Släkten är värre än värst

Det har verkligen varit en omväxlande helg... Efter en, för en gång skull, väldigt intensiv vecka på jobbet (och nästa vecka verkar till min stora glädje bli lika intensiv) så var fredagen extra välkommen. Äntligen en fredag med bara I, Me och Myself, TV:n och ett glas vin! Killarna skulle iväg på överraskningsfirande, så efter mitt gympass anrättade jag en kulinarisk middag bestående av ett stekt ägg, en bit brieost, pepparkakor och en påse chips tillsammans med ett stort glas rött. Japp! Fick in hela kostcirkeln! Planerade halvsovande i soffan lördagens alla göranden och måsten. Snubblade upp för trappan och i säng strax efter 22. Jo, men visst är man ett riktigt partylejon!?!

Vaknade helt på egen hand strax efter klockan 7 och efter en stunds snoozande (bara för att jag kunde) steg jag upp för att komma iväg på alla mina ärenden i hyfsad tid. Rullar upp och ser till min stora förvåning att Sven har ersatts av...SNÖSTORM! Det gick knappt att se ut genom fönstren på grund av all snö som yrde kring. Kan så vara att en del av den begränsade sikten hade med Svens framfart att göra också. Nåja! Lite snö skulle icke begränsa min vilda framfart i julklappsracet! Tänkte jag. Och fortsatte tänka medan jag svärande försökte få bort snön som låg på bilen. Ett riktigt Sisofysarbete med tanke på de mängder som fortsatte vräka ner medan jag slet i mitt anletes svett. En hel evighet senare så kör jag då iväg, men redan efter ett par kilometer gav jag upp. Det fanns ingen tillstymmelse till snöröjning någonstans, snön vräkte ner, sikten var obefintlig och det rörde sig så många idioter ute på vägarna. Mina vidlyftiga planer om att ha all julshopping klar i lördags grusades och det blev bara lite oplanerat mathandlande. När jag kommit hem och tog en titt på telefonen såg jag att jag hade meddelande på mobilsvar. Mamma hade åkt in akut med ambulans för misstänkt hjärtinfarkt! Snabb kontakt med Yster och samtal till sjukhuset för uppdatering. Läget var under kontroll, en kärlsprängning skulle göras på eftermiddagen och min syster och hennes man bestämde sig för att åka till sjukhuset. Själv bestämde jag mig för att fullfölja mina planer för lördagen: fika med väninna, middag och Kal P Dal med goa vänner på kvällen. Sjuksköterskan på avdelningen tyckte inte att jag skulle ställa in någonting eftersom läget var hyfsat stabilt. Trots oro och tankarna emellanåt vandrade iväg, så hade jag en mycket trevlig lördag! Tror att det var precis det jag behövde för att ladda batterierna! Kal P Dal var en fantastisk föreställning med massor av energi och glädje. Vi satt på tredje raden och hade ögonkontakt med de som var på scenen. Man glömde tidvis bort att vi var bortåt niohundra personer i salongen...

I går morse när jag vaknade låg snön kvar, men under förmiddagen så började det regna och nu är i princip all snön borta igen. Värdelöst!! Den enda egentliga anledningen till att jag helst vill ha barmark har att göra med den undermåliga snöröjninjen, vilket medför att man riskerar livet varje gång man lämnar bilens trygga värld. Min syster och jag var på sjukbesök ett par timmar runt lunch. Så deprimerande miljö det är på sjukhus! Tiden står på något sätt stilla och det är en parallell verklighet som man träder in i. Jag har väldigt dålig erfarenhet av att vara patient, vilket jag är väldigt tacksam över! Men tycker det är enormt utmattande att vara på sjukhusbesök, så av alla mina planer för söndagen blev det absolut ingenting. En helg där det inte blev något julförberedande överhuvudtaget... Hur tusan ska denna julen komma till stånd?!? På kvällen fick jag ett sms från min syster som berättar att mamma fått oväntat besök... Den, för vilken gång i ordningen minns jag inte, "förlorade dottern" dyker upp. Nu, när de trodde att det var dödsbädden de besökte, ska det visas upp en fin och förlåtande fasad! Man blir tårögd - av ren och skär ilska!

Det är otroligt vilka hyenor det finns i världen. Något dramatiskt händer och de dyker upp lika ovälkomna som vägglöss. Man blir illamående! Hur är man funtad om man, efter sju år (ni läste rätt, sju år) dyker upp på sjukhuset med två av sina tre vuxna barn och en ny man, för att besöka en människa som kommit in akut med hjärtinfarkt?! Är man så otroligt korkad att man inte kan begripa att detta skapar en ytterligare belastning på hjärt-och kärlsystemet hos den sjuka? Det är empatilöst, omdömeslöst och så oerhört ogenomtänkt att man blir rädd. Varför?! Jo, det kan jag tala om! Det handlar inte om omsorger om den sjuka, utan om ren och skär egoism. Har man inte brytt sig förr behöver man inte "bry" sig nu. Det är ändå ingen som går på detta spel inför gallerierna!