En riktig hjälte!

I kväll såg jag tredje avsnittet av Fredrik Önewalls dokumentärserie Fosterland - vad gjorde man före svt.play?!? Det för tillfället kanske viktigaste som visas på TV. Ett skräckscenario visas i intervjuerna med de växande politiska högerextrimistiska krafterna, som med nationalsocialism och främlingsfientlighet som yttersta argument lägger de demokratiska folkförsamlingarna under sig i land efter land. Varvat med intervjuerna av flyktingar på väg mot en framtid (all framtid är bättre för dem - vi kan i vår skyddade lilla värld inte föreställa oss hur det är att vara på flykt, att vara tvungen att lämna allt för att ha någon chans till framtid, att ständigt längta HEM) så knyter sig min mage av rädsla för vad som ska komma ut ur allt detta hat som dessa enfrågepartier symboliserar. Vill vi verkligen leva i en värld där empati och, det något utslitna och vänsterannekterade uttrycket solidaritet och medmänsklighet är ickeexisterande? Det finns ingen ursäkt att inte se Fosterland! Det ger en nyanserad bild (känns det som) av vad som försiggår i dagens Europa och Önnewall låter båda sidor komma till tals och det känns som han har ett genuint intresse att förstå dessa krafter som väller fram likt en lavaström fylld av hat, okunskap och mänsklig idioti. Jag brukar inte kalla mina politiska motståndare idioter, men att basera sin politiska agenda på nationalstaten och stängda gränser, är idioti och påvisar en oförmåga att förstå den moderna världsordningen.

Liv Ullman, som vann en Guldbagge i kväll för sin gärning inom svensk film, sa i sitt tacktal att den viktigaste film hon gjort var Utvandrarna. Högaktuell för att visa hur flyktingströmmen faktiskt har gått från Sverige också - på grund av religion, missväxt, hemlöshet och hopplöshet om att framtiden inte existerade. För det är ju så det är: flyktingströmmarna är inte statiska över tid - om hundra (?) år är flyktingvägarna annorluna och de i dagens läge upptrampade stigarna har vuxit igen.

Tyvärr är det väl så att de som verkligen skulle behöva titta på denna dokumentärserie väljer något annat. För visst är Big Brothet och Paradise Hotel så himla mycket bättre!?

Medskapande motgångar?

                Månadens råd: "Nu är rätt tid att sluta fred med det som tillhör det förflutna." 

Så stod det i mitt horoskop för januari. Ett bra råd för mig som har tendenser att älta gammalt groll, att söka kraft ur ilska (vilket oftast blir ett negativt energiuttag) och dessutom har jag problem med att det känns som jag har missat alla tåg och står ensam kvar på perrongen. 

Konstiga saker händer inom en när man vandrar runt i resterna av en familj - ruinerna efter en familj. Att veta att det ser ut likadant hemma som när jag lämnade på morgonen. Ärligt talat kan det vara ganska skönt också...ingen blir glad av andras brödsmulor på köksbordet, klädhögar på golvet och kladdig diskbänk...Att inte behöva laga middag...jag är värdelös på att äta när jag är själv, men det måste jag så klart ta tag i - ett typiskt förbättringsområde... Att ingen bryr sig om OM eller NÄR jag kommer hem... Det är många faktorer och känslor som gör det uppenbart att man är enbo. Ambivalenta känslor för jag trivs egentligen med ensamhet och att själv få äga min fritid, men det är väl så att det tar lite tid att vänja sig vid livets i allra högsta grad normala förändringar. 

Ett ovälkommet snöväder förstärker mitt melankoliska sinne. Glädjande är dock att innebandylaget i mitt hjärta vann dagens match, att jag i dag har unnat mig TVÅ buketter tulpaner, att jag fick tag i tre romaner på biblioteket och att kvällen fortfarande är ung. Kan man äta fastlagsbulle till middag?

Plötsligt var man bara en kvar....

