Bröllopsdag

Den 29 april var det vår bröllopsdag. 1983, en småregnig dag traskade vi in på tingsrätten och efter ett par minuter var vi gifta. Noteras bör att vi då hade valt den LÅNGA varianten. Hur snabbt den korta varianten gick törs jag inte ens tänka på...Vårt bröllop var en himmelsvid skillnad mot det brittiska prinsbröllopet! Det var kort, ljusblå klänning, brudbukett med blåklint, vita nejlikor och röda rosor, lunch på Dalby Gästis och mottagning på kvällen med smörgåstårta. Regndroppar på bruden betyder visst lycka och det fick vi ju.

I går när det var den 29 april funderade jag över om man har kvar sin bröllopsdag även som änka (vidrigt ord!). Frågan sysselsatte mig mest hela dagen och framåt kvällen beslöt jag mig för att lämna över dagen helt och hållet åt prins William och Kate Middleton. Tror att de kan behöva all lycka som finns för att orka med pressen och det stela brittiska hovet. Så varsågoda: min bröllopspresent!

Fick dessutom veta att Adolf Hitler gifte sig med Eva Braun den 29 april, men med tanke på hur kort det äktenskpet blev, så tycker jag inte ens det behövs en liten fotnot om det!

Systerskap - himmel och/eller helvete

Just nu läser jag en väldigt intressant bok om samtal mellan systrar. Den är skriven av Deborah Tannen och heter "Du var alltid mammas favorit!".

Vår släkt är fylld av kvinnor - på gott och ont... Jag har tre yngre systrar och vår mamma har tre systrar, där hon är näst äldst. Mitt liv har präglats av mammas ständiga konflikter med sina systrar och hur de ständigt har bevakat varandras liv. Oftast med kritiska ögon...
Min äldste kusin sa vid ett tillfälle att "han och hans bröder alltid har tillhört den "sämre" delen av släkten; deras familj har aldrig varit tillräckligt "fin" och de har alltid haft det fattigt och eländigt". Jag blev väldigt förvånad när jag hörde detta eftersom jag alltid trott att våra väldigt sporadiska möten berott på något av alla svårdefinierade groll mellan systrarna!

I dag ser jag hur mina systrar och jag har tagit efter detta beteende. I en annan bok, för ganska länge sedan, läste jag om hur olika förhållningsmönster ärvs inom släkten (vilket syns tydligt i generationernas respektive systerskap) och att det är ganska enkelt att identifiera vart någonstans i syskonskaran en individ hör. Äldst i syskonskaran är för det mesta drivande, omhändertagande, förlåtande och dominanta; mellanbarnen strävar efter att vara till lags och måste kämpa sig till ett eget utrymme i familjen och det yngsta syskonet lever ofta i en fast övertygelse om att de är världens centrum och blir ofta väldigt bortskämda, såväl av syskon som föräldrar. Låt vara att detta är en väldigt förenklad bild, men de syskonrelationer jag känner till stämmer väl överens med schablonerna. I detta ligger även hur man relaterar mellan syskon och hur konflikter löses och glädjeämnen och sorger delas.

Deborah Tannen skriver: "Systrar är bra på att leva ut sina känslor mot varandra. Rivaliteten och avundsjukan kan vara stark i barndomen och ungdomen. Men de flesta systrar utvecklar också en stark lojalitet genom livet. En själarnas gemenskap. Och de älskar att prata med varandra och om sin syskonrelation."

Det är väl just detta som är själva essensen i vad jag menar med himmel och/eller helvete: om man lyckas finna "en själarnas gemenskap" med sina systrar så har man ju alltid en resonansbotten - någon som kan bekräfta barndomsminnen och delade familjeerfarenheter. Motsatsen, att rivaliteten och avundsjukan fortsätter upp i vuxenålder är ett "helvete" - att hamna i ett dödläge med en syster är förrädiskt.
En av de männsikor som borde stå dig närmast i livet sviker - något som inte bara skapar förrädiska ringar på vattnet i förhållandet mellan syskonbarn och föräldrar utan även i djupet av ens egen själ. Att någon som man delat hela sin uppväxt med plötsligt väljer att radera ut sina syskon är som ett öppet sår som aldrig läker.
Som storasyster har du ständigt krav, både inre och yttre, på att vara den som tar de förnuftiga stegen, förlåter och går vidare. Men även en storasyster kan få nog! Även en åsna lär genom upprepning och har man slagit huvudet i väggen tillräckligt ofta, tvingats svälja stolthet och självrespekt och ingenting hjälper; då ger man förr eller senare upp. Bättre att sudda ut dessa energitjuvar och försöka finna adoptivsystrar som det går att bli osams med på ett vuxet sätt, där avundsjuka och missunsamhet inte existerar och där lojaliteten är självklar, än kvasirelationer med systrar som vid första bästa tillfälle ser en möjlighet att såra eller sätta en kniv i ryggen.

Rabbit Hole

Jag var på bio i veckan som gick. Kvalitetsfilm på Kino - Rabbit Hole med Nicole Kidman och Aaron Eckhart. I korta drag handlar filmen om ett par som förlorat sin fyraårige son i en tragisk bilolycka. Filmen är väldigt lågmäld och visar med skrämmande realitet den enorma vanmakt och maktlöshet som följer sorgen. Föräldrarnas oförmåga att dela den gemensamma sorgen och deras olika sätt att försöka överleva dag för dag utan att själv gå under är plågsam att bevittna. Fantastiska rollprestationer av både Nicole Kidman och Aaron Eckhart! En film att vila i trots den smärta som nästan fysiskt drabbar en när man sitter i salongen.

Att leva med en främmande identitet

I dag har det gått två år. Två år av sorg och saknad. Två år av ilska och obesvarade frågor. Det är många funderingar som far genom huvudet en dag som denna; funderingar som jag inte kan eller vill dela med mig av här - i offentlighetens ljus. En sak jag nyligen har lärt mig förhålla mig till är själva ordet "änka". Ordet är oerhört värdeladdat för mig och först i mitt senaste samtal i sorgebearbetningen förstod jag var det största problemet låg. Det handlar om identifikationsproblem. Min samtalspartner fick mig att tala om hur en änka är/ska vara i min begreppsvärld och jag, som kan vara väldigt fördomsfull vid behov :), räknade upp en hel rad med olika egenskapeper och utmärkande "änkedrag": gammal, frikyrklig, oansenlig, korsordslösande, lever för familjen, ensam och introvert och så vidare.
Nästa uppgift blev att se vilka av alla dessa epitet som stämde in på mig själv...Vi kom fram till ett! Jag löser också korsord... Det kändes så oerhört befriande att sätta ord på detta som uppenbarligen har stört mig mer än jag varit medveten om. Efter att ha fått identifiera och sätta ord på detta förfärliga ord kände jag mig betydligt lättare till sinnes. Jag har undermedvetet försökt leva upp till hur jag tror att min omgivning tycker att jag ska uppföra mig i denna definitivt icke-självvalda roll. Avsaknaden av kännedom av andra änkor i min ålder har naturligtvis komplicerat min självbild. Om en kvinna skiljer sig så finns det nästan en förväntan på att hon ska ge sig ut på krogar och ragga i nätstrumpor, slitsad till nyckelbenen och urringad till naveln...Som en änka förväntas man sedesamt ikläda sig knytblus, svart sedesamt lång kjol och fotriktiga skor...MEN det är ju inte jag!! Och inte den jag vill vara! Från och med nu ska jag strunta i vad jag tror omgivningen förväntar sig och leva livet fullt ut. Trots allt lever man bara en gång. Och jag vill LEVA - inte som änka utan som KVINNA!