Orkar bryta ihop och komma igen...

Min existentiella livskris visade sig vara ett munsår. Skratta du! Det är en liten infektion på ytan, men en gigantisk bakteriesvärm på insidan som slår ut värddjuret (i detta fall jag själv) totalt. Liknelsen med Titanic och mötet med isberget ligger nära till hands. Munsåret, eller som det egentligen handlar om: en herpesinfektion, har sedermera övergått i en envis och gäckande förkylning som ena dagen känns som den håller på att försvinna och nästa dag poppar upp med en beundransvärd energisk frenesi. Inte konstigt att man känner sig totalt dränerad på all ork!

Efter denna inledning så kan jag även erkänna och konstatera att jag fortfarande inte har satt minsta lilla tå på gymmet eller snörat på mig några joggingskor- jag är ett totalt misslyckande! Någon har tagit över mitt jädrar anamma och lämnat mig som en orkeslös och totalt värdelös skräphög utan karaktär och vilja. Låt mig korrigera mig själv: jag var faktiskt på Bokmässan i Göteborg i går och höll mig nästan till föresatsen att inte köpa några nya böcker. Två ynka böcker kan väl inte räknas?!? Om man jämför med de horder jag burit hem vid tidigare besök... Så lite karaktär får jag nog ändå säga att jag ligger inne med. Livet känns genast lite mindre bittert.

Just nu sitter jag lite lagom postmigrängroggy och funderar över tillvaron. Vaknade med huvudvärk - antagligen för lite vatten under gårdagens mässbesök - trotsade Mr Couch Potato och började bädda rent och dammsuga, såg att vädret såg trädgårdsvänligt ut så jag drog på mig handskarna och började en frenetisk rensning i en av mina många förvildade rabatter. Fem fyllda sopsäckar senare så kan jag konstatera: oj, där fanns det ju en rhododendron (!),  jag måste visst så ca 10 kvm gräs och nu är det dags att gå in, ta en tablett och inta ryggläge ett par timmar.

Jag är infernaliskt trött på att hela tiden dras in i en massa icke självvalda projekt. Att känna mig som en dålig partner, mamma, syster och vän för att jag inte orkar visa omsorg och umgås så mycket som jag egentligen vill. Min arbetskalender har jag hyfsad kontroll över, men när det gäller min privata kalender är det mest kaos. Kan Någon Annan vänligen anmäla sig till arbete, tack! Det ska tömmas, städas och säljas ytterligare ett hus och tiden tickar. jag brottas med konstant dåligt samvete för att jag inte hinner med eller orkar och nu, för att jag är förkyld och nere för räkning. Det hade varit så himla skönt att kunna vältra sig i självömkan och bara käka choklad och titta på snyftfilmer, men jag har inte möjlighet att koncentrera mig på TV eller film. Och vad gäller chokladen...låt oss linda in det, så att det inte låter så burdust: det är inte direkt så att min kropp behöver fyllas ut ytterligare.

Bryt ihop och kom igen! You´ve done it before...

Att vara bitch i sitt eget liv är ganska jobbigt...

Att sluta tolerera mitt eget bullshit!

Här sitter jag och tror mig lida av existentiell livskris. Eller vad det nu kan vara... Känner mig totalt apatisk och tillbringar alldeles för mycket tid med att göra absolut ingenting. Och då menar jag verkligen absolut ingenting! Det tog till exempel elefantskötaren hela FYRA timmar att övertyga den här kolossen om att det faktiskt är nyttigt med motion och frisk luft. Tvingades ut och det var riktigt skönt att ta en rask promenad en timme. När ångan väl var så att säga uppe, passade jag på att klippa gräset också. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Vet inte vad den här håglösheten bottnar i. Det kan bero på att jag har trängt in mig i ett hörn och barrikaderat med "måsten" och "borden".

Dialogen i mitt huvud låter oftast: 

- Jisses vad mycket du har gått upp i vikt!

- Jag vet!! Jag ska sluta äta godis. Äta mer regelbundet och nyttigare. Bara dricka vin på fredagar! Det måste jag verkligen börja med omedelbart!!

Samtidigt på annan plats: 

- Oj! Här finns det ett choklad. Bäst jag äter upp det genast så ingen hinner före. 

- Dumskalle! Det är ju bara du här...

- Ska du med på after work? Det är ju tisdag och man behöver muntra upp sig.

- Absolut! Det spelar ju ingen roll om jag väljer att dricka vin idag och struntar i det på fredag! (Eller hur...)

Eller låter det så här:

- Maj Gadd vad tjock och otränad du är!!

- Jag vet!!! Jag ska börja träna!

Samtidigt...

- Jag börjar nästa vecka. Har inte möjlighet att ha träningsvärk nu.

- Jag tar det i morgon. I kväll är det försent (klockan är 17...)

