Mitt 2012

Ett år är snart till ända. Så snabbt det gick! Vad mycket som hände! Jag ska försöka sammanfatta MITT 2012 - således ingen storstilad årskrönika över världens händelser, utan en anspråkslös krönika över det år som jag varit medskapare till. Båda sönerna har tagit sina körkort och den yngste har skaffat bil. Nödvändigt för att kunna ta sig till och från jobbet. Också en stor hjälp i ett hem med tre körkort och tidigare bara en bil...bevakad av den onda ägaren ;)

Rivstartade året med att arbeta en dag. Varför undrar jag nu med facit och andra möjligheter i hand? Antagligen hade det med antal semesterdagar och flextid att göra, men det är glömt och det misstaget ska icke göras om denna långa härliga helg! Vår närmaste granne fyllde pensionär och vi var ditbjudna på en riktigt trevlig tillställning med väldigt god mat. Upplevde en av årets höjdpunkter redan där! En av gästerna trodde nämligen att min äldste son och jag var ett par. Sonen uppskattade det inte lika mycket som jag är bäst att tillägga. Mannen ifråga måste ha haft väldigt dålig syn då jag själv tycker att just denne son och jag är väldigt lika varandra utseendemässigt... Men strunt i det! Alltid skönt att få en liten egoboozt ;)

I mitten av januari blev jag sjukskriven på grund av stress. Det var väldigt turbulent på min arbetsplats och med min tidigare sjukdomshistoria med utbrändhet, så ville läkaren egentligen att jag skulle vara fortsatt sjukskriven. Jag som alltid trott att jag varit som klippt och skuren att vara hemmafru började klättra på väggarna redan efter ett par dagar, så jag sa bestämt nej till det förslaget. I stället fick jag nya samtal med min tidigare samtalsterapeut, vilket jag kände hjälpte mig att fokusera på annat än det som hände på jobbet. Jag kunde ändå inte styra över det skeendet. Tyvärr med tanke på hur det har utvecklat sig... I alla fall fick den här stressreaktionen mig att äntligen fixa ett årskort på gym och jag har försökt träna åtminstone två gånger per vecka. Konditionen och det allmänna välbefinnandet har absolut ökat, men framför allt är det den mentala biten som har varit vinsten. Att svettas ut all frustration och totalt nollställa hjärnan är ett hjälpmedel att uthärda en tung arbetsdag.

I februari började min syster och jag att umgås igen! Årets bästa händelse. Vad mycket man inser att man saknat när man återfår det :). Min svåger fyllde 35 år och det firades i två omgångar. Yster och jag har umgåtts intensivt efter vår stillsamma reunion. Som en av mina bästa vänner T uttryckte det: "Du hade mycket mer tid och pengar över förut, men du är såå mycket gladare nu!".

I mars introducerades begreppet "Familjesöndag". Vi startade med en lunch hemma hos oss och det är härligt att opretentiöst kunna träffas över en bit mat och vin, sitta länge och prata och verkligen umgås utan stress. Startar man vid 14- tiden så blir ju kvällen inte så sen heller...Tanken är att det ska gå runt bland oss och att vi träffas ungefär en gång per månad.

Min systerson fyllde 21 år i mitten av mars, vilket så klart firades. ALLA födelsedagar ska firas med buller och bång tycker jag för man vet aldrig om det är den sista...

Påsken firades dels hos mina svärföräldrar med en stillsam påsklunch långfredagen. Påskafton var vi här med Yster och hennes man, systerson med sambo och mina egna söner med flickvänner - inte lika stillsamt :)

April avslutades på ett tragiskt sätt. På samma dag som min man, somnade en av våra vänner in efter en längre tids sjukdom. Märkligt att det skulle bli den 22 april, men som min yngste son uttryckte det: "Coolt! Nu sitter pappa, Ola (farbror) och Per med varsin whiskey och kollar på oss och snackar skit. Känns bra att de har varandra." En massa tankar och händelser revs ju upp igen, men det är nog sant det jag fick lära mig under min sorgebearbetning: varje dödsfall kommer att bli en påminnelse om tidigare, men för varje gång man tillåter sig sörja så blir det enklare att hantera de föregående sorgerna. Och så är det nog. Sorgen försvinner aldrig men tar en annan form. Den övergår i saknad och ett vemod som jag tror man kommer bära med sig hela livet.

I början av maj åkte en av mina bästa vänner P och jag till Tyskland för att bunkra upp inför årets studentskiva. Vi hade två fantastiska dagar! Åkte tidigt lördag morgon och var hemma vid 16-tiden på söndagen och det kändes som en veckas semester. Underbart nybyggt hotell precis vid stranden och fint väder gjorde ju sitt till för att förgylla helgen. 

Min solpanel lagades äntligen även om det kostade på med en reparatör som blev hopplöst förälskad i mig. Korta, småkorpulenta karlar med skepparkrans är inte riktigt min melodi... Skönt i alla fall att den fungerar och att ha det varmt inomhus (även om det så här års är elpatronen som står för värmen) är värt varenda tusenlapp det kostade att laga den! Min äldste son fyllde 21 år medan den yngste var på studentresa i Prag. Vi var på begravning - en mycket vacker ceremoni med härlig musik. Ett värdigt avslut för en fin människa.

Min syster och jag bestämde oss under en ganska blöt After Work för att åka till Grekland på semester och i slutet av månaden bokade vi en veckas resa till Kreta. Maj var som synes händelserik! 

Sommaren startade med minstingens studentbal. Liten blir plötsligt väldigt vuxen när smokingen sitter på! Hans baldejt var en barndomsvän och jag kan, helt objektivt, säga att de var Lundagårds vackraste par. Se själva:

Killarnas yngsta kusin tog studenten i Ystad veckan innan min yngste stod på tur. Mycket trevlig mottagning med fantastiskt god mat och trevligt sällskap. Regnvädret drog bort lagom tills det var dags för välkomstskålen så den kunde planenligt intas i deras härliga trädgård.

Tisdagen efter var det så vår tur. All mat var färdig, tälten uppe och borden dukade redan på förmiddagen. Hade fått massor av hjälp av både egna vänner och sönernas kompisar :). Vädret var skapligt. De tunga, svarta och hotfulla molnen valde att ta en annan väg som tur var. Vi hade vår beskärda del av "väder" när den äldste tog studenten... Massor av folk mötte upp på mottagningen och det kändes riktigt lyckat. Folk var glada, mat och dryck räckte och den nybakade studenten var väldigt glad i mössan. Vad mer kan man begära?!

Stolt storebror!

Semestern inleddes med en Österlen tripp med T. Att det var juni månad var svårt att förstå. Vi satt och huttrade med vår medhavda fika och turister tittade medlidsamt på oss. Men vi hade en trevlig dag! Det är ju så enkelt att man inte har roligare än vad man gör sig och vi kan göra oss väldigt, väldigt roliga. Vi hann besöka många inredningsbutiker och ett och annat fynd fick följa med hem. Souvenirer ingår ju när man är på semester ;)

På semesterns tredje dag lyfte så äntligen planet till Chania och en veckas efterlängtad och välförtjänt semester tog sin början. Fy sjutton vad lyckad den var! Vi träffade supertrevliga människor och vi hade himla roligt tillsammans. Måste absolut göras om!

Juli var en regntung och ganska vädertråkig månad, men det gäller att göra det bästa av även sådan sommar! De dagar då vädret tillät var det playan som gällde och annars roade vi oss på annat sätt. Med en After Ski till exempel. Sådant väcker uppseende i en sommardöd stad kan jag tala om :)

Många krogkvällar blev det, pizza på stranden med de närmaste (härlig kväll!) och månadens festivitas avslutades med kräftskiva i vårt uterum.

Augusti rivstartade med visfestival i Stadsparken. Vi tjuvlyssnade på gräsmattan utanför. Medhavd picknick, trevligt sällskap och en bag-in-box så är man i hamn för en trevlig kväll! Ytterligare en kräftskiva avnjöts; denna gång hos S. 

Samtidigt som vi drog iväg på kickoff med jobbet så startade min badrumsrenovering. Så efterlängtad!!

I mitten av september var vi allihop på Sturup Racingway och såg min svåger köra Porsche. Familjens present till hans födelsedag. Kallt och blåsigt, men man får ju ställa upp och han var lycklig som ett barn. Efteråt var det lunch hemma hos oss. Ytterligare en trevlig familjesöndag att lägga till samlingen! 

I oktober uppnådde jag den aktningsvärda åldern 50 år! Firades kungligt och till alla som oroar sig för den dagen kan jag bara säga: SLUTA MED DET! Jag hade så galet trevligt! 

Och så mycket presenter jag fick! På bilden ovan är jag visserligen 50 år + 2 dagar, men det var då jag hade den planerade festen. Födelsedagen låg i andras händer...

Fick bland annat spela in en skiva med mina närmaste. Galet roligt och att man var utspökad som turk (?) får man bjuda på. Skivan har blivit en riktig hit om än lokalt... "Du är min man" finns numera i en otroligt hjärtSKÄRANDE variant :)

I november firades yngste sonens 19- årsdag med en överraskningsfest. Numera är det nästan konstigt att bara laga mat till oss tre. Min stora bullriga familj är numera snarare regel än undantag. Och den innehåller så många härliga nära och kära!

December startade med en ny utlandstripp. Den här gången till Köpenhamn och Tivolis julmarknad. Tyvärr alldeles för mycket folk för att det skulle kännas njutbart. Men Tivoli är fantastiskt vackert i julskrud, även om man inte kan röra sig fritt :) Tyvärr har decembermyset förstörts av en turbulent arbetssituation och hur mitt arbete ser ut framöver får tiden utvisa. Nya friska tag behövs för att jag inte ska bli tokig...

December bjöd på ett par rejäla skånska snöstormar, men mitt glöggmingel gick att genomföra trots snökaos. En del fick tyvärr lämna återbud men det betydde bara mer glögg till oss som var närvarande! Julhelgen har avlöpt lugnt och stillsamt. Massor med användbara och roliga julklappar och god mat, härlig samvaro och tid för egen kontemplation, vemod och saknad.

I lördags firades Ysters födelsedag med tjo och tjim och idag är det nyår. För min del blir det ett utlovat stillsamt firande hemma hos föräldrarna till yngste sonens baldejt. En kväll som jag ser framemot med glädje!

