker det är otroligt roligt! Från mitt första riktiga jobb stöter jag på folk med jämna mellanrum och det känns varje gång som att komma hem. Jag vet inte om det har med restaurangvärlden att göra och att det är sociala människor med vana att möta, respektera och acceptera olika typer av folk som gör det så naturligt att mötas. Det kan gå flera år och ändå tar man bara vid där man slutade senast. Likadant är det med, inte alla, men det stora flertalet av de som arbetar på min föregående arbetsplats. Min bil står parkerad i närheten, eftersom det är billigare att stå där, än närmre centrum och det gör att jag så gott som varje dag möter någon från det gamla jobbet. Och det är en ÄKTA glädje i mötena! Det känns så gott i hjärtat att möta människor som talar om att man faktiskt är saknad och att arbetsplatsen inte är sig likt utan mig. Motsatsen hade ju varit förfärlig! Jag satt på en persisk restaurang (fantastiskt god mat, billiga priser och trevlig servis! Väl värt att besöka!!) på Lunds saluhall när en av mina forna arbetskamrater plötsligt tornade upp sig vid vårt bord och bara ville tala om att ingenting fungerar utan mig och att jag nog är den mest saknade personen på stället. Värmer hjärteroten och stärker den vacklande självkänslan. Precis vad jag behöver för tillfället!

Jag kan klara ganska många påhopp på min person. Inte så att jag inte tar åt mig av negativa kommentarer, men jag har lärt mig att vända dessa kommentarer mot den som levererar dem i stället. Vad jag inte klarar av är att bli respektlöst behandlad eller att man försöker förminska min person, till exempel genom att "glömma" vad jag heter... I de fallen blir jag hämndlysten och får hålla i mig för att inte gå över gränserna för mänskligt umgänge. I, Me and Myself tål inte vad som helst...

Nog om detta! December och första advent står för dörren och som den tidsoptimist och prokastrinerare som jag är, så är jag inte klar med alla förberedelser. Ett av mina största problem är att  "någon" har lagt vissa adventprylar på något bra ställe och de är omöjliga att hitta! Visst är det märkligt att saker bara kan försvinna?!? Hela min planering raseras och frågan är om vi inte får ta och flytta första advent till nästa helg? Man måste faktiskt få en rimlig chans att hinna bli klar i tid! Jag har ett helt hus att adventfixa! Och trasig slängd (!) utomhusbelysning som " någon" inte har återinvesterat i! Ska man behöva göra allting själv?!?


Tror jag ska hälla upp ytterligare ett glas vin ( jo, det är okej en lördagskväll och dessutom utövar jag fortfarande 5:2 dieten och har bara druckit vin tre dagar denna veckan, så jag ligger lite efter) och hämta min chokladkaka (att tröstäta när "någon" ställer till problem för en är också okej). Och förresten: angenäm advent!

Glädjor

Trots den mörka årstiden och min humördip de senaste veckorna så finns det ju många glädjor att må gott av. Vi har haft ett par härligt kalla dagar med sol, klarblå himmel och, äntligen, minusgrader. Så mycket enklare att känna livslust när solen skiner! Även om man måste stå inne på ett kontor...en fördel med att vara hemifrån dagtid och när det är ljust är ju att man slipper se de smutsiga fönstren och dammråttorna som har flyttat in. Grannarna har redan förra helgen putsat och fejat inför advent, så där lyser elljusstakar och stjärnor i vartenda fönster. Känner mig glad och stolt att jag inte har några som helst stresskänslor över att inte hinna med. Det blir advent även med smutsiga fönster och ostädade golv. Även om ett nystädat hem kan vara en stor glädje! Får se hur mycket ork som finns på lördag! Glögg, pepparkakor, stearinljus och vita hyacinter är i alla fall redan hemma, så första advent lär firas lite stillsamt. Först på morgonen och sedan glöggmys efter eftermiddagens dubbla innebandymatcher.

På jobbet är vissa kolleger nästan hysteriskt effektiva i sina klappjakter. Ute både på lunchen och efter jobbet och handlar som hysterikor. Se där! Ännu en glädje att jag inte dragits in i den hysterin. På mina lunchvandringar handlar jag om jag råkar hitta något, men jag vill inte påstå att jag är på aktiv jakt. Det löser sig. Det är prokastrinerarens bästa förvissning!

