Laugh! Live! Love?

Bästa rådet! Och vad många tillfällen man har att utöva detta i vardagen...

Plötsligt har det hänt lite på skuggsidan av livet. Bilbesiktning bokad i början av november - ångest, ångest; lika Prozacframkallande varje år. Hantverkare för byte av tak på uterummet anlitad - nu ska de bara hitta en lämplig startdag i sitt fullspäckade schema. På torsdag ska jag till banken och skriva över lånet till mig så att jag kan börja spendera pengar. Övre delen av spaljen i trappan är numera (äntligen!) vitmålad och till helgen ska det köpas mer färg så att den nedre delen också kan slippa vara furufärgad. Sakta, men säkert försöker jag arbeta mig framåt. Bildligt och bokstavligt. Det behövs en uppfräschning av huset så att jag kan sälja och köpa lägenhet i stan. Frågan är i vilken stad. Jag kan ju faktiskt, för första gången i mitt liv, välja helt själv var jag vill bo. Spännande och skrämmande!

Jag har vid flera tillfällen sprungit på han som jag kallar Stolpskottet och jag blir mer och mer övertygad om att jag lider av ett masochistiskt drag. Undermedvetet och helt utan några som helst sexuella anspelningar! Jag är i så fall den som håller i piskan...
Det är något maniskt över mina känslor för den mannen. Varje gång jag tittar lite för djupt i hans ögon så känner jag ett självklart "det är där jag hör hemma", men han är fortfarande lika envis i sin ståndpunkt att det kan hända att gräset är grönare (och mer nysått) någon annanstans. Dummerknopf! Kanske det hade varit enklare om vi inte hade varit så förbaskat lika och förutsägbara. Vi är på sätt och vis varandras känslomässiga spegelbilder och kan utan ord veta vad den andra tänker och hur den kommer att reagera. En kompis till mig hävdar att vi har ett ställningskrig, som ingen av oss kommer att kunna vinna eftersom vi inte vill ge upp kampen. Herregud vad banalt det låter! Men tyvärr är det mer än en liten uns sanning i det.
Lika bra det, man slipper bli besviken när Mr. Wonderful slutar i ett simpelt Jaha? Förresten har jag inte tid med sådana trivialiteter. Jag har ett hus att renovera, en trädgård att ta hand om, en kropp att motionera, hyllmetrar med böcker att läsa och två bloggar att uppdatera. Och ett arbete! Ett sådant där, som det så vackert heter, avlönat arbete. Det är med anledning av detta avlönade arbete jag måste sova nu. Onsdag i morgon. En dag med förpliktelser och förväntningar. Dagen då veckan vänder!

Onsdag. Icke någon skillnad

En sak av det jag nämnde i går har jag lyckats prestera i dag: byte av tiden för att sätta på vinterdäck. Jag har äntligen fått offerten på reparationen av uterumstaket, så i morgon måste jag kontakta min bank så att jag kan komma i gång med renoveringen innan ROT-avdraget försämras drastiskt. Ett av många korkade förslag i denna tokregerings budget...
Saker måste helt enkelt sättas i rullning för jag kan inte vandra runt i mitt Pompeji och leva i ruinerna av ett tidigare liv. Jag har sett flera kanonfina bostadsrätter som jag skulle kunna tänka mig köpa, men först måste det ju ageras på hemmaplan. Ensam är inte alltid stark, men med envishet och jäklar anamma kommer man långt! Nog om denna tröstlösa följetong.

Jag har funderat över hur det kommer sig att man aldrig har någonting att ta på sig. Mina garderober är, skam till sägandes kanske, relativt välfyllda. Sist jag räknade hade jag till exempel 65 klänningar. Man skulle kunna tro att jag är en shopoholic - anonym så klart. Alla klänningar passar ju inte året om av naturliga skäl med avseende på vårt varierande väder, men jag har ju bevisligen åtminstone klänningar så att det räcker ett tag framöver. Ändå är den stående frågan till mig själv varje morgon: "vad ska jag ha på mig?" och ganska snabbt konstaterar jag att jag inte har något alls... För att sätta press på mig själv och skapa lite dynamik och omändring i garderoben, så har jag startat ytterligare en blogg. Om det är svårt att uppdatera en blogg så måste det vara dubbelt så enkelt med två? Så var det i alla fall när jag fick mina barn: efter att ha tränat på den förstfödde så gick ju allting dubbelt så snabbt när man plötsligt hade två. Effektivitet är mitt ledord. Nåja, min nya blogg hittas på

kontorsmusen.blogg.se

Syftet med den bloggen är att ge grå och trista kontorsmöss ett ansikte och förhoppningsvis ett litet fniss från och till. Notera gärna att kontormusen är en fiktiv person och, som med det mesta, måste jag förklara att det är skrivet med självdistans och ironi även om jag säkert kommer att få folk som hoppar på mig för att jag väljer att besudla cyberrymden med ytterligare fjortisbloggar. Intresseklubben antecknar! För egen del tänker jag att det är bra att tvinga sig till djupdykningar i klädhögarna dagligen för att det ska bli en bra outfibild. Allt detta arbete för att tillfredsställa alla fans!