TEATER/EVENEMANG

"Köp mjölk. Skriv bok" Januari

Owe Wikström April

"Parsifal" April

"Ladies Night Inspirationskväll" Mars

"Spökvandring i Lund" med jaques Schultze Augusti

"Evita" December

BIO

"The Girl With The Dragon Tatoo" Januari 

"Wuthering Heights" Mars

"Järnladyn" Mars

"Big Boys Gone Bananas" Mars

"A Royal Affair" Maj

"Förälskad i Rom" September

"En oväntad vänskap" September

"Bröllop i Italien" November

Julkoma - dag 27...

2012 års jul kan läggas till handlingarna. En jul ganska lik de föregående årens - en bra jul kort och koncist! Bortsett från att snön lyste med sin frånvaro - IGEN...

Drömmen om en vit jul levde fram tills på kvällen den 23 december. En rejäl skånsk snöstorm drog in över oss och bäddade snabbt in landskapet i vita härliga drivor. Alla tummar hölls för att det av meteorologerna utlovade regnet skulle välja en annan väg - men... När de himmelsblå ögonen slogs upp på julaftons morgon var allt det vita förpassat till snöglopp och det duggregnade. Avskyvärt! Jag kommer nog aldrig att ge upp drömmen om en vit jul. Likt en dåre hoppas jag, år efter år, trots att jag vet att jag har all statistik och alla väderexperter emot mig. Trots det misslyckade julvädret så blev det en jul precis som vanligt. Det vill säga jullunch på julafton med svärföräldrar och barnens äldste kusin, som vi inte tycker ska behöva fira julafton på sitt boende. Det är väldigt energikrävande och tålamodsprövande timmar, men det får det vara värt även om det är julafton. Han har ju bara oss och så länge killarnas farmor och farfar lever, så får vi ställa upp med julfirande. Har dock svårt att ta kritik från dem som enligt min menig borde ägna honom mest intresse och omsorg...Som vanligt var farmors första kommentar: "GUD SÅ MYCKET JULKLAPPAR!" En stående replik varje år :).

Att Disney valt att klippa i Tomtens julverkstad märktes inte så mycket och jag tror att det gått de flesta spårlöst förbi om inte medierna slagit upp det så stort...

Tomten kom på besök, men han var lätt förvirrad, antagligen på grund av hunger för han sa att han hade väldigt bråttom hem till Tomtemor för hon väntade med julmaten, så han glömde faktiskt dela ut julklapparna! Lite smolk i julmusten! Det blev som vanligt sönerna som fick agera tomtenissar. Det var många och roliga julklappar i år. Vissa år är det ganska trist skörd, tycker jag, men inte i år. Känner till exempel att jag kan vara ganska ensam om att ha fått TVÅ bäddmadrasser... En ska bytas och någon/några har lärt sig att det kan vara bra att kommunicera kring önskelistor ;)
Juldagen var det min syster med familj samt mina "svärdöttrar" som var här. Jag vågade mig på att laga kalkon för första gången och den blev riktigt lyckad! Kvällen blev betydligt livligare och senare än julafton. Vinet flödade och sällskapsspelet blev allt aggressivare ju längre kvällen led ;)

Tomten dök upp även på juldagen! Även om det kanske var mer Tomtan...

Annandag jul tillbringades i soffan med en julklappsbok. Och naturligtvis "Livet är underbart" med James Stewart! En film jag storgråter till varje jul. Det finns så fantastiskt mycket att vara glad åt och nog är det så att vi alla spelar roll för någon i världen. Sedan är det tragiskt att det finns människor, som trots att de blir inbjudna till firande hos sina nära och kära, väljer att antingen inte höra av sig alls eller också ska det krusas till förbannelse och sedan snackas skit. Vi har alla fel och brister, men ska kanske lite oftare rannsaka oss själva först innan vi drar slutsatser om vår omgivning...

Hela december är som ett töcken för mig - en slags pre-jul; jul; och after-jul koma. Jag har ingen energi att ta mig till gymmet, har inte varit utanför dörren på fem dagar och lyckas inte få något vettigt ur händerna hemma. Regnet forsar ner och gör ju inte tillvaron enklare precis. I morgon SKA jag ta mig i kragen och komma iväg till gymmet! På kvällen ska vi ha familjedejt: THE HOBBIT! Äntligen! Ser framemot filmen jättemycket och hoppas att den ska vara i nivå med Sagan om ringen-triologin.

Ni som liksom jag har valt att ta ut lediga dagar under helgerna: Fortsätt njuta! Och ni som arbetar och håller Sverige rullande: Håll ut! Fredag kvar (under förutsättning att ni har måndag - fredagsjobb alltså :)) och sedan FYRA dagar ledigt!

Dejá vu...

I dagens Aftonbladet hittade jag en liten notis som knyter an till mitt förra blogginlägg.

"Sjuka av jobbkonflikter. 
Stridigheter på jobbet och otydliga direktiv slår ut kvinnor i arbetslivet. En dålig chef eller organisation kan fyrfaldigt öka risken för att gå in i väggen, visar en ny undersökning via Sahlgrenska akademin i Göteborg. Övriga stressfaktorer var hög arbetsbelastning och svårigheter att sätta gränser. (Källa Sahlgrenska akademin)"

Jag har läst en hel del organisationsteori och kurser i ledarskap och grupputveckling och har använt min tidigare arbetsplats som exempel på riktigt dåligt ledarskap och en osund organisation baserasd på "svågerpolitik", angiveri och toppstyrning. Man kan undra hur alla dessa olämpliga ledare och chefer lyckas med att dupera sin omgivning. Den givna misstanken är så klart att de som sitter i toppen är av samma skrot och korn. Låt aldrig någon med högre kompetens och utbildning nästla sig in i en "sjuk" organisation! Den egna inkompetensen kan ju bara döljas av att anställa de som är lika dumma eller dummare...De som redan finns i organisationen har ju att välja på att gilla läget och inordna sig eller vänta på att giljotinen ska klippa till. Detta fenomen är dessvärre, tror jag utan att ha något vetenskapligt belägg för det, vanligast förekommande inom den offentliga verksamheten. Riktigt beskt smakar det om man betänker att det faktiskt är en skattefinansierad verksamhet. Dina och mina pengar betalar lönerna för väldigt många klubbar av inbördes beundran; uppfyllda av sig själva och fulla av sin egen toppstyrning. Vi kan bara titta på och vädra vårt missnöje över fikabord och de som jobbar i dessa sjuka organisationer får tiga och lida. Det är något ruttet i många av våra så kallade ledningsgrupper! Själv är jag så glad att jag arbetar på en arbetsplats där ledningen hängt upp plakat om att vi har yttrandefrihet...Sådant gör en varm i hjärteroten och gör oss med fäbless för sarkasm och ironi lyckliga...

En vecka till julafton! Vi har ställt vår barrande gran i uterummet och gjort en alternativ installation i vardagsrummet. Otroligt skönt att slippa alla barr! Nästan alla julklappar är klara och nästan all mat är inköpt. Känns skönt att slippa jaga runt som en galning de sista dagarna. Fyra arbetsdagar kvar och sedan TVÅ veckor nästan helt oplanerad ledighet. Ska bli så härligt att ta dagen som den kommer. Innebandy två kvällar den här veckan och på torsdag ska tre av mina före detta kolleger och jag ta vår traditionella julöl. Därefter börjar julledigheten för min del!

När titlar stiger en åt huvudet...

...eller när kostymen blev för stor, så det enda som fanns att fylla den med var uppblåsbarhet och pösande.

Försöker förstå hur människor i ledande ställning är funtade. Min erfarenhet av duktiga och kompetenta chefer är tyvärr begränsad. De flesta jag har stött på och drabbats direkt av har varit så uppfyllda av sitt egna "ledarskap" att de tappar allt vett och sans. Var hamnar man som människa när man plötsligt tycker att titeln är så viktig att man helst skulle vilja ha den med i tilltalet? Jag har ju, som jag tidigare nämnt, arbetat på ett av Lunds mest kända anrika hotell och på den tiden var den akademiska världen ännu mer inskränkt än vad den är idag och det är inte bara en gång man fått frågan "Vet inte fröken vem JAG är????" Oftast var jag väldigt ovetande, inte minst av den anledningen att det alltid var lika roligt att se deras snorkiga ansiktsuttryck när det gick upp för dem att någon, om än så obetydelsefull som jag, hade mage att stå och säga att de inte var det minsta kända för min del. Med en fnysning kom ofta svaret "PROFESSORSKAN Besserwisser", "DOKTORINNAN Bacilluskan" eller "MAJORSKAN Kanonkula". Jaha. Imponerande att du har en titel för att DIN man har uträttat någonting...Nja, jag tycker det ska vara lite substans i en titel. Det är alldeles för många som blir chefer trots att de saknar flera viktiga ledaregenskaper. Saknar de dessutom den formella utbildningen och brister i kompetens, så är det riktigt allvarligt. Och ännu värre när detta sker inom skattefinansierad verksamhet. Det är ju bara att följa nyheterna; den offentliga sektorn tycks vara övergödd av "chefer", som är totalt olämpliga. Hur har denna inflation i fel person på fel plats startat?! En förklaring kan ju vara att om den först anställde tillhör de för yrket mindre bemedlade så tenderar de ju att fylla på sin ledningskader med likasinnade. Det är ju ett hot att anställa någon som är kompetent för då lyser den egna ickekompetensen desto tydligare.
Ska fortsätta fundera över denna fascinerande fråga medan jag ligger under min filt, sippar på Xanté och lyssnar på Michael Bublé. Underbar julskiva, som alltid får mig på gott humör. Och lite positiv energi behöver jag just nu. "Feliz Navidad...tralllalalalala....!"

Dumhetens tidevarv?

