En dag i taget...

...det är ju visdomsord som inte direkt passar för oss otåliga. Men saker och ting går ju inte fortare för att vi försöker hasta undan dem. I sinom tid så...

I dag har varit en hyfsat bra dag. Vaknade med ett leende efter fredagens fantastiska föreställning på Lunds stadsteater: Näktergalen från Holavedsvägen med Henrik Dorsin. Fullständigt skogstokig! Jag skrattade så att jag till slut hade kramp i käkarna och i dag känns det banne mig som träningsvärk. HA till alla er som tycker jag pratar för mycket! Ni har uppenbarligen fel eftersom jag, som nu erkänns, inte har tränat upp min prat-och skrattmuskulatur tillräckligt! Härligt att kunna göra en sådan tydlig, och på empirisk grund vilande, dementi.

Före frukost hade jag tvättat en maskin tvätt samt varit och veckohandlat. Efter frukost så höll effektiviteten i sig så det blev en hel del surhögar avklarade. Som belöning åkte jag till gymmet och körde ett rejält styrkepass. Första på tio dagar! Inte konstigt att jag varit deppig och trött. I morgon ska det bli minst en timmes konditionspass...

Efter dusch, ytterligare tvätt och en välbehövlig kopp java så satte jag mig med The Lunchbox. En mycket förtjusande och välspelad indisk film - man riktigt känner hettan, trängseln och den speciella indiska mättade stadsdoften. En riktig feelgoodfilm och så skönt att slippa höra amerikanska jämt när man ser film!

Därefter såg jag En sång från hjärtat med Mikael Persbrandt och Trine Dyrholm. Läste recensioner och många tycks ha blivit besvikna på att Persbrandt nästan spelar sig själv och stämplat filmen som ett pekoral. Det tycker definitivt inte mina rödgråtna ögon och jag! Persbrandt var väldigt bra och jag tycker det var samma känsla av desperation och tillkortakommande som i en av mina absoluta favoritfilmer Efter bröllopet med Rolf Lassgård och underbare Mads Mikkelsen. Mycket nöjd med min lördag och mina filmval! Ett kort ögonblick tyckte jag synd om mig och såg det patetiska med att sitta ensam hemma en lördagskväll med ett glas rödvin och gråtmild film. Men sedan kom jag till sans - det är ju mitt eget val och jag struntar högaktningsfullt i vad andra tycker om det! Hellre ensam än i oäkta tvåsamhet!

Måste bara berätta en kort anekdot från gårdagens teaterbesök. Jag stod och pratade med en av "männen" i vårt sällskap och någonstans missförstod han vad jag sa för plötsligt spänner han blicken i  mig, snurrar på sin vigselring och talar om för mig - med sin mest myndiga stämma - att han minsann är lyckligt gift så jag ska inte tro något! NÄ!! Tro mig - gift eller ogift spelar ingen som helst roll för min del. Han är definitivt inte min typ! Just sayin'!

Att vilja eller inte vilja. Det är nog tusan livets essens!

Jag fick som jag ville. Eller hur man nu ska uttrycka det. Två dagar har tillbringats sovandes och läsandes. Jag är världens sämsta på att vara sjuk! Blir sanslöst rastlös - direkt. Betyder denna insikt att jag inte ska sträva efter ett liv som lyxhustru? Det måste väl ändå vara annorlunda?!? Fast det är klart; det bygger ju på att man har fler som man gillar i samma situation. man vill ju inte hänga med typ Anna Patak. För alla okunniga så kan jag meddela att patak är anka på bosniska. Med viss reservation...det kan heta petak också. Det ena är anka det andra är fredag. Väldigt användbara ord båda två! Helst i samband med golli (goli?) som betyder naken. Historian bakom detta är lång - väldigt lång!

I alla fall så tillbringades tisdagen med Jan Guillou: "Att inte vilja se", del 4 i hans senaste "epos". Jag kom ur garderoben för många år sedan och kan säga att jag hyser en hatkärlek till den mannen. Mycket av den machokulturen han står för har jag personligen väldigt svårt för, men andra sidor hos honom hyser jag en motvillig fascination för. En av dessa är hans förmåga att skriva och berätta en bra historia. Får till och med erkänna att jag har slutat irritera mig på det som tidigare var hans sämsta gren: nämligen dialoger. Läs exempelvis böckerna om Carl Hamilton... Där storknar man fullständigt över den dåliga dialogen!

