I betraktarens öga

En av mina favoritsysselsättningar är att studera människor. I offentliga miljöer. I sociala kontexter. Överallt! Jag har sällan något emot förseningar (inom rimliga gränser...) och åker gärna lite tidigare till flygplatsen för att få idka min hobby som humanstuderare. Hmmm, något förvånande att ordet humanstuderare inte får stavningskontrollen att gå bananas - jag trodde att det var ett typiskt "hitte-på-ord" i stundens ingivelse. Eller så är det så att jag helt enkelt har lyckats koppla bort just den funktionen. Nåväl. Det är fascinerande att titta på andra resenärer; de resvana som lugnt sätter sig med en kopp kaffe, kopplar upp sig mot nätet och jobbar/surfar/läser eller vad de nu ägnar sin väntan åt. Föräldrar som har ett sjå att hålla reda på barn, packning, gosedjur och varandra... Mina favoriter är de som försöker verka vana globetrotters. De som åker på en charterresa om året och som maniskt låter händerna söka efter pass, boardingcard, plånbok och mobil medan de håller reda på sitt handbagage med närmast krampaktig rädsla för att det ska försvinna.
När slutade vi lita på varandra?
Det känns som mänskligheten har tappat sitt förtroende och sin tillit gentemot andra människor. Vi tycks välja att se alla okända som psykopatiska våldsverkare vars enda mål är att skada oss. Jag är regelbundet gäst på restauranger och i barer - en guldgruva att i någorlunda anonym miljö få möjligheten att studera andras sociala interaktioner. Folk kommer in parvis eller i mindre grupper och det är skrämmande sällan som någon tar kontakt utanför sin ursprungliga konstellation. Om man talar med någon okänd är  är det lika bra att vara beredd på att bemötas med stor skepsism och höjda ögonbryn. Vi talar helst inte med okända i det här landet om vi inte tvingas till det. I går kväll satt jag på en liten restaurang och åt fantastiska moules frites. Vid bordet bredvid (knappt fem centimer ifrån) satt en ensam kvinna, som inte förrän hon var på väg därifrån bytte några ord med oss. Min väninna hade försökt få med henne i vårt samtal, men hela hennes kroppsspråk visade på att hon kände sig väldigt obekväm. Vi talar inte med okända. På många ställen ser man, företrädesvis, ensamma män sitta vid bardisken meden öl och ibland en kvällstidning. Det är något tragiskt över dessa män, tycker jag. Inte för att de sitter ensamma med en öl, utan för att ensamheten blir så påtaglig när den enda de vågar tala med är bartendern. För vi talar ju inte med varandra längre. De naturliga mötesplatserna blir alltmer begränsade - inte bara i fysisk bemärkelse utan även psykiskt. Vi låter oss begränsas av våra rädslor för det okända. Vår rädsla för mänsklig ondska. Jag är inte naiv! Jag vet att vi lever i en våldsam värld, men tror att man faktiskt kan påverka med ett leende, några ord till en främling... Vad som skrämmer mig är att den sociala interaktionen allt oftare sker i trygg säkerhet bakom en skärm. Jag vill möta människor på riktigt. Kroppsspråk, ögon, rörelsemönster, dofter - allt detta går vi miste om när vi inte vågar SE varandra och MÖTAS.
"Stolpskottet" befann sig i samma lokal. På en annan restaurang. Vid en bardisk, ensam med en öl. Vi såg varann, men valde att nonchalera vår ömsesidiga vetskap om att vi var där. Ibland är det bättre med tystnad och låta framtiden utvisa hur det ska bli...
Det blev en konstig utveckling av texten, men så blir det ibland.

Miss Lyckad...

...hade ju varit betydligt roligare att kalla sig, än misslyckad. Ni vet, den där motsatsen till alla andra som går genom livet lyckliga och lyckade. Vi som tillhör gruppen misslyckade är oftast inte så högljudda om det. Att vara misslyckad är inte fiiint! Men hur är man då när man är just misslyckad? Vad jag vet så blev jag inte tappad som barn, så i mitt specifika fall så är känslan av att vara misslyckad personlig och självförvållad. Japp - jag tillhör den lilla klick som faktiskt har så mycket självinsikt och civilkurage så att jag inte behöver skylla mina tillkortakommanden på någon annan! I just det känner jag mig lyckad!
Vi skriver numera 2016 och jag hade egentligen tänkt skriva min årskrönika (det låter så härligt pompöst och pretentiöst osvenskt), men eftersom jag inte orkar ha min laptop i sängen så kan jag inte ladda upp bilder och vad vore en årskrönika utan bilder?!? Så därför blir det ett ickepretentiöst första inlägg om hur knäckande det är att vara misslyckad - år efter år! Jag tog ju tag i mina största problem med avlopp och uterumstak, men hantverkarna har inte dykt upp, trots att jag kontaktat dem mer än en gång... Tur att jag inte har betalat något i förskott. Det är så tröttande att trampa runt i kvicksand eller, om ni föredrar, att ta sig fram i extrem motvind - man kommer ingenstans.
Dessutom misslyckas jag år efter år med att hitta ett nytt jobb. Nu kan jag ju inte ens skylla på att mitt cv inte är uppdaterat. Det finns inga intressanta jobb att söka. Det verkar med andra ord som jag får fortsätta med mitt årliga misslyckade arbetsprojekt. Här gäller varken "sök och du ska finna" eller "finn och du ska söka" (den där sista är jag ganska nöjd med vitsmässigt).
Träningen är ett misslyckande! Jag har inte satt min fot på gymmet på hela SEX veckor!! Galet. Och jag räknar inte förlusten i uteblivna kilo eller minskat muffinsfluff runt midjan. Närå, här pratar vi om extrem energiförlust, som sprider sig som ringar på vattnet. Detta är prio ett att ta tag i. Här finns ingen annan som kan göra jobbet bättre än Miss Misslyckad!
Jag skulle kunna fortsätta rabbla upp allt jag misslyckats med, men sätter nog punkt här. Jag blir ju helt deprimerad! Joråsåatt. Jag tror minsann att Miss Misslyckad ska arbeta med att bli Miss Lyckad under 2016.
Huka er gubbar och kärringar för nu jäklars laddar jag om!