Ibland bara häpnar man! Hur har den svenska debatten om integration kunnat gå så snett? Skolavslutningar ska inte få äga rum i kyrkor av hänsyn till icke-kristna, svenska flaggan är till ständig diskussion - blir inte "ny"svenskar provocerade av att den svenska flaggan vajar i flaggstången?, pepparkaksgubbar ska inte få finnas i Luciatåg och så vidare. Har vi inte rätt till våra svenska traditioner och vår svenska kultur?! Mig veterligen råder det religionsfrihet i Sverige och att vi tillhör den protestantiska grenen av kristendomen är väl inte heller ändrat? Eller har jag missat något? Någonstans har det gått väldigt fel. Det är inte rasistiskt eller främlingsfientligt att vilja ha rätt till svensk kultur och svenska traditioner! Blir personligen både trött och irriterad på alla dessa inskränkta och politiskt korrekta personer - vad rätt ni tänkt, så fel det blev...
Jag har varit bosatt i ett muslimskt land på 80-talet, Qatar. PÅ den tiden snäppet under Saudiarabien vad gällde religiösa regler och tvång. Det var dock inte tal om att någon öppet fick ägna sig åt gudstjänster. De kristna hade sina sammankomster i hemlighet. Jag är väl medveten om att vi har religionsfrihet i Sverige, men då ska denna rättighet gälla alla. Jag vänder mig inte emot att det byggs moskéer, synagogor eller andra religiösa byggnader, men om den svenska skolan ska vara fri från religiösa inslag ska vi inte tillåta friskolor som baseras på olika trosinriktningar. Vi kanske ska plocka bort alla färgprefix? Är inte Gula floden ett påhopp på asiater? Black Army? Röda torget? Brunkål? Rödkål? Är inte finska pinnar ett påhopp på vårt grannfolk? Ja, ni ser själv det absurda i att börja fundera över underliggande rasistiska meningar.

Ser just nu på Rapport och, vilket jag inte förstår kan vara en nyhet, ett inslag om att svensk skola halkar efter utbildningsmässigt. Universitet och högskola har ju för flera år sedan slagit larm om att man varit tvungna att sänka kraven på de nyantagna studenterna för att dessa överhuvudtaget ska klara av studierna. När ska allt detta utbildningsflummande försvinna?! Det tycks bara bli värre och värre. Ställ krav! Treåringar ska inte styra och ställa - det är faktiskt ett vuxenansvar. Väljer man att skaffa barn tar man på sig ett ansvar och det är inte för mycket begärt att som förälder ställa krav på skolan: det handlar inte bara om att ungarna ska förvaras under nio år... Med risk för att lynchas av alla de lärare som jag känner, så får jag en lite fadd smak i munnen när man samtidigt betänker lärarfackens höga tankar om sin egen yrkeskår. Tro mig! Jag vet att det finns alldeles fantastiska pedagoger, som är väl värda en rejäl löneökning, men tyvärr finns det en hel drös av dem som inte är värdiga att ens ha fått lyfta en lärarexamen.

Så nu har jag säkert lyckats skaffa mig en del nya ovänner :)

Betraktelsens dubbla budskap

Lever i en märkligt avslappnad känsla; lite som i min egen bubbla. Känner ingen julhets, även om jag har tusen saker att ta tag i. Typ julbak och julklappsinköp. Det kanske inte var så bra att så resolut göra slut med Luther. Saknar nästan piskan (farligt att skriva sådant i Mr. Grey- tider ;))
Det är ju inte så många helger kvar före julafton. Vardagarna är ju inget att räkna med eftersom man tyvärr måste jobba större delen av den vakna tiden... I går satt jag modell för porträttmålning. En helt ny erfarenhet! Trodde jag skulle tycka det var svårt att sitta still i två timmar, men jag fick med beröm godkänt av de tre "konstnärerna". kanske en ny karriär? Vad som var jobbigt var alla kommentarer: fantastiska kindknotor - höga och framträdande, men hakpartiet är lite för brett för att det ska bli riktigt harmoniskt i linjerna (jaha?!), underbar ögonfärg, men mycket svårt att få till färgen. Och så vidare... Ett egoboozt utan like i alla fall för den första kommentaren när jag kom in var :"vilken fantastiskt vacker modell!" (ja, det var lite dunkel belysning och de tog på sig glasögon när de skulle börja måla, men ändå...). Fick dessutom flera gånger höra "hur snygg jag var, men det var jag säkert van att höra". Eh, nä. Kändes mig ganska obekväm att vara ett objekt för så mycket betraktelse. En nyttig erfarenhet och roligt att se hur andra ser på en. porträtt har jag aldrig vågat mig på att måla. Alldeles för mycket prestationsångest och känsla att man måste göra något som är exakt kopia för att det ska duga. Den ena av konstnärerna sa att jag var svårfångad. Vet inte om jag ska ta det som en komplimang?
Från att ha varit betraktad blev jag betraktare på kvällen. Vi var och såg Evita på Malmö Opera. En föreställning som har marknadsförts hårt med Charlotte Perelli som dragplåster, men sedan tycker jag att det har varit ganska lite prat om den. Som alltid var det en fantastisk scenografi, bra körinsatser och Fred Johanson är ALLTID jättebra oavsett roll. MEN, tyvärr blev jag grymt besviken på valet att göra Perelli till huvudrollsinnehavare. Hennes röst höll inte, periodvis var det direkt pinsamt och om hon lyckades hålla ton blev det på gränsen till skrik. Tråkigt för musiken är så bra och alla runtomkring lyste mycket starkare än stjärnan. Som tur var fick hon inte högst applåder utan de gick till Berättaren (tror han heter Lindy Larsson), som var fullständigt lysande i sin roll. Nästa års måste känns som Miss Saigon och där verkar man slippa Charlotte Perelli. Hon ska ägna sig åt annat än denna genren tycker jag.

"Miss Saigon 2013
När Miss Saigon åter sätts upp på Malmö Opera är det svenske musikalnestorn Ronny Danielsson som regisserar tillsammans med parhästen koreografen 
Roger Lybeck och de arbetar med samma visuella konstnärer som i Les Misérables häromåret, scenografen Martin Chocholousek och kostymdesignern Annsofi Nyberg.

Den vietnamesiska Kim spelas av den internationella musikalartisten Li-Tong Hsu, kinesiska född i Holland. Li-Tong Shu medverkade förra säsongen i Miss Saigon på Beatrix Theater i Utrecht. Hon håller just nu på att lära sig svenska inför Miss Saigon i Malmö. Den unge soldaten Chris spelas av Philip Jalmelid, som tidigare på Malmö Opera sjungit Marius i Les Misérables och som denna säsong gör succé som Anatolij iChess på GöteborgsOperan." (Malmö Operas hemsida)

Härligt adventsväder - snöstorm ute (lagom kul med yngste sonen på glid för att spela match söderöver), julmusik, kaffe och levande ljus. Bortsett från sonens bilfärd är det riktigt mysigt. Förbereder för glöggmingel i kväll. Vi får väl se hur många som dyker upp...
Avbokningarna står som spön i backen, men det blir ju så mycket mer glögg för de som kommer!

Snön faller...och jag med den...

Snön bara faller och faller. Döljer det gråa och trista, lyser upp mörkret, knarrar härligt under stövlarna och är härligt uppfriskande väder att vara ute i. Men, så klart finns det ett MEN! Ett stort och trist sådant, som handlar om alla dessa bilister som utan tanke på att de inte är ensamma i trafiken ger sig ut med sommardäck (gärna slitna), inte klarar av en sådan enkel sak som att hålla avstånd och det där med att skrapa bilrutorna fria från is är ju faktiskt en klart överskattad åtgärd. IDIOTER säger jag. Ställ bilen om ni inte har vett eller råd att vinterrusta den. Även om ditt liv inte är viktigt så är MITT LIV väldigt viktigt - både för mig och för mina nära och kära. Bara så att du vet!
Stockholm har ju, gudbevars, drabbats av snöfall och alla stadens invånare verkade bli helt hjälplösa. Dagens rubrik på DN:s (tror det var DN): LANDET LAMSLAGET! Och detta är samma människor som ojar sig över hur nyhetsrapporteringarna skildrar snöstormar i Skåne. Jag säger bara; välkomna hit och upplev en klassisk skånsk redig snöstorm. Min före detta chef, stockholmare, cyklade dagligen från Malmö till jobbet i Lund. En dag kom han inte till jobbet förrän flera timmar senare än vanligt. Det hade snöat rejält under natten, jag kunde till exempel inte få ut min bil från uppfarten för det låg flera decimeter snö på vägen. Mot mina principer hade jag åkt bussen just denna snörika dag. Min chef hade valt cykeln. Det var ju inte så mycket snö i Malmö...När han närmade sig Hjärup, där vinden kunde få rejält tag i snön, hade det bildats väldiga drivor så han fick pulsa genom snön i ett par kilometer bärandes på sin cykel. Väl framme kommenterade att han "nu förstår jag vad man menar med en snöstorm i Skåne". Och då var det inte ens en liten snöbris jämförelsevis med snön som kom vintrarna 1978/-79...

(Just denna bilden är från vintern 2010)

Skåningar är ett luttrat släkte - i väder såväl som vind!

På jobbet har vi just nu en en fantastisk utställning med personalens alster. Så otroligt kreativa kolleger jag har! Det är härligt att gå in i personalrummet och titta på alla dessa alster och jag känner hur inspirerad jag blir. Där och då alltså... Väl hemma faller jag ihop i soffan och somnar lagom till Rapports väderrapport. Orkar knappt tänka på allt som jag vill göra under december. Detta är inte likt mig! Jag har inte ens orkat släpa mig till gymmet sedan förra måndagen och det är verkligen nästan katastrofvarning. Det sista jag bör göra avkall på är träningen. Den behövs både för avreagerande och för att hjälpa mig fatta beslut gällande den förestående omorganisationen. Att vissa hoppas att jag ska flytta är mer än uppenbart, men de känner mig illa. Just deras för tidigt uttagna glädje sporrar mig till helt andra beslut.
 Snön faller och jag med den, men när stormen river öppet hav ska jag med nöje se på när skeppet sjunker - för sådan är jag :)

Wild and Crazy?

Det finns ju ingen tid över för funderingar nu när julstöket börjar dra igång på allvar. Lägger in första växeln nu till första advent! Ljus ska in i vårt hus och ut i trädgården - allt för att betvinga detta tärande mörker. Den närande delen av mörkret kan få finnas kvar :); den delen som handlar om att kura i fåtöljen med en bra bok, dricka te, samtala med goda vänner, äta goda middagar och utan ångestframkallande dåligt samvete kunna titta på boxar med TV-serier som man samlat på sig under året, filmer och allt annat som känns härligt i mörker ;).

