När vanans makt blir vanmäktig

Så är den äntligen över! Årets mest överskattade helg! Precis så känns det efter julen 2015. Alla som har läst min blogg och som känner mig personligen vet att jag är allt annat än julhatare, men efter i år så vette tusan om jag inte sällar mig till den skaran som hukar bakom nerdragna persienner (note to myself: installera persienner före julen 2016) och sitter i soffan med myskläder och vinboxen intravenöst för att överleva.
Regnet har vräkt ner i princip hela helgen, vilket definitivt inte har bidragit till någon julstämning. Precis som förra året vid den här tiden, så har jag ont i bihålorna på vänster sida, men håller på att självkurera mig med cortisonnäsdroppar, vila (har nästan liggsår och förtvinade muskler under allt godisfett som fluffar där midjan tidigare fanns) och varma drycker för i år tänker jag inte besvära sjukvården för att få veta att jag har tandvärk. Skönt att det finns gränser för hur dum man kan bli - små saker att bli glad över!

Mindre glad blir jag över ouppfostran, otacksamhet och dåligt uppförande bland vuxna människor! Folk som tror att de med ålderns rätt har allsmäktig rätt att uttrycka sig och uppföra sig som de vill, även om det är på bekostnad av andra. Måtte man inte bli inskränkt, rasistisk, dömande och egoistiskt världsfrånvänd bara för att man blir gammal!

Eller den evige tonåringen (endast i hans egen värld, vi andra ser!), som likt en bortskämd fyraåring sitter och surar framför TV:n och vägrar delta i samtal eller spelande av sällskapsspel. Sorry, att allas intresse inte är fokuserat på materialistiska samtalsämnen! Jag tror många av oss var glada att det blev ett något mer intellektuellt stuk på samtalen än vanligt...

Sedan har vi han som alltid ursäktas med sitt handikapp och därför kommer undan med alltför mycket! Jag tycker det ska hänsyn till begränsade förståndsgåvor, men inte till ren ouppfostran eller att man inte har fått lära sig att det finns något som heter skyldigheter här i livet också. För mig är det bara oförskämt att kasta julklappar på golvet och skrika att det är fel storlek utan att ens prova, att bli tvärsur för att man blir tillsagd att vänta på sin tur när man ska ta mat från julbordet eller att bara rafsa ihop sina saker, vända ryggen till och gå ut i bilen utan ett tack eller hej då.

Jag skulle även kunna gå upp i atomer över offerkoftan som efter varje helg uppdaterar sin status om hur ONDA barnen är, som inte bryr sig. Åter igen: what comes around, goes around.

Japp! Jag är bitter, förbannad, besviken och jävligt trött på att bli tagen för given. Men jag sitter med en trumf på hand! Det irriterar mig att jag skulle behöva vänta tills jag var 53 år innan jag tog bladet ur mun, skeden ur hand och Mats ur skolan. Nu räcker det med julfiranden som jag arrangerar och aldrig kan glädjas åt, utan ständigt har ångest för och bara längtar tills de är över!
Årets bästa julklapp var nog gåsdräkten! Fortsättningsvis ska alla känslomässiga måsten och ok bara rinna av mig - vill jag inte, så behöver/måste jag inte!

Julen 2016 är redan under planering! Nope, det blir inte Thailand (personligen tycker jag Thailand är alldeles för medelsvensson), men det blir annorlunda! Jag har inte skyldigheter att ta hand om folk bara för att det är jul. Det finns andra betydligt närmare släktingar som kan få axla det ansvaret framöver! Julen 2016 ska jag gå all-in vad gäller julfirandet - från de som ska bjudas in till julstämning och julklappar. Traditioner är väl till för att brytas?

Julafton 2016 med mina närmaste och käraste. Juldagen 2016 - vad sägs om en rejäl förfest och sedan klassisk utgång? Det har jag ju alltid missat när jag suttit med min offerkofta och gråtit över att julen inte blev som förväntat.