Onsdagen har tillbringats med Jonas Gardell. Den tredje och sista delen av "Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden" har legat i min "att läsa"- hylla i drygt ett och ett halvt år. Det har helt enkelt inte fungerat för mig att läsa den. Jag visste ju vad den handlade om. Jag visste hur den skulle sluta. Jag visste hur jag skulle må; både under och efter läsningen. Men nu är det avklarat! Och jag tycker ärligt att detta troligen kan vara en av vår tids viktigaste skildring. Vi får aldrig glömma!

Det är intressant att båda romanerna handlar om allt det vi människor helst inte vill se. Inte har förmåga att ta till oss. Av olika anledningar. Men med den gemensamma nämnaren: RÄDSLA! Rädsla för det okända och det avvikande. Rädsla för att det faktiskt ska visa sig att människan verkligen är kapabel till så mycket ondska och känslokyla. Låt oss enas om att aldrig någonsin torka tårar MED handskar!!

Man får mycket tid att fundera när man är helt utlämnad till sig själv så här många timmar. Som exempelvis det här med distinktionen mellan privat och offentligt. Jag fick för ett par år sedan höra att jag är väldigt transparent med mitt liv. Antagligen för att jag är aktiv på sociala medier, men det är ju så att på Facebook, Instagram och Twitter lägger man ut en ytlig fasad som man kan stå för. Dessutom är jag bara "mig själv" på Facebook. Övriga konton är skrivna under pseudonym. Får mig faktiskt att låta lite märkvärdig. I like it! Bloggen är nog det ställe där jag är mest ärlig, men även här har jag kommit på mig själv att censurera inläggen. Av hänsyn främst till mina söner, men även för att slippa diskussioner på arbetet. Mitt privatliv, så som jag låter det uttryckas i Humfridas funderingar, vill jag inte diskutera i personalrummet. Ändå är det ofta någon som tar sig den rätten. Jag vet att jag äger frågan och kanske saknar rätt att känna mig uthängd - jag har ju själv startat det för att använda sandlådespråk. Vad jag menar är väl snarare att det inte känns okej att jag ska behöva försvara eller förklara något personligt som jag har skrivit i min blogg. Jag skriver för mig själv i första hand. Om andra vill läsa är det smickrande. Men som sagt: ingen diskussion i personalrummet...eller bakom ryggen...

I morgon måste jag försöka ta mig till jobbet. Jag skriver måste för jag vill verkligen inte! Min ork och energi är totalt dränerad och jag har varit med om detta allt för många gånger för att våga utmana mig själv. Stannar jag hemma längre så finns risken att jag blir hemma. Jag vet inte vad som känns mest destruktivt: att gå till en arbetsplats där jag sakta men säkert känner att min självkänsla och mitt självförtroende dräneras och urholkas. Eller att bara ta klivet rakt ut i mörkret. In under täcket likt strutsen. Vilket för övrigt inte lär vara sant - att strutsen sticker huvudet i sanden alltså. Inser dessutom att det där med att ligga under täcket inte är min starkaste gren. Den heller...

I morgon får jag ta Luther i vacker hand (är inte det ett mycket märkligt uttryck förresten?) och fokusera på alla de goda och glada som faktiskt också ryms i mitt liv, försöka hitta kraft att förändra det jag kan och, på ren svenska, skita i resten! Min kalender är fullproppad med roligheter och nya spännande evenemang trillar in hela tiden. Det är inte synd om mig! Just nu är det bara lite deppigt. Och så har jag ju inte gymmat på en hel vecka! Endorfinförrådet är tomt! Se där! där kom en förklaring också :-)

Och där kom hösten som en käftsmäll!

