Naturens läkande kraft

Äntligen fick jag tummarna loss att ge mig ut till kusten beväpnad med kameran. Det har varit en sådan där magiskt vacker dag där ljuset känts nästan som på våren, helt vindstilla och horisonten är vidöppen. Dagen startade med frost och det är väl det som krävs för att den magiskt blå himlen ska uppkomma och de riktigt klara färgerna framträda i hela sin glans. Kan ju inte påstå att det bara var jag som kommit på denna geniala idé! Det var fullt med folk som strosade på stranden, med eller utan hundar. Någon som satt och fikade och några bara njöt av den vidunderliga utsikten. Hav och himmel som flöt ihop i kristallklart blått och de danska byggnaderna på andra sidan sundet var så framträdande att man nästan väntade sig att få se någon vinka. Himlen genomkorsades av fågelsträck på väg söderut, men det kändes inte alls lika vemodigt som det kan göra en regnig och blåsig höstdag.

Tänk vilken enrgi man får från naturen! Och alldeles gratis! Det gäller bara att öppna sitt sinne och låta kraften strömma in i sinnet :)

När jag körde hem trodde jag att jag lyckats hamna mitt i en trafikolycka. Vid Gullåkra mosse var det det närmaste av trafikkaos som har skådats i de trakterna! På en nyplöjd åker med härligt feta plogfåror betade (eller vad gör de?) ett tiotal storkar. Klart folk var sysselsatta med sina mobilkameror. Själv hade jag ju med mig min systemkamera, men det fanns verkligen inte utrymme att parkera utan att riskera att det skulle hända något. Härlig att se i alla fall och bilder att leva på om det kommer tunga trista dagar framöver.

Känner att jag är tankad med härliga naturbilder, frisk luft och positiv energi - denna höstlovsvecka ska nog klaras av! och själv har jag lovat mig utrymme att uppleva havet, vidderna och skogen betydligt oftare än jag gör. Livet är inte bara en transportsträcka!

Vilken underbar dag!

Nu är höstens mest hektiska period förbi. Privat alltså. Båda badrummen är klara och jag är så himla nöjd med resultaten. Bilden nedan är från badrummet därnere och den fantastiska orkidén fick jag i födelsedagspresent (i kombination med en massa annat) från mina söner. Vi valde att plocka bort en garderob för att utvidga ytan och det är otroligt vad detta relativt lilla ingrepp gjorde för volymen i badrummet!



Jag har även passerat det magiska strecket: 50 år! Och jag säger det igen: att fylla 50 år är det bästa jag gjort i födelsedagsväg! Jag har firats ordentligt i två dagar och mer ska det bli :). Hlalva dagen var jag på jobbet och gästspelade. ni vet, tog emot gratulationer och fick ett rörande tal och fantastiska presenter från kollegerna. Härligt att få en sådan uppskattning från de som faktiskt är viktiga på jobbet :)'
Senare å min födelsedag kom Syster, en av mina bästa väninnor, min ena "svärdotter", min systers "svärdotter", min extrason och mina egna söner hem och efter skålande i mousserande vin blev jag utstyrd med ögonbindel och placerad i en bil.



Efter en dryg kvart var vi framme på ett konstigt ställe...Här mötte även min svåger upp efter arbetet. Vi blev emottagna av en mycket trevlig och charmerande man, men min blick fastnade direkt på väggen som var fylld med tatueringsbilder. Så även hans armar...Med skärpa talade jag om att det inte skulle komma i fråga att ens en liten tatuering skulle landa på min kropp! I alla fall inte utan att det skulle ske ett visst manfall på vägen. Det var inte tal om tatuering, men frågan är om jag kände mig lugnare när jag leddes in i ett rum med en röd draperad vägg och ett kamerastativ. Min hjärna hänger inte alltid riktigt med i svängarna, så ytterligare en gång häver jag upp min stämma och talar om att jag inte har för avsikt att vara med i en porrfilm. Hur tänkte jag där?!? Eller tänkte inte rättare sagt... När mina franska nerver (kan det vara på grund av dessa jag kom att tänka på porrfilmsinspelning?) väl lugnat ner sig så insåg jag att vi var i en inspelningsstudio. För musik alltså :). Mina minuter som stjärna ska jag bespara er, men om ni ser någon annan i Helen Sjöholms paradnummer så är det troligen jag. "Du är min man" lär bli årets julklapp för tondöva och lättlurade släktingar och vänner. Till Helen säger jag: FÖRLÅT! Men - sällan har jag gjort något så roligt! Efter detta åkte vi till Syster och öppnade presenter, drack vin och åt förrätt. Min systers svärföräldrar dök också upp och sedan drog vi allihop till M.E.A.T där vi trakterades som de celebriteter vi är i varande. Vilken underbar födelsedag!
Tack alla involverade för god mat, gott dricka, superrolig aktivitet, fina presenter och härligt sällskap!