Andra glädjor är alla möten jag har haft de sista veckorna med nya och gamla vänner. Jag har knappt varit hemma på kvällarna, vilket kan förklara varför det är så stökigt överallt. Och varför jag är så hopplöst efter vad gäller TV-programmen... Å andra sidan är jag grymt uppdaterad på var man äter och dricker gott! Och var det finns trevlig servispersonal. En icke oväsentlig ingrediens för en angenäm restaurangupplevelse tycker jag. Och inser även att jag lider av en viss yrkesskada efter mina egna år i branschen...

Det är också en stor glädje för mig att träna - hårt och ofta. Jag som förut alltid varit för lat och hittat på alla möjliga undanflykter för att slippa svettas, är numera på gymmet minst varannan dag och om jag väljer bort träningen, som i kväll, så får jag dåligt samvete. Är dock övertygad om att mina trötta ben är tacksamma i morgon.

Nu ska jag dricka te och läsa klart Kristina Ohlsson Davidsstjärnor - böckernas värld är ytterligare en glädje :-).

Att vilja men inte kunna

Jag hade en nästan magisk upplevelse härom kvällen. På väg hem från en mycket trevlig after work med tre fjärdedelar av tvåhundraårsklubben, hörde jag ett mäktigt susande över huvudet och karakteristisk fågelsång. Nör jag tittade upp såg jag tre sångsvanar på väg söderut. Vackert vita mot det månbelysta himlavalvet. Kändes nästan sakralt och jag var helt uppfylld av naturens skönhet och lycklig över ögonblicket och att jag faktiskt tog mig tid att nua. 

Bild lånad från nätet

Tänk vad härligt om man bara hade kunnat fälla ut vingarna och flyga iväg för att åtminstone se om gräset är grönare på andra sidan! Om man hade orkat fullfölja tanken vill säga...

Jag skulle väldigt gärna vilja prata med den ansvarige för energifördelning! Min är nämligen ständigt på upphällning. Jag laddar batterierna med stenhårda pass på gymmen för att rensa bort negativa tankar och skapa goda förutsättningar för sömn, men det är ändå inte tillräckligt. Ett par veckors tid har jag sovit, med mina mått mätt, otroligt många timmar per natt, men det är som om jag inte får någon djupvila. Kan detta hänga ihop med att jag upplever nätterna som drömlösa? Trots att det måste hända något undermedvetet eftersom jag så ofta vaknar upp gråtandes. Blir helt galen på det! Det är som att trampa runt i kvicksand: när man tror att man har nått fast mark så trampar men fel eller knuffas tillbaka och fastnar igen. I fredags mötte jag en före detta kollega, som av det jag skrivit på facebook dragit slutsatsen att jag var frånskild. Vi fick rett ut vad som var anledningen till att jag var själv numera och så klart var hon förtvivlad över att ha missförstått och jag ledsen över att behöva rota runt i sorgen igen. Så försvann ytterligare en helg i meningslöst grubblande och orkeslöshet. Nåja, en liten svängom med Bosse blev det i lördags, men det arbetet syntes inte på söndagen. Tror städning kan vara en av livets mest överskattade sysslor...

Nu ska jag gå och göra en stor kopp te, lägga mig i soffan med Jussi Adler-Olsen "Marcoeffekten" och hoppas att jag orkar läsa mer än två sidor i kväll. Och försöka komma ihåg att i morgon är en annan dag...

Arg snickare sökes?

