Förgänglighet och uppvaknandet som senior

Förgänglighet. Visst är det ett vackert ord! Jag har tänkt mycket på just förgänglighet den sista tiden. Inte minst nu när midsommarhelgen alldeles strax är över och vetskapen om att det går mot mörkare tider - även om vi förhoppningsvis har massor med sommar framför oss innan höstmörkret sveper in oss i melankoli och mysmöjligheter - trummas in från media och tidsnegativisterna. Varför är det så svårt att njuta av här och nu?! Och om man nu saknar den möjligheten så kan man väl vara tyst med domedagsprofetiorna! Det rimmar kanske något illa med min inledning om det vackra, om än lite melankoliska och sorgliga, ordet förgänglighet. Men det är ju så livet är- vi lever alla mot förgänglighet och vi upplever det dagligen. Vitsipporna breder ut sig i vita mattor i den skira lövskogen - nästa gång man passerar är de ett minne blott. För oss människor är det likadant. Vi matas med ungdomens ideal och hur det vackra ungdomliga yttre förtvinas i något skamligt gammalt ickeideal. Jag delar inte detta! Personligen anser jag mig bli snyggare för varje år (kan i och för sig ha med försämrad syn att göra, men vem bryr sig!) och vill, trots vetskapen om min egen förgänglighet, försöka leva livet fullt ut. Ända in i kaklet, så att säga. Eller ända in i trälådan kanske är en bättre liknelse. Jag skriver försöka för det är banne mig inte lätt att förlika sig med fluffet runt midjan och den onda cirkeln av ickemotion och rädslan att ramla och bryta något igen... Dessa hjärnspöken!

Jag borde inte berätta detta för jag räknar med att bli häcklad, bespottad och utstå hån och spe, men jag tycker det är en dråplig historia tagen direkt ur verkligheten. Scen för dramat är Citygross - detta matmecka en dag per vecka (och tro mig...det blir inte fler tisdagar!)
Jag står framför kassörskan och har dragit både kundkort och betalkort när hon tittar på mig och nervöst säger:
- "Du är väl inte senior, va?"
- "Eh...det beror på var gränsen för senior är..."
Hon, nu lätt rodnande och kippande efter luft.
-"...jag är 55 år.."
-"Okej...då är du berättigad till rabatten."
Snabbt som ögat försöker hon bli av med mig och vågar inte se mig i ögonen. Själv tänker jag "herregud hur gick detta till?" och säger:
-"Jag får väl vara glad att det inte är uppenbart att jag är senior, utan att du behövde fråga mig."

Kan även tillägga att jag på morgonen hört en reklamjingel på Guldkanalen för en ny dejtingsida som vänder sig till "unga singlar under femtio" - ni hör, vilken hårfin skillnad det är och hur snabbt det går utför...

En typisk situation där förgängligheten plötsligt ger sig till känna! Men inte tusan har jag någon nytta av det när jag försöker få sönerna att tycka synd om mig och göra sådant som de anser att jag är fullt kapabel att göra själv. Typ klippa gräset eller klippa ligusterhäcken... Då är man plötsligt vid god vigör och säkert inte mer än de 27 år som hjärnan anser att vi är. Men, som min mormor brukade säga, man får vara glad så länge man kan ta sig ur sängen utan käpp och det klarar jag med råge! Halva gräsmattan är klippt - var tvungen att hänga tvätt och då är det dumt att göra det i annan ordning - och när jag är klar här ska jag dra i gång fönsterputsning av ovanvåningens fyra fönster innan det är dags att logga in för helgarbete med min kollega. Sådan aktivitet en söndag krävs det en senior för att klara av! Bara så ni vet...

THE ONLY WAY IS UP!

