Tillit och skam

Jag läste en intressant artikel om tillitsbaserat ledarskap. Det låter ju väldigt tjusigt att vi ska ha någon sorts automatisk tillit till chefer, men för mig hamnar tillit i samma kategori som respekt och lojalitet. Alltså att det utförs konkreta handlingar som bevisar att man förtjänar min tillit, respekt eller lojalitet. Således ingenting som kommer av sig själv bara för att någon har fått en ny titel. Att jag har en chef som i sin roll har befogenheter att leda och fördela mitt arbete är en sak, men att detta skulle räcka som grund för att de andra faktorerna är uppfyllda gäller inte hos mig.

Egentligen skulle jag vilja vända på begreppet och se mer forskning om tillitsbaserat medarbetarskap. Smaka på det - tillitsbaserat medarbetarskap. Jag är övertygad om att det är ett oerhört viktigt verktyg för att knyta till sig nya medarbetare och behålla nuvarande kompetens i organisationer. De allra flesta mår bra av att känna att arbetsgivaren har tilltro till ens förmåga och litar på att arbetet blir korrekt utfört i rätt tid. Att ständigt övervaka och tidsmarkera är verktyg för arbetsledning som är förlegade. Detsamma gäller att ha statiska arbetsplatser för administrativ personal. Om vi ska ta med oss något positivt från pandemin så är det att många arbeten kan utföras hemifrån och att de digitala lösningarna osannolikt snabbt har skapat möjligheter att arbeta utanför de sedvanliga kontoren. Det måste absolut vara en win-win lösning: arbetsgivarna sparar pengar eftersom det inte behövs så stora kontorsytor och medarbetarna har möjlighet att få balans mellan fritid och arbetstid. Stressrelaterade sjukdomar skulle med största sannolikhet minska och därmed generera en lägre kostnad för sjukvård och sjukskrivningar. Arbetsgivare som vill bli framgångsrika A.C (After Corona) ska nog ta sig en allvarlig funderare på hur man ska kunna utnyttja de nya arbetsmöjligheterna - distansarbete och digitala lösningar - även fortsättningsvis. Jag tror inte på att lansera det som en löneförmån, men däremot bör man ge möjlighet att arbeta distans och kräva att när personalen är på plats på kontoret så är det aktivitetsbaserat som gäller, d v s jag har ingen egen arbetsplats utan får sitta där det är ledigt när jag kommer till jobbet och när jag lämnar kontoret så är det med rent skrivbord. En del privata företag har lyckats väldigt bra med närvarande chefer (som påstås vara en framgångsfaktor) vid distansarbete, men det krävs en genomgripande åtstramning av ledarskapet för att distansarbete ska gynna även arbetsgivaren. Att vissa har hunnit tapetsera hela hemmet, anlägga ny trädgård och gräva pool samtidigt som de har arbetat hemifrån...nja...jag tvivlar starkt på att deras lönebaserade arbetsdag har uppfyllt heltidsmåttet. Men jag kan förstås ha fel för att jag inte riktigt förstår att de har fått så många fler timmar per dygn bara för att de jobbar hemma. Eller har jag kanske missförstått? Jobba hemma kanske är just det: att jobba hemma med saker som rör hemmet?!Måste nog erkänna att jag plötsligt känner mig lite dum...

Som en f d kollega brukade säga: "Det är bättre att vara litta dum, än möed". Och "möed" får man nog säga att de som ordnat med vaccinationsbokningen i min region är drabbade av. Hur i helskotta kan det vara så svårt att 2021, efter mer än ett års erfarenhet med pandemi, få till en tidsbokning för vaccin dos 1 och dos 2 som fungerar? Frågan är både ärlig och befogad. Jag hade möjlighet (tiderna släpps kl 9 på måndagar) att hänga på tangentbordet i måndags och lyckades få tid för dos 1 på söndag. JIPPIE! Boka dos 2 vid samma tillfälle. Jajamän! En länk hänvisar till tider för dos 2 - pedagogiskt och bra. Jag trycker på länken direkt efter att jag har fått tiden för dos 1 och väntar...efter 35 minuters idogt stirrande på min mobil slutade den äntligen snurra och jag fick ett meddelande "Bad request". Försökte igen, men sidan hade kollapsat. Eller var tiderna slut för att någon som inte fick tid för dos 1 under den länken kastade sig över tiderna för dos 2? Finns det ingen IT-kunnig personal som kan hyras in och tala om hur man bygger ett fungerande bokningssystem? Ansvariga för detta kaos har definitivt ingenting att slå sig för bröstet för...