Fy sjutton vad jobbigt detta är då! Nyss, för fem och ett halvt år sedan, så var vi en familj på fyra och snart är jag ensam. Heter det enbo? Yngste sonen flyttar till Stockholm i morgon för att starta sina studier vid Polishögskolan. Känns väldigt vemodigt att se hans packning i ett hörn i vardagsrummet. Och det var länge sedan hans rum var så städat och undanplockat...
När jag kommer hem från jobbet i morgon eftermiddag så är han utflyttad 😳. Jag är så stolt över honom - att han lyckades med de svåra antagningsproven och höll ända in i "mål" och att han har modet att lämna hela sitt liv för att kasta sig rakt in i det okända. Det verkar som han ska bo hos ett trevligt par vars egna barn har flyttat ut. Så kan man också lösa det; låta någon annan ungdom flytta in och fylla tomrummet.
Det är ju så typiskt att sådana här, faktiskt, livsomvälvande händelser ska infalla när man själv är ur balans för en jäkla segdragen infektion (tandvärk menar jag ju förstås) och när hormonbalansen är i olag. Att vara förälder är fasen inte en enkel match! Oron för att något ska hända ens barn släpper visst aldrig och jag (som eventuellt kan lida av en viss släng av pyttelitet kontrollbehov) vill gärna ha möjlighet att med snabb uttryckning vara på plats om något inträffar. Förnuftsmässigt vet jag att det är en timme med flyg och fem timmar med tåg. Många föräldrar tvingas att skicka iväg sina barn till en oviss framtid för att de överhuvudtaget ska ha en möjlighet att överleva. Sådana perspektiv får mig att inse hur larvigt jag reagerar. Förnuftsmässigt alltså. Känslomässigt är det något helt annat. Ovillkorlig kärlek medför otvivelaktigt livslång oro. Det gäller att gilla läget! Och som den något mer sansade sonen så riktigt konstaterade: "Jag kommer hem igen! Redan i februari har jag tänkt hälsa på." Längtar redan! Samtidigt kändes det som en lättnad när han försiktigt meddelade att han nog hoppades att han inte skulle behöva flytta hem igen när han var klar med utbildningen. Visserligen är han färdig polis före han fyller 24 år, men att vara mambo är inte något att eftersträva. Varken för den ömma modern eller den äventyrslystne sonen. En viss dos självinsikt har jag. Som tur är!

Hörde inte ett dugg...

Mitt liv har blivit så mycket bättre sedan jag fick veta att det inte är bihåleinflammation jag har, utan troligen tandvärk... Doktorn har ju alltid rätt! Även om patienten, i detta fallet jag, har haft antagligen fler bihåleinflammationer än åren hon har trampat runt på jorden. De flesta av dessa har jag klarat utan antibiotika, men ungefär vart femte år försöker jag mig på en liten luring - är man penicillinmissbrukare så är man! Min tandläkare tänker jag i alla fall inte ringa till. Hon kommer att tro att jag har slagit huvudet.

Fullt frisk alltså! Härligt! Firade detta med att i den arla morgonen ge mig av till frisören. Det där med kl 8 verkade så himla käckt och trevligt när jag bokade tiden. Så 2014... Kolsvart ute, halv slör och hälla de regn. Så det blev bilen. Trots att det är inombys och jag egentligen försöker undvika att köra vid de tillfällena. Fördelen med arrangemanget var att jag kunde köpa med mig nybakade frallor hem från bageriet. Gott med lite lyxfrukost en stormig lördag.

Stod ute en stund och lyssnade på vinden. Bob Dylan säger ju att "svaret finns i vinden". Djupt besviken! Det enda jag kände var en värkande trumhinna när vinden letade sig in i örats minsta skrymslen. Annars gillar jag väder. Riktigt härligt oväder. Typ det vi väntar på i dag. Den annalkande stormen...


http://open.spotify.com/track/18GiV1BaXzPVYpp9rmOg0E

Je suis Charlie

Den avskyvärda terroristattacken i Paris i går skrämmer mig. Ur flera aspekter. Det är totalt förkastligt att med berått mod ta sig in på en arbetsplats och urskiljningslöst och, som det verkar, fullkomligt besinningslöst mörda (detta är inte något tillfälligt infall utan i allra högsta grad planerat, så mord är rätt term) alla som kommer i ens väg. Snabbt spreds det att det var muslimer som låg bakom. Allt tyder på att det är så om man läser vad som släpps ut på nyhetssidor. Men vi talar inte om den enskilda muslimen på gatan! Det kan inte nog understrykas att detta handlar om extremister, jihadister, som i tron att de ska komma till paradiset mördar i Guds namn. Extremister är farliga oavsett vad de brinner för. Oavsett om de är muslimer eller inte! Polisen som totalt skoningslöst avrättades i går hette, enligt uppgifter som florerar, Ahmed. Med största sannolikhet var även han muslim. Han delade alltså tron på samma Gud som terroristerna. Det hjälpte honom inte ett dugg...

