Behovsanpassat begär eller begärliga behov

Jag gillar ord. Ordens betydelse. Ordlekar. Rim. Synonymer. Men framförallt gillar jag distinktioner mellan ord. Och då menar jag hur jag själv väljer att tolka ord och dess innebörd. För att få ordens betydelser klarlagda så är det ju bara att slå upp dem i SAOL - Svenska Akademiens Ordlista - så finns det mängder att läsa och lära om varje litet ord i svenskan. Intressant om man nu tillhör språknördarna. Riktigt så intresserad är inte jag, men jag kan fastna för vissa ord som sedan snurrar runt i min hjärnas outgrundliga vindlingar. Just nu har jag fastnat för betydelsen mellan behov och begär. Många gånger används nog dessa som synonymer, men för mig är det ett gigantiskt gap mellan orden.
Behov är något som kan upplevas som en brist. Begär är något mycket starkare; något som går mycket djupare och som kan få ödesdigra konsekvenser om de inte uppfylls. Tänk bara på filmer som "Farligt begär" (Dangerous Liaisions) eller "Dödligt begär" (Twisted Desire) - titlar som "Farligt behov" och "Dödligt behov" hade inte varit lika säljande eller för den delen, kittlande.

Låt mig exemplifiera mina funderingar - och nu är jag på gränsen till att kunna bli farligt utlämnande...

Om jag känner behov av mat fungerar det med vilken sorts mat som helst för att stilla min hunger. Men om det är låt oss säga piggvar med skirat smör som jag siktat in mig på, så lär ju inte falukorven med makaroner fylla upp mitt begär. Det är likadant som de lyckliga som har haft cravings under sina graviditeter (inte jag inte...helt i linje med mitt käringmotvallsbeteende), kom inte dragandes med polkagrisar om det är lakritsbåtar som efterfrågas! Här snackar vi begär som säkert en och annan man har känt sig dödsförskräckta inför....
Eller när man blir så där akut godissugen! Någon mindre välmöblerad hjärna på jobbet hävdade för ett tag sedan att "frukt är också godis"... EH?? NÄ!! Frukt är godis och kan omöjligt tillfredsställa varken mitt sockerbehov eller godisbegär. Mitt godisbehov kan uppfyllas med vilket godis som helst, men är det choklad som jag begär vid tillfället så blir jag tokig av att erbjudas sega råttor. Ni fattar va?!
Så är jag då framme vid den egentliga funderingen - den privata och säkert alldeles för personliga reflektionen. Sexuella behov är ju en del av de mänskliga behoven som vi alla bär med oss; mer eller mindre, men vi kan väl enas om att vi är sexuella varelser med könsdrift även om våra preferenser kanske är olika. Personligen är jag ju en ganska trist normativ vit kvinna som är helt heterosexuell (tror jag...hittills har jag åtminstone inte känt någon sexuell dragning till något annat än män.). Nu när jag tydligt har gått ut med min personliga preferens så kan jag ju också erkänna att sexuella behov på ett enkelt sätt kan uppfyllas med en "man i byrålådan" - batteridriven med små öron... Praktiskt och bra, ställer inga krav varken på dig eller sig själv. Med detta borde man låta sig nöjas om man var en pragmatiskt tänkande varelse. Men icke! Man ska blanda in komplicerande känslor och plötsligt blir det enkelt lösta problemet ("mannen i byrålådan") ett begär! Det fungerar inte att uppfylla det basala sexuella behovet med en batteridriven kompis, utan plötsligt är det bara EN person som kan uppfylla det. Och det är nu vi är framme vid själva kärnan i min djupa fundering: nämligen att ett begär efter en viss människa skapar beroende och sårbarhet. Två egenskaper som jag har svårt att förhålla mig till. Jag får kämpa för att inte straffa ut mig själv. Det är det gamla komplexet om att inte riktigt vara värd att älskas som ligger och mal. Nu är trollet i ljuset - låt det spricka!

Varje morgon läser jag "Den här dagen" på Facebook. Idag kom ett gammalt blogginlägg om meningen med livet upp, där jag hävdar att meningen med livet är att vänta. Jag håller fortfarande med mig. På SVT går just nu (?) en programserie där intressanta människor får berätta om vad de anser vara meningen med livet. Filosofiska, religiösa och naturvetenskapliga definitioner har diskuterats. Att meningen med livet skulle vara kärlek och fortplantning låter märkligt. Försvinner meningen med livet för de som är barnlösa och singel? Eller för dem som har fått de barn de ska? Meningen med livet måste ju fortgå. Krasst sett så är väl meningen med livet en väntan på döden, men det är kanske för stort att ta in för oss människor. Bodil Jönsson, professor i fysik, kom fram till (om jag inte minns helt fel) att meningen med livet är att lära sig leva med svårigheter och lära sig av livets motgångar. Låt mig säga: vi har ett par generationer som helt saknar mening med livet i så fall! Söndercurlade av sina föräldrar, de klarar inte av krav utan att bli sönderstressade och ett av livets största katastrofer kan vara en bruten nagel.
Meningen med mitt liv är för tillfället att tackla mitt begär så jag slutar känna mig stressad av beroende och sårbarhet i ett förhållande som känns tryggt och kärleksfullt, men sällan. Alldeles för sällan!