Att vara värd varenda sekund av lycka utan dåligt samvete

Sitter under mitt vidöppna takfönster och njuter av kvällsbrisen. Det är svalare än på mycket länge och luften känns både åskig och regntung, men jag tror att vi återigen har hamnat mellan lågtrycken. Inte mig emot! Visserligen kan jag vara ganska trött och grinig när det är närmre +30 och huset är som en bastu när jag kommer hem efter jobbet. Hemfärden sker dessutom oftast i min bil som har en mycket dålig - för att inte säga obefintlig luftkonditionering - och trasiga fönsterhissar fram. Det går att åtgärda, men enligt min personliga bilmekaniker så skulle det kosta mer än vad bilen är värd. Således inget alternativ! Får väl börja se mig om efter en ny bil, men som med allt annat så vet jag inte riktigt vad jag vill ha... Nåja, det är världsligt och det finns alternativ att ta sig till jobbet de mest outhärdliga dagarna. Bussarna är luftkonditionerade och det finns en utmärkt cykelväg. Var ute och cyklade förra veckan och det gick alldeles utmärkt. Var lite orolig att vänsterarmen inte skulle klara av gupp eller svängningar, men det kändes ingenting. Rörligheten är betydligt bättre, men fortfarande kan jag inte lyfta armen rakt upp. Elände att försöka raka armhålan kan jag meddela om någon av er skulle sitta och fundera över just det problemet.

Den här sommaren alltså! Jag kan inte minnas att det har varit så här varmt så många veckor. Jisses, vad jag njuter. Som att vara vid Medelhavet och det enda egentliga smolket är ju att man inte kan sitta ute till långt in på småtimmarna eftersom man har ett arbete att sköta också. Men det är extremt svårt att tvinga in sig! Luther har ett sjå, men det kan han faktiskt ha - vi är inte riktigt på samma våglängd när det gäller alla måsten i livet. Och nog för att jag har måsten! Jobbar närmre 200 % och mår som fisken i vattnet. Det där med deadlines, roliga arbetsuppgifter och frihet under ansvar är otroligt motivationshöjande. Naturligtvis underlättar det att jag har ett privatliv som uppväger arbetet för att bara jobba är inte nyttigt. Just nu är jag otroligt lycklig att jag vet mina gränser - när signalerna kommer så tar jag time-out och sätter mig med en bok eller lägger mig i solstolen och gör absolut ingenting. Jag plöjer mig genom bok efter bok och njuter ofantligt över att äntligen kunna koppla av och tillåta mig att vara lat. Det syns..det där med latheten... Oputsade fönster, dammigt, ja till och med Dustin har fått vila! Dels för att det är för varmt att fara fram som ett jehu med dammsugaren och dels för att det känns meningslöst när man, som jag, springer barfota in och ut i trädgården. Städa kan man göra när det regnar! jag har påbörjat Sisofysarbetet med min ligusterhäck och kom väl ungefär en tredjedel sedan gick luften ur mig. Eftersom det enligt SMHI (som är en ganska osäker källa i och för sig) så ska det bli lite svalare denna veckan så då hoppas jag kunna ta tag i det efter jobbet. Det är ju ett tacksamt arbete eftersom det faktiskt syns ett resultat efteråt. När ligusterhäcken är klippt är det dags att röja syrenhäcken som håller på att ta över (trots bristen på vatten) och sedan tar sommarens stora måleriarbeten (japp - vi pratar plural) vid. Ni märker väl? Det lär inte bli någon flytt inom överskådlig framtid. Det är alldeles för ekonomiskt fördelaktigt att bo kvar och det finns ju så många planer att förverkliga. Sakta men säkert håller jag på att bygga upp mitt hem så som jag vill ha det. Det är verkligen på tiden att jag börjar ta plats i mitt eget hus! Ut med det gamla (nåja...kanske inte allt) och in med det nya! Nya färger, ny planlösning och nya möbler. Att vara lycklig och må så fantastiskt bra som jag gör och dessutom veta att jag är värd det är en otrolig endorfinkick!

(Egentligen skulle jag skriva om något helt annat, men det finns det ju inte tid till nu...)