Allvarligt talat kan jag inte bestämma mig för om jag har bokat upp så otroligt mycket aktiviteter för att jag inte vill ha tid att tänka, grubbla och navelskåda eller om det helt enkelt är så att det är precis som det brukar vara före jul? Ett och annat kan ju tänkas medan man står och knådar degen till lussekatterna, rullar köttbullar och rynkar pannan inför julklappsrimmen. Lyckades efter mycket strul få tag i min Spotify så nu går min lista med julmusik i bakgrunden (och snart ska mina kolleger få njuta av den också! Min närmste granne brukar se ganska håglös efter tre veckors julmusik - vad gör man inte för att glädja sina arbetskamrater?!). Egentligen sitter jag och funderar (!) om det verkligen är okej i min rigoröst uppstyrda julplanering att spela julmusik FÖRE första advent, men jag tror att detta året kommer att bli "wild and crazy". Undrar hur det slutar? Tänk om det blir glögg redan i morgon - OH MY! I så fall, alltså :)

Dagens fundering kan kanske handla om just det: traditioner är till för att brytas. Precis som det, anser jag, är okej att bryta mot vett och etikett så länge man är medveten om att man gör det. I annat fall blir det bara pinsamt. Blev en kort och koncis text i dag. Väntar goda vänner på vin-och snackekväll och det finns lite att fixa med före de kommer. En liten svängom med Bosse Dammsugare till exempel!

Samtal och vemod

Jag vet att jag har nämnt det förut och även om jag riskerar att bli tjatig , så upprepar jag det: Det är få saker som slår ett riktigt bra samtal. Åter igen har jag haft förmånen - och jag tycker verkligen att det är en förmån! - att få ta del av en annan människas historia. En mörk, tragisk livshistoria som fram tills idag varit helt okänd för mig. Visst är det en otrolig ynnest att få ta del av någons liv? Att känna att man har en så nära relation att man "vågar" berätta även de mörka, och kanske inte alltid, så smickrande sidorna av livet. Vi har alla en bakgrund som har format oss till dem vi är . Vissa händelser har vi kanske valt, drabbats av eller helt enkelt varit medskapande i. Hur som helst och oavsett anledning är det härligt att dela med sig och få ta del av någon annans mörkare livserfarenhet. Jag är medveten om att jag har levt ett ganska bekymmerslöst liv, varken misshandel eller missbruk står på agendan. Något att känna tacksamhet för så här i dagarna för Thanksgiving!
Helgen är full av aktiviteter och redan nu, på förhand, känner jag mig övertygad om att det kommer att bli bra och närande samtal. I morgon ska två av mina nära kolleger och jag ut och fira vår gemensamma 140- årsdag (egentligen skulle vi firat 200 år i morgon, men 60-åringen fick förhinder, men vi övriga tre är inte sämre än att vi kan ställa upp en gång till), på lördag ska jag först på bio med en riktigt god vän och därefter blir det hamburgare och öl - och en säkert en massa gott snack (detta säger jag av empiriska anledningar) och på söndag ska min syster och jag handla julklappar. Känns redan som det kommer att bli ett riktigt härligt veckoslut!
Vi går in i en intensiv och hektisk period nu. I morgon är det en månad till lillejulafton och jisses så mycket som ska vara fixat före det! Men det är positiv stress och det gillas :)
Just nu är Mando Diaos, som för så många andra, min stora musikupplevelse. Jag älskar deras Strövtåg i hembygden. Den vemodiga musiken och Gustav Frödings fantastisk dikt går rakt in i hjärtat. Det är så urnordiskt, precis som tonsättningarna av Dan Anderssons dikter. Min själ blir i alla fall uppfylld av sorgstämmigheten och vemodet - passar precis för denna mörka period av året.

http://youtu.be/_Uuhefmc_fA

STRÖVTÅG I HEMBYGDEN Lyrics / Gustaf Fröding – Mando Diao

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad,

var mig hälsad! - Men var är min faders gård,

det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bänt, det är härjat och kalt,

där den låg, ligger berghällen bar,

men däröver går minnet med vinden svalt,

och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit

och ett fönster stå öppet däri,

som piano det ljöd och en munter bit

av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung,

innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst

och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned

invid sjön för att höra has tal

om det gamla, som gått, medan tiden led,

om det gamla i Alsterns dal.

Och sit sorgsna och sorlande svar han slår,

men så svagt som det blott vore drömt:

"Det är kastat för vind sedan tjugo år,

det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,

där står tomheten öde och kal,

och min eviga vaggsång är allt som finns

av det gamla i Alsterns dal."

I-landsproblem

Det går fort nu! Drygt fem veckor till julafton och nog börjar det kännas! Butikerna julskyltar för kung och fosterland och snart är det adventsljusstakar i var mans slott såväl som koja. Förstår inte varför det ska börja så tidigt. Jag tillhör väl inte riskgruppen för att tröttna i förtid, men tycker ändå att man åtminstone kan vänta till mitten av november innan man drar igång. Lyssnar man på kolleger och vänner är det många som känner av lågkonjunkturen och troligen inte kommer att handla någonting förrän decemberlönen kommer. Om man nu inte väljer det ack så praktiska alternativet att handla på nätet. Det är helt förödande att det finns en hel shopping bara ett par knapptryck bort. Adlibris är min bästa vän, trots att jag egentligen hellre vill köpa mina böcker i en riktig bokhandel, men det finns ju knappt någon sådan att uppbringa i dagsläget. Akademibokhandeln i all ära, men så charmfullt är det inte med likriktade kedjor, stereotypt utbud och, tyvärr, en på många ställen dåligt påläst (!) personal. Det är något sensuellt över att känna på en ny bok, insupa pappersdoften och sedan njutningsfullt stå och bläddra, läsa ett par meningar här och där innan man bestämmer sig för att ytterligare en "kompis" ska få flytta hem till de knökfulla hyllorna. Det är ju så svårt att göra sig av med böcker. Ytterst få vill överta dem och jag har så svårt att kasta böcker. Jag gillar trenden med att "glömma" en bok och låta den vandra vidare till en främling. Sympatisk tanke som rimmar väl med kretsloppstänkandet!
Det sista halvåret har jag fullständigt snöat in på Zalando - vilket shoppingparadis! Enormt urval, snabb leverans och hittills har jag varit mer än nöjd med mina inköp. Fast nu börjar det bli samma problem i garderoberna (!) som i bokhyllorna. Överflöd! Men det kan ju bli sämre tider...och då kan jag minsann hålla både mig själv och delar av befolkningen varm! ;)

Kommande lördag ska jag ha goda vänner på middag och sedan är det julförberedelser som gäller: ALL IN! Det ska planeras mat, pyntas och köpas julklappar. Eller om vi struntar i dem i år?!? Nästa söndag är det julshopping på Väla center och har jag tur hittar jag allt där (om vi nu ska ha julklappar alltså...). Skönt att det är positiva veckor som ligger framför en för det är baske mig väl mörkt nu för tiden. Kolsvart på morgonen och kolsvart på eftermiddagen - trots att man bor i Södern. Jag blir så förlamande trött av detta mörker! Ändå önskar jag mig fler timmar på dygnet för att hinna med allt jag vill göra. Känner att min kreativa sida har blommat upp och jag vill måla, skriva och tapetsera hallen på ovanvåningen. Projekten står som spön i backen, men tyvärr måste man arbeta för brödfödan...Skönt att kunna vara ledig två veckor till jul och då märks det knappt att man har rört sin semester/flex. Och visst blir det ännu bättre nästa år?

Dags att arbeta sig i säng. Två kakor står på kylning i köket till morgondagens fredagsfika och bredvid sängen ligger Sandmannen och väntar - en ny Kepler är ALLTID läsvärd!

En afton i eftertanke...

Alla helgons dag. En dag som för några år sedan var en dag som alla andra. Lite jobbigt eftersom det alltid är röd dag och ingen tidning. Frukost utan tidning...är liksom inte frukost på riktigt. Nåväl; de sista åtta åren har dagen fått allt större betydelse och det känns viktigt att gå till mormors grav och till minneslunden för att tända ljus och lägga ner en krans eller en blomma. I år blev det vita cyklamen. Jag har en pragmatisk inställning till gravar och tycker att om man nu väljer att ha en grav, så gäller att den ska vara välskött. Jag är så glad att vi har valt minneslund till min man och att min syster och jag fick genom att även pappa skulle ligga i minneslund; väl medveten om på vems axlar den gravskötseln hade hamnat...
Nu i kväll har jag flera ljus tända i vardagsrummet och varje ljus symboliserar en älskad och saknad själ. I grunden tycker jag att det är en vacker tradition med gravsmyckning och jag tror att det är extra viktigt i vårt stressade och materialistiska samhälle att man åtminstone en gång om året stannar upp och skänker en tanke på de människor som en gång varit med och format vår verklighet och värld i skilda dimensioner och med olika intentioner. Tankar en sådan här dag kan lätt bli mörka och på gränsen till outhärdliga, men vi vet ju alla att vår existens hänger på två trådar: livets start och livets slut - däremellan kan vi försöka leva vårt liv så bra och fullt som möjligt.
Jag har precis avslutat Sara Kadefors: Borta bäst och i den romanen finns en scen som berörde mig djupt. Bokens huvudperson, Sylvia, sitter och talar med en änkling och han säger ungefär följande:
"Det krävs oerhört mycket kraft att börja om från början och uppfinna ett helt nytt liv. Att ta reda på vad jag är intresserad av. Jag har anpassat mig så mycket i livet att jag har förlorat det som är jag." Dessa meningar sammanfattar väldigt bra var jag befinner mig i mitt liv. Jag känner mig som en sökare; någon som famlar och försöker hitta meningsfullhet och inte bara traggla runt i alla måsten och alla andras förväntningar. Inom mig bär jag en stor rädsla för att bli en av alla dessa bittra kvinnor som slutar bry sig om sitt utseende och bara ger upp. För vad är meningen när man inte längre är behövd? Medömkan och självömkan ligger inte för mig, men jag känner allt oftare att jag lätt skulle kunna slå över och bli bitter över hur mitt liv blev. Och det kunde ju egentligen varit mycket, mycket värre! Jag behöver komma iväg till gymmet och rensa alla idiotiska tankar, finna en inre frid så att jag kan fortsätta skriva och orkar ta tag i alla oavslutade projekt som ligger som irriterande stressmoment och gnager på samvetet. Löjligt för samvetet är ju helt i mitt våld :)
Gläder mig åt alla välfyllda, roliga helger som ligger framför mig. Friska, glada och underbara söner, att jag är på väg ut ur infektionsträsket (måndag är det gymmet!) och att det är ytterligare en ledig oplanerad dag i morgon. Livet är fantastiskt - det gäller bara att lyfta blicken från sitt egoistiska navelskådande. Men just det skjuter jag upp till i morgon!