Lyktstolparna räcker verkligen inte till...

Nu är det kört. Det kokta fläsket stekt. Alla korna på isen... Sommaren är definitivt ett minne blott. Inget större minnesvärt ögonblick 2017 i och för sig, men ändå. Vemodet lägrar sig, melankolin kommer smygande i takt med mörkret. Och jisses vad mörkt det har blivit! Både morgon och kväll... Det är den första oktober, snart den andra, och hösten är oåterkalleligen på plats. Skönt på sitt sätt, men jag tror att det blir ett hårt arbete att hålla depressionen ifrån sig. Jag tänker främst på den lilla dos D-vitamin man har lyckats få i sig under sommarhalvåret. Får bli till att ta en promenad runt kvarteret på lunchen.

På tal om mörker (måste själv få säga att det är en snygg övergång) var jag på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i går. Enligt media så hade mässan tappat var femte besökare och flera författare och förlag valde att bojkotta på grund av att arrangörerna tillät Nya Tider att ha en undanskymd monter. Jag tänker inte ge mig in i den debatten. Däremot var det obehagligt att komma in i en belägrad stad. Atmosfären var spänd så den gick att skära med kniv och spänningen dallrade i luften. Tyvärr var det inte på grund av att någon Nobelpristagare eller bestsellerförfattare befann sig på Gothia Towers. Naturligtvis handlade det om NMR (Nordiska motståndsrörelsen) och den förväntade motdemonstrationen. Att befinna sig inne på mässan samtidigt som de centrala delarna av Göteborg kokade av hat och oro inför vad som verkligen skulle ske när nazistmarschen väl kom igång, var en absurd upplevelse i en parallell verklighet. Luften surrade av rykten och det var svårt att få en bild av vad som egentligen hände bokstavligen utanför väggarna. Vid lunchen hamnade vi mitt i centrum för skeendet. När poliserna utanför på en given signal snabbt drog på sig hjälmar, ett femtontal polishästar kom galopperande tätt följda av flera polisbussar och folk drog sig inåt väggarna kom obehaget krypande. Varför ändras inte vår lagstiftning?
Det måste gå att förbjuda ickedemokratiska organisationer att demonstrera och marschera på våra gator och torg. Jag talar inte endast om nazister och fascister på yttersta högerkanten utan även den kommunistiska våldsbenägna tokvänstern. Den som gärna glöms bort av medias representanter. Enligt media väntades flera tusen nazister sluta upp till marschen - att det kom sjuhundra rustade med skottsäkra västar och sköldar är illa nog, men flera tusen...?! Var kom den upplysningen ifrån? Från NMR? I så fall undrar jag . lär man sig inget om källkritik på journalistutbildningen?! Motdemonstranterna var säkert flera tusen - enligt polisen gjorde man ett överslag på cirka tiotusen motdemonstranter. Hur många av dessa som tillhörde AFA (Antifascistisk aktion) har jag inte sett några uppgifter om, men dessa är otroligt våldsbenägna och har en väldigt vid krets av "fascister" i sin politiska agenda: nazister, fascister, politiker med avvikande åskådning (d v s demokratisk grundsyn), poliser och andra av samhället utsända att upprätthålla lagar och ordning samt alla övriga som inte delar deras vurm för ett stats,- och klasslöst samhälle. Revolution är deras medel för att avskaffa den nuvarande samhällsordningen.
Den ickedemokratiska grundsynen är således bärande för båda extremiströrelserna. Någonstans har det gått snett i hanteringen av tokvänster såväl som tokhöger. En del av mig förespråkar gladiatorspel; utan åskådare. Stäng in dem på t ex Ullevi och låt dem slå ihjäl varandra. Eller använd deras egna lösning: häng upp alla dessa våldsbejakande (och i många fall samhällsparasiter i form av bidragstagare) extremister i lyktstolparna. Det hade varit en konstruktiv lösning till gagn för oss alla! Och ja! Jag är väl medveten om att detta är politiskt inkorrekt så att det visslar om det!