Censur? Eller hur!

Snart nytt år - igen! Tycker det går allt snabbare, men det kanske hänger ihop med att man själv blir äldre och så småningom börjat inse att livet inte varar för evigt? 2011 var ett medelår - började ganska bra med hög aktivitet från min sida, men i början av sommaren tröt energin och sedan har det mest handlat om soffhäng med ett glas vin eller en kopp te som sällskap. Självvalt från början i något behov av att på nytt lära mig umgås med mig själv, men ju längre tiden lidit ju mer har jag börjat känna det som någon form av husarrest. Det är väl det som är faran med isolering, självinitierad eller inte, så är det lätt att fastna i ensamheten. Den kräver inte lika mycket som det sociala livet. Men det måste bli ett slut på isoleringen innan jag blir lappsjuk! Jobbet har mest varit en belastning sista året, men man måste ju försörja sig! Det är inte roligt att känna kroppen dräneras på all kraft ju närmre arbetsplatsen man kommer. Jag tycker om de flesta av mina kolleger och känner mig omtyckt och accepterad av de flesta, men det är något väsentligt som saknas och det verkar inte bara vara jag som lider av det. Arbetsglädje? Uppmuntran? Vår psykosociala arbetsmiljö har nått botten för länge sedan, men förhoppningsvis vänder det nu. Inte för att vi skriver 2012 utan för att vi har möjlighet till nystart med en ny ledning. Det finns gott om belackare som utgår ifrån att det inte kommer att göra någon skillnad för det finns inga bra chefer. Min grundinställning är att det i detta fall bara kan bli bättre och blir det inte det så är alternativet att byta arbete. Kan vara dags för det ändå - i februari har jag varit anställd i sex år, vilket jag tycker är en evighet. Har aldrig förstått hur man kan stanna kvar hela sitt yrkesverksamma liv på endast ett ställe. Var är visionerna och nyfikenheten? Risken att stagnera och bli bitter är, enligt mina högst ovetenskapliga teorier, ganska stor.

Egentligen var det inte tänkt att detta skulle bli någon årskrönika - den tänkte jag spara till helgen (olidligt spännande!) - utan tanken var att skriva om sociala medier och hur de uppfattas av läsaren. Anledningen till detta är att jag fått vissa påstötningar om att jag nedvärderar min omgivning i min blogg. Jaha? Det är mina funderingar och min syn på en verklighet som jag upplever den och om man inte håller med mig eller gillar det jag skriver kan man antingen lämna en kommentar eller också strunta i att läsa. Ska jag behöva censurera min egen text? Om någon känner sig utpekad så får väl den personen rannsaka sig själv - jag nämner inga namn (mer än eventuellt ett förnamn) och jag läser mycket noga genom texten innan jag lägger ut den till allmän beskådan. Det är inte så många som känner till mitt riktiga namn, om man inte är vän med mig på Facebook dit bloggen länkas. Man kan ju fråga sig hur någon som inte är vän med mig på Facebook har hittat Humfridas funderingar, för det var bara en handfull personer som kände till detta mitt alias innan jag gick "public". Jag står för det jag skriver i bloggen, men det är som alltid med personliga texter även ett läsaransvar att förstå att det skrivna är en sida av myntet och MIN bild av verkligheten. Dessutom ska det inte glömmas att jag många gånger medvetet väljer att skriva sarkastiskt och ironiskt om händelser och/eller personer, men de som känner mig är väl bekanta med den sidan hos mig. Inte alltid den mest smickrande sidan hos mig, men en stor del av min personlighet! Summa summarum kommer jag inte att censurera min text eller låta mig tystas av läsare som känner sig trampade på tårna. Mitt råd till dem är: Låt bli att läsa!
Varken min blogg eller mina statusuppdateringar på Facebook kommer att någonsin att handla om hemplockade karlar från krogen, nätet eller någon som helst stans ifrån - det är inte min grej att annonsera mitt privatliv offentligt! Jag delger tankar, minnen och känslor knutna till existentiella frågor och funderar över livet i smått och stort, men social status är något jag bara delar med mina vänner IRL. Sorry, men sensationer och offentlig social bekräftelse är ingenting jag behöver eftersträva.
Lite irriterat inlägg, men det känns skönt att få det ur sig :-D