...because I´m worth it!

Unnade mig en ledig dag denna första novemberdag. I vanlig ordning planerade jag sovmorgon och det är ju ett relativt begrepp, men nog hade jag tänkt mig lite längre än till kl. 05.10. Skönt att kunna stanna i sängen i alla fall! Man behöver ju inte studsa upp bara för att... Efter lång frukost och lite överläggningar med mig själv, kom jag överens om att åka och försöka hitta presenter åt min yngste son som fyller 19 år nästa fredag. Inte lätt köpa något åt dagens ungdomar. Han tjänar ju egna pengar och har dyra vanor, men jag lyckades hitta presenter som åtminstone jag är nöjd  med. Det går ju alltid att byta...
Det är lyxigt att gå i affärer en torsdag, även om det just denna vecka är ganska mycket folk ute med tanke på att skolorna har höstlov. Märkligt att man ska känna sig lite busigt dekadent; måste vara min före detta bästis Luther som sitter och viskar i mitt öra: "egentligen borde du vara och arbeta och inte springa runt och göra av med pengar i detta Mammons tempel!". Tycker ju att jag lyckats göra mig av med honom på ett ganska lyckat sätt i alla fall.
Efter lunch åkte jag till Mitt vita stall - en förtjusande butik som ligger på landet ca 10 minuters bilfärd hemifrån. Redan i bilen på väg dit känner man hur stressen rinner av en, som vatten på en gås (passar extra bra i dessa dagar :). För en vecka sedan startade ägaren upp julskyltningen och jag kom verkligen i stämning! Så klart var jag tvungen att köpa på mig lite smått och gott och kan knappt bärga mig tills det är dags att dra igång hela julcirkusen. Love it! De är redan trötta på mig på jobbet och många har svårt att förstå min fäbless för denna högtid. All in, säger jag bara!
Men först ska sonen firas ordentligt nästa lördag och de påföljande helgerna är också ganska fulltecknade. Och jag som trodde att hösten skulle bli tom och innehållslös! Men visst är det härligt när det finns mycket att se fram emot?!
I kväll blev det åter igen Gästis. Vad jag gillar det konceptet! Att goda vänner träffas i olika konstellationer, dricker ett eller ett par glas vin, pratar bort några timmar och sedan är man hemma i hyfsad tid. Det är alltid en otrolig energikick, så även i dag. Vänner är det bästa och viktigaste i livet! Näst familjen förstås :).
I morgon är en ny ledig dag. Ingenting är planerat, jo ett besök hos frisören, men i övrigt ska jag nog mest skrota runt hemma. Är vädret okej blir det väl att hösta lite i trädgården, men annars har jag en gedigen hylla med olästa böcker att angripa...
Det finns så mycket i livet att vara tacksam för. Jag är extremt stolt över mina söner, som är en stor hjälp och glädje varje dag! Det är så härligt att se hur de vuxit upp till unga män med fantastiska flickvänner och att deras dagar är fyllda av studier, jobb, träning, matcher, möten och en massa kärlek. Ibland måste man nypa sig i armen för att vara säker på att det är på riktigt :)

Naturens läkande kraft

Äntligen fick jag tummarna loss att ge mig ut till kusten beväpnad med kameran. Det har varit en sådan där magiskt vacker dag där ljuset känts nästan som på våren, helt vindstilla och horisonten är vidöppen. Dagen startade med frost och det är väl det som krävs för att den magiskt blå himlen ska uppkomma och de riktigt klara färgerna framträda i hela sin glans. Kan ju inte påstå att det bara var jag som kommit på denna geniala idé! Det var fullt med folk som strosade på stranden, med eller utan hundar. Någon som satt och fikade och några bara njöt av den vidunderliga utsikten. Hav och himmel som flöt ihop i kristallklart blått och de danska byggnaderna på andra sidan sundet var så framträdande att man nästan väntade sig att få se någon vinka. Himlen genomkorsades av fågelsträck på väg söderut, men det kändes inte alls lika vemodigt som det kan göra en regnig och blåsig höstdag.

Tänk vilken enrgi man får från naturen! Och alldeles gratis! Det gäller bara att öppna sitt sinne och låta kraften strömma in i sinnet :)

När jag körde hem trodde jag att jag lyckats hamna mitt i en trafikolycka. Vid Gullåkra mosse var det det närmaste av trafikkaos som har skådats i de trakterna! På en nyplöjd åker med härligt feta plogfåror betade (eller vad gör de?) ett tiotal storkar. Klart folk var sysselsatta med sina mobilkameror. Själv hade jag ju med mig min systemkamera, men det fanns verkligen inte utrymme att parkera utan att riskera att det skulle hända något. Härlig att se i alla fall och bilder att leva på om det kommer tunga trista dagar framöver.

Känner att jag är tankad med härliga naturbilder, frisk luft och positiv energi - denna höstlovsvecka ska nog klaras av! och själv har jag lovat mig utrymme att uppleva havet, vidderna och skogen betydligt oftare än jag gör. Livet är inte bara en transportsträcka!

Vilken underbar dag!

Nu är höstens mest hektiska period förbi. Privat alltså. Båda badrummen är klara och jag är så himla nöjd med resultaten. Bilden nedan är från badrummet därnere och den fantastiska orkidén fick jag i födelsedagspresent (i kombination med en massa annat) från mina söner. Vi valde att plocka bort en garderob för att utvidga ytan och det är otroligt vad detta relativt lilla ingrepp gjorde för volymen i badrummet!



Jag har även passerat det magiska strecket: 50 år! Och jag säger det igen: att fylla 50 år är det bästa jag gjort i födelsedagsväg! Jag har firats ordentligt i två dagar och mer ska det bli :). Hlalva dagen var jag på jobbet och gästspelade. ni vet, tog emot gratulationer och fick ett rörande tal och fantastiska presenter från kollegerna. Härligt att få en sådan uppskattning från de som faktiskt är viktiga på jobbet :)'
Senare å min födelsedag kom Syster, en av mina bästa väninnor, min ena "svärdotter", min systers "svärdotter", min extrason och mina egna söner hem och efter skålande i mousserande vin blev jag utstyrd med ögonbindel och placerad i en bil.



Efter en dryg kvart var vi framme på ett konstigt ställe...Här mötte även min svåger upp efter arbetet. Vi blev emottagna av en mycket trevlig och charmerande man, men min blick fastnade direkt på väggen som var fylld med tatueringsbilder. Så även hans armar...Med skärpa talade jag om att det inte skulle komma i fråga att ens en liten tatuering skulle landa på min kropp! I alla fall inte utan att det skulle ske ett visst manfall på vägen. Det var inte tal om tatuering, men frågan är om jag kände mig lugnare när jag leddes in i ett rum med en röd draperad vägg och ett kamerastativ. Min hjärna hänger inte alltid riktigt med i svängarna, så ytterligare en gång häver jag upp min stämma och talar om att jag inte har för avsikt att vara med i en porrfilm. Hur tänkte jag där?!? Eller tänkte inte rättare sagt... När mina franska nerver (kan det vara på grund av dessa jag kom att tänka på porrfilmsinspelning?) väl lugnat ner sig så insåg jag att vi var i en inspelningsstudio. För musik alltså :). Mina minuter som stjärna ska jag bespara er, men om ni ser någon annan i Helen Sjöholms paradnummer så är det troligen jag. "Du är min man" lär bli årets julklapp för tondöva och lättlurade släktingar och vänner. Till Helen säger jag: FÖRLÅT! Men - sällan har jag gjort något så roligt! Efter detta åkte vi till Syster och öppnade presenter, drack vin och åt förrätt. Min systers svärföräldrar dök också upp och sedan drog vi allihop till M.E.A.T där vi trakterades som de celebriteter vi är i varande. Vilken underbar födelsedag!
Tack alla involverade för god mat, gott dricka, superrolig aktivitet, fina presenter och härligt sällskap!

I går hade jag en enkel buffé för trettiotalet vänner, släktingar och grannar - nära och kära som jag är så glad för att de ville komma. Hoppas innerligen att de uppskattade kvällen lika mycket  som jag själv gjorde! Mitt hem är fyllt av berusande blomdoft, på bordet står annat berusande; goda viner, mousserande och en spännande rabarberlikör... Jag har fått så många presenter och så mycket uppskattning så jag kommer att sväva på små moln resten av detta året! Har för övrigt bestämt mig för att jag ska fylla 50 år igen nästa år. Bara så ni vet! Vi kör igen!

Årsbarn

När jag läste dagstidningen vid lördagens frukost (jo, jag är så omodern att jag faktiskt prenumererar på en RIKTIG tidning, en sådan som prasslar så härligt på frukostbordet och luktar färsk tryckpress om man har riktig tur) fastnade jag för en liten artikel om neurosedynskadade. I texten framgick att vi var årsbarn. Då mindes jag att mamma har berättat att en läkare hade skrivit ut neurosedyn till henne när hon var gravid med mig. Någonting fick hennes varningsklockor att ringa så hon hämtade aldrig ut det receptet. Så nära jag var ett, kanske, helt annat liv. Jag hade klasskamrater som var drabbade, men som barn/ungdom var det inte direkt att vi gick runt och tänkte på vilken tur vi, som inte drabbades, hade. I dag känner jag bara en otrolig tacksamhet att mamma vågade trotsa läkaren, vilket säkert inte var ett enkelt beslut i början av 60-talet då en man (sannolikheten att det var en man är nog stor) i vit rock var auktoriteten personifierad.
Det finns så mycket i livet att vara tacksam för! Något jag behöver påminna mig om ganska ofta. Idag har min man varit död i 3,5 år. En evighet samtidigt som det känns som alldeles nyss. Det är väl så det ska vara. Livet. Även om man tycker att man arbetar i ständig uppförsbacke så kommer det ett nedförslut förr eller senare. Det är sällan man behöver kasta sig utför stupet, men det är också det som är så svårt. Att märka de sublima skiftningarna i backarna. Det krävs nog att psyket är i balans och att man åtminstone lyckats se en liten ljuslåga i tunneln. Jag känner att jag är på väg mot vägs ände. Snart är det dags att göra ett nytt val i livet. Man kan välja fel, men att inte välja alls är värre. För hur ska man då veta hur det kunde varit?

