söndag 24 april 2016

Datumförbannelse?

Vår! Denna hänryckningens tid då lyckan och kärleken spirar - företrädesvis i det offentliga rummet så att ALLA kan se hur den nyknoppande skira kärleken likt magnolian i Lundagård slår ut i den ljuvaste prakt. Se och avundas!
Mitt svar: HA! Precis som magnolians vackra, men ack så korta blomning, så kan även kärleken vissna. Plötsligt ligger den och krasar under fötterna som fjolårslöven.

Jag är så oerhört ledsen. Helgen har varit en resa ner i det mörkaste mörka, skamlöst ackompanjerad av ett blåmespar i min trädgård som sjunger vackra kärlekssånger för varandra. Det är ju så det är, tyvärr. Kärlekens antites är en mörk, bottenlös förtvivlan. En känsla som antingen förgör och utmynnar i hat och hämndlystnad eller också stänger man av helt. Kapslar in hjärtat och känslor i pansar. För att överleva smärtan. För att inte behöva känna hur ont det gör; psykiskt och fysiskt. För det gör ont - på riktigt. Och det är på våren det gör som mest ont. Ljuset avslöjar inte bara dammet i ett sorgligt eftersatt Pompeji (mitt hem om någon undrar), utan även åldrande, ensamhet, sorg och förtvivlan. Sådant vi helst inte talar om! Och definitivt inte denna årstiden. På våren ska man vara lycklig! Tyvärr har vi människor ingen on- off knapp att trycka på för lycka.

Är jag olycklig? Egentligen inte. Jag saknar. Jag sörjer. Jag är rationell. Någon kallade mig känslokall för många år sedan och jag kan förstå att jag upplevs så i vissa situationer. Jag är mästare på att stänga av mina känslor. En livslång träning ligger bakom den (o-)förmågan. Jag är inte stolt över min färdighet eller tycker att det är något eftersträvandsvärt. Men det är praktiskt. Det gör att jag agerar i stället för att reagera. Det för att jag trots allt fungerar och orkar kliva ur sängen på morgonen. Det gör att jag orkar hitta de där korta stunderna av lycka, även om vardagen är grå och trist. En kram, ett leende eller ett hjärtligt skratt kan förgylla och göra den mörkaste dag ljus. Ge en flyktig känsla av 45 sekunders lycka. Det kan vara allt som behövs för att inte stanna kvar i den bottenlösa förtvivlan.

22 april 2009 - R.I.P
22 april 2012 - R.I.P
22 april 2016 - R.I.P

lördag 16 april 2016

När man möter Prins Charming


 Ibland kan två ord förändra hela ens inställning till tillvaron och hur man ska förhålla sig till livets fram; respektive baksidor. För dessa kommer man aldrig ifrån, hur gärna man än önskar det. Och andra människor kan oftast inte alls förstå de val man gör utifrån de förutsättningar och kunskaper man har. Förnuft och känsla går sällan hand i hand. Åtminstone inte i mitt liv...

Om man lyckas hitta den där handen som är perfekt formad för att hålla ens egen hand - ni vet det där naturliga när händerna möts och fingrarna flätas samman utan att elefantskötaren i hjärnan behöver anstränga sig det allra minsta; det bara händer (observera vitsigheten!).

Om man lyckas hitta det där ögonparet som man kan sitta och titta in i och se sin egen själ speglas. Där man kan se sig själv som en bättre och vackrare människa. (Här får man kanske slänga in en brasklapp för i mitt fall fungerar det bra med en vanlig spegel...).

Om man lyckas hitta den där famnen som känns omslutande och trygg, utan att den ens finns i närheten. När vetskapen om att den där famnen finns räcker för att man ska må bra.

Om man lyckas hitta den där människan som lyser upp tillvaron bara genom att finnas.

Om man lyckas kyssa en prins och han faktiskt inte förvandlas till en groda, utan fortfarande är en prins. Det är faktiskt mer sannolikt att en prins förvandlas till en groda efter en kyss, än att en groda skulle förvandlas till en prins. Så ser i alla fall mina erfarenheter ut på området.

Om man lyckas hitta någon som gör en hel och fullkomligt osentimentalt lycklig bara genom att finnas.

Om man har lyckats med detta och dessutom lyckats få den där "hopplösa" prinsen att förstå sin betydelse, då räcker det med "just nu har jag för mycket i mitt liv" för att man ska tolka det positivt. Just nu varar inte för evigt. Just nu är just nu!











lördag 9 april 2016

När offerlammet reser sig...

Märkligt vad påverkad man blir av hjärtesorg. Någonstans tänker man att det är som att cykla - när man väl har ramlat och slagit sig några gånger så är det inte så farligt - varken att hålla balansen eller att få skrubbsår på knäna. Men det där med krossat hjärta är betydligt mer komplicerat. Det pågår faktiskt forskning på området så det där med brustet hjärta börjar tas på allvar. Och är definitivt inget att skratta åt (säger jag strängt åt mig själv!). Det är faktiskt en fysisk smärta utöver den psykiska. Den psykiska biten handlar i mitt fall om sårad självkänsla, sargat ego och självförakt. Jag vet ju hur det slutar... Varje gång! Och jag är nog en av världens sämsta på att vara offer...