Slötittar på Arga snickaren på TV5 och i kväll handlar det om en familj där mannen dog i en hjärtinfarkt för ett år sedan, mitt i livet och mitt i en omfattande husrenovering.
"Varför lyssnade och frågade jag inte mer, så att jag hade klarat detta själv?" undrar änkan. Klart den frågan måste ställas för att det ska bli TV av det, men sanningen är att jag tror att ytterst få av oss klarar av att ta tag i omfattande renoveringar, fatta beslut och orka genomföra dessa beslut när man befinner sig i en sorgeprocess. För mig är det fyra och ett halvt år sedan och jag är periodvis fortfarande så otroligt trött psykiskt att det handlar om mycket vilja att ens orka ta sig ur sängen. Mitt hus är i stort behov av renovering och inköp av nya möbler är nödvändigt, men jag saknar energi!! Tankar psykisk ork på gymmet och positiv energi hos vänner, men det är en daglig kamp att betvinga mörkret inombords. Årstidens mörker kan jag leva med och faktiskt tycka är helande, men det inre mörkret är så förtärande och kvävande att om jag släpper efter för det, så försvinner jag antagligen in i ett svart hål. Och det känns inte så trevligt...
Otrevligt är det också med alla dem som tar sig rätt att bestämma hur man egentligen ska eller bör må efter si eller så lång tid. Det är ett tecken på väldigt små människor som tror att det bara är att "rycka upp sig och ta tag i saker". Människor som inte har upplevt livsomvälvande händelser, utan tror sig sitta inne med någon form av universallösning på alla andras problem. Dessa energitjuvar till medmänniskor gäller det att sätta i karantän så att man överlever själv. Sorg tror jag är en livslång känsla, som man måste lära sig att leva med. Den försvinner aldrig, utan man måste hitta verktyg att hantera och acceptera den som en del av livet. Jag har en arbetskamrat vars man också är avliden och hon berättade att någon kollega sagt till henne att det var sjukligt att vara ledsen och nedstämd på hans dödsdag eftersom det gått så lång tid... Hur kan någon överhuvudtaget få för sig att kommentera en sådan sak?!? Jag tror att vi är många som gärna varit datumdyslektiker och sluppit att drabbas av sorgliga minnen förknippade med vissa dagar på året.
Jag kan inte känslomässigt styra över sorgen, men jag kan förnuftsmässigt lära mig leva med den och genom viljan bestämma att inte låta den ta överhanden.
Kanske jag ska kontakta Arga snickaren? Han behöver ju flera renoveringsobjekt. Risken finns väl att det blivit väl mycket aggressiva utbrott från någon mig mycket. närstående när Anders Snickare idiotförklarat mig för att jag inte fått tummarna loss tidigare. En spik i foten hade inte uppskattats, tror jag....

Ibland förvånas jag själv :-)

Ibland kan jag känna att jag gör helt skogstokiga saker. Det är som jag får en utomkroppslig upplevelse och plötsligt agerar min mun eller min kropp utan koppling till hjärnkontoret. Eller så är det helt enkelt så att jag är så grymt omedelbart charmig så att jag själv inte hänger med! Lustiga situationer hamnar jag i i alla fall...

Det är min vecka för fredagschokladen, så glad i hågen traskar jag ner till chokladbutiken på lunchen. Choklad-Nisse hälsar glatt (precis som vanligt) och samtidigt som han expedierar ett äldre par som idkade 5:2 dieten involverade han mig i pralinprovning. Ja, jag vet!! Jag är i helt avsaknad av karaktär!! När gamlingarna äntligen bestämt sig för vad de tänkte trycka i sig i morgon när det var "ät-dag" och mannen förvissat sig om att det fungerade att ta sig en liten pinne (whiskey då alltså för er som inte är så bevandrade i alkoholrusets djungel) blev det äntligen min tur. På något mirakulöst vis hade han lyckats få till standardbeställningen samtidigt som han pratade med di gamle. Och så säger de att män saknar simultanförmåga! Plötsligt hör jag en röst inifrån mig som säger: " Hörru, ur ekonomisk synpunkt är det bäst att jag gifter mig med dig! Du får en drottning och jag får en chokladbutik." " Är detta ett frieri?" frågar han. "Absolut!", säger jag. Då talar han om att hans fru eventuellt skulle kunna ha lite åsikter, men efter att vi enats om att hon alltid är i den andra butiken och att våra vägar troligen aldrig kommer att korsas, så kändes det som vi var ganska överens om ett giftermål. En gammal fru hit eller dit kan väl inte spela någon roll. Jag har ju ändå tänkt mig endast särboförhållande och fri tillgång till pengarna och pralinerna! Som jag ser det är det en klockren "win-winsituation.