Det är ju onekligen så att man längtar efter att få tillbaka någon form av normalitet i sitt liv. Jag har börjat känna av stress på grund av att min fritid inte ger mig så mycket energi som jag brukar få. När arbetet känns som det roligaste i livet blir jag orolig. Missförstå mig rätt! Jag har ett superroligt arbete och trivs väldigt bra, men balansen mot fritiden är rubbad då det jag brukar fylla min fritid med är av den art att det skapar coronaskam. Ni vet. Det där man tog för självklart förr: hänga i baren, gå på teater/opera/bio, resa, gå på restaurang utan att behöva tänka på att man får vara max fyra personer per bord, kramas... Ack du ljuva dåtid! Kan just idag säga att väldigt mycket var bättre förr!

När man storknar av andras (själv-)godhet

God. Vad innefattas i det begreppet? När är man en god människa? Jag tycker den frågan har blivit mer och mer relevant i takt med att, framförallt medelålders kvinnor, börjat använda sociala medier som en sorts måttstock på hur goda de är. "Idag tänkte jag på Pelle, min exman och bäste vän som ligger på sjukhuset och eftersom man inte får besöka har jag gjort i ordning en goodiebag (hjärta, hjärta, hjärta)", "Idag har jag bakat hallongrottor och kokt rabarbersaft till dessa fyra (taggade så klart, eftersom det genererar fler likes) underbara kolleger". Godheten liksom dryper om inläggen. Och jag blir lätt illamående. Jag klarar inte av alla självgoda människor som har ett sådant gigantiskt behov av bekräftelse att man måste vältra över sin självgodhet på alla andra. För det är det jag tycker det handlar om. Självgodhet. Godhet för att man själv (Jaget, Egot) ska lyftas av alla de andra som saknar förmåga att se genom denna påklistrade godhet. Godhet mäts inte i antal tummen upp eller för att en massa halvbekanta skriver en massa dravel: wow; gud vad du är snäll; du är en sådan fin vän; du gör allt för dina vänner... NEJ! Du gör allt för att du ska framstå i någon form av uppenbarelse av den barmhärtiga samariten! Själv är jag en ganska ogod och självisk människa, men de fåtal gånger jag gör en god gärning så saknar jag behov av bifall och hejarop från den stora massan. I min värld är det viktigast att den människa som jag försöker muntra upp med nybakade hallongrottor och hemkokt rabarbersaft blir glad och uppskattar min ansträngning. Jag behöver inte lägga ut det på Facebook. Det kan låta galet - framförallt när det kommer från en social media älskare som jag - men saker händer faktiskt utan att det står på fejjan! JAG VET!! Helt otroligt att någon har varit och cyklat två mil för en glass utan att det står på Facebook! Eller att man har tagit sig ett glas på krogen, utan att lägga ut en bild på Instagram. Nu för tiden är det ju i och för sig förenat med coronaskam att vistas i det offentliga rummet, så egentligen är det lite att skjuta sig själv i foten att gå ut, nästan world wide, med att man är på krogen samtidigt som man en timme tidigare har suttit i Teamsmöte och talat om för alla hur fantastiskt duktig man är på att följa alla rekommendationer. Rekommendationer som jag personligen håller på att kvävas av. 

Just nu är det min fas som håller på att vaccineras. Fantastiskt hur det går till (eller så förstår jag inte). Jag vet massor av folk, betydligt yngre än jag och som inte ingår i riskgrupp, som redan är vaccinerade. Det där vykortet som skulle skickas ut måndag denna veckan har helt missat min brevlåda. Känslan av deja vú  är stor. Det är väl inte bara jag som minns roffarmentaliteten för ett år sedan. N som minns, minns tomma butikshyllor där det borde ha funnits toapapper, pasta, konserver, blöjor, välling och så vidare. Varor som hade kunnat räcka åt oss alla om inte vissa varit så förbaskat egoistiska. Roffarmentaliteten är den samma när det gäller vaccin. Jag ska ha först för jag har faktiskt inte varit på chartersemester på jättelänge! Kan meddela att det har inte jag heller... Det är nästan löjeväckande att lyssna på argumenten när det gäller vaccin. Jag ska definitivt vaccinera mig och det är för att jag inte tror att vi blir av med smittspridningen om inte majoriteten vaccineras. Jag vill också resa och tror det kommer krävas vaccin för att åter kunna röra sig fritt. Det är där skon klämmer lite för min del. Hur fritt är det om man måste bära munskydd? Om det fortfarande är restriktioner på resmålet? Jag kör semester på hemmaplan i år också. Tror Skåne kommer att vara ganska folktomt för det verkar som om precis alla ska åka till Norrland och käka pitepalt och bli myggbitna i norrskenets glans.

Bitter?  Nja. Personligen är jag lite för populär bland mygg som jag slipper gärna deras hoods. Dessutom, om vi ska vara seriösa, så gör sig myggbett och myggor väldigt dåligt på bild. Och som ni vet är det viktigaste att lyckas få till en perfekt sommarbild som visar hur god man är...