Allmänt villebråd?

Personliga påhopp och märkliga situationer är något som tycks tillhöra vardagen när man blivit "änka". Ja, jag sätter ordet medvetet inom situationstecken för jag kan inte förlika mig med det. Och tror aldrig att jag kommer att kunna göra det heller. Tyvärr kanske, för man blir kanske mer respektfullt behandlad om man går helt upp i sitt nya, påtvingade civilstånd? Om man, varje gång man får frågan "hur går det?", lägger huvudet på sned och med tårar i ögonen och darrande röst svarar "jo, då...det får ju gå...". I stället för att, som jag, hårdnackat och envist vägrar låta någon tycka synd om och ömka.
Jag vet att jag i ett tidigare inlägg har berättat att jag blivit utskälld av folk för att jag är oförskämd nog att berätta att min man är död. Det sker fortfarande, tre och ett halvt år senare, och jag vet inte hur jag ska kunna förmedla detta budskap utan att mottagaren blir illa berörd. Men, ursäkta mig om jag har missförstått något, men det är väl ändå jag som är den som har blivit "berövad" min man? Eller är jag helt fel ute?
Flera gånger har jag fått kommentarer som bottnar i att jag, som "änka", skulle vada runt i pengar och vara ekonomiskt oberoende. I wish! Jo, jag har faktiskt änkepension eftersom vi gifte oss 1983  och rätten till änkepension avskaffades 1989. I mitt fall talar vi om den svindlande summan av 157 kr/månad - FÖRE skatt. Med tanke på det höga beloppet betalas den ut en gång per kvartal och då, DÅ jäklars (!) är det fest! Säkert finns någon som har "vunnit" ekonomiskt på att bli efterlevande, men jag tillhör inte den skaran! Hela villalånet är numera mitt alldeles egna och eftersom min man hade ett medfött hjärtfel fick han inte teckna några livförsäkringar. Så, kan vi en gång för alla slå fast att jag faktiskt måste arbeta ihop till mitt uppehälle och, likt många andra, anser att banken är "a girls best friend"? Är så grymt trött på att höra "men pengar är ju inget problem för dig, du har ju änkepension"...
En annan kommentar som jag retar mig på är när människor, som är väl medvetna om att jag har varit på fler begravningar i mitt liv än vad många andra hinner med under en livstid, envisas med att säga att jag inte kan förstå hur det känns om någon skulle dö. JO, DET VET JAG!! Tyvärr allt för väl...
Egentligen skulle jag be alla som kommer med dessa idiotiska kommentarer, att dra till varmare trakter och säga upp bekantskapen med dem. Men de är inte värda varken min energi eller mitt engagemang. Det är i grunden synd om dem. Deras självupptagenhet och begränsade kunskaper om  livet talar för sig själv. Jag trycker som vanligt ner ilskan och lägger locket på. Undrar dock hur länge det ska dröja innan tryckkokaren exploderar? Snart är mitt tålamod slut och då slår jag tillbaka - hårt och skoningslöst!

Ännu en födelsedag som firas i mitt hjärta...

Söndagen den 14 oktober - idag skulle pappa ha fyllt 71 år om han hade fått leva. Han var således nyss fyllda 21 år när han blev pappa första gången. Yngre än min äldste son...Svindlande tanke att jag faktiskt skulle kunna vara farmor :).

Födelsedagar är en märklig känsla när den som fyller år inte längre finns med. Datumet glömmer man ju inte och varje år när jag "flyttar in" i den nya kalendern stannar pennan vid alla dessa dagar där det inte längre finns någon kvar att fira. Mer än i tankarna och hjärtat...

Så,  GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, PAPPA!

Soffhänget som kom av sig

BOKEN är utläst och Mr.Grey och Anastasias öden finns nu i någon annans händer. Vad ska man säga? Det är ju ingen risk att det blir något Nobelpris till E L James, men det fanns något som kittlade och som lockar till att läsa de andra delarna.
Eller så är det mitt klosterliv som lockar fram detta, låt oss kalla det ekivoka behov ;)

Efter en förkyld arbetsdag kändes soffhäng, en bok och en STOR skål med smågodis som en superbra idé. Eftersom jag avråddes från att sticka till gymmet så kändes dagen ändå förstörd liksom. Varför inte förstöra den rejält?! Mina hantverkare tyckte dock annorlunda...De har inte tid att vara här mer än denna och början på nästa vecka, så kakel och klinker ska vara klart till på fredag dennes (oj, vad jag har försökt hitta möjligheter att använda det ordet!). I stället för soffhäng, vilket är väldigt svårt att ägna sig åt med hantverkare i huset (om någon skulle undra), så blev det småprat och kaffefixande till de små liven. Man måste ju visa sitt intresse - det är ju trots allt mitt badrum. Nu är i alla fall taket spacklat, väggarna uppsatta, golvet flytspacklat och allt är redo för att sätta upp fuktspärren i morgon och, tror jag, lägga på primern. Jag hoppas att ni noterar hur självklart jag svänger mig med facktermerna!

Eftersom soffhäng är direkt inkompatibelt med avsaknad av smågodis, så sitter jag nu med datorn i knäet utan tillstymmelse till minsta godisbit och väntar på första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Jag läste första delen av Jonas Gardells triologi förra helgen och blev djupt tagen. Antagligen kommer jag inte att kunna titta på TV-serien för att jag antingen kommer att gråta för mycket eller irritera mig på att svenska serier alltid får ett löjets skimmer över sig, men jag ska ge den tio minuter åtminstone. Är det inte bra så kanske min förkylning tackar mig för att jag klokt och förståndigt försöker vila mig i form. Min sämsta gren...

Oktoberfundering om alls ingenting

Redan oktober! Nu går det undan...Mörkt när man kliver ur sängen och nästan mörkt när man kommer hem, men jag tycker det är charmigt och vilsamt. Det krävs dock att man har saker att se framemot när deppigheten knackar på dörren. I februari någonstans när man är så less på mörker och slask att varje resförslag känns som ett löfte om ett bättre liv.
Oktober månad är ju av tradition den månad då vi tänker extra mycket på bröstcancer och själv ska jag på mammografi den 17 oktober; hoppas att det inte finns någon underliggande kosmisk mening med det! Glöm inte stödja bröstcancerforskningen och att känna genom brösten regelbundet - det kan rädda ditt liv!
Något som känns väsentligt när mörkret lägger sig är de riktiga samtalen. En god vän till mig skrev om ett upplyftande, gott samtal hon var med om i går - ett samtal där en moderator styrde kvällens ämne som handlade om civilkurage. Själv var jag med om härliga samtal i kväll. Ett glas vin med väninnor på Gästis och vi talade om livet, våra barn och om oss - vi fantastiska kvinnor! Ett par timmar i en sådan stämning är en härlig energikick, som jag lever länge på.
En annan upplyftande, värmande händelse var när jag såg En oväntad vänskap. Fantastisk fransk film med många skratt och djupt allvar. En film att bära med sig i hjärtat länge, länge. Knepet med att se en bra film, lyssna på en konsert, läsa en bok och liknande är att dela upplevelsen med någon. Även om man ibland är helt stum av hänförelse är det gott att ha någon med sig som varit med om samma sak. Vänner är oumbärliga! Man måste kanske sålla bort en del som man vuxit ifrån eller känner att man inte mår bra av längre. En av mina väninnor berättade att hennes kusin blivit "avskedad" som vän för att hon inte uppfyllde den andra personens nya vänkvot, hon tillförde inget intellektuellt...Något drastiskt kanske, men en liten rensning i leden och kastande av ballasten då och å gör ingen skada.

Fifty Shades of Grey...

...eller Femtio nyanser av honom. Jo men så att - E L James roman ligger även på en plats mycket nära mig. Snacka om snackis! Läste en recensent som sammanfattade boken med ungefär följande: "jo, fyrtio miljoner kvinnor kan ha fel". Även om jag bara läst drygt tjugo sidor och alltså inte kommit till de intressanta skildringarna ännu (enligt författaren är det drygt hundra sidor kvar), så känner jag behov att opponera mig mot denna recensent. Tydligen fyller denna roman ett stort tomrum i många kvinnors liv (dessutom vet vi ju faktiskt inte hur många män som döljer sig bland alla läsare). Varför anses sexskildringar alltid som snusk- och smutslitteratur? När vi var i 20-årsåldern hyrde A (han som varit mannen i mitt liv) en moviebox och några VHS-filmer (så gjorde man nämligen på åttiotalet innan VHS-spelaren blev billig nog att finnas i var mans, och kvinnas, hem). Exakt vilka filmer det var minns jag inte, men det var någon form av gladporr - ingen hardcore porno, alltså. Dagen efter vår videokväll skulle vi åka till mina svärföräldrar och på vägen dit bad vi min svåger att svänga förbi videobutiken. Min blivande svägerska, då ca 25 år, kikade nyfiket i påsen och när hon fick syn på filmerna snörpte hon föraktfullt på munnen och frågade om vi inte kunde "porra" på egen hand?! Själv är jag nog ansedd att vara ganska frispråkig och tycker att det är roligt att se hur mina medmänniskor reagerar på sex. Med åren har jag märkt att denna, faktiskt i allas våra liv, helt naturliga och medfödda instinkt, för många är otroligt provocerande. Jag menar inte att man ska sitta och öppet diskutera sitt eget sexliv - där går gränsen för mig! Det som händer mellan två människor sexuellt är i allra högsta grad privat och om någon träder över den gränsen backar jag.
Men varför kan man inte prata öppet om sex?? En väninna till mig, skild sedan några år, har provat nätdejting, men tröttnat då allt tycks handla om sex för de män hon träffat. En del har varit gifta och andra har redan före första klunken kaffe frågat var de ska gå för att "******?". Är man, som min väninna ute efter ett seriöst och, förhoppningsvis, långt förhållande är det lätt att misströsta. Det gjorde hon också och tog saken i egna händer! Trots vånda och ångest åkte hon iväg och köpte sig en rabbit - alltid redo och alltid trogen! Varför skulle det vara pinsamt? Vi hade jätteroligt när vi satt och diskuterade alla fördelar med en liten rabbit. Snacka om att "ha en man i byrålådan"!! Det tragiska är att man blir en "snusktant" om man vill bejaka sina sexuella sidor efter en viss ålder. Typ 18 år...Skrattade åt min egen reaktion när mina svärföräldrar i åttioårsåldern skulle komma på besök - Boken låg på soffbordet och jag tänkte generad att där kan den ju inte ligga inför öppen ridå! Vad ska de tänka?! I stället rusade jag upp med den i sovrummet och la boken på sängbordet och får ett nytt skrattanfall när tanken på hur det kommer att uppfattas om de ser att Boken ligger där!
Länge leve den sexuella varelsen, som vågar bejaka sina lustar! Puritanismens förespråkare kan slänga sig i väggen! Nu ska jag ägna mig åt Mr. Grey - vår tids Mr. Darcy...

