Att faktiskt ha insikt i sin sjukdomsbild

Jag tycker själv att jag har blivit bra på att läsa av min kropp och min stressnivå efter mina långa år av utmattningsdepression. Träningen hjälper mig att hålla mitt höga blodtryck nere och för att inte falla ner i det svarta hopplösa hålet som tycks dyka upp så fort jag ska vara ledig mer än tre dagar, så har jag denna semester valt att lägga in aktiviteter i lagom mängd. Själv tycker jag att det fungerar utmärkt - jag tvingas att vara social och behöver inte ägna ytterligare en sommar åt ett alls icke konstruktivt navelskådande. Sömnen kan jag inte göra så mycket åt, men jag ger mig utrymme och tillåtelse att stanna i sängen med en bok och ibland (om än väldigt sällan) så händer det att jag somnar om. I dag har jag fått veta hur fel jag har. Jag ägnar mig åt verklighetsflykt, vägrar inse att jag är på baksidan av tapeten och skrapar och att jag måste sjukskriva mig, flytta och skaffa en man. Typ i den ordningen.
Vad är det för fel på mig?!? Vad är det som får människor, även om det är välmenat, att tro att jag vill ha goda råd? Bli ifrågasatt i mina val, hur jag spenderar mina pengar och vad jag gör med min tid - jag är över femtio år och fullt kapabel att sköta detta själv! Det stämmer att jag har surhögar att ta tag i och det beror på att jag tycker det är så tröstlöst med hantverkare som lämnar offerter och sedan inte är intresserade av att dyka upp och utföra arbetet. Jag vill inte ägna min semester åt att sitta hemma och vakta hantverkare!
Sjukskrivning...det är att välja den enkla utvägen och som jag har meddelat min chef så är mitt arbete inte tillräckligt motiverande för att jag ska orka ta mig tillbaks till jobbet om jag skulle välja att gå till läkare.
Flytta - det är fortfarande aktuellt när rätt lägenhet dyker upp, men det är faktiskt också mitt val; både var, när och om!
Vad gäller "skaffa en man" vet jag inte om jag ska skratta eller gråta... Det är inte direkt som att gå ut och köpa en liter mjölk. Dyker det upp en lämplig kandidat så är jag beredd, men fram tills dess så klarar jag mig utmärkt på egen hand. Visserligen försöker jag, med hittills ganska värdelöst resultat, att vräka den där Prins Charming som flyttat in i mitt hjärta, och så länge han "bor" där är det ju ganska tufft för någon annan att bereda sig plats. Men är han ihärdig och rätt man så borde han lyckas. Jag är ju knappast något lättfångat byte.
Kan vi enas om att jag har passerat gränsen för vuxen och för att klara av att ta egna beslut? Mitt liv är inte tillräckligt evigt för att låta folk ta min energi! Då lär jag rasa...

Tänk själv! (drömde jag)

Fredagen startade med nyheter om ännu ett vansinnesdåd i Nice och avslutades med militärkupp i Turkiet. Morgonens händelse var ytterligare ett exempel på en attack som inte kan förutses. Oavsett om det var en galning som på eget bevåg försökte ta sig till paradiset och de utlovade fyrtio oskulderna (redan där borde en normalt tänkande man få lite oroväckande tankar. Att det finns så många oskulder kvar i paradiset efter alla attacker i Allahs namn känns lika osannolikt som att det finns fler kvar att ta avdaga i Midsomer...). En militärkupp i Turkiet var alls inte lika oförutsägbar - här handlade det inte om så mycket om, utan snarare när.
Sociala medier svämmar över av obekräftade rykten. Och svensken i gemen... Vad gör han/hon? Jo, lägger skulden på att han/hon bokat en semesterresa till Turkiet på resebolagen! "Ni tänker bara på ekonomisk vinning!" - ja?? Resebolagen är självklart vinstdrivande företag och inga ideellt arbetande organisationer för att svenskar ska kunna åka på sin charterresa. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är av ekonomiskt intresse och girighet som gör att man åker till Turkiet. Kostar det 2 500 kr för en vecka all-inclusive (som någon skrev på sociala medier) så finns det ju en anledning. Svenska UD sedan länge avrått från resor till delar av Turkiet och om man följer med i nyhetsrapporteringen så är denna utvecklingen inte på något sätt oväntad eller märklig. Det är ingen mänsklig rättighet att kunna åka på charterresa minst en gång om året! Inte ens som svensk!! Turkiet är beroende av turisterna och när det politiska läget är instabilt (som det har varit länge) så dumpar man priserna för att turistströmmen inte ska avta. Det kallas marknadsekonomi...
Jag tycks inte kunna upphöra förvåna mig över den svenska dumheten och naiviteten. Tydligen har förmågan till kritiskt tänkande och vanligt sunt förnuft helt försvunnit i takt med att Sverige har rasat på utbildningsrankningen - även bland dem som gick i skolan före den idiotiska kommunaliseringen (vilken jag inte ska hetsa upp mig med nu före morgonkaffet). Det är skrämmande hur snabbt idiotin breder ut sig. "Den sista idioten är inte född" har man ju hört, men frågan är om "Den sista kloka är född"? Med alla dessa lullande, lallande zoombies som befolkar vår planet så kan man ju undra...