Höstdagsjämning. Smaka på det! Inte lika välsmakande som vårdagsjämning precis... Just i dag är det höstdagsjämning och i morse när vi vaknade här i de sydligare delarna av Sverige så var det banne mig höst. Kyliga vindar, virvlande löv och mörker. Becksvart tärande mörker. Blir det inte värre med åren?! Sitter just nu i soffan med en STOR kopp te och fryser så jag skakar. Lyckades troligen bli kontaminerad av baciller på min lilla utlandstripp i lördags. Får se hur det känns i morgon bitti. Blir kanske ett par dagar i sängen. Vis av erfarenhet vet man ju att ingen tackar en för att man går till jobbet med en förkylning. Hallå! Jag har ju till och med låtit bli att träna i dag på grund av frossa och lite känningar i halsen. Måste ju erkänna att det just nu känns ganska lockande att stanna en dag i sängen med en bok. Till exempel Jan Guillous senaste... Måtte jag vara osams med Luther och Ågren i morgon bitti.

En nykter lördag. Minsann!

Det verkar som om jag är sjuk. På riktigt. Faktiskt. Vaknade i morse och kände mig infekterad av förkylning. Övervägde att sticka till gymmet och svettas ut eländet, men efter att ha uträttat lite ärenden på förmiddagen så ombestämde jag mig raskt. Jag hade varit på biblioteket och hämtat ut J Dicker "Sanningen om fallet Harry Quebert" - en roman som diskuterades härom veckan i Babel. Jag tyckte författaren verkade sympatisk och romanen bra. Namnet kändes enkelt att komma ihåg (japp, jag kan ha vissa tendenser till snuskig humor...), men när jag försökte hitta honom hos min hovleverantör Adlibris, så var det helt blankt i min hjärna. Inte ens snuskiga associationer hjälpte! Så lätt stukad av minnesförlust och knäckt självförtroende tågade jag in på vårt bibliotek och förklarade, ganska knapphändigt, vad boken handlade om och hur författaren såg ut - nu känns det ju mer än lovligt irrelevant - för en bibliotekarie som inte hade sett programmet. Vi var helt lverens om att det var snudd på tjänstefel. Knapphändiga uppgifter till trots, så hann det knappt tänkas vips förrän boken var beställd och reserverad till mig. Utmärkt service! Och efter att ha läst knappt 200 sidor av romanen så kan jag avslöja att det är en riktig bladvändare :-). Ibland är en liten infektion väldigt välkommen! 

Tänkte när jag ändå var i centrum och i närheten av Systembolaget att det var lika bra att köpa en låda rött vin också. I helt medicinskt syfte förstås! Vad tror ni om mig egentligen?! Rustad med bok, vin och en stor chokladkaka så kändes en hemmakväll helt okej. Även om det är lördag. Boken har det lästs i. Vinet är oöppnat och chokladen likaså. Kanske jag lider av något allvarligt?

För ett par år sedan så dök denna lilla varningsruta upp på mitt skrivbord på arbetsdatorn. Smårolig och träffande. Undrar dock fortfarande var jag var ute och surfade...

Det var inbrott på vår lugna villagata i natt. Den här gången valde man att gå in via garagetak och slå in rutan på gaveln. Oklart vad de fick med sig. Det är obehagligt när brottsligheten kommer så nära inpå. Man kan ju inte gå runt och ständigt oroa sig för eventuellt inbrott. Händer det så händer det. Får väl se det som ett uttryck för karma. Vägrar i alla fall att vara rädd. I samma ögonblick som man låter rädslan ta över så är man besegrad. Då har man blivit berövad sin frihet och sin integritet.

Det drar ihop sig till valsöndag

Hösten stormar in. Löven börjar dala och färga gräsmattan orange. På morgnarna dansar älvorna över de nyplöjda åkrarna. Dagen har blivit fyra och en halv timme förkortad sedan midsommar. Det är på gränsen, framför allt på morgnarna, att gå barfota i skorna. Detta löser jag med att promenera från parkeringen i gymnastikskor och sedan byta till ballerinaskor eller sandaler när jag kommer till kontoret. Streetsmart!
Samtidigt tycker jag ärligt att det kan vara ganska skönt att få sitta hemma i soffan under en filt. Kraven på att vara social är mindre. Men det betyder ju inte att det sociala livet upphör. Tvärtom! Jag tycker redan att min kalender börjar kännas på gränsen till överfylld. Samtidigt som det är skönt att ha ljusglimtar och morötter när dagarna blir mörkare och livsledan sätter in. Jag brukar tänka att det är jobbigast att vara ensam på våren/sommaren för då blir ensamheten så påtaglig när man jämför med alla andra. Ja, det är som när man var liten och alla andra fick allting - bara mig det var synd om... Men frågan är om man inte behöver den där tvåsamheten mer när höststormarna ryter och mörkret lägger sig som en kliande yllefilt över hela tillvaron. Det är trivsamt med candle light evenings, biobesök och skogspromenader!

