Censur? Eller hur!

Snart nytt år - igen! Tycker det går allt snabbare, men det kanske hänger ihop med att man själv blir äldre och så småningom börjat inse att livet inte varar för evigt? 2011 var ett medelår - började ganska bra med hög aktivitet från min sida, men i början av sommaren tröt energin och sedan har det mest handlat om soffhäng med ett glas vin eller en kopp te som sällskap. Självvalt från början i något behov av att på nytt lära mig umgås med mig själv, men ju längre tiden lidit ju mer har jag börjat känna det som någon form av husarrest. Det är väl det som är faran med isolering, självinitierad eller inte, så är det lätt att fastna i ensamheten. Den kräver inte lika mycket som det sociala livet. Men det måste bli ett slut på isoleringen innan jag blir lappsjuk! Jobbet har mest varit en belastning sista året, men man måste ju försörja sig! Det är inte roligt att känna kroppen dräneras på all kraft ju närmre arbetsplatsen man kommer. Jag tycker om de flesta av mina kolleger och känner mig omtyckt och accepterad av de flesta, men det är något väsentligt som saknas och det verkar inte bara vara jag som lider av det. Arbetsglädje? Uppmuntran? Vår psykosociala arbetsmiljö har nått botten för länge sedan, men förhoppningsvis vänder det nu. Inte för att vi skriver 2012 utan för att vi har möjlighet till nystart med en ny ledning. Det finns gott om belackare som utgår ifrån att det inte kommer att göra någon skillnad för det finns inga bra chefer. Min grundinställning är att det i detta fall bara kan bli bättre och blir det inte det så är alternativet att byta arbete. Kan vara dags för det ändå - i februari har jag varit anställd i sex år, vilket jag tycker är en evighet. Har aldrig förstått hur man kan stanna kvar hela sitt yrkesverksamma liv på endast ett ställe. Var är visionerna och nyfikenheten? Risken att stagnera och bli bitter är, enligt mina högst ovetenskapliga teorier, ganska stor.

Egentligen var det inte tänkt att detta skulle bli någon årskrönika - den tänkte jag spara till helgen (olidligt spännande!) - utan tanken var att skriva om sociala medier och hur de uppfattas av läsaren. Anledningen till detta är att jag fått vissa påstötningar om att jag nedvärderar min omgivning i min blogg. Jaha? Det är mina funderingar och min syn på en verklighet som jag upplever den och om man inte håller med mig eller gillar det jag skriver kan man antingen lämna en kommentar eller också strunta i att läsa. Ska jag behöva censurera min egen text? Om någon känner sig utpekad så får väl den personen rannsaka sig själv - jag nämner inga namn (mer än eventuellt ett förnamn) och jag läser mycket noga genom texten innan jag lägger ut den till allmän beskådan. Det är inte så många som känner till mitt riktiga namn, om man inte är vän med mig på Facebook dit bloggen länkas. Man kan ju fråga sig hur någon som inte är vän med mig på Facebook har hittat Humfridas funderingar, för det var bara en handfull personer som kände till detta mitt alias innan jag gick "public". Jag står för det jag skriver i bloggen, men det är som alltid med personliga texter även ett läsaransvar att förstå att det skrivna är en sida av myntet och MIN bild av verkligheten. Dessutom ska det inte glömmas att jag många gånger medvetet väljer att skriva sarkastiskt och ironiskt om händelser och/eller personer, men de som känner mig är väl bekanta med den sidan hos mig. Inte alltid den mest smickrande sidan hos mig, men en stor del av min personlighet! Summa summarum kommer jag inte att censurera min text eller låta mig tystas av läsare som känner sig trampade på tårna. Mitt råd till dem är: Låt bli att läsa!
Varken min blogg eller mina statusuppdateringar på Facebook kommer att någonsin att handla om hemplockade karlar från krogen, nätet eller någon som helst stans ifrån - det är inte min grej att annonsera mitt privatliv offentligt! Jag delger tankar, minnen och känslor knutna till existentiella frågor och funderar över livet i smått och stort, men social status är något jag bara delar med mina vänner IRL. Sorry, men sensationer och offentlig social bekräftelse är ingenting jag behöver eftersträva.
Lite irriterat inlägg, men det känns skönt att få det ur sig :-D

Jul med strul!