När vädret sviker krävs AKTIVITET

Franska Nationaldagen, Kronprinsessan Victorias födelsedag och min fjärde semesterdag. Vädret; tja som svensk sommar brukar vara - ömsom sol, ömsom regn. Ingenting vi kan påverka, men ändå det som tycks uppta varje vaken sekund hos oss soltörstande svenskar. Strunta i vädret och gör annat än sola! Vi hade en fantastisk junimånad - tyvärr arbetade jag då, men de största gnällspikarna nu är de som verkade ha haft en hel del ledighet under den tiden. Juli ÄR statistiskt sett blött och vad gäller temperatur så är det ungefär som det brukar. Så sluta lägga energi på att klaga på något som är helt normalt. Tack för ordet!

Jag har haft några härliga dagar med fokus på inspiration. I måndags var jag på Dunkers Kulturhus i Helsingborg och tittade på Camilla Thulins klädskapande. Vilken kvinna hon är! En förebild på många sätt, inte minst vad gäller hennes egen klädstil och bejakande av kvinnor och vår "rätt" att få se vackra ut oavsett våra fysiska förutsättningar. Rätt "under" är A och O!

Jag är grymt imponerad av henne och hennes kreationer. Lusten att börja sy igen har slagit rot och nu är det frågan om vilket tyg jag ska börja med. Jag har ju en hel del att välja på efter mina resor i Indien och arabvärlden. Hennes vackra vintageklänningar gav ett begär efter riktigt bra secondhandbutiker (vilket kanske finns i Dublin?).

I tisdags fortsatte inspirationsresan - The Dressmaker. Jag säger bara: WOW! En väldigt bra film, som innehöll praktiskt taget hela känsloregistret: hysteriska skratt blandades med tragedi och en del tårar (jag gråter till det mesta i biomörkret). En fantastisk Kate Winslet är som klippt och skuren i rollen som den återvändande Myrtle (Tilly) vars barndoms mörka hemlighet ligger så djupt förankrad bland de inskränkta invånarna i hemstaden (stad är kanske att ta i...) att man går till ytterligheter för att dölja sanningen. Liam Henseworth är perfekt (på ALLA sätt!!) i rollen som Teddy. Gå och se den! Typisk kvinnofilm skulle jag vilja tillägga och med tanke på att salongen var nästan fullsatt med just kvinnor, så är det nog inte bara jag som är fördomsfull...

Förutom en bra plot i filmen och duktiga skådespelare, så kan man även njuta av vackra kreationer. Åtminstone jag kunde se mig själv i en mer glamorös vardag långt ifrån mina vardagliga trista kontorspaltor. Det är kanske är något sådant som ska bli min första skapelse: en überglammig kontorsgarderob!

Hur som helst så är det en härlig känsla att ha en kreativ process i huvudet. Det var så länge sedan sist så jag har nästan glömt bort hur skönt det känns att låta hjärnan processa något annat än måsten och krav. 

I går hade jag en heldag med Yster på stan. Shopping (byxor, kofta, lättregnskappa och en "kavajkofta" kompletterar nu min resegarderob inför Irland), samtal - seriösa och lättvindiga - samt god mat och dryck gjorde dagen tämligen fulländad. 

Att The Dressmaker även slog an en bearbetningsprocess, som jag tror har pågått undermedvetet under lång tid, är ett annat inlägg som säkert snart kan läsas här...