Lovar att återkomma med en åsikt när jag har läst klart ;)

Frånvaro i tillvaron

I dag har det varit ett riktigt höstväder. Heldagsregn, om än ganska milt och vindstilla. Löven har snabbt övergått i höstens alla mustiga färger och det prasslar så härligt under fötterna när man är ute och promenerar.
En dag som denna blir Frånvaro så påtaglig. De sista veckorna och helgerna har varit väldigt intensiva, vilket i och för sig passar mig bra för då behöver jag inte tänka utan flyter bara med i tidens hastiga förflyttning. Denna helgen hade jag tidigt bestämt skulle vara i stillhet; utan inbokade events utan bara ett NU. Detta NU har jag svårt för...Att stanna upp och plötsligt lyssna på sin kropp och de ständigt malande tankarna är säkert nyttigt, men fruktansvärt jobbigt och energikrävande. Mina söner är med sina flickvänner (precis som de ska vara :)) och jag har således all tid i världen att fundera på tillvarons outgrundliga frånvaro av närvaro. Finns man om man är ensam? Ingen som ser en, ingen som hör en...
På TV visas Barberaren i Sevilla med Peter Mattei i huvudrollen - gillas! Opera passar min sinnesstämning och sjunget på italienska kan det inte bli annat än rätt.
På bordet framför mig ligger Jonas Gardells senaste bok "Torka inga tårar utan handskar". Efter ca 100 sidor känner jag mig helt slut. Boken är så välskriven och grep tag i mig direkt med en kraft som är svår att förklara. Texten glöder och lever sitt eget liv parallellt med historien. Vad oskuldsfullt ovetande man var när AIDS slog till! Hoppas att många läser denna nutidsskildring för den är så angelägen!
Kort inlägg i kväll - energin saknas...

Fascineras av årstidsväxlingarna! Just nu känns det verkligen som varje dag är en kamp om vilken årstid vi befinner oss i - härligt krispigt på morgnarna och varmt på eftermiddagarna. Med andra ord helt hopplöst att veta vad man ska ha på sig. En del av mig längtar efter att få börja med boots och stövlar, men samtidigt är det ju så otroligt skönt att kunna gå barfota så länge det bara är möjligt. Jag tycker det är fantastiskt roligt att studera människor och inte minst deras klädsel. Mitt arbete ger mig förmånen att se cirka 2 300 individer varje dag med mer eller mindre lyckade kombinationer; mer eller mindre passande för situationsanpassat...I dag såg jag tre tjejer komma gående: en barbent med shorts och stövlar, en med jeans, tjock tröja och boots och en med kjol, tights, boots och stor halsduk. Min ena sons bästa kompis tog nog ändå priset häromdagen när han kom i förd sin systers stickade tofsmössa till shorts och flipflops. Hur tänkte han där liksom? Så klart hade han en "bad hairday", men frågan är ju om den var så dålig att den kunde konkurrera med den oerhört missklädsamma mössan...Anledningen till fliflops var att han inte hunnit tvätta några strumpor - nope, han arbetar inte...

Min trädgård är ett mycket sorgligt kapitel så här precis före hösten, men jag orkar inte ut och får inte tiden att räcka till riktigt. Rosorna är ju så fantastiskt vackra när de remonterar, men för att det ska fungera så krävs det ju att det vissna klipps bort. Manaña- monstret har tagit mig i besittning! Min svärmor brukar, så fort något om ogräsrensning eller liknande kommer på tapeten, säga att snart är hösten här och då spelar det ingen roll längre alternativt "det finns asfalt". En skön inställning, men jag är omgiven av minutöst skötta designade trädgårdar och det är inte alltid så lätt att blunda för hur vårt vildvuxna paradis ter sig jämförelsevis. Stannar man tillräckligt länge på jobbet är det mörkt när man kommer hem, så det är ju alltid en utväg :)

Jag försöker i alla fall att låta höstens melankoliska lättsinne infinna sig. Det finns en hel massa nya böcker i min "att-läsa-hylla", ett par osedda säsonger av Vita huset och en hel del filmer på hårddisken så några sysselsättningsbekymmer lär jag inte behöva ha! Sedan finns ju mitt sovrum som jag fortfarande inte har lyckats få klart...tonvis med papper att sortera (hur kan jag som avskyr att hålla reda på papper arbeta med administration?) och en hel del som ska köras till tippen. Någon dag...och kanske av någon annan (?)...Den kaotiska tillvaron jag för tillfället befinner mig i är inte en perfekt tillvaro för mig som periodvis fortfarande har problem att strukturera och organisera min vardag. Skönt att vara medveten om det åtminstone!

Närmaste dagarna ska bilen in för olje,- och oljefiltersbyte (detta efter att en varningslampa har blinkat i lite drygt ett år. Ingen ska komma och snacka om att jag inte är snabb och effektiv!), förhoppningsvis en sväng på Lunds kulturnatt på lördag och på söndag är det åter dags för La Famiglia att samlas. Först på Sturup Racing Way där min svåger ska köra Porsche (födelsedagspresent) och sedan ska vi hit och äta. Ett förslag som lät bra i februari, men just i kväll känns jättejobbigt :) Hur tänkte jag där? Å andra sidan vet jag att jag kommer att tycka det är roligt i morgon när jag förhoppningsvis har sovit mer än 3,5 timme...Parallellt med detta pågår Projekt Födelsedag. Själva Dagen är det andra som organiserar, men jag hade ju tänkt att ha öppet hus på lördagen och inför det krävs lite tankemöda (aj, aj!). Någon resa har vi gemensamt konstaterat att vi inte har tid med. Yngste sonen har svårt att få semester och den äldste har en massa inlämningsuppgifter, som det är svårt att komma ikapp med om man åker iväg. Får planera något efter nyår i stället; jag är inte omöjlig! Ska ge mig själv lite lediga dagar i födelsedagspresent "because I´m worth it"!

Ska inte tråka ut er mer med mitt babblande och bluddrande. Jag känner att ögonlocken blir tyngre och tyngre, så det blir en stund med Hanne-Vibeke Holst innan John Blund kommer!

Åldersfunderingar

Under dagens förmiddagsfika berättade en kollega om att de varit på ett hundraårskalas i går. En kvinna född 1912 - svindlande tanke! Kungen hade mycket riktigt skickat ett telegram och någon hade köpt en bukett med hundra rosor. Tänk att ha levt under denna otroligt händelserika period - två världskrig, Vietnam- och Koreakrigen för att bara nämna några av de konflikter som hänt under tidsen, den tekniska utvecklingen och hela samhällsutvecklingen! Jag, som är hälften så gammal kan ibland känna mig helt alienerad från dagens unga; inte minst när det gäller språk och uttryckssätt och hur de prioriterar i förhållande till de val jag gjorde i den åldern. I dag är det ytterst få som tänker pragmatiskt och trist: skaffa dig en utbildning och sedan kan du leva livet när du fått en stabil och säker inkomst. Hur många har en stabil och säker inkomst i dag?! Känner att jag åter igen håller på att halka in i "bortskämda-ungar och curlingföräldrar-träsket" och det var inte meningen!
Min fundering för dagen gäller ålder och hur vi förhåller oss till den. För en fyraåring är en femtonårig tjej en "tant" och en 25-åring jättegammal! Och tänk om någon, för tio år sedan hade sagt att det kommer en dag när man plötsligt tittar på män över 50 år! Svindlande tanke! Men varför är vi så otroligt åldersfixerade? Det är ju faktiskt bara en siffra! Just nu känner jag att min omgivning är väldigt fixerade vid "den siffran" - 50! Javisst låter det gammalt, men om jag jämför mig med min föräldrageneration så är vi fortfarande unga och fräscha. Inga nyutsprungna nyponrosor, utan kanske mer robusta stockrosor. Alldeles för många strävar efter att bibehålla en patetisk form av ungdomlighet och då blir det bara så fel! Att låna kläder av sin tonårsdotter är INTE coolt...Och att ha kjolar som slutar strax under troskanten är inte heller coolt...Eller, för män, att gå runt i byxor där linningen sitter vid knäskålarna, ha hämtfrisyr eller alltid gå med mössa eller keps inomhus. Strävt omanligt!
Nog känns det att man blivit äldre - att träna tar emot både här och där, gravitationen tar ut sin rätt, det är lättare att älska sitt muffinsfluff runt midjan än att försöka bli av med det och det är bara att inse att busvisslingen från den snygge vältränade 30-åringen gällde inte mig :(.
Men nog uppväger fördelarna! Man kan leva ut sin bitchiga sida och bryr sig inte om vad omgivningen tycker och tänker om klädsel och utseende - man är ju ändå osynlig ;).
Fira varje födelsedag som den sista - vem vet det kanske är det...

Bludder - Bladder

Fascineras av årstidsväxlingarna! Just nu känns det verkligen som varje dag är en kamp om vilken årstid vi befinner oss i - härligt krispigt på morgnarna och varmt på eftermiddagarna. Med andra ord helt hopplöst att veta vad man ska ha på sig. En del av mig längtar efter att få börja med boots och stövlar, men samtidigt är det ju så otroligt skönt att kunna gå barfota så länge det bara är möjligt. Jag tycker det är fantastiskt roligt att studera människor och inte minst deras klädsel. Mitt arbete ger mig förmånen att se cirka 2 300 individer varje dag med mer eller mindre lyckade kombinationer; mer eller mindre passande för situationsanpassat...I dag såg jag tre tjejer komma gående: en barbent med shorts och stövlar, en med jeans, tjock tröja och boots och en med kjol, tights, boots och stor halsduk. Min ena sons bästa kompis tog nog ändå priset häromdagen när han kom i förd sin systers stickade tofsmössa till shorts och flipflops. Hur tänkte han där liksom? Så klart hade han en "bad hairday", men frågan är ju om den var så dålig att den kunde konkurrera med den oerhört missklädsamma mössan...Anledningen till fliflops var att han inte hunnit tvätta några strumpor - nope, han arbetar inte...

