måndag 17 januari 2011

Hur började det?

En vän till mig har precis, i dag, startat en otroligt välskriven och gripande blogg. Hon har inspirerat mig att inte väja för att bli utlämnande och även ta fram baksidor av det som kallas livet. Ärlighet måste vara nyckelordet, men det är MIN sanning och MINA upplevelser och tolkningar som står i centrum. Det finns säkert någon som kommer att känna sig påhoppad och missförstådd.

Jag kom till i synd. Mina föräldrar var inte gifta, de var unga och jag var definitivt inte planerad! Kan väl inte precis påstå att jag var oönskad, snarare ett problem. Inte minst för Barnavårdsnämnden (tänk Prussiluskan) som titt som tätt gjorde hembesök för att kontrollera att jag inte var misshandlad och dessutom skulle de följa upp ett födelsemärke på en tå, som i deras ögon var märkligt likt ett brännmärke från en cigarrett...Detta minns jag naturligtvis inte utan har fått mig berättat. Mina första år var nog ganska behagliga; jag tillbringade mycket tid hos mormor och morfar, som bodde i en grannlägenhet. Som enda barnbarn (mina äldre kusiner har alltid tillhört den svarta-fåret-falangen) fick jag naturligtvis mycket uppmärksamhet. Jag var till exempel ytterst noga med att alla sagoböcker skulle läsas i en viss ordning och ve den som vågade hoppa över ett enda ord i en bok! Som den lilla despotiska tyrann jag säkert var höll jag mina sagoläsare i kort tygel. Vid två och ett halvt års (1965) ålder slogs min tillvaro i spillror. Mina föräldrar försvann och jag lämnades i min mosters och hennes mans omvårdnad. Jag fick veta att de var på sjukhuset och skulle komma hem med ett syskon. Ett hopp tändes om att de skulle komma hem med min hett efterlängtade storebror! Fast övertygad om att barn köptes på sjukhuset blev jag så klart väldigt besviken när de kom hem med en lillasyster. Herregud! Hur kunde de välja så fel?!? Min härliga tillvaro som okrönt drottning var förbi. Ett skrikande bowlingklot pockade på uppmärksamhet - på MIN bekostnad! Man kommer så klart över även sådana missöden i livet. Efter som jag numera har tagit tag i mitt liv och går i samtal och sorgebearbetning; dock inte terapi (förstår inte skillnaden :/) så vet jag att detta är den första förlusten i mitt liv. De två övriga systrarnas födelser (-69 resp -71) lämnade inte alls samma dramatiska avtryck. Kanske för att jag fått en annan syn på fortplantningens mysterium? Önskan och hoppet om en storebror har dock aldrig försvunnit...

Fyra döttrar - klart inte pappa stod ut. Våra föräldrar skildes när jag var i elvaårsåldern. Redan då led jag av "duktig-flicka"-syndromet och passade mina småsystrar varje dag efter skolan eftersom mamma var tvungen att arbeta extra kvällstid för att få ekonomin att gå ihop. Det var väl någonstans här det började knaka i syskonkärleken...