När mörkret faller..

Höstmörkret har rullat in med en intensitet och styrka som nästan tar musten ur mig. Är det den korta, för att inte säga obefintliga, sommaren som nu gör sig påmind? Jag är trött ända in i märgen och tvingar mig upp ur sängen för att ta mig till jobbet. Rädslan för att jag aldrig kliver upp igen är större än den tvingande kraften. Att ha varit en del av tapeten sätter sina spår. Tydligen för all framtid.

Hösten och mörkret brukar vara en tung period för mig. Jag dras liksom in i det mörka och har svårt att hitta något positivt eller någon mening med livet de första mörka, ruggiga och deprimerande veckorna. Konstigt egentligen för samtidigt är hösten något jag kan längta till - det kravlösa och ombonade inomhuslivet. Tröttheten tar dock udden av detta. Måtte det vända snart! Just nu är det den stressigaste perioden i månaden på jobbet, vilket förhoppningsvis förklarar en del av tröttheten. Värst tror jag dock för egen min del är stressen över att jag låter livet passera utan att kliva på tåget. Hur många avgångar kan man missa innan det är helt kört? Oförmågan att ta tag i saker och ting gör mig tokig! Och sönderstressad! Jag har inte ens förmågan att strulturera upp mitt liv och få överblick så att jag kan handla rationellt. Förhoppningsvis så är åtminstone den insikten användbar...

I morgon ska jag kontakta banken och bestämma tid för underskrift av mitt lån så att jag kan fixa åtminstone avloppet - Grekland är trevligt på sommaren, men när hösten och vinten nalkas så är det inte lika lockande. Med pengar på fickan kan jag även investera i lite nya möbler och få en nystart hemma. Bilen ska ha vinterdäck och måste in på besiktning - alltså beställa tid även för detta i morgon. Vad kan detta ta i tid? En kvart kanske. Hur svårt kan det vara??? I morgon ska även säckar till återvinningen och städning av huset påbörjas. Det är alltför lätt att försoffas och förslummas när man bara har sig själv att tänka på. Inga ursäkter - bara gör det!

Efter två veckors medvetet uppehåll i träningen så har jag nu återupptagit den och känner att det är jag som har makten i stället för andra som har synpunkter på min vikt och mitt utseende. Träningen i dag gick tyvärr inget vidare. Jag var tvungen att strunta i konditionsträningen för att jag ätit för lite
under dagen. Men nästan två timmars styrketräning kändes gott i alla fall. Ibland får man vara nöjd med det som blir av 😊. Och bita i det sura äpplet när man slarvat med energipåfyllningen.

Väntan - meningen med livet?

De senaste tre helgerna har jag varit på resande fot: Heiligenhafen/Burg, Stockholm och Budapest. Städer som skiljer sig på många sätt och vis. Det finns de som påstår att "resor är meningen med livet". Det tror inte jag. Så klart inte! Mitt mål är att vara kärring Motvalls, så jag måste få lansera en egen teori. Väl underbyggd, filosofisk och väl genomtänkt. Meningen med livet är...ATT VÄNTA! Förkasta nu inte detta bara för att ni gör misstaget att tro att meningen med livet måste vara positivt och inrymma en optimistisk framtidstro. Vem har sagt det?!? Jag hävdar att det är väntan som är nyckeln till framtiden och livet. Vi väntar på att få gå hem från jobbet. Vi väntar på att det ska bli fredag och äntligen helg. Vi väntar på mat. Vi väntar på kollektivtrafik. Vi väntar på att andra människor, som missbrukar MIN tid ska bli klara. Vi väntar på barn. Vi väntar på mat. Vi väntar på den rätta. Vi väntar på döden. Listan kan göras lång. Väntan snuddar ganska ofta vid längtan och då är det ju positivt att vänta.
Jag är en urdålig väntare. Väntan på andra gör mig både arg och förolämpad. Det är inte okej att slösa med min tid! För mig är det ett tecken på ett beteende som tyder på dålig uppfostran, respektlöshet och arrogans! Att låta mig vänta mer än en gång får följder...

Har hur många trådar och ämnen som helst att blogga om, men just nu är det ett enda kaosartat sammelsurium i hjärnvindlingarna. Denna kvinna behöver en rejäl dos sömn efter de senaste veckornas hektiska globetrotterliv. Får återkomma om de andra funderingarna när jag har sovit ut ordentligt och sitter vid datorn så att jag kan använda bilder.

Nu ska det undersökas hur jag skulle kunna öppna ännu ett Instagramkonto 2015, så att jag kan sätta lite fokus på flärd och ett glittrigt, sprudlande liv.

Under tiden jag väntar så ska jag gå och lägga mig...