Mina farhågor om en lång trist höst har helt gått åt pipsvängen. Förutom då att jag friar till folk en vanlig torsdag i mörkaste november, så är veckorna fullspäckade med aktiviteter. Träningen tar ju en hel del tid i anspråk och så måste man ju jobba ibland. Alldeles för ofta om jag ska vara riktigt ärlig - tycker fem dagars helg och två dagars arbete vore idealiskt. Naturligtvis med heltidslön! Hur skulle man annars ha råd att vara ledig?? Åtminstone ni som inte är gifta med en chokladbutik borde ju ha lite problem med det ekonomiska ;-)
På lördag firas yngste sonens tjugoårsdag och på söndag är det hemmamatch i innebandyn. Sedan rusar dagarna iväg mot advent och de är inbokade med en massa träning och after work. Härligt! Man ska njuta av livet och så länge jag har positiva saker att se framemot så orkar jag trotsa mörkret!

Mörker, mörker, mörker...

November och den milda hösten fortsätter. Inte så att jag klagar! Varje dag jag slipper skrapa bilrutor och varje dag utan undermålig halkbekämpning på trottoarerna är en ren lycka.

Halloween passerade och Allhelgonahelgen flämtar på sista stearinet. Nu är det en lång mörk period innan advent och julförberedelserna kan börja. Jag har så klart redan köpt på mig ett par julmagasin för att komma i stämning, men det är lite svårt att uppbåda någon julstämning när det är vårtemperaturer utomhus... Annars så är julhandeln i full gång i butikerna. Varför ska de börja så jäkla tidigt?!? Jag tycker att det ska vara julfritt fram till julskyltningen. Möjligtvis med något litet undantag för ljusslingor och pepparkakor. Och skumtomtar! Än har jag kunnat hålla mig ifrån både pepparkakorna och skumtomtarna, men det är nog mest för att jag undviker att handla när jag är sötsugen för jag vet ju att jag har en ganska dålig karaktär. Utan att ha papper på det...!

Efter en veckas vila på grund av fullständig utmattning så kom jag äntligen iväg till gymmet i går. Vilken härlig känsla att jobba sig fysiskt trött på maskinerna och på köpet få lite andrum frrån alla jobbiga tankar som har börjat nöta undermedvetet. Igen... Jag vaknar dagligen av att jag gråter, men kan inte sätta fingret på vad det är som processas under sömnen eftersom jag saknar förmåga/vilja att minnas mina drömmar. Ibland kan jag förnimma känslor från drömmarna och då är det oftast förknippat med stort obehag eller djup rädsla. Någon gång vet jag vem jag har drömt om, men saknar händelseförlopp och sammanhang för att kunna förstå. Jag är ju inte någon drömforskare (finns sådana?), men kanske det är tecken på att jag gör mig redo för en ny fas i livet. Vad det än är som sker i mitt undermedvetna på nätterna, så tröttar det ut mig på gränsen till medvetslöshet. Men man måste ju ta sig till arbetet måndag till fredag och, trots tröttheten, så försöker jag hålla i gång mitt sociala liv för att inte helt försvinna i kolgruvans mörker. Jag försöker hålla alla som ställer krav på mig på armlängds avstånd, undviker telefonsamtal när jag är hemma och har lagt ambitionsnivån vad gäller städning och trädgård på minimalistisk nivå. Min koncentration på att hitta en fungerande väg i vardagen irriterar säkert vissa i bekantskapskretsen, men det orkar jag ärligt talat inte bry mig om. För tillfället är det I, Me och Myself som det koncenteras på - en dag i taget. Och någonstans i mörkret kommer det åter att flämta en liten ljuslåga som visar vägen. Jag vet det för jag har sett den förut, men antagligen valt att välja fel avtagsväg och därmed återigen famlat runt i den mörka labyrinten. Jag vet också att stunderna i mörkret är kortare för varje gång och att det är i ljuset jag vill vara.

En massa roliga saker är inbokade framöver och jag ser framemot dem, men vet att jag behöver de här kontemplativa ensamma dagarna för att orka med allt jag måste göra och allt jag vill göra. Att ha tråkigt främjar ju kreativiteten sägs det och med tanke på hur tråkigt det har varit idag, så borde jag känna mig superkreativ. Men det gör jag inte! Dock är ovanvåningen städad, tvättkorgen tom och fyra par stövlar lokaliserade och numera placerade fullt synliga i min stora garderob, så att det bara är att kombinera ihop med den övriga outfiten på morgonen!

Inte så illa pinkat av en trähäst, som min svärfar skulle uttrycka det!