Så har julhelgen 2011 passerat. En jul som kommer minnas som julen när "Humfridas hus nästan stod i ljusan låga"...
Jag kan inte förklara hur det gick till, men antagligen kom jag åt ett av vreden till spisplattorna och naturligtvis hade jag, vilket jag normalt aldrig gör, lämnat kvar ett träunderlägg på den plattan som slogs till. Vi hade precis slagit oss ner med kaffe och skulle titta på Kalle Anka i lugn och ro när jag registrerade att det luktade som det brinner någonstans. Hjärnan registrerar snabbt att 1. vi inte har någon öppen spis och 2. det ser ut att ryka ur köket. På en given signal rusar äldste sonen och jag ut i köket där det slår upp 10-15 cm lågor. Jag stänger av plattan och instruerar sonen var brandfilten finns och med gemensamma krafter lyckas vi kväva elden. Av träunderlägget fanns bara kolbitar kvar och brandrökslukten finns fortfarande kvar i köket. Sänder en tacksam tanke till min man, som trots mina protester om att det var onödigt, insisterade på att köpa hem brandfiltar och skumsläckare. Skönt att man handlar instinktivt och att man matats med brandövningar på sina olika arbetsplatser - det går fort om det "tänder"...
Det slutade lyckligt, men jag har haft svårt att sova efteråt och tycker hela tiden att det luktar brandrök när jag lagt mig. Får lägga band på mig för att inte drabbas av ett tvångsmässigt kontrollbehov av att spisen verkligen är avstängd. Även om det inte var i spisen det brann var jag helt skakig igår när jag skulle laga mat - posttraumatisk chock? Ovanpå detta står min bil utpositionerad på grannens uppfart och vill inte starta sedan jag ställde den där på julafton. Kan det vara så att vi blivit hemsökta av djinner?
Nåväl, det förde ju det goda med sig att den melankoliska och vanligtvis sorgsna känslan av ensamhet jag brukar drabbas av under julen helt kom av sig av den branddramatik vi drabbades av. Sönerna tycker det är positivt med lukten för då kan vi låtsas att vi har öppen spis - "always look on the bright side of life"!
För övrigt har det varit en fridfull julhelg som mest tillbringats med Jan Guillou Brobyggarna och säsong 1 av The Wire - hur har jag kunnat missa denna utomordentliga serie?? Igår lyckades jag övertyga mig till en promenad och det kändes ju mer som en vårdag än juldag. Småkillarna spelade fotboll och var ute och testade sina radiostyrda bilar (antagligen julklappar) och på träd och buskar fanns stora knoppar. Märkligt väder, men helt okej; skönt att slippa skotta snö, skrapa bilrutor och betala skyhöga elräkningar :-).
Nu laddas för ytterligare en ledig dag innan jag måste jobba två...Behöver vara sparsam med mina semesterdagar eftersom nästa år betyder både student och, förhoppningsvis, en Dubairesa i oktober.

"I´ll be home for Christmas"

Nu har vi kommit in i julveckan och stressen eskalerar för att på lördagsmorgon övergå i tindrande barnaögon, avslappnade föräldrar med spisrosor på kinderna och en ständig ström av välartade familjer på den ena överdådiga julbjudningen efter den andra. Alla hem är pyntade in i minsta vrå efter denna tidens modetrend - något som alla inredningsmagasin med självaktning har uppfattning om. Jag läser själv dessa glassiga magasin och längtar och önskar, men inser krasst att för att hinna med att fixa allt enligt dessa visioner krävs att man är hemmafru eller har möjlighet att ta ledigt halva hösten för att hinna med. Att ständigt försöka hitta en nivå som är lagom pretentiös, man vill ju inte vara sämre än andra (!), är ganska tröttsamt och irriterande. Varför kan jag inte bara vara nöjd med lite svensk "lagomhet"?
Min bild av JULEN är så otroligt färgad av amerikansk film (har jag kommit på...). Alla människor är lyckliga och även om det är sorg och tristess, så är julafton alltid årets absolut mest underbara dag. Familjen samlas, de ensamma finner sin kärlek, utflyttade barn återvänder till föräldrahem och inte ett öga är torrt. Herre min tid så patetiskt. Min barndom var julafton förknippad med stress, tårar och bråk om julklappar. Så långt ifrån Astrid Lindgrens julidyll man kan komma! Har alltid en depression på julafton trots dessa barndomsminnen. Märkligt hur det fortsätter spöka hela livet. Våra jular var säkert inte värre än andras...
 I väntan på att få en egen "klan" att ta emot med öppen famn varje framtida jul får jag drömma om "Driving home for Christmas" och kämpa med att det räcker med lagom mycket jul. Känslan av julefrid och familjegemenskap finns ju inom en - i hjärtat - och de som man får förmånen att umgås med till jul är mer än "lagom"!

Vad har hänt? Redan fjärde advent!