Dessa våldsdåd gjuter eld på de främlingsfientliga vågor, som väller in över oss likt en snabbt okontrollerbar lavaström. Det skrämmer mig. Vart har människosläktet besinningsförmåga tagit vägen? Massakern på Utöya - en ensam norsk vettvilling som gett sig själv makten att rensa bort de element som han ansåg vara ickeönskvärda. Gör det alla norrmän till terrorister? 

Vi måste återta makten över vårt samhälle och de demokratiska och parlamentariska grundvärden som ligger till grund för den fria världen. Frihet, broderskap och jämlikhet - ord som fortfarande spelar roll. Det löser ingenting att hata alla muslimer för att en del (livsfarlig och skrämmande) hotar våra grundvärderingar och våra rättsprinciper. Vi måste stå upp emot dessa onda krafter. Terroristattacker och fanatiker kommer vi inte åt genom att hata och dra alla över en kam. Finns det verkligen någon som på fullt allvar tror att lösningen på problemet är stängda gränser? Extremfanatikerna kommer in oavsett. Vi andra måste visa att vi är för grundläggande fri-och rättigheter. Att vi inte låter oss tystas! 

Det har förutsetts att det tredje världskriget kommer att bli ett religionskrig. Känner ni hur nära vi är?

Årets första i-landsproblem

Nu blir det så där fel igen. I ordningen. Fortfarande ingen Årskrönika 2014 för den kan jag inte skriva på min älskade iPadde - alldeles för svårt att få upp bilder och redigera text. Men den kommer! Håll ut...

I dag hade jag fått nog av självömkan. Trots ett snorfyllt huvud, molande huvudvärk och allmänt "kassmående", så bestämde jag mig för att åka till city. Plågade mig genom en ickesmakande frukost. Tog på mig riktiga kläder, det vill säga sådana man kan visa sig i offentligt. Tvättade (!) håret. Fixade frisyren. Lade på ett ansikte. Log ett intagande (ja, ja! Jag försökte i alla fall) leende framför spegeln och tänkte: "Totally perfect!"

Två ärenden hade jag. Jag skulle köpa ett månadskort så jag får parkera min bil utan parkeringsböter när jag äntligen kan återvända till min älskade arbetsplats. Okej, det där sista var kanske sarkastiskt.
Ärende två var att ge mig själv en försenad julklapp. Varför inte unna sig en iPhone 6? Så har jag tänkt sedan i höstas, men inte kommit till skott. Den där Herr Virus har hållit mig i ett mycket kort strypkoppel... Glad i hågen traskar jag bort till Telias butik. Några förvirrade själar står utanför och tittar ömsom på varandra, ömsom på den totalt igenbommade butiken. "Någon har nog försovit sig rejält", säger en fortfarande positiv man som stått där i tjugo minuter. "Det mäste väl vara fler än en som jobbar?", kontrade jag med. Ständigt lika optimistisk 😄! Efter fem minuter - en evighet - så lämnade jag den förundrade församlingen. Inga anslag om att det var stängt eller ändrade öppettider. Typiskt när man äntligen känner sig handlingskraftig och med spenderbyxorna på. Tror jag är lite besviken. En före detta kollega blev jättesnygg när hon köpt sin iPhone 6. Är det så himla lätt att öka sin snygghetsgrad (lite hjälp av en bra foundation och Photoshop nämndes visst också), så är åtminstone jag beredd att satsa!

Nu ska jag fixa en stor kopp te och fortsätta läsa "Nätter i Reykjavik" av Arnaldur Indridason. Kan även med empiriskt underbyggd säkerhet berätta att den Herr Virus som jag numera är en allra högsta grad ofrivillig sambo till, icke låter sig bevekas av vila och mycket drickande. OBS talar inte om alkoholhaltiga drycek nu, utan om te och vanligt svenskt kranvatten! Får väl leva efter mormors devis: "Var rädd om den! Du har fått den gratis!"