Min trädgård är ett mycket sorgligt kapitel så här precis före hösten, men jag orkar inte ut och får inte tiden att räcka till riktigt. Rosorna är ju så fantastiskt vackra när de remonterar, men för att det ska fungera så krävs det ju att det vissna klipps bort. Manaña- monstret har tagit mig i besittning! Min svärmor brukar, så fort något om ogräsrensning eller liknande kommer på tapeten, säga att snart är hösten här och då spelar det ingen roll längre alternativt "det finns asfalt". En skön inställning, men jag är omgiven av minutöst skötta designade trädgårdar och det är inte alltid så lätt att blunda för hur vårt vildvuxna paradis ter sig jämförelsevis. Stannar man tillräckligt länge på jobbet är det mörkt när man kommer hem, så det är ju alltid en utväg :)

Jag försöker i alla fall att låta höstens melankoliska lättsinne infinna sig. Det finns en hel massa nya böcker i min "att-läsa-hylla", ett par osedda säsonger av Vita huset och en hel del filmer på hårddisken så några sysselsättningsbekymmer lär jag inte behöva ha! Sedan finns ju mitt sovrum som jag fortfarande inte har lyckats få klart...tonvis med papper att sortera (hur kan jag som avskyr att hålla reda på papper arbeta med administration?) och en hel del som ska köras till tippen. Någon dag...och kanske av någon annan (?)...Den kaotiska tillvaron jag för tillfället befinner mig i är inte en perfekt tillvaro för mig som periodvis fortfarande har problem att strukturera och organisera min vardag. Skönt att vara medveten om det åtminstone!

Närmaste dagarna ska bilen in för olje,- och oljefiltersbyte (detta efter att en varningslampa har blinkat i lite drygt ett år. Ingen ska komma och snacka om att jag inte är snabb och effektiv!), förhoppningsvis en sväng på Lunds kulturnatt på lördag och på söndag är det åter dags för La Famiglia att samlas. Först på Sturup Racing Way där min svåger ska köra Porsche (födelsedagspresent) och sedan ska vi hit och äta. Ett förslag som lät bra i februari, men just i kväll känns jättejobbigt :) Hur tänkte jag där? Å andra sidan vet jag att jag kommer att tycka det är roligt i morgon när jag förhoppningsvis har sovit mer än 3,5 timme...Parallellt med detta pågår Projekt Födelsedag. Själva Dagen är det andra som organiserar, men jag hade ju tänkt att ha öppet hus på lördagen och inför det krävs lite tankemöda (aj, aj!). Någon resa har vi gemensamt konstaterat att vi inte har tid med. Yngste sonen har svårt att få semester och den äldste har en massa inlämningsuppgifter, som det är svårt att komma ikapp med om man åker iväg. Får planera något efter nyår i stället; jag är inte omöjlig! Ska ge mig själv lite lediga dagar i födelsedagspresent "because I´m worth it"!

Ska inte tråka ut er mer med mitt babblande och bluddrande. Jag känner att ögonlocken blir tyngre och tyngre, så det blir en stund med Hanne-Vibeke Holst innan John Blund kommer!

Teknikens under...

Hur personlig ska man vara i en blogg? Var lägger man ribban för det privata? Det är frågor jag ställer mig inför varje inlägg. I princip har jag koll på mina läsare och det har en faktiskt en hämmande effekt. Det där att vissa känner sig trampade på tårna tar jag ganska lätt på, eftersom jag inte skriver några namn och om någon känner sig träffad så anser jag det vara deras problem och inte mitt. Jag publicerar ytterst sällan något om hur jag mår på riktigt och det är helt och hållet av hänsyn till mina söner, som jag vet tar väldigt illa vid sig. Det är ibland en balansgång på mycket slak lina (som väl är det som är svårast att balansera på om jag inte missminner mig)?

Jag har en djup fascination för de människor som ställer en fråga och sedan inte klarar av att svaret blir ett annat än det de hade tänkt sig. Ställ inte frågan om du inte kan hantera svaret! Ganska enkelt, tycker jag. Så är det inte! I stället agerar man som en trulig barnunge, som inte får sin vilja igenom. Sorgligt, men det förklarar kanske varför man lever det liv man lever...

Min arbetsplats är en turbulent experimentverkstad. Ledningen är i princip helt utbytt och ju fler kockar, desto sämre soppa! Allt ska ändras! Alla rutiner som fanns förut, då när allt var så mycket sämre och ingenting fungerade, rivs upp och utan någon som helst dialog med personalen införs nyordningar. Om dessa kritiseras eller av olika skäl ifrågasätts, så är det inte rutinen det är fel på utan den som ifrågasätter. Intressant eller hur? Ha gärna en åsikt, men behåll den för dig själv alternativt ställ gärna frågor, men du får inga svar...

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom att tänka på detta var att jag i ett par timmars tid har försökt att betala en faktura, men det krånglar med inloggningen till banken. Detta att hela tiden förlita sig på att tekniken ska fungera är ett växande samhällsproblem. Om vi får ett strömavbrott och det skulle hända något allvarligt kommer vi inte åt några adressuppgifter eller kontaktuppgifter på mitt arbete. Och sådana saker händer! Jag har vid två tillfällen stått i livsmedelsbutiker när det blivit strömavbrott. Kassorna kan inte användas... Vid det ena tillfället försökte alla som hade kontanter att hjälpas åt med växlingspengar, butiken bjöd alla kunder på choklad och det var en ganska gemytlig stämning. Vi det andra tillfället var alla tvungna att lämna butiken för de kunde inte hantera situationen. Vi lever i ett väldigt sårbart samhälle och allt var faktiskt inte sämre förr. Man kan hänga med i utvecklingen även om man har ett säkerhetstänkande och vill ha en backup för force majeure-situationer. 

Jag ska inte förstöra min fredagskväll med mer tankar på jobbet. Rensa bort det du inte kan göra något åt - så, puts väck!

Jag tror jag ska sadla om...

Lever i en ständig förundran över de som en gång ska ta över vårt samhälle! Vilken verklighet lever de i? Jag har inte gjort misstaget att titta på pinsamheterna i Ung och bortskämd i kväll - en gång räcker och blir över! Det är klart att det är brister i dessa odrägliga världsfrånvända varelsers uppfostran och att ansvaret för detta hamnar hos föräldrarna som, säkert i all välmening, har klemat bort och curlat sönder sina ungar. På nyheterna i går kunde jag till min förskräckelse höra att det på flera håll i landet råder skriande brist på fabriksarbetare, men se det är inte ett jobb ungdomarna är intresserade av. Då är det bättre att vara arbetslös och få socialstöd eller leva på sina föräldrar. Jag har hört mammor på fullt allvar säga att deras stackars döttrar inte ska behöva arbeta inom åldringsvården "för det skulle hon aldrig klara av". Och?! Vill du ha pengar och saknar erfarenhet och utbildning, så får du ta det som erbjuds och kan inte stå med näsan i vädret. Let´s face it: alla kan inte bli berömda modebloggare, fotomodeller, arbeta med media eller "arbeta med något kreativt". De allra, allra flesta av oss måste gå upp varje morgon och ta oss till jobbet oavsett hur jäkla trist vi tycker att det är. Vi måste göra det för att det är det som ger oss en inkomst att leva för. Jag förstår att det kan komma som en chock för många brats att det inte bara är att hämta pengar i ett hål i väggen eller slänga fram ett kort - NÅGON har arbetat ihop de pengarna! Hur ska dessa lata och verklighetsflyende varelser klara sig i framtiden? Vem ska betala deras ålderdom? Någon pension har de ju inte arbetat ihop...

Det är nyttigt och utvecklande att prova på olika yrken när man är ung - även om det inte är glamoröst eller välbetalt! Det är få förunnat (om man nu ser ett sådant liv som eftersträvansvärt) att leva som Paris Hilton. Att handla sina kläder på lågpriskedjor gör en inte till FASHIONISTA! Och att endast ägna sina dagar åt att sköta om sin kropp, sitt hår och sina naglar gör inte att man lever ett GLAMORÖST liv. Det känns som livet handlar om missbruk - antingen det rör sig om snabba kontanter via sms-lån, drogberoende, träningshysteri, kroppsidealiserande, mat- eller ätstörningar. Det ständiga hetsandet efter den perfekta kroppen, det perfekta jobbet, det glamorösa livet och den perfekta partnern gör att livet försvinner i en spiral som snurrar allt fortare. LIVET ÄR ÄNDLIGT! Det är det enda vi kan vara helt säkra på. Vi föds, för att efter ett visst antal dagar dö. Detta antal vet de flesta av oss inte på förhand, men våra dagar är räknade. De erfarenheter jag, tyvärr, har fått av livets ändlighet, har gjort mig mer ödmjuk inför det faktum att om inte jag fyller min tomma påse med något meningsfullt, så gör ingen annan det heller."Man kan ingenting ta med sig dit vi ska", men man kan leva varje dag som den vore den sista och för en dödsdömd spelar utväxten, omålade naglar eller lite muffinslull på magen ingen som helst roll!

Jag skrev en status på FB för ett tag sedan att jag är kvalificerad för att vara fotomodell; någon fixar frisyr och smink, talar om vad jag ska ha på mig och sedan gäller det att stå och se lagom ointresserad och blasé ut framför kameran. Lätt som en plätt! Och resor förstås! Men det klara jag också galant - man har ju varit ute och "rört på sig" så att säga..."Som om hon är snygg som en fotomodell!" Jodå, jag hör invändningarna! Men vet ni vad man kan göra med Photoshop?! Har ni sett bilder på osminkade och ostylade modeller någon gång?! Många är riktigt fula med taskig hy och dålig kvalitet på håret...Men deras benstruktur i ansiktet är fotogeniskt. Om jag får säga det själv är mina kindkotor inte att leka med...

Oroa sig inte, kära läsare! Jag har inga som helst ambitioner att sadla om. Jag är född i en era där man inte skulle förhäva sig och mina bästisar är Jante och Ågren (fast Ågren ligger lite pyrt till). Men om jag tillräckligt ofta bloggar om detta och lyckas få bekräftelse, så kanske jag ändrar mig...

                                       Photoshop: Sofia Wilson