tisdag 11 februari 2020

Vansinnets tidevarv

Tisdag. Den veckodag som de allra flesta tycker är jobbigast och därmed ser jag min chans att vara motvalls, eller bara allmänt påfrestande. Som motvikt till "surtisdag", ett vedertaget begrepp inom tisdagshatares krets, så lanserade jag "tidelido" för ett par år sedan. Tidelido - tisdagens stridsrop. Tro mig; det går inte att vara sur och säga tidelido samtidigt. Jag fick till och med serveringspersonalen på stamhaket att anamma detta. 

Idag är det tisdag och jag kan erkänna att det mesta känns motigt. Flexade ut en timme tidigare för att ta ett rejält pass på gymmet. Klev av bussen och tyckte att det lät som åskmuller, men bestämde mig för att det antagligen var industribygget ett par kilometer bort som larmade med något. Jag hade precis kommit innanför dörren när en blixt lyste upp huset och en åskknall som fick mig att hoppa högt smällde av. Några blixtar och samtidiga åskknallar senare så började det hagla - rättare sagt så drog det in en hagelstorm med stora hagelkorn. Nu vräker regnet ner, det blåser rejält och jag kan meddela att min lust att ge mig ut är mindre än noll. Jag stannar inne och vårdar mitt muffinsfluff! Eller - vårdar och vårdar. Kylskåp och skafferi ekar ganska tomt så det är inte så mycket att tröstäta med, men ett glas vin finns ju alltid. Tur är väl det! Kalorier som rinner måste ju vara viktvänligt... Skämt åsido (i och för sig tycker inte jag att det är särskilt roligt, snarare tragiskt) så har jag tränat intensivt i tre veckor med både styrketräning och cardioträning, ätit nyttigt och druckit betydligt mindre vin än jag brukar. Det låter som jag är alkoholist! I min värld borde det betyda utslag på vågen. Jo det gör det förvisso, men åt fel håll! Jag vill inte ha klämkäcka tillrop och tips för hur man bantar för det är inte bantning jag håller på med. Mina tidigare ätstörningar ska inte väckas till liv igen, utan syftet med detta är att få tillbaka den starka och hyfsat muskulösa kropp jag hade före mitt traumatiska armbrott. På den kroppen lyste muffinsringen med sin frånvaro kan jag meddela. Även sexpacket, men det har jag aldrig eftersträvat. Nog kan man vara tisdagsdeppig för mindre.

Som om detta i-landsproblem och klimatångesten inte var tillräckligt, så ska man behöva läsa om alla dessa förnedrande rån som barn och ungdomar utsätter andra jämnåriga för. Ursäkta, men vad är det för jävla monster som har fostrats? Det handlar om att visa makt och sprida rädsla. Fega uslingar, som hade bönat och bett om de själv hade blivit utsatta för mindre än det de gör sig skyldiga till. Lås in ungarna och deras föräldrar! Utvisa dem om de inte är svenska medborgare. Toleransnivån för dessa handlingar måste vara noll. Jag ger mig den på att bilbränder och bomber är ett led i att skrämma oss vanliga samhällsmedborgare till underkastelse och rädsla. Det är samma underliggande syfte och resultatet detsamma. När rädslan är ett faktum så är steget att hitta en gemensam fiende inte så långt. Titta bakåt, lär av historien och fall inte i gropen! Kalla det konspirationsteori om ni vill - det är helt okej med mig. Men vi som inte står bakom antidemokratiska kriminella handlingar måste våga visa vårt motstånd. Handlar det om minderåriga förövare så ska föräldrarna fråntas vårdnaden. Egentligen tror jag inte på fängelse för unga förbrytare, men den samhälleliga utvecklingen, eller rättare sagt stagnationen, måste ge tydliga signaler på att även de som är under 15 år kan och ska straffas. Vi kan inte låta maffiametoder och tyranniska småjävlar styra våra gator och torg.

Nu har jag fått ut lite av mina innestående ilska och jag behövde inte hitta någon att slå på, kränka eller förnedra för att känna mig avreagerad. Nu ska jag se om jag kan skrapa ihop något till middag från det magra utbud skåpen här erbjuder. Om inget annat känner jag mig kreativ under tiden och det är kanske just det som behövs för att trolla bort den irriterande valken runt midjan?