Äntligen har han dragit vidare! Den där Sven var en mycket otrevlig bekantskap, som höll mig vaken fram på småtimmarna. Tidvis skakade hela huset och jag låg och försökte förbereda mig på hur jag skulle agera när taket lyfte och jag låg där exponerad inför bar himmel. Bara det inte snöar vet jag att jag tänkte. Spelar roll när taket är borta!
Han har stormat runt en del i dag också med inställda tåg och översvämningar som följd. Själv startade jag min arbetsdag med ett gapskratt. Jag skulle ta mig mig rund första husknuten när jag parkerat bilen och det gick...absolut inte! Så fort jag försökte ta mig runt hörnet trycktes jag tillbaka av vinden och tredje gången kändes det ganska komiskt. Jag såg att det kom en man gående en bit bort på trottoaren och tänkte att om jag inte lyckats ta mig runt på egen hand, så får han ge mig en skjuts i rätt riktning. Med kraft och ren viljestyrka lyckades jag så småningom alldeles själv och funderar på om man kan be de personliga tränarna på gymmet om tips på vilka muskler man bör fokusera på för att reda ut kniviga situationer med sådana typer som Sven. Ingen av dem var på gymmet idag, så jag hoppas att jag minns detta nästa vecka trots att jag känner mig helt blåst....
Huset är utkylt trots att vi brassar på med värmen. Känns bra att jag inte blev för fäst vid honom, Sven alltså, med tanke på att han skapat en del problem. Bilen är till exempel så smutsig så att man har problem att se den klibbiga backspegeln genom de superkladdiga sidorutorna. Och fönsterna! Jag är så himla glad att jag prokastrinerar för jag behöver bara putsa om två köksfönster eftersom de övriga fönstrena inte har prioriterats. En solig dag och jag lär bli deprimerad av hur lite man kan se av världen utanför. Något ska man ju ägna helgen åt... Förutom julklappsinköp, städning, fika, middag och Kal P Dal, träning och, om kraften finns, bortamatch i innebandy på söndag. Kan vi få lite fler söndagar på helgerna kanske!?!
På tal om män så sitter jag och halvsover till Tack för musiken med Niklas Strömstedt som till kvällens premiär bjudit in Björn Skifs. Så begåvad musiker, genomtrevlig man och dessutom ser han ju fortfarande bra ut för sin ålder. Bara det! Verkar mycket trevligare än förra dygnets manliga sällskap... Hur trist som helst när man nu äntligen kommer en man så nära så att man tillbringar i princip hela natten tillsammans! För alla som nu hyser tvivel så kan jag berätta att det är ironi! Om jag någonsin kommer att spendera en natt med en man lär ni inte läsa om det här! Eller kanske ändå? Bara för att dela med sig av den stora sensationen - woaho! det har hänt, typ... Men nä! Varken det ena eller det andra lär hända. De bästa exemplaren är upptagna; själv får jag väl vänja mig vid tanken att leva på minnen av forntida glans. Fast vänta nu! Jag har inte haft någon sådan glans. Min bästa tid är nu - tjugo år för sent...Och det kommer jag på halvsovandes i soffan en fredagskväll.... OH MY!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar