tisdag 31 maj 2011

Ensam är stark?

Ensamhet är för många ett väldigt laddat och skrämmande ord. Redan som liten värdesatte jag ensamheten; kanske för att den var så sällsynt och svåråtkomlig i en familj med sex personer, våra kompisar och mammas dagbarn. Vi delade rum under en ganska lång period och jag fick mitt första egna rum när jag var runt 10 år. Vilken lycka!
Men det var inte enbart av ondo att dela rum med småsystrarna; bland annat har det lärt mig att sova i praktiskt taget alla sorters miljöer - ljud stör mig sällan när jag ska sova och väcker mig heller inte (om det inte är ljud som jag inte kan identifiera för då vaknar jag direkt) och jag har en fantastisk förmåga att koncentrera mig även i bullriga och stökiga miljöer. Många timmar på fotbollscuper har t ex förflutit med kurslitteratur och romaner.

Jag värdesätter fortfarande ensamhet - att själv få styra min tid och vad jag ska göra med den - men har insett att det finns situationer där jag inte kan hantera min faktiska ensamhet i betydelsen "singel"; situationer där panikångesten lurar och där jag måste mobilisera otroligt mycket kraft för att överhuvudtaget klara av att genomföra uppgiften. Så här års är det till exempel att uppvakta studenter - det är väldigt kämpigt och utlämnande att komma ensam på studentfester och större födelsedagsfester. Alternativet är att låta bli att gå på sådana här tillställningar, men det går ju inte att totalt isolera sig heller. Frågan är om detta någonsin kommer att kännas okej? Jag har inga problem med att vara ensam så länge jag får vara i en miljö jag själv väljer; har inga behov av att ha helger och kvällar intecknade av oro för att bli impopulär, utan trivs riktigt bra i mitt eget sällskap. Många tycker säkert detta är märkligt; helst de som känner mig och vet hur social och sällskapssjuk jag kan vara i perioder...

måndag 30 maj 2011

Lycka = en smal kropp?

Jag är så innerligt trött på alla bantningshysteriska människor! Rubriker som slår emot en från löpsedlar och tidskrifter: "Gå ner i vikt och finn lyckan!". Hur många människor kan säga att de blivit lyckligare i takt med att kilon försvunnit?
Nästan varje dag rapporteras om hur gastric bypass operationsköerna växer, det måste anställas fler kirurger så att man kan möta efterfrågan. Den enskildes ansvar verkar ha försvunnit. Jag känner personer som opererades när metoden var ny och revolutionerande. De var tvungna att bevisa, både inför sig själv och sjukvården, att de hade förmågan att på egen hand starta viktnedgångsprocessen och visa att de förstod att det låg hårt arbete och en tankeväxling för att klara av det. En av de jag känner som var med från början ångrar sig djupt i dag - hon är normalviktig, men psykiskt mår hon jättedåligt. Själv säger hon att hon har fått hjälp i form av samtal och psykiskt stöd, men att hon har tappat bort sig själv: sin identitet och självkänsla. Visst har hennes värden blivit bättre ur hälsosynpunkt, men hon säger själv att om hon vetat vad operationen skulle göra med hennes psykiska hälsa och personlighet hade hon aldrig genomgått den. Hon har aldrig behövt åka in för att "dumpas" utan har skött allting efter läkarnas ordinationer. Ändå mår hon så dåligt att hon under långa perioder är sjukskriven.
Andra jag känner och känner till har också ändrat sin personlighet i takt med kilona att rasat - från att ha varit normala och trevliga tjejer har de utvecklats till "skinny bitches" med en mycket obehaglig attityd mot andra överviktiga. En attityd som man även ofta märker hos före detta rökare... En av dem fick förutom gastric bypass och borttagande av överflödigt skinn en bröstoperation av helt kosmetiska skäl! Är det verkligen detta våra skattepengar ska användas till??? Genuint lycklig och glad åt sitt smalare jag tycks ingen av dem vara i alla fall. Glädje i form av skadeglädje och nedlåtande attityd mot sina före detta medsystrar och medbröder (?) är inte ett tecken på lycka!
Om lyckan fanns i en smal kropp skulle alla anorektiker vara superlyckliga, men tro mig! - det är de inte! Det gör så ont att se småkillar coh småtjejer kommentera sina egna och varandras kroppar efter detta sjuka ideal som översköljer oss.

Kanske denna insikt kommer med åldern? Någon nytta ska det väl vara med att bli äldre! Jag är i alla fall väldigt tacksam att jag är omgiven av vackra, mulliga och mindre mulliga, kvinnor som vågar att älska sina kroppar med alla skavanker och kärlekshandtag.
 Lyckan är allt det som finns runt om oss, som vi missar när vi räknar kalorier och strävar efter ett ouppnåeligt ideal.

torsdag 19 maj 2011

Övernaturligheter (?) i Rhenlandet

I slutet av åttiotalet var vi på bilsemester i Tyskland. Min man och jag åkte i en bil och min mamma, hennes dåvarande sambo och min yngsta syster i en annan. Det var en budgetsemester dvs camping och middag på grillen eller på stormköket. En sådan semester som känns helt okej i en viss ålder, vilket väl borde renderat mamma och hennes sambo en stor eloge som stod ut med detta enkla liv i nästan två veckor.

En dag hade vi kört runt bland bergen kring Rhen och det började gå mot kväll. Vi brukade försöka komma till en lämplig campingplats vid 16- tiden. Strax framför oss fick vi syn på en campingskylt som visade att man skulle ta av mot vänster, vilket vi alltså gjorde. Vi hade varit helt ensamma på vägen under åtminstone 45 minuter -ingen mötande och inga bilar bakom. Märkligt i ett så tätbefolkat land som Tyskland! Nåväl, vi svängde ner mot campingplatsen och efter en stund möttes vi av ett vägkrucifix och hamnade abrupt framför en stängd grind. Jag sa direkt till min man att jag inte ville stanna, för obehaget kröp i mig. Det var en bedövande stillhet, som endast stördes av en ickesynlig hund som stod och skällde så det skallade i dalen. I en sandlåda på andra sidan grinden satt en ensam flicka i fyraårsåldern. Smutsig och med otvättat tovigt hår satt hon  och lyfte  monotont en spade med sand och la sanden i en hink. Under hela tiden stirrade hon på oss med de mest märkliga, elaka ögon jag någonsin har sett. Mitt hjärta skenade av ren skräck!
I alla fall beslöt min man och mammas sambo; en stor, trygg man som definitivt inte tillhör det lättskrämda släktet, att se sig om. De öppnade den gnisslande grinden och gick sakta framåt längs en smal väg där det stod husvagnar på varje sida. Det var varmt ute, så de flesta husvagnar stod med öppna dörrar och man såg gardiner och draperier som sakta rörde sig i den stilla brisen. Utanför förtälten stod bord och stolar, en del dukade andra inte. Mamma, min syster och jag var rörande överens om att vi borde försvinna därifrån så snabbt som möjligt. Sova där var aldrig aktuellt för vår del!
Efter vad som kändes som en evighet kom männen tillbaka. Redan på långt håll kunde man se att de var skärrade. De kastade sig in på respektive förarplats och med en rivstart åkte vi därifrån. Hela campingplatsen var övergiven bortsett från det obehagliga barnet i sandlådan...Det hade sett ut som om campinggästerna bokstavligt talat gått upp i rök. Bilar stod kvar, halvt urdruckna kaffekoppar på borden, halvätna måltider på tallrikar...men inget mänskligt liv, ingen förklaring till varifrån barnet kom och detta enerverande skällande från en osynlig, av skallet att döma, stor hund. Efter några kilometers körning, fortfarande ensamma på vägen, nådde vi fram till en Nato- förläggning och efter ytterligare några minuter hamnade vi i bebyggelse och såg andra bilar och människor.

Än i dag har jag ingen förklaring till vad det var vi var med om, men jag har inga svårigheter att återskapa den panikartade skräcken som fått håret att resa sig i nacken och kallsvetten bryta ut!

Ett märkligt sammanträffande som hör ihop med detta var att min man ca 15 år senare kommer hem med en utskrift från internet som skrivits av amerikaner på semester i Tyskland och som sökte campingplats vid Rhen - en skällande hund, ett skrämmande barn i en sandlåda... Det var exakt samma upplevelse vi hade haft, återgiven av för oss totala främlingar.

fredag 13 maj 2011

Fobi - himmel och helvete

Jag har panisk rädsla för trånga utrymmen! Något jag tror hänger ihop med ett barndomsminne. Mina första år bodde jag i en gudsförgäten håla - Svalöv... Alla som inte känner till detta ställe är förlåtna! Inget ursprung man direkt skryter om ;)! Vi bodde i ett flerfamiljshus; tror nästan det var det enda flerfamiljshuset i Svalöv på den tiden - resten var "egna hem" och bondgårdar. Jag minns att det fanns en Konsumbutik, ett litet torg, en lekplats med i mitt minne en HÖG rutschkana eller "kasebana" som man säger på skånska, läkarmottagning i en doktorsvilla,säkert apotek och en sparbank. Ja, ni hör! Knappast en metropol och bara detta kan ju skapa en klaustrofobisk känsla hos den starkaste...
Händelsen som jag förknippar med min första erfarenhet av klaustrofobi måste ha inträffat när jag var sisådär 3,5 år. Jag hade en killkompis som jag lekte mycket med; med tanke på hans företagsamhet var han nog något äldre än jag var. I källaren till det hus där jag bodde bedrevs någon form av lekskola. För oss som inte tillhörde denna priviligierade skara var lekskolan fantastiskt spännande! Och de barn som fick gå där var så klart grymt avundsvärda. Inte för att jag hade vågat bli lämnad med främmande tanter på ett sådant ställe... En dag när vi var ute och lekte på lekplatsen (ja, på den tiden kunde barn vara ensamma utomhus med tillsyn från köksfönstret ;)) såg vi att källardörren in till lekskolan stod öppen! Nyfikenheten som vi hyste för den underbara värld som säkert skulle uppenbara sig för oss när vi fick en chans att på egen hand undersöka detta paradis, gjorde naturligtvis att vi med bultande hjärta och klapprande tänder (typ) smög oss ner för källartrappan. Vi kände oss som upptäcksresande! Columbus och grabbarna kunde slänga sig i väggen! Helt ensamma med en massa leksaker och stort utrymme att leka på - livet lekte! Tills vi skulle ta oss därifrån...Dörren hade stängts och ingen av oss orkade öppna den tunga källardörren på egen hand. Tala om panik! Vi vrålade och skrek, bultade på dörren, slet och drog, men den rörde sig inte ur fläcken. Plötsligt, efter en hel evighet (!) öppnades dörren och våra mammor stod utanför. Vilken lycka! Jag har ingen uppfattning om hur länge vi var instängda, men det var säkert inte många minuter, men det har satt djupa spår i mig!

Förutom klaustrofobi fullständigt avskyr jag höjder; att gå uppför en stege är väl hyfsat okej, men att gå ner är av någon anledning fruktansvärt. Jag klarar inte av att stå nära ett stup, men har inga problem att flyga. Jag skulle aldrig våga åka luftballong och för att hoppa fallskärm ska den jag kopplas ihop med första hoppet vara någon alldeles outstanding, ;).

Eiffeltornet är ju den ultimata utmaingen för en sådan som jag!
Man tvingas in i en supergammal hiss som redan innan den fyllts med turister är fruktansvärt trång. Till detta läggs en nära-döden-upplevelse när denna hiss från anno dazumal knirrande och stånkande långsamt börjar arbeta sig uppåt; meter för meter i sakta, ljudligt mak. Titta ner är inget alternativ och tittar man rakt fram börjar tankarna på hur lång livslängd bultar och skruvar, egentligen har i korrelation till hur mycket de utsatts för under åren. Hur ofta gör Kone hissar översyn? Att blunda och strunta i att tänka överhuvudtaget är inget alternativ om man är kontrollfreak. Och detta har jag kallsvettigt, med panik-, och dödsångesten bultande i hela kroppen, utsatt mig för mer än en gång!
Varför?? Bra fråga, men antagligen för att någonstans långt inne,i den förlängda hjärnbalken bakom rädslan, där förnuftet råder, vet jag att när jag väl kommit upp och får se utsikten över Paris - en av världens vackraste städer! - så är hissfärden upp värd varenda svettdroppe och hysteriska pulsslag. Varje gång jag har klivit ur hissen har jag tänkt "ALDRIG mer!", men nästa gång Eiffeltornet står till buds är jag så snabbt som möjligt i kön till hissen upp.
Det blir inte lättare, tro för all del inte det, men jag vet att jag kommer att ångra ihjäl mig varje gång jag skulle säga nej till att se Paris från ovan. Den fantastiska utsikten över denna underbara stad är värd varje uns av fobi!

söndag 8 maj 2011

Söndagstrivsel

Äntligen söndag! En dag utan måsten hos oss (att sedan måndagsångesten kan komma över en framåt kvällen är ju en annan sak!) I dag ska det inte göras många knop! Jag har tvättat en maskin lakan som nu hänger ute och torkar. Det blåser en del så det ser ut som sträckta segel emellanåt. En röjning av uterummet har också gjorts - resultat: två svarta sopsäckar så vi äntligen kan få åka till mitt nya favoritställe: återvinninscentralen! Det blev två vändor dit i veckan som gick! Julgranen kastades för övrigt i brännbart - det är det där med filvalet i början som ställer till det... Men sedan i onsdags kväll har det varit stiltje i Operation Röjning. Något annat måste man ju få ägna sig åt...