Mannen - Myten - Legenden

Bogart - Mannen, Myten, Legenden. Det är han som är upphovet till mitt alter ego: Humfrida.

Helt logiskt. Humphrey (eller Humfri som det blir på välklingande skånska) och hans syster (Humfrida alltså). Min svärmor och jag hade en stund över någon eftermiddag när vi bodde i Doha, Qatar - mellan lunch och middag - och slog på Tv:n där de visade Sierra Madres skatt (tror den heter så). Vi är både väldigt roade av ordlekar och ordförvrängningar och har lätt att falla över i barnsliga lekar. Nåväl. Filmen rullar, som tur är var det med amerikanska röster (jag tror att till och med Bogarts manlighet hade fått något litet blåmärke av att dubbas till arabiska) och plötsligt har Bogart blivit symbol för det manligaste av manliga. Skrattretande egentligen med tanke på att han var betydligt kortare än män i genomsnitt och fick stå på pallar och liknande för att nå upp till sina, oftast betydligt längre, motspelorskor. Trots sina få centimeter över jorden, så grävde han upp större delen av Sierra Nevadas öken för att hitta skatten. Det var i det grävandet vi såg hans manlighet och machopotential. Och där syskonskapet mellan oss uppdagades. Jag är minst lika tuff och skulle med största sannolikhet kunna ge mig på att gräva upp Saharaöknen om det fanns en tillräckligt bra anledning. Åtminstone ett litet sandbrott... eller en sandlåda... liten...

Men visst är det intressant hur vi definierar MANLIGHET! Kvinnlighet också för den delen, men jag tänkte att vi inte skulle spreta ut för mycket i texten. En man ska vara lång. Längre än kvinnan åtminstone för annars ser det, som min yngste telning säger, "jättelöjligt ut". Skönt att veta att man kan begränsa urvalet lämpliga män ytterligare: MINST 185 cm alltså (jag behöver utrymme uppåt för att kunna ha skor med klack). Vådan av att själv vara lång och ståtlig. Det är väl längden som är det mest påtagliga. Som alla kvinnor vet: Storleken HAR betydelse. Säger vi något annat så ljuger vi.

För min egen del kan jag hålla med till viss del. Det känns obekväm att vara längre än "sin" man.

Jag är bättre på att se ner på folk bildligt än bokstavligt. Undrar om det blev rätt? Jag förstår i alla fall :-)

För egen del tycker jag att manligheten sitter i blicken, attityden, händerna (den fysiska beröringen ska icke underskattas), intelligensen och skrattet. Tänk så omanligt med en man som saknar humor! Det är inte bara omanligt, utan även totalt osexigt. Jag vet att jag tidigare har sagt att min idealman är lång, mörk, snygg och rik (ja, ärligt talat gör det inte ont alls om han är rik och generös). Det låter som en beskrivning av min framlidne (konstigt ord, men jag tror man kan använda det här) man - utom det där med rik. Att spara pengar på hög var inte riktigt hans hobby; tyvärr sparade han på en himla massa annat, men det är som man brukar säga en helt annan historia. 

Är det så att man hittar en idealman och sedan fortsätter man att leta efter honom resten av sitt liv? Det hoppas jag verkligen inte! Jag har ju redan hittat ett under av manlighet (nästan alla faktorer är faktiskt uppfyllda), men som bekant är han ett hopplöst fall, som helt saknar insikt i sitt känsloliv och för vad som faktiskt skulle bli ett gigantiskt lyft för hans manlighet... Vem som helst måste väl känna sig manlig i närheten av min väna och ödmjuka uppenbarelse?

Jag var på "lokal" i fredags och hade faktiskt en fantastiskt rolig kväll med så mycket manlig bekräftelse att jag var nära hybrisnivå. Komplimangerna fortsatte hela helgen och avrundades faktiskt med ett frieri, men med tanke på att friaren var yngre än min äldste son så får jag väl avböja. Det blir lätt förvecklingar i sådana situationer och jag behöver inte konstra till mitt liv ytterligare. Men det läggs banne mig på smickerkontot för att plockas fram de där dagarna när allting känns nattsvart! Tror minsann att det är bra för mig att släppa lite på mitt kontrollbehov, "glömma" Prinsen (som nog egentligen är en groda i alla fall) och ge mig hän på den fria marknaden. När man till och med blir uppraggad av killar mer än hälften så gamla då är man jäklar i det i FLOW!