GOD FORTSÄTTNING! Nästa inlägg är förhoppningsvis mindre gnälligt, men jag behövde vräka ur mig :-)

"Kärlek,- och vänskapslås"

Det där med att sätta fast ett hänglås på en bro som en bekräftelse på kärlek tyckte jag i förstone var lite larvigt och överdrivet. Ytterligare ett behov av att visa upp sitt fantastiska liv för omvärlden; ytterligare ett tecken på vår tids enorma behov av att synliggöras och bekräftas av andra. Men när jag stod framför hänglåsen på en av Budapests vackra broar (har så klart glömt namnet på den och orkar inte googla; tänk om jag kunde göra saker direkt i stället för att vänta drygt två månader...), så högg det till lite i hjärtat. Det finns nog en oupptäckt liten romantiker innanför mitt hårda pansarskal. Fantasin sattes i alla fall i gång och med den fantastiskt vackra omgivningen, så var det inte svårt att få till både kärlek, smärta och outsäglig sorg.

I dag var jag på lunchdejt med två goa vänner från min gamla arbetsplats. En riktig energikick. Precis vad jag behövde! Det är en otrolig befrielse att känna hur axlarna sjunker ner, musklerna slappnar av och all spänning försvinner när man inte ständigt behöver vara på sin vakt för att parera knivarna som, bildligen, när som helst kan blixtra till bakom ryggen. Det låter som om jag lider av förföljelsemani, men så illa är det inte. Och jag är heller inte det minsta paranoid, men jag känner hur jag spänner mig på jobbet för att inte behöva utsättas för allt tyckande och tänkande. I alla fall så var det skönt att för en stund kunna ha ett intellektuellt samtal om den riktiga världen, att duga som man är och att faktiskt känna att man spelar roll för någon - att det faktiskt ärligt har betydelse för någon annan hur man mår och känner sig. Tack för det Eva och Annika! Synd att det dröjer så långt mellan gångerna, men jag är så tacksam att även om det går eoner, så känns det som i går när vi ses. Precis den sortens vänskap som är värd att vänta på.

Undrar om det bara är kärlekspar som ligger bakom hänglåsen? Även vänskap kan vara värd att hänga fast vid. Jag är så otroligt tacksam för de vänner jag har - i vått och torrt; i glädje och sorg!

Dumskallarnas julafton?

Vem har stulit min energi? Normalt är jag i mitt esse så här års: pyntar, pysslar, planerar, paketerar... Några hyacinter och en amaryllis har flyttat in och adventsljusstaken är laddad, men i övrigt är intresset för den kommande högtiden nästan obefintligt. Hoppas att den stundande helgen i Stockholm råder bot på detta och får mig i euforisk julstress och julstämning ständigt nynnande i duett med Peter Jöback och de andra killarna. Jag är svag för de där manliga rösterna som sjunger Helga natt så att håren reser sig på armarna. En icke så väl förborgad hemlighet...

Julklappsinköpen är i alla fall påbörjade, saffransbiscotti och lussebullar bakade, Blossa glögg 2015 avsmakad (riktigt god lyder mitt omdöme, som gillar att den inte är så sötsliskig), julkort skrivna (det går ju fort numera. Minns första julen som sambos när vi skrev och skickade iväg 125 julkort (!). Det var på den tiden när man var populär på riktigt.) och julklänningen inköpt. Så i princip kan man ju påstå att jag är redo för dans runt granen och skinkmackan, rimverkstad och paketinslagning. Det är bara den där lilla detaljen med stämningen som liksom har kommit av sig. Och fantasin vad gäller önskelista. Vilka krav man har på sig! Alla dessa i-landsproblem man måste vältra sig i (obs! ironi).

I min energilösa värld vandrar jag runt i ett parallellt universum, avskuren från den verklighet andra tycks leva i - på gott och ont. Min hjärna är överhettad. Jag känner igen varningsklockorna, men når inte riktigt fram till att dra i nödbromsen. Högarna på skrivbordet tycks aldrig ta slut och i dag var det verkligen dumskallarnas julafton på telefon. Hur kommer det sig att telefonen alltid ska gå som varmast när man har som mest att göra? Suck...jag älskar verkligen mitt arbete...