I går hade jag en enkel buffé för trettiotalet vänner, släktingar och grannar - nära och kära som jag är så glad för att de ville komma. Hoppas innerligen att de uppskattade kvällen lika mycket  som jag själv gjorde! Mitt hem är fyllt av berusande blomdoft, på bordet står annat berusande; goda viner, mousserande och en spännande rabarberlikör... Jag har fått så många presenter och så mycket uppskattning så jag kommer att sväva på små moln resten av detta året! Har för övrigt bestämt mig för att jag ska fylla 50 år igen nästa år. Bara så ni vet! Vi kör igen!

Årsbarn

När jag läste dagstidningen vid lördagens frukost (jo, jag är så omodern att jag faktiskt prenumererar på en RIKTIG tidning, en sådan som prasslar så härligt på frukostbordet och luktar färsk tryckpress om man har riktig tur) fastnade jag för en liten artikel om neurosedynskadade. I texten framgick att vi var årsbarn. Då mindes jag att mamma har berättat att en läkare hade skrivit ut neurosedyn till henne när hon var gravid med mig. Någonting fick hennes varningsklockor att ringa så hon hämtade aldrig ut det receptet. Så nära jag var ett, kanske, helt annat liv. Jag hade klasskamrater som var drabbade, men som barn/ungdom var det inte direkt att vi gick runt och tänkte på vilken tur vi, som inte drabbades, hade. I dag känner jag bara en otrolig tacksamhet att mamma vågade trotsa läkaren, vilket säkert inte var ett enkelt beslut i början av 60-talet då en man (sannolikheten att det var en man är nog stor) i vit rock var auktoriteten personifierad.
Det finns så mycket i livet att vara tacksam för! Något jag behöver påminna mig om ganska ofta. Idag har min man varit död i 3,5 år. En evighet samtidigt som det känns som alldeles nyss. Det är väl så det ska vara. Livet. Även om man tycker att man arbetar i ständig uppförsbacke så kommer det ett nedförslut förr eller senare. Det är sällan man behöver kasta sig utför stupet, men det är också det som är så svårt. Att märka de sublima skiftningarna i backarna. Det krävs nog att psyket är i balans och att man åtminstone lyckats se en liten ljuslåga i tunneln. Jag känner att jag är på väg mot vägs ände. Snart är det dags att göra ett nytt val i livet. Man kan välja fel, men att inte välja alls är värre. För hur ska man då veta hur det kunde varit?

Allmänt villebråd?

Personliga påhopp och märkliga situationer är något som tycks tillhöra vardagen när man blivit "änka". Ja, jag sätter ordet medvetet inom situationstecken för jag kan inte förlika mig med det. Och tror aldrig att jag kommer att kunna göra det heller. Tyvärr kanske, för man blir kanske mer respektfullt behandlad om man går helt upp i sitt nya, påtvingade civilstånd? Om man, varje gång man får frågan "hur går det?", lägger huvudet på sned och med tårar i ögonen och darrande röst svarar "jo, då...det får ju gå...". I stället för att, som jag, hårdnackat och envist vägrar låta någon tycka synd om och ömka.
Jag vet att jag i ett tidigare inlägg har berättat att jag blivit utskälld av folk för att jag är oförskämd nog att berätta att min man är död. Det sker fortfarande, tre och ett halvt år senare, och jag vet inte hur jag ska kunna förmedla detta budskap utan att mottagaren blir illa berörd. Men, ursäkta mig om jag har missförstått något, men det är väl ändå jag som är den som har blivit "berövad" min man? Eller är jag helt fel ute?
Flera gånger har jag fått kommentarer som bottnar i att jag, som "änka", skulle vada runt i pengar och vara ekonomiskt oberoende. I wish! Jo, jag har faktiskt änkepension eftersom vi gifte oss 1983  och rätten till änkepension avskaffades 1989. I mitt fall talar vi om den svindlande summan av 157 kr/månad - FÖRE skatt. Med tanke på det höga beloppet betalas den ut en gång per kvartal och då, DÅ jäklars (!) är det fest! Säkert finns någon som har "vunnit" ekonomiskt på att bli efterlevande, men jag tillhör inte den skaran! Hela villalånet är numera mitt alldeles egna och eftersom min man hade ett medfött hjärtfel fick han inte teckna några livförsäkringar. Så, kan vi en gång för alla slå fast att jag faktiskt måste arbeta ihop till mitt uppehälle och, likt många andra, anser att banken är "a girls best friend"? Är så grymt trött på att höra "men pengar är ju inget problem för dig, du har ju änkepension"...
En annan kommentar som jag retar mig på är när människor, som är väl medvetna om att jag har varit på fler begravningar i mitt liv än vad många andra hinner med under en livstid, envisas med att säga att jag inte kan förstå hur det känns om någon skulle dö. JO, DET VET JAG!! Tyvärr allt för väl...
Egentligen skulle jag be alla som kommer med dessa idiotiska kommentarer, att dra till varmare trakter och säga upp bekantskapen med dem. Men de är inte värda varken min energi eller mitt engagemang. Det är i grunden synd om dem. Deras självupptagenhet och begränsade kunskaper om  livet talar för sig själv. Jag trycker som vanligt ner ilskan och lägger locket på. Undrar dock hur länge det ska dröja innan tryckkokaren exploderar? Snart är mitt tålamod slut och då slår jag tillbaka - hårt och skoningslöst!

