onsdag 21 juli 2021

Att förlora oskulden igen och igen...

 Semester och som den svenska sommaren levererar! Finns absolut ingenting att klaga på när det gäller vädret och eftersom det är sommar och sol med tropiska nätter finns det egentligen ingen anledning att åka till Medelhavet för att lägga sig och steka på playan. Japp! Det är inte populärt att ha synpunkter på folks resande, men vi är fortfarande i pandemi. Att jag är färdigvaccinerad betyder inte att jag inte kan vara/kan bli smittbärare. Vad jag ogillar med detta beteende är all dubbelmoral: "jag måste arbeta hemifrån för det är livsfarligt att vara bland presumtiva smittbärare!" "nu är det semester och då åker jag alltid till Mallorca och dessutom är jag vaccinerad och håller avstånd!". Vi ser den fjärde vågen och att det är framförallt yngre personer som har varit och festat i Grekland, Spanien och på Kanarieöarna. Turistorter, som väl behöver pengarna från turisterna, men som samtidigt dignar under trycket på sjukhusen. Vi är många som längtar efter att resa och som också förstår att det inte - låt mig upprepa: det är inte - en mänsklig rättighet att resa utomlands! Och om du nu, eftersom det uppenbarligen för väldigt många är ett av de största i-landsproblemen som vi någonsin har haft att inte få åka på charter, har varit ute och rest så kan du kanske ha anständigheten att sätta dig i karantän en vecka efter hemkomst samt ta covidtest? Det där med solidaritet och att tänka på sin nästa är visserligen omodernt, men vi kan väl försöka?

Sommaren medför alltid en massa rubriker. Nu är det fokus på skjutningar och de sista veckorna kan vi väl enas om att det verkligen har nått botten. En ung polis brutalt mördad (jag köper ingen annan brottsrubricering när en uniformerad polis blir skjuten) och två barn i förskoleåldern vådaskjuts när de är ute och leker. Trollen skriker om att polisen ska sluta knäböja och sluta servera saft och bullar. Tröttsamt och infantilt argumentation. Jag hävdar att det är samhället som måste ta bort sina skygglappar. Sluta föda den kriminella världen genom att handla utan kvitton, klippa dig hos frisörer och lämna bilen på service hos "företag" som inte anser sig vara med i momsklubben. Se till att föräldrarna till det unga buset tar sitt ansvar. Den ovillkorliga rätten att vara förälder borde tas bort när det saknas förmåga att uppfostra och handleda barnen. Jag är inte uppfostrad i rikedom, utan fick ta på mig de kläder som mina föräldrar hade råd att köpa och tro mig, det var inga jeans från Gul&Blå utan snarare märkeslösa från någon stormarknad. Men! Jag fick lära mig vad som var rätt och fel och, framförallt, vad som var MITT och DITT! Idag finns det en tro på ovillkorlig rätt att ha senaste modet, senaste modellen på mobil, senaste cykeln och så vidare. Har man inte möjlighet att finansiera det så har man rätt att stjäla det man vill ha. Får man möjlighet att förnedra någon på vägen dit är det en bonus. Det kan, åtminstone inte i min värld, någonsin vara meningen att ouppfostrade skitungar ska utrustas med vapen för att de inte är straffmyndiga, springa ärenden åt något äldre skitungar som har som målbild att bli nästa ledare. Jag betackar mig för kortet att jag tillhör en priviligerad del av mänskligheten som saknar vetskap om hur det känns att vara utsatt för den berömda strukturella rasismen. Må så vara! Men det betyder inte att jag inte har rätt att uttala mig i frågan. Detta, kära läsare, är varken strukturell rasism eller ett uttryck för "stackars ghettobarn utan chans". Det handlar om kriminella miljöer, föräldrar som har gett upp och/eller tror att det är samhället som ska rädda deras ättelägg och att det alltid går att dra det berömda rasistkortet för då stannar Svenne Banan upp och skäms. Jag tycker det är otroligt värdefullt att ta tillvara de positiva krafterna som finns även i förorterna, men jag kommer aldrig acceptera att vi låter klanerna ta över. Politikerna måste sluta med sina sandlådefasoner och på allvar ta tag i ett av vår tids största misslyckande. Integrationen har misslyckats och vi har öppnat gränser för alldeles för många kriminella nätverk som har funnit en fristad i ett land med human kriminalvård och generös socialförsäkring. Romska rättegångar och muslimska tribunaler hör inte hemma i Sverige. Det kan inte vara meningen att människor som har flytt hit för att slippa undan krig, elände och förtryck ska hamna i samma hierarkiska strukturer på nytt. Det är utmärkt att straffrabatten för yngre plockas bort, men det krävs så mycket mer. Av dig. Av mig. Men framförallt av våra politiker! Hur många gånger kan vi förlora oskulden? 