Förutom att arbeta - något jag är nödd och tvungen till eftersom jag varken lyckats få tag i någon som vill försörja mig eller vunnit på Lotto.( Hoppas fortfarande på att bli åtminstone Postkodsmiljonär, så jag kan ägna mig åt vad jag vill. VAD jag vill är ännu inte helt klarlagt, men det ska innebära betydligt mer frihet än de alternativ som står till buds än så länge) - har jag hunnit med att avsluta min keramikkurs i torsdags, varit på ungdomsgård i fredagskväll; eller rättare sagt: mina söner såg till att det blev ungdomsgård hos oss, men deras kompisar är så himla trevliga så egentligen är det en ynnest att få "hänga" med dem. Vi tittade på Twilight - man vill ju hänga med; även om man är lite efter! Redan påannonseringen om "att denna första film i Twilightsagan väckt många tonåriga flickors erotiska drömmar" borde ju ha fått mig att snabbt byta kanal. Är det detta som är tonårstjejers erotiska dröm är jag mer än lycklig att jag passerat den fasen av livet! Till min stora glädje tyckte även de tjejer som var hos oss att "Edward Cullen" var en riktigt osnygg fjant. Japp - mina söner har bra smak även när det gäller tjejer, både som kompisar och flickvänner.

Lördagen inleddes med 5 km joggning. En runda som åter igen förstördes av all pollen som mättat denna underbara vårluft. Efter en tung och motig runda så käkade jag frukost, rensade lite ogräs och sedan var det solstolen som gällde. Senare på eftermiddagen skjutsades den yngste sonen till flickvännen och jag åkte påi smyckeperty hos en god vän tillika kollega. Köpte så klart lite nytt inför sommarsäsongen :). Som den fantastiska kvinna hon är bjöd hon så klart även på en supergod kladdkaka till kaffet. Börjar förstå varför trivselvikten jobbar sig uppåt. Strunt samma! Som en annan god vän brukar säga: Njut medan du kan - man vet inte hur länge man har sig!

tisdag 3 maj 2011

Operation Garageröjning påbörjad

Yngste sonen och jag har tagit ett första steg i Operation Garageröjning. De som varit hemma hos oss vet hur fasansfullt mycket "bra-att-ha"- saker detta hus rymmer! Varje upptänklig yta har varit en potentiell lageryta. Så är det om man varit gift med en samlare...Jag har försökt tömma efterhand och det gick ganska hyfsat fram tills för ca ett år sedan när Sysav kom på den geniala idéen att bygga om återvinningsanläggningen. Under tiden som den nya moderna återvinningen byggdes, så var den gamla välkända tippen fortfarande i gång, men man fick inte dumpa elektroniska prylar och farligt avfall. Naturligtvis är det sådant "gods" som varit mest akut att bli av med under det sista året. Den nya återvinningsanläggningen öppnade i höstas med stor pompa och ståt (läste jag i Världsbladet - själv hade jag ingen aning om var denna fantastiska nyskapande och moderna anläggning fanns

Nåväl, stället lokaliserades och mod skulle inhämtas i barm och kraft i barm! Japp, här är det lååång startsträcka med vissa sysslor. Gemensamt för dessa är att det var sådant min man brukade göra. Att köra till soptippen var förstås inte högproriterat, men med en tjatig fru så skedde det i alla fall ett par gånger per år...

Och i dag hade jag alltså fått tillräckligt mycket kraft och med en hemmavarande (lycklig!) medhjälpare lastades bilen full med gamla färgpytsar, TV- apparater och DVD- apparater, ofungerande telefoner och Playstationspel från förra seklet. Lätt nervös kör jag så iväg och försöker intala mig att det inte kan vara mycket mer komplicerat än den gamla välkända återvinningen med trevlig och hjälpsam personal.
Eller hur!!!
 När vi kommer fram ställs man genast inför problem ett: Välj fiL! Denna gången var det inte så svårt eftersom vi fokuserat på två typer av avfall.
Noterat i den förlängda: blanda ALDRIG trädgårdsavfall med annat avfall - blandfil saknas!
Nästa skylt: Kör sakta fram mot bommen!
BOMMEN!?! Vem som helst släpps uppenbarligen inte in. Sonen säger lite uppmuntrande att han hoppas jag är bra på att starta i backe...ja, han håller på att övningsköra.
Lätt stressad passeras Bommen och en hel värld av containrar, skyltar, pilar, filer, p-platser (?) och bilar med släp öppnar sig. Såg inte till någon rastplats, men blir inte förvånad om det finns något ställe för medhavd matsäck! När jag kontrollerade öppettiderna tidigare idag scannade jag även av den översiktskarta som fanns på Sysav:s hemsida och visste därför att våra båda destinationer låg bredvid varandra i slutet av den snitslade banan. Ingen personal så långt ögat nådde, så vi hade möjlighet att härja ganska fritt; eller också satt de i någon underjordisk bunker och följde alla våra förehavanden på stora datorskärmar. Vi följde dock alla förhållningsregler till punkt och pricka! Inga miljösabotörer här inte! Dagens operation, från första pinal in i bilen, till sista pinal ut ur bilen på återvinningen tog oss 20 minuter. Ställtiden? Cirka ett och ett halvt år...

I morgon åker vi dit igen! Samma fil, men andra stopp. Räknas den delade julgranen som trädgårdsavfall eller brännbart gods??? Får väl bli en samvetsfråga...