Ännu en födelsedag som firas i mitt hjärta...

Söndagen den 14 oktober - idag skulle pappa ha fyllt 71 år om han hade fått leva. Han var således nyss fyllda 21 år när han blev pappa första gången. Yngre än min äldste son...Svindlande tanke att jag faktiskt skulle kunna vara farmor :).

Födelsedagar är en märklig känsla när den som fyller år inte längre finns med. Datumet glömmer man ju inte och varje år när jag "flyttar in" i den nya kalendern stannar pennan vid alla dessa dagar där det inte längre finns någon kvar att fira. Mer än i tankarna och hjärtat...

Så,  GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, PAPPA!

Soffhänget som kom av sig

BOKEN är utläst och Mr.Grey och Anastasias öden finns nu i någon annans händer. Vad ska man säga? Det är ju ingen risk att det blir något Nobelpris till E L James, men det fanns något som kittlade och som lockar till att läsa de andra delarna.
Eller så är det mitt klosterliv som lockar fram detta, låt oss kalla det ekivoka behov ;)

Efter en förkyld arbetsdag kändes soffhäng, en bok och en STOR skål med smågodis som en superbra idé. Eftersom jag avråddes från att sticka till gymmet så kändes dagen ändå förstörd liksom. Varför inte förstöra den rejält?! Mina hantverkare tyckte dock annorlunda...De har inte tid att vara här mer än denna och början på nästa vecka, så kakel och klinker ska vara klart till på fredag dennes (oj, vad jag har försökt hitta möjligheter att använda det ordet!). I stället för soffhäng, vilket är väldigt svårt att ägna sig åt med hantverkare i huset (om någon skulle undra), så blev det småprat och kaffefixande till de små liven. Man måste ju visa sitt intresse - det är ju trots allt mitt badrum. Nu är i alla fall taket spacklat, väggarna uppsatta, golvet flytspacklat och allt är redo för att sätta upp fuktspärren i morgon och, tror jag, lägga på primern. Jag hoppas att ni noterar hur självklart jag svänger mig med facktermerna!

Eftersom soffhäng är direkt inkompatibelt med avsaknad av smågodis, så sitter jag nu med datorn i knäet utan tillstymmelse till minsta godisbit och väntar på första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Jag läste första delen av Jonas Gardells triologi förra helgen och blev djupt tagen. Antagligen kommer jag inte att kunna titta på TV-serien för att jag antingen kommer att gråta för mycket eller irritera mig på att svenska serier alltid får ett löjets skimmer över sig, men jag ska ge den tio minuter åtminstone. Är det inte bra så kanske min förkylning tackar mig för att jag klokt och förståndigt försöker vila mig i form. Min sämsta gren...

Oktoberfundering om alls ingenting

Redan oktober! Nu går det undan...Mörkt när man kliver ur sängen och nästan mörkt när man kommer hem, men jag tycker det är charmigt och vilsamt. Det krävs dock att man har saker att se framemot när deppigheten knackar på dörren. I februari någonstans när man är så less på mörker och slask att varje resförslag känns som ett löfte om ett bättre liv.
Oktober månad är ju av tradition den månad då vi tänker extra mycket på bröstcancer och själv ska jag på mammografi den 17 oktober; hoppas att det inte finns någon underliggande kosmisk mening med det! Glöm inte stödja bröstcancerforskningen och att känna genom brösten regelbundet - det kan rädda ditt liv!
Något som känns väsentligt när mörkret lägger sig är de riktiga samtalen. En god vän till mig skrev om ett upplyftande, gott samtal hon var med om i går - ett samtal där en moderator styrde kvällens ämne som handlade om civilkurage. Själv var jag med om härliga samtal i kväll. Ett glas vin med väninnor på Gästis och vi talade om livet, våra barn och om oss - vi fantastiska kvinnor! Ett par timmar i en sådan stämning är en härlig energikick, som jag lever länge på.
En annan upplyftande, värmande händelse var när jag såg En oväntad vänskap. Fantastisk fransk film med många skratt och djupt allvar. En film att bära med sig i hjärtat länge, länge. Knepet med att se en bra film, lyssna på en konsert, läsa en bok och liknande är att dela upplevelsen med någon. Även om man ibland är helt stum av hänförelse är det gott att ha någon med sig som varit med om samma sak. Vänner är oumbärliga! Man måste kanske sålla bort en del som man vuxit ifrån eller känner att man inte mår bra av längre. En av mina väninnor berättade att hennes kusin blivit "avskedad" som vän för att hon inte uppfyllde den andra personens nya vänkvot, hon tillförde inget intellektuellt...Något drastiskt kanske, men en liten rensning i leden och kastande av ballasten då och å gör ingen skada.