måndag 5 juli 2021

Kantstött lat själ

Jag har drabbats av en insikt. Jag är antagligen lat! Det är ganska otrevligt faktiskt, eftersom lathet definitivt inte tillhör det som räknas in bland framgångsfaktorerna i vårt samhälle. Men vad symboliserar egentligen lathet? Är det bara negativt eller kan det kanske vara lite streetsmart också? Om jag hela tiden skjuter upp saker jag borde eller till och med vill göra, så är det i de flesta fall så att antingen gör någon annan det åt mig eller också faller det på inaktualitet. Det är ju egentligen ganska smart. Bortsett från att det späder på min dåliga självkänsla att jag inte klarade av att utföra uppgiften. Och det behöver inte ha med kompetens att göra, utan vi har så många ursäkter att komma med när vi saknar inspiration, motivation eller självförtroende att ta tag i uppgiften. Jag kan dock konstatera att min lathet i så fall är helt och hållet rubricerad på mitt privatliv. Någonstans känns det ändå okej att jag inte belastar min arbetsgivare med detta. Trist är dock att det är så mycket som skjuts upp i det privata. När viljan och ambitionen finns, men jag skyller på avsaknad av motivation eller att jag inte orkar. Är det för att jag är lat eller för att jag saknar självförtroendet att ta tag i uppgiften av rädsla för att misslyckas? Ett misslyckande som med största sannolikhet kommer att bidra till en ännu sämre självkänsla. Det är nyttigt och ganska roligt att reflektera över ord och hur de påverkar oss tycker jag. Så kan ju det bero på att jag är lite eljest. En sådan som älskar att leka med ord. Förvränga ord och ge dem en helt ny betydelse. En språkpolis som har många synpunkter på hur språket utarmas och förstörs. Men - och det vill jag betona! - jag är inte emot att språket förnyas och utvecklas. Det är inte lätt att vara lat och språkpolis. Om någon undrar.

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Eller vad vill jag urskulda? Jag tror faktiskt att jag vill be mig själv om ursäkt. Min frånvaro i bloggvärlden och att jag inte kommer någonstans med alla mina kreativa försök bottnar  inte i tidsbrist eller att jag saknar kompetens. Det bottnar i lathet! Jag saknar tron på mig själv när det verkligen gäller att jag riskerar att bli bedömd inom de områden där jag riskerar att blotta min själ. Min kantstötta själ. Visst är det ett underbart uttryck! Minns inte var jag läste det, men jag känner såväl igen mig i beskrivningen. Kantstött själ...

För ett tag sedan fick jag en förfrågan på Linkedin om ett arbete. Efter ett förutsättningslöst samtal beslöt jag mig för att gå vidare och skickade in en ansökan till tjänsten. Genomförde hela rekryteringsprocessen, men hoppade av precis före sista intervjun. Jag vaknade upp en morgon med ett enda stort nej till det jobbet. Det kändes så skönt efter samtalet till HR- konsulten som ledde rekryteringen. Jag är tämligen säker på att jag hade fått jobbet, men efter att ha värderat de saker som är viktiga för mig när det gäller mitt nuvarande arbete landade jag i att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag inte är färdig med det. Mitt arbetsjag har tydligen inte alls någon kantstött själ. På arbetet spelar jag en roll och slipper visa upp mitt innersta och privata jag. Det är många som tycker att jag är öppen som en bok, men de känner inte mig. De känner den person jag väljer att vara i just deras sällskap. Vid just det tillfället. 

Om några dagar är det äntligen dags för fem veckor semester. Fem helt oplanerade veckor där jag ska ägna mig åt kontemplativ verksamhet i horisontellt läge, målning av fönster och fasad på huset samt, åter igen, försöka dyrka upp dörren till min kreativitet. Den finns ju någonstans inom mig, det vet jag. Det gäller att laga det kantstötta med lite boozt av självförtroendet när det gäller skapandet. Att göra det för mig och strunta i vad andra tycker.