Den fysiska smärtan påminner om panikångest. Alla som någon gång har drabbats av detta vet hur lamslagen man blir med kallsvettningar, skakningar och vad jag tycker är värst: handen som kramar hjärtat. Det känns bokstavligen så! Jag har gett mitt hjärta i förvar till en man som missbrukar detta förtroende - den gåvan - genom att med jämna mellanrum krama om det, så att det blod som har lyckats fylla ut de små håligheterna i min gråsten till hjärta, vrids ur igen och håligheterna sakta fylls på med ännu mer självförakt, sårad självkänsla och rädsla för att blotta känslor. Mitt rykte som kall, stel och likgiltig isdrottning kommer att få sig en riktigt bra skjuts!

Men det finns ljus i mörkret. Det har jag lärt mig i den hårda skolan av sorg, svek och känslokyla. Jag hittade en självhjälpsartikel på nätet (det finns massor). I vår tid krävs det att man har förmåga att söka sin själläkning utan att störa den medicinska världen.

http://www.expressen.se/halsoliv/psykologi/sa-laker-du-ett-brustet-hjarta---12-viktiga-steg/

Just nu ägnar jag mig åt punkt 2 - skriv. Det hjälper alltid! Om inget annat kan man hitta de sorglustiga små anekdoterna och sätta ord på fega mäns snabbhet när det gäller att ta bakvägen ut.

Själv ska jag ägna mig åt att sörja. Inte honom - utan mig själv för på så sätt hoppas jag att jag kommer att stiga upp ur askan likt Fågel Fenix med ett iskallt ego totalt i avsaknad av känslor. Hämndkänslor ska jag förhoppningsvis ha kvar. Några riktigt saftiga aktioner som ger rejält efterskalv. Moahahaha! Don´t mess with a Scorpio! (Jag funderade på lite klassiskt hämndsex med någon av hans kompisar, men insåg ganska snabbt att det kommer att vara jag som lider mest av det; före, under (fy!) och efter så det alternativet ströks direkt).

Känns genast bättre! jag är nog en i botten ganska ond människa som mår bäst när jag får skratta riktigt rått och skadeglatt. Eller får fundera ut hämndaktioner! Det är banne mig en riktigt rolig sysselsättning som kan förgylla vilken regnig dag som helst.


Jag har åtminstone inte blivit manshatare eller avskräckt från kär lek. Men kärlek ska jag nog hålla mig ifrån en vecka eller två. Längre vågar jag inte lova. Det är ju vår i luften!



söndag 3 april 2016

Jag går och fiskar!

"Du ser så gift ut" - så sa sönerna för några år sedan när jag efter ett besök på Swing Inn beklagade mig över att jag inte ens kunde bli uppraggad där (tro mig; det är verkligen en prestation, men å andra sidan med tanke på det klientel av manligt kön som var där så är jag faktiskt evigt tacksam...). Deras andra mening var "sådant ser vi män" och med tanke på att den yngste telningen var i 17-årsåldern så blev jag lite konfunderad. Då alltså...
Nu ser jag nog inte så gift ut längre och om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Jag vet egentligen inte hur jag ser ut numera i relation till då; då när jag såg "så gift ut". Kanske det har att göra med Fexeus och alla-får-ligga-boken? Jag menar numera är jag ju ett gångelproffs på pappret och det kanske syns bakom min ödmjuka och försynta personlighet. För det har hänt igen! Uppraggad!! Och om första gången är ren tur borde väl andra gången vara skicklighet? Eller? Första gången var ju den lille tretti-någonting swingern som ville jag skulle följa med honom till hans hotell. Mysteriet om hans fru befann sig på rummet får vi aldrig veta... I gåe, efter en som alltid jättegod middag på M.E.A.T, så styrde vi kosan till Grand Hotels bar. Lördag - läge för cocktail. Glider graciöst upp på barstolen, sveper med blicken över övriga gäster (man måste ju ha koll på utbudet, som inte var mycket att hänga i det utkastade påskriet) och beställer in varsin Cosmopolitan. Få drinkar kan få en kvinna att känna sig så där härligt chic, sexig och uppraggningsbar som en riktigt god Cosmo. Med en Sex and the City attityd, som kunnat få vem som helst att smälla av, så sippar vi njutningsfullt på drinken, småpratar och beundrar bartenderns arbete. Det gör två män som sitter bredvid oss i baren också. Mycket högljutt. När det skakas ihop en vit drink så ropar den ena av dem alldeles exalterad "Vad heter den drinken?!?! En sån vill jag ha!!". Jag tittar på honom och ler (mest åt hans enfaldiga uppsyn och bondska uppförande). Han säger skål och, nästan slickar sig om munnen, frågar om vi ska ta ett bord vi fyra och fortsätta kvällen där. Säga vad man vill, men att han sa bord i stället för rum får man vara tacksam för. Tack, men nej tack!
Är det inte märkligt hur män tror sig vara oemotståndliga när de har fått i sig lite alkohol och att så många på fullaste allvar inbillar sig att bara för att man sitter i en bar så är en kvinnas enda önskan att få en invit från dem? Det låter säkert motsägelsefullt, men jag har inget emot att få intresse från män, men... Kort och elakt kan det sammanfattas med att spelar man normalt i korplag så har man inte i Premier League att göra. Om ni förstår liknelsen. Och jag vet att jag kommer att få kritik för detta, men det struntar jag i! Som min yngste son sa efter mina senaste inlägg: "Strunt i honom. Det finns många fiskar i havet". Jag tror jag ska fortsätta mitt fiskande. På mina villkor!