Jag har under den senaste tiden reflekterat mycket över föräldrar och hur de behandlar sina barn. Och låter sig bli behandlade! Hur kan man som vuxen låta sig hunsas av en tvååring? OCH låta det fortgå i takt med att avkomman blir äldre? Någonstans har det gått fel, mycket fel i vår kultur! Eller om det till och med är i vår samhällsstruktur felet finns?
Låt mig belysa med en anekdot ur verkligheten: En före detta kollega till mig befann sig på Citygross i fredagsrusningen. Hon stod i kassakön och hade vid ett flertal tillfällen fått sina hälsenor massakrerade av en fyraåring, som drog en överfull kundvagn fram och tillbaks. Kollegan, en mycket lugn och timid varelse (således ingen större likhet med undertecknad) bad den lille parveln att sluta med leken då det gjorde ont på henne. Med ett flin drämde han till igen och då vände sig kollegan till mamman och bad henne säga till sonen. Mamman talade då högt och tydligt om att hon ALDRIG skulle få för sig att tala om för sin son vad han fick eller inte fick göra, hon använde sig av FRI uppfostran. Min kollega började lasta upp varorna på rullbandet och när hon får en ketchupflaska i sin hand...Stillsamt öppnar hon flaskan, vänder sig om mot den aningslösa kvinnan bakom och häller flaskans innehåll över henne med orden: Jag ville prova FRI uppfostran! Det lär ha blivit knäpptyst på Citygross innan någon tog upp en spontan applåd för min kollega.
Sådana här saker tycker jag är underbara - låt föräldrarna smaka på sin egen beska medicin! Det trista är ju när dessa monster växer upp och börjar tyrannisera alla oss andra...
I min närhet har jag tydliga exempel på både vuxna, som inte fattar att en patetisk medelålders kvinna alltid är patetisk, även om hon festar med barnens kompisar och kommenterar ungdomarna på facebook. Hur kan detta enorma bekräftelsebehov finnas vid 40?? Och unga tjejer som aldrig har behövt lyfta ett finger och på sina bloggar vräker ur sig hur de "lider" och bara "vill bort". Kamma dig, väx upp och skaffa ett jobb!! Livet är inte något man halkar in på ett bananskal med guldsked i mun; pengar som bara finns i ett hål i väggen och där man kan ägna hela dagar åt sitt utseende (om man nu orkar ur sängen före kl. 16). Jag vet att jag får på skallen och att flera kvinnor; tyvärr är det mest kvinnor som håller på så här; som kommer att hoppa på mig och anklaga mig för både det ena och det andra med samma innehåll: jag förstår inte hur det är att vara ung... Okej...men jag förstår hur det är att vara vuxen - det vill säga kliva ur sängen på morgonen, passa jobbtider, inse att livet inte är en såpopera och att de flesta av oss (DESSBÄTTRE!) inte är Paris Hilton, vissa dagar av livet är grymt träliga, man blir inte utbränd för att man måste fixa utväxten OCH måla naglarna på samma dag...Alla dessa bloggar där de får uppmärksamhet och bekräftelse av likasinnade. Jag säger som Magnus Uggla: "ILLA...jag mår ILLA"!
söndag 28 augusti 2011
söndag 21 augusti 2011
Övningskörning - del 1
Båda sönerna övningskör. Jaha, tänker ni - so what? Det gör alla ungdomar i den åldern. Jag vet det är varken unikt eller konstigt, men alla ungdomar har inte mig som handledare.
Första gången en av mina söner skulle prova på bilkörningens ädla konst i mitt celebra sällskap, så höll batteriet på att laddas ur efter ett antal - ett stort antal! - motorstopp. Det var dessutom stekhett ute och bilen var som en bastu, trots att vi försökte ha AC: n igång. Fungerar inte heller så bra när det blir för många motorstopp kan jag tala om! En hyperventilerande handledare med lätt neurotiska tendenser lättade inte heller upp stämningen eller, för den delen, underlättade den pedagogiska delen av själva körningen.
Men skam den som ger sig! Nu har jag varit ute på ett antal rundor i närområdet och är nästan avslappnad i passagerarsätet. Båda två anmärker dock på att jag försöker bromsa, gasa och koppla, trots att jag saknar pedalerna (tänk vilka underverk jag hade kunnat åstadkomma i en bil med dubbelkommando! Tanken svindlar...) och att mina uppmuntrande illtjut och hurtigt återhållsamma ljud inte alls är så välkomna, som man hade kunnat tro. Tvärtom känner de sig något stressade av det och vore dessutom tacksamma om jag slutade rycka med vänsterarmen, som jag var ute efter handbromsen, när det går lite för fort i en kurva eller när vi nästan är utanför vägbanan eftersom det kan vara lite svårt att bedöma var bilen befinner sig på högersidan. Jag som sitter där kan tala om att det är väldigt enkelt att avgöra det - ALLDELES för nära! Uppmuntran är ett viktigt pedagogiskt verktyg och det försöker jag verkligen göra - uppmuntra alltså; pedagogik är inte min starkaste sida. Det föresvävar mig i vissa stunder att de inte riktigt tar min positiva feedback på allvar. Hur mycket mer positivt kan det vara än att falla på knä och åkalla högre makter när man överlevt ännu en bilfärd i passagerarsätet?!?! Kontrollfreak? Moi??
Nu har en av dem börjat på trafikskola och har fått en professionell trafikpedagog vid sin sida. Och vad händer då? Jo, i sin allra som ivrigaste tacksamhet uttrycker telningen sig, i mitt tycke, ganska förringande om hur jag kör bil. Påpekar "att det ska motorbromsas hit och låt bli att slira på kopplingen dit, "det där var inte vidare ecodriving" och så vidare.
Otack är världens lön - men payback kommer. HA! Med två söner som säkert inom en ganska snäv tidsram kommer att ha fixat sina körkort är deras helger inbokade! Som festchaufförer...Och de har inte fått vetskap om hur enerverande en baksäteschaufför kan vara!
Första gången en av mina söner skulle prova på bilkörningens ädla konst i mitt celebra sällskap, så höll batteriet på att laddas ur efter ett antal - ett stort antal! - motorstopp. Det var dessutom stekhett ute och bilen var som en bastu, trots att vi försökte ha AC: n igång. Fungerar inte heller så bra när det blir för många motorstopp kan jag tala om! En hyperventilerande handledare med lätt neurotiska tendenser lättade inte heller upp stämningen eller, för den delen, underlättade den pedagogiska delen av själva körningen.
Men skam den som ger sig! Nu har jag varit ute på ett antal rundor i närområdet och är nästan avslappnad i passagerarsätet. Båda två anmärker dock på att jag försöker bromsa, gasa och koppla, trots att jag saknar pedalerna (tänk vilka underverk jag hade kunnat åstadkomma i en bil med dubbelkommando! Tanken svindlar...) och att mina uppmuntrande illtjut och hurtigt återhållsamma ljud inte alls är så välkomna, som man hade kunnat tro. Tvärtom känner de sig något stressade av det och vore dessutom tacksamma om jag slutade rycka med vänsterarmen, som jag var ute efter handbromsen, när det går lite för fort i en kurva eller när vi nästan är utanför vägbanan eftersom det kan vara lite svårt att bedöma var bilen befinner sig på högersidan. Jag som sitter där kan tala om att det är väldigt enkelt att avgöra det - ALLDELES för nära! Uppmuntran är ett viktigt pedagogiskt verktyg och det försöker jag verkligen göra - uppmuntra alltså; pedagogik är inte min starkaste sida. Det föresvävar mig i vissa stunder att de inte riktigt tar min positiva feedback på allvar. Hur mycket mer positivt kan det vara än att falla på knä och åkalla högre makter när man överlevt ännu en bilfärd i passagerarsätet?!?! Kontrollfreak? Moi??
Nu har en av dem börjat på trafikskola och har fått en professionell trafikpedagog vid sin sida. Och vad händer då? Jo, i sin allra som ivrigaste tacksamhet uttrycker telningen sig, i mitt tycke, ganska förringande om hur jag kör bil. Påpekar "att det ska motorbromsas hit och låt bli att slira på kopplingen dit, "det där var inte vidare ecodriving" och så vidare.
Otack är världens lön - men payback kommer. HA! Med två söner som säkert inom en ganska snäv tidsram kommer att ha fixat sina körkort är deras helger inbokade! Som festchaufförer...Och de har inte fått vetskap om hur enerverande en baksäteschaufför kan vara!