Idag har det fjärde ljuset i adventsljusstaken tänts och snart är denna decembers väntetid till ända. Svårt att tro att det är julafton om mindre än en vecka. Julstämningen är lite svårfångad när det är milt höstväder utanför. Bra för elräkningen, men annars hade jag hellre haft en vit jul, kanske inte riktigt lika vit som förra året då vi var praktiskt taget insnöade - både bildligt och bokstavligt. Just nu snurrar Malena Ernmans julskiva (ja, jag är så gammalmodig att jag fortfarande köper CD- skivor! Bättre ljud och mindre meck! Spotify används mest på jobbet) och julgranen står välklädd på sin vanliga plats och än så länge sitter barren kvar också... Men något saknas! Den äkta sanna julglädjen vill inte infinna sig - en normal december är jag i mitt esse, glöggtillställningar, adventskaffe, pysslande, fixande, planerande, tissel och tassel. Men inte december 2011; julmånaden som glömdes bort. Julklapparna är inhandlade, men ska slås in och rim ska skrivas, ingredienser till julgodis finns hemma, men orken att göra det saknas, julkort ska skrivas, men det var egentligen sista dag i fredags om man vill vara säker på att de kommer fram före julafton *suck*. Tror Grinchen har blivit kompis med Luther och Ågren, som normalt är mina bästisar, och lyckats få dem med på "hata-julen-tåget".
Jag var på Nova Lund i går förmiddag - fem minuter innan de öppnade och redan då hade det samlats en hel del bilar på parkeringen. Nova är ett ställe som alla med någorlunda självbevarelsedrift undviker veckorna före och efter jul eftersom hela området är så korkat planerat. De har lärt sig att trafiken måste dirigeras så det stod några stackars väktare i korsningarna och viftade bilisterna rätt. Hur svårt kan det vara att följa vägskyltarna? Uppenbarligen väldigt för det fanns dem som försökte svänga vänster när det var vänstersväng förbjuden... Om man är så fruktansvärt stressad av all köphysteri och julhets kanske man ska planera lite bättre, ta bussen eller bara gilla-läget?! Det var trevlig stämning i de butiker jag var inom, glad och positiv personal trots en del köer. Jag lyckades till och med få tag i en ny klänning till jul! Inte på Esprit, som brukar vara min hovleverantör utan på Flash. De är alltid lika trevliga och serviceinriktade i den butiken! Efter lite drygt en timme hade jag handlat på mig det jag tänkt mig och lämnade Nova för nästa ställe - Citygross... Hade bestämt mig för att inte handla om parkeringen var överfull, men det var inte så farligt faktiskt. Det var mycket folk i butiken, men alla kassor var öppna så det var relativt smärtfritt. Stackars kassapersonal - folk hade ju rågade kundvagnar! Vem vet om det går att handla i morgon...
Som sagt: det mesta är redo för julafton. I morgon blir det sillinläggning, Systemet (det behövs en liten julsnaps till sillen, mer glögg och lite rödvin :)) och kanske lite nya hyacinter för de som stått här under månaden börjar se lite trista ut.
Nej minsann! Om man skulle ta och kicka Grinchen, kavla upp ärmarna och gå och börja med julstubben! Ska man dricka glögg och fira fjärde advent duger det inte att sitta här och tycka synd om sig. Granen står så grön och grann i stugan, Peter Jöback sjunger vackert och dofterna från hyacinter, gran och stearinljus kan få vem som helst i julextas - nu kör vi!

                                           Så här såg det ut för ett år sedan!

Disharmoni...

Jag börjar tröttna på de disharmoniska tonerna som ackompanjerar mitt patetiska liv! Normalt tycker jag att det är ganska skönt att vara ensam och själv styra över min tid, men när jag nu hamnat i utförsbacken igen är det inte bra med för mycket ensamtid. Navelskådandet kan lätt ta överhanden...
Jag har plötsligt och smärtsamt insett hur ensam man faktiskt är som vuxen. Mina vänner är antingen gifta,och då är man som singel antingen ett potentiellt hot (varför man nu i desperation skulle kasta sig över någons man bara för att man blivit ensam) eller, vilket är helt naturligt, ett tidsfördriv när mannen är upptagen eller när de själv kan "slita sig" från tvåsamheten. De väninnor som varit ensamstående alternativt singel under en längre period har redan relationer med väninnor som går många år tillbaka. På sätt och vis flyttas jag tillbaka till den tid då jag var barn. Vi kunde aldrig leka tre stycken, utan det var alltid parvis och den som för dagen stod utanför gemenskapen fick vackert vänta på att de båda andra blev osams. För det blev vi - alltid, förr eller senare. På sätt och vis var det ett ganska bra sätt att lära sig hantera konflikter och be om förlåtelse.
Idag verkar inte barn och ungdomar förstå innebörden av ordet förlåt och hur viktigt det faktiskt är att ärligt kunna be om ursäkt och gå vidare i livet som vänner eller åtminstone med ett förlåt i ryggsäcken.
Kan man förlåta allt? Naturligtvis inte! Ve den som skulle våga kröka ett hårstrå på mina söners huvud! Men många gånger är våra "konflikter" och surande bara exempel på vårt eget dåliga självförtroende och oförmåga att möta våra rädslor. För visst måste man våga blotta sitt inre för att kunna be om ursäkt och erkänna sina egna tillkortakommanden. Tror det är ganska typiskt svenskt att vi alltid måste uppnå konsensus för att inte känna att någon måste förlora en diskussion eller dispyt. Kan man inte bara nöja sig med att vi tycker olika? Och vara glad för det - för usch vad det vore trist om vi alla tyckte lika!
Tråkigt inlägg, men mitt liv är ganska tråkigt. Kvällen är snart slut: det har varit en jobbig dag på kontoret och framtiden ser tuff ut jobbmässigt - i princip hela ledningen är utbytt. Och visst kan nya kvastar behövas, men det tar ett tag innan de sopar i takt...
Får väl försöka gilla den atonala bakgrundsmusiken, räta på ryggen och försöka finna en ny liten gnista att livnära livsandarna med tills det börjar ljusna igen. Nu ska jag fortsätta Nua med mina cybervänner i Wordfeudträsket!