Nu har vi ett stundande riksdagsval. Jag älskar att diskutera politik. Respekterar andras åsikter. Gillar ideologiska diskussioner. Visioner. Mod. Samtidigt tycker jag genuint illa om politiker som är dåliga retoriker - "jag har inget eget konstruktivt att komma med, men jag säger konsekvent emot allt du säger och så upprepar jag det flera gånger, så verkar jag trovärdig". Eller inte... Tycker dessutom att alla övervintrade gamla klyschor om klass och politiska skällsord borde avskaffas. Med den simpla retorik och dåligt underbyggda argument gällande till exempel skolan, så borde jag vara utslagen, illiterat och socialbidragstagare. (Sjukpensionär vid 40 år fick jag kämpa med näbbar och klor för att undkomma. Så friserade man siffrorna under den förra socialdemokratiska eran...). Jag kommer från en vanlig "arbetafamilj" med studieovana föräldrar (jag var den första som tog studenten i släkten och den första som läst på universitetet), skilsmässobarn... Men det daltades inte med oss på den tiden! Det ställdes krav!!! Vi blev inte utslagna av att få betyg. Eller att lära oss respekt, både för varandra och för äldre. Jag har aldrig varit rädd för någon lärare eller låtit någon lärare förtrycka mig. Jag blir mer än trött och mörkrädd av allt detta daltande ned eleverna, skuldbeläggande av lärare och att skolan ska vara kravlös. NEJ! Skolan ska i allra högsta grad ställa krav - på eleverna och på föräldrarna. Det är inte skolans ansvar att uppfostra ungarna - det ska vara klart vid skolstart. Livet är inte en jäkla räkmacka. Livet kan aldrig någonsin bli totalt rättvist eller jämlikt. Ställ krav på att folk ska kamma sig, skaffa en utbildning eller ett jobb! Ställ krav på lärarnas kunskaper och kompetens! Plocka inte in vem som helst från gatan som vikarier. Lärarna spelar en enormt viktig roll och, nu sticker jag ut hakan, man är inte LÄRARE för att man har skrivit under ett anställningsavtal som vikarie. I dag är vissa lärarvikarier knappt äldre än de elever de ska undervisa. Helt galet!!

En het debatt bröt ut på Facebook i dag när några krogar i Lund gick ihop och höjde priset för dagens rätt till vad det kommer att kosta om krogmomsen går upp igen. "Momspengarna" som kom in under dagen ska skänkas till barnonkologen. Jag tycker det är ett bra initiativ. Det påvisar på ett konkret sätt konsekvenserna av att höja momsen på restaurangbesöken. Nivån på motståndarnas argument var
som väntat låg. Momssänkningen går rakt ner i fifflande krögares fickor var andemeningen hos några. Oförskämt tycker jag, som känner många hårt arbetande krögare. Det finns ju dessutom en utredning hos Skatteverket som slår fast att det inte finns något samband mellan skattefiffel och sänkt moms. Personligen tycker jag att det är självklart att momssatsen ska vara lika hög på livsmedel oavsett om jag handlar i en livsmedelsbutik eller väljer att äta maten på restaurang.

Jag ska inte fördjupa mig i det politiska eftersom det onödigt ofta hamnar på en sandlådenivå där jag inte vill vara med. Du får gärna ha en avvikande åsikt, men jag betackar mig för diminutiva personangrepp för precis som du har jag rätt att uttrycka MIN politiska åsikt. Dessutom är jag tillräckligt osvensk för att inte behöva uppnå konsensus i diskussioner - är det en tillräckligt hög nivå på argument och diskussion så tycker jag det är både befriande och lärorikt att lyssna.