Meningslöst våld
Dagens rapport hade ett ganska långt och känslosamt inslag från minnesstunden i Oslos domkyrka med anledning av förra månadens förfärliga händelser. Det var så otroligt gripande, känsloladdat och mänskligt - inte minst statsministerns tal och de vackra sångerna. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att sitta där live, men med tanke på hur jag reagerade i min egen TV- soffa så räcker det och blir över. Det slås an strängar av känslolivet som till vardags trycks ner för att man ska fungera i arbetet och som föräldrar.
Just som förälder kan jag känna mig otillräcklig och när sådana här fasansfulla saker inträffar vill jag helst låsa in mina söner för att skydda dem. En mycket klok ung kvinna sa , med anledning av Utöya, tågolyckan i Indien och meningslösa trafikolyckor med omkomna unga människor i vår närmiljö, ungefär "att det är så hemskt att tänka på att flick-/pojkvännen som blir kvar aldrig någonsin kommer att kunna knyta an helt till en annan människa för ingen kan fullt ut förstå hur det känns - man lär aldrig känna den människan på djupet". Det är så sant! De allra djupaste känslor vi bär med oss kan aldrig förstås av någon annan och kan inte förmedlas - det är som ett sår som aldrig riktigt läks, ibland stoppas blödningen för ett tag, men rätt som det är rivs det upp igen.
Just som förälder kan jag känna mig otillräcklig och när sådana här fasansfulla saker inträffar vill jag helst låsa in mina söner för att skydda dem. En mycket klok ung kvinna sa , med anledning av Utöya, tågolyckan i Indien och meningslösa trafikolyckor med omkomna unga människor i vår närmiljö, ungefär "att det är så hemskt att tänka på att flick-/pojkvännen som blir kvar aldrig någonsin kommer att kunna knyta an helt till en annan människa för ingen kan fullt ut förstå hur det känns - man lär aldrig känna den människan på djupet". Det är så sant! De allra djupaste känslor vi bär med oss kan aldrig förstås av någon annan och kan inte förmedlas - det är som ett sår som aldrig riktigt läks, ibland stoppas blödningen för ett tag, men rätt som det är rivs det upp igen.
onsdag 10 augusti 2011
Frustration de luxe
När jag läser mina tidigare blogginlägg häpnas jag över spretigheten. Enligt förståsigpåare ska en välbesökt blogg hålla sig till väldefinierade ämnen och innehålla många bilder... Riktigt fel på det med andra ord! Men jag har aldrig eftersträvat många läsare utan skriver av mig mina egna tankar; de ytligaste ;-) och om man har sett hur de elektriska impulserna far fram i hjärnvindlingarna så är det ett under att någon överhuvudtaget kan strukturera upp något textmässigt vettigt ur det virrvarret.
I dag kom jag hem från jobbet som ett litet ettrigt åskmoln - irriterad och frustrerad över situationer på arbetet som jag vet att jag inte kan påverka och för det mesta kan skaka av mig, eftersom jag vet hur energikrävande det är. Men i dag fungerade det inte! Sådana dagar är det extra jobbigt att komma hem och inte ha någon att diskutera med. Mina stackars söner blir dessvärre utsatta för en del av mina "avreageringar" och det känns inte så bra. De tycker det är helt okej, säger de i alla fall, men å andra sidan är de väl luttrade... Inget beteende jag är stolt över!
När man är van att ha någon älskad vuxen hemma att avreagera sig på, få respons från och en välbehövlig kram i de allra mörkaste stunderna uppskattar man kanske inte det så mycket som man borde. Efterklokhet är ännu en av livets vemodiga baksidor.
I dag kom jag hem från jobbet som ett litet ettrigt åskmoln - irriterad och frustrerad över situationer på arbetet som jag vet att jag inte kan påverka och för det mesta kan skaka av mig, eftersom jag vet hur energikrävande det är. Men i dag fungerade det inte! Sådana dagar är det extra jobbigt att komma hem och inte ha någon att diskutera med. Mina stackars söner blir dessvärre utsatta för en del av mina "avreageringar" och det känns inte så bra. De tycker det är helt okej, säger de i alla fall, men å andra sidan är de väl luttrade... Inget beteende jag är stolt över!
söndag 7 augusti 2011
Att lämna Ensamheten
Har varit tillbaka i grottekvarnen en vecka nu - en vecka där sommaren faktiskt dök upp på ett kort besök, vilket så klart kändes så där när man precis avslutat sin semester med två veckors ihärdigt regnande. Ett regnande som tog nya friska tag i går kväll, under natten och hittills under denna söndag. Lätt att gräva ner sig i en deppighet, men det är bara att gilla läget och försöka hitta någon liten ljusglimt i mörkret!
"Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på" - några tänkvärda ord jag läste på facebook. Själv har jag medvetet sökt ensamheten under de senaste åren, men känner ett allt större behov av att återkomma till gemenskapen. Och det är inte helt lätt! Att vara i sin ensamhet kräver inte alls lika mycket energi, som att träda ut i gemenskapen. I gemenskap måste man plötsligt både ge och ta; inte minst på initiativområdet. Initiativkraften är något jag måste försöka återerövra under hösten.
Började med detta i fredags när jag spontaninbjöd en av grannarna på vin under opretentiösa former (jo, lite fick jag plocka undan och ett snabbt varv med dammsugaren blev det :)) - en kväll som blev mycket trevlig och givande. Så enkelt om man bara vågar ta initiativ! I går var en vännina och jag på den tidiga föreställningen av "Potiche: en fransk troféfru" och gick därefter och åt på en uteservering. En tidig kväll, men återigen en riktig energikick.
De följande helgerna nu i augusti är inbokade med middagar - med grannar, släkt och kräftskiva med väninnorna. Jag har bestämt mig för att försöka fortsätta fylla på med något roligt under veckorna. Jag tror att alla behöver något att se framemot för att orka med vardagen, som annars lätt blir en trist motorväg mot den sista hållplatsen. Så fort sönerna har kommit igång med sina studier ska vi boka in vår Londonresa, som skjutits upp ett år och jag tror att jag ska försöka få utrymme till en veckas solresa också. I värsta fall får jag väl åka ensam...Det är så lite som behövs för att fylla den tomma påse som är vår - LIV blir det först när vi fyller den med något.
Hösten är en bra start för nya djärva satsningar, tycker jag. Lite som ett nytt år, men med mindre krav. Från och med i morgon ska det återigen veckohandlas och detta efter en PLANERAD matsedel - sparar en massa tid och pengar, inte minst vid denna tid då jag vet att jag kommer att ha långa och jobbiga arbetsdagar framför mig! Sedan får vi se hur länge den ambitionen håller...
Avslutar med några andra tänkvärda ord, nu från Viktor Egelund
"Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på" - några tänkvärda ord jag läste på facebook. Själv har jag medvetet sökt ensamheten under de senaste åren, men känner ett allt större behov av att återkomma till gemenskapen. Och det är inte helt lätt! Att vara i sin ensamhet kräver inte alls lika mycket energi, som att träda ut i gemenskapen. I gemenskap måste man plötsligt både ge och ta; inte minst på initiativområdet. Initiativkraften är något jag måste försöka återerövra under hösten.
Började med detta i fredags när jag spontaninbjöd en av grannarna på vin under opretentiösa former (jo, lite fick jag plocka undan och ett snabbt varv med dammsugaren blev det :)) - en kväll som blev mycket trevlig och givande. Så enkelt om man bara vågar ta initiativ! I går var en vännina och jag på den tidiga föreställningen av "Potiche: en fransk troféfru" och gick därefter och åt på en uteservering. En tidig kväll, men återigen en riktig energikick.
De följande helgerna nu i augusti är inbokade med middagar - med grannar, släkt och kräftskiva med väninnorna. Jag har bestämt mig för att försöka fortsätta fylla på med något roligt under veckorna. Jag tror att alla behöver något att se framemot för att orka med vardagen, som annars lätt blir en trist motorväg mot den sista hållplatsen. Så fort sönerna har kommit igång med sina studier ska vi boka in vår Londonresa, som skjutits upp ett år och jag tror att jag ska försöka få utrymme till en veckas solresa också. I värsta fall får jag väl åka ensam...Det är så lite som behövs för att fylla den tomma påse som är vår - LIV blir det först när vi fyller den med något.
Hösten är en bra start för nya djärva satsningar, tycker jag. Lite som ett nytt år, men med mindre krav. Från och med i morgon ska det återigen veckohandlas och detta efter en PLANERAD matsedel - sparar en massa tid och pengar, inte minst vid denna tid då jag vet att jag kommer att ha långa och jobbiga arbetsdagar framför mig! Sedan får vi se hur länge den ambitionen håller...
Avslutar med några andra tänkvärda ord, nu från Viktor Egelund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)