Blir så infernaliskt trött på alla begränsande röster i mitt huvud. Det känns som det sunda livet hela tiden gäckar mig, men jag vet så klart att den enda skyldiga här är jag själv. Jag tror jag är rädd. Rädd att känna mig uttittad när jag kommer till gymmet för det var så länge sedan jag var där. Rädd för att känna mig misslyckad för att jag har kört min kondition i botten - å andra sidan känner jag mig redan misslyckad på den punkten så det borde inte spela någon roll. Jag vill tillbaka till mitt vältränade jag för tre år sedan. När träningen var en självklarhet! Det är klart att jag känner mig misslyckad när jag inte vågar ta mig till gymmet. Det är märkligt vad det fysiska och psykiska välmåendet hänger ihop. Antagligen bottnar livskrisen i att jag har tappat bort mig själv och låtit allehanda rädslor ta överhanden. Något som dök upp efter min brutna arm. Mitt inneboende jädraanamma tycks också ha fått sig en törn. Det och viljan att få saker gjorda. 

Nu har jag två dagar kvar på min sensommarsemester och kanske att jag startar morgondagen med en försiktig joggingrunda och kanske jag även tar mig till gymmet för att bevisa att jag inte är helt död och begraven. I och för sig ska jag ju på minisemester till helgen, men det klarar jag nog även om jag har lite träningsvärk. Och vet ni vad? Jag tror jag ska försöka bli sams med Luther igen. Han är ändå ganska bra på att få igång elefantskötaren på huvudkontoret...

Generation U.P.A

Enormt vad tiden rusar! Vi är redan inne i september, semestern är över för de flesta, skolan har börjat och dagarna har fått struktur och stramats upp med rutiner. Personligen tycker jag att det är skönt att vara tillbaka i vardagslunken. jag har alltid känt en stor förväntan inför hösten: det är en kontemplativ årstid tycker jag. Man kan stanna inomhus med en bra film, serie eller bok, höstkollektionen av kläder och skor är alltid snyggare och jag gillar den melankoliska klangen av förmultning och att naturen går i vila. Fram till melankolin går över i nattsvart depression och hopplöshet över livet... Om jag har tid att uppmärksamma den fasen vill säga. Hittills har 2019 liksom swishat fram (och förbi med tanke på vissa perioder). Hösten ser inte alls mörk ut om jag tittar i min kalender: konserter (Ola Salo, Weeping Willows och Moneybrother), teater, minisemestrar och socialt umgänge; kryddas detta med en intensiv arbetsperiod och försäljning och röjning av ännu ett hus (japp, det blev inte ens sex månader i det nya huset för killarnas farmor, innan hon bestämde sig för att flytta till äldreboende...) så tror jag inte att det finns så mycket utrymme för deppighet. Skönt!

Generation U.P.A? Vad är det? Mig veterligen är det inte något vedertaget begrepp, men tanken med rubriken är att gruppera en irriterande hop människor i medelåldern - företrädesvis kvinnor i åldern sisådär 45 - 55 år - som tror att de kan bete sig hur som helst på sociala medier. Vi har ju alla hört om Jätteproppen Orvar, Generation X, Generation Y och så vidare. Generation U.P.A tror sig vara utan personligt ansvar för sina handlingar. Jag har hört att vi som inte använder sociala medier för att hänga ut medmänniskor, påtvinga andra kärleksbilder av olika sliskighetsgrad eller för att manipulera och få bekräftelse på andras bekostnad, tillhör "de avundsjuka och bittra 50 plus-tanterna". Är det inte en spegling? Dessa kvinnor är själv antingen 50-plus (en kanonålder måste jag återigen framhålla!) eller ligger farligt nära... Vad tror man sig vinna på att offentligt tvätta sin smutsiga byk? Jag blir inte bättre vän med någon för att hon snackar skit om någon annan. Om jag ska tala för mig själv, och det har jag lärt mig är det bästa, så får det motsatt effekt. Jag är tillräckligt gammal för att själv avgöra vad jag vill tro på, själv bilda mig en uppfattning och är fullt kapabel att dra mina egna slutsatser. Det är ingen större bedrift att skaffa umgänge genom att förtala andra och definitivt inte när det görs på sociala medier. Och alla dessa uppdateringar om hur lycklig man är med sin partner!! Jag säger som min förra chef: "om man är tillsammans med någon så förutsätter jag att man älskar den personen och säger det till den personen direkt. Att skriva det på Ansiktsboken handlar bara om att få bekräftelse från andra och skapa utrymme - i all välmening så klart! - för avundsjuka". Det ständiga bekräftelsebehovet hos medelålders kvinnor är både komiskt och djupt tragiskt. Vad har gått fel? Jag behöver varken medhåll eller mothugg i denna fråga. Min ståndpunkt är klar: ingen är utan personligt ansvar när det gäller sitt uppförande oavsett i vilket forum handlingen äger rum. För säkerhets skull ska också nämnas att jag är en mycket stolt 50 plus-tant som varken är bitter eller avundsjuk!

Däremot är jag trött! Luther sitter och viskar i mitt ena öra att jag faktiskt borde sätta mig och arbeta ett par timmar. Ågren håller så klart med - jäkla medlöpare... John Blund envisas med att kasta sand i mina ögon. Tror det blir John som vinner i kväll. Får satsa på en tidig start i morgon bitti i stället.