Viktigast av allt är dock: GÅ OCH RÖSTA!!! Det är din förbannade skyldighet!

Björn Afzelius - Tusen bitar

Tusen bitar

Har nyss landat hemma efter en lång dag. Regnet vräker ner och nu ska man vara tvungen att oroa sig för sönerna som ska ta sig hem från Ystad efter träningsmatch - som startade kl 20.30...
Mörker, regn, vildsvin och trötthet känns som en lagom dos att fokusera på som överbeskyddande hönsmamma!

Livet är verkligen en snårig väg till slutstationen - den för oss alla oundvikliga. Jag var både puma och hot mama inom loppet av sex dagar, på den sjunde var det väckelsemöte och jag kan lugnt säga att Messias alls icke såg ut som jag har föreställt mig. Men jag säger ändå: HALLELUJA; praise Da Lord! För säkerhets skull. Vem är jag att tala om i vilken skepnad Messias kommer att uppenbara sig för oss? Nu är det mera som vanligt igen. Varken hot eller cougar - mer grå kontorsråtta. Det är lika bra det. Vissa saker kan ju lätt stiga en åt huvudet.

I kväll har jag varit och sett dokumentären om Björn Afzelius "Tusen bitar". Den överträffade med råge mina förväntningar. Totalt söndergåten och ont i själen. En sådan privat och sluten människa, men med dokumentärens bakgrundsfakta så får texterna en helt annan betydelse. Jag upptäckte Björn Afzelius texter när han (och jag) stod på barrikaderna för Nicaragua och har mest förknippat hans texter med solidaritet och frigörelse, men mycket handlar om honom själv. Modern verkar ha varit en elak människa som njutit (?) av att plåga sin son genom att berätta lögner för fadern, som på klassiskt maner bestraffade när han kom hem från sina affärsresor. Lyssna på Exil. Eller på Ikaros -

"Ingen älskar ett barn som inte lyckas. Ingen älskar ett barn som är starkt".

"Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt." 

Ynnesten och glädjen att faktiskt ha varit på en stor solidaritetskonsert för Nicaragua med bland annat Björn Afzelius och Mikael Wiehe känns riktigt bra. Trots att jag numera tydligen är så långt från Palestinasjal, näbbstövlar och antikärnkraft som man rimligen kan komma. Åtminstone om man ska tro våra lokala S-kvinnor som vägrade ge mig en ros vid utdelningen utanför Citygross härförleden. I och för sig skönt att få hjälp med vad jag ska tycka på söndag; numera är jag förpassad till den osynliga skaran. Vi som inte syns. Och helst inte ska höras. Och synpunkter får vi absolut inte framföra! Tur man är född obstinat :-)

Tusen bitar. Så känns det just nu. Som om jag - inte bara mitt hjärta - har gått i tusen bitar. Björn Afzelius var en komplex man med en förmåga att i text fånga det lilla såväl som det stora. Jag blir otroligt rörd och BErörd av texter som "Sång till friheten" (Du är det finaste jag vet) och "Tusen bitar". En förklaring tror jag finns i att han "kom in i" mitt liv när jag var tonåring med en passion och glöd för frihetskamp, solidaritet och jämlikhet. Han gav mig näring och bränsle. Det saknar jag i dag. vet att jag har bloggat om detta tidigare. Oförmågan att gå "all-in" och verkligen engagera sig till 100 % i något jag tror på. Att känna kraften när man gemensamt jobbar mot ett mål om en bättre värld. Ska kanske trots allt överväga det där med politik. Vill jag ha intellektuell stimulans måste jag ordna det på min fritid. Jobbet bidrar tyvärr inte med något i den riktningen.

Så klart är det inte bara texterna och musiken som påverkat mig så otroligt starkt i filmen. Den människan som Björn Afzelius framställs som finns i min närhet och det var en plågsam bild för mig att se så tydligt utkristalliserad. Det blev plötsligt väldigt lätt att tro på själavandring! Och jag vet hos vem Afzelius själ har landat...