Våren kom och försvann. Precis som vanligt, men ändå blir jag lika besviken varje gång. Snödroppar, vintergäck och krokusar lyser upp i fjolårets lövade rabatter. Så mycket löv är det ju inte längre utan mer skrumpna bruna ting som, så fort det blåser, tycks samlas för konferens i min carport. Och det är inte från min trädgård de kommer, de små lömska rackarna. Mina rosor i söderläge har små löv, på väg att spricka ut. Min granne har tagit bort sin björk så nu blir det ett bry att veta när det är dags att vårfrisera rosorna, men jag får väl göra som jag gör med det mesta annat: gå på känsla. Hasselns hängen är gigantiska så det är inte konstigt att ögon och näsa kliar. Vill minnas att jag även förra året började med min allergimedicin redan i februari, så inget nytt under solen där heller.
Ska detta bli ett inlägg om våren?! Nej. Det var inte tanken, men ibland är det enklare att hitta skrivglädje om man börjar i det banala och vardagliga. Skriv där du står, tror jag någon klok människa har sagt. Det är ju precis så enkelt egentligen, men ändå tenderar vi människor att krångla till det för oss. Vi tror att vi blir mer intressanta om vi kryddar berättelsen med svåra, ofta fel använda ord, och med fakta som blir felaktiga för att vi saknar erfarenheten eller låter bli att kontrollera. Människan är som bekant lat till sin natur. Idag har jag varit sextio år i fyra månader. Och tror aldrig jag har varit så trött. Men med empiriskt underbyggd fakta kan jag redan nu tala om att jag inom en månad kommer att revidera detta påstående. Det är så här varje år. Ljuset, det efterlängtade (!), gör mig så infernaliskt trött och nere. Allt, precis allt, känns motigt. Elefantskötaren har fullt upp med att ladda mitt pannben inför varje dags inplanerade aktivitet. De två senaste veckorna har jag regelbundet varit på mitt gym (tjoho!) eller varit ute på längre joggning/powerwalks. Njuter av min träning, men vad det är kämpigt att komma iväg! Jag har aldrig, vad jag kan minnas, tittat så mycket på filmer och serier som det senaste halvåret. Min sociala kalender är full med inbokad kultur och middagar, men dagar som är tomma i kalendern känns livet nästan innehållslöst. Jag har en teori - eftersom jag är en självlärd navelskådande hobbypsykolog - om att det handlar om någon form av förberedelse för nästa fas i livet. Att bli ägare av sin egen tid på heltid. Jag tror jag är livrädd! Att bli sittande hemma i soffan framför TV:n utan mening eller mål. Fy! Eller så är det hetsen omkring mig av alla som längtar till sin pension eller som gick långt tidigare än nödvändigt bara för att... Ja, de har säkert en för dem fullgod anledning, men jag som ser på från utsidan ser bara alltför stillsamma dagar utan något meningsfullt att fylla livet med. Kanske är det att jag vill ha gjort avtryck? En insikt om att det är inte så många år kvar att göra det man drömmer om? Jag som saknar drömmar! Och det är för att jag inte orkar med besvikelsen när jag inte orkar eller, framförallt, törs genomdriva dem. Jag behöver verkligen hjälp! Finns det vägledare för oss själsligt misslyckade? Tänkte skriva i modet, men det kan ju misstolkas. Klädstil och utseende har jag ändå ganska bra koll på om jag får säga det själv.
Det kan ju också vara så enkelt att jag har en hjärntrötthet baserad på de senaste årens sociala, och nu, ekonomiska begränsningar. Livskvaliteten har försämrats. Jag talar inte om det materialistiska, som för mig är ganska ointressant (om det inte handlar om klänningar och skot förstås) utan om att jag upplever att det finns en bekvämlighet hos oss alla att det är jobbigt att lämna hemmet. På mitt jobb är den utan vidare viktigaste förmånen att få behålla möjligheten att arbeta distans. Vissa kolleger visar sig aldrig eller under stort misstycke på kontoret. jag tycker också att det är skönt med distansarbete, men det blir en påfyllning av energi att möta andra människor och då inte enbart familj eller vänner. Personligen tror jag att den sociala interaktionen har tagit mycket stryk under pandemin. På gymmet igår var det en kvinna, en oerhört irriterande sak i min ålder, som högt och ljudligt höll en monolog för en stackars äldre man om att hon minsann hade MS och att hon var tvungen att träna. Hon ockuperar flera maskiner för hon far runt som en ettrig mygga, slamrar och slår med allt hon kommer över. Tvättar noga av maskinerna innan hon använder dem, men hafsar över dem när hon är själv är klar. Ett typiskt exempel på Humana Egocentrika. Alla ska lyssna och ta hänsyn till henne, men hon är inkapabel att se sina egna sociala tillkortakommande.
Som tur är så är jag lyckad i vissa sammanhang. Ett av dessa är som farmor och i eftermiddag ska jag mysa med mina gullungar. Den äldre av dem lovade kaka när vi fikar, men han hade inte själv tid att baka för han var på väg till simningen när de ringde. Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om livet är trist och deppigt vissa dagar så finns det ljuspunkter. Och snart, mycket snart, lämnar vi trista februari bakom oss och kan börja känna våren på riktigt!
