torsdag 31 december 2020
Låt 2020 sparkas ut!
måndag 28 december 2020
Tankar vid årets ände
torsdag 3 december 2020
Tuff nog att klara mig utan pk-glasögon
måndag 30 november 2020
Nu är det dags att växla upp!
fredag 20 november 2020
Farmor och Fjanten
tisdag 17 november 2020
Ljuset i tunneln är långt borta...
onsdag 11 november 2020
Längtan...
söndag 8 november 2020
Den sällsynta förmågan att använda hjärnan
Höstmörker. Pandemi. Vemod. Presidentval. Inte konstigt att man känner sig lätt deprimerad. Och inte ett dugg kan man påverka det som sker! Följa rekommendationerna är självklart. Det gör nog de flesta av oss. Men snälla! Kan vi inte bara lägga ner all skuldbeläggning av vad andra gör? Låta bli att gjuta olja på inlägg från den begåvningsreserv vi har visat oss ha i alla frågor: från pandemi till folkhälsa via psykosocial kompetens och tolkningsföreträde till sanningen. Låt bli att läsa? Nej! Det är inget som ligger för mig. Jag har behov av att följa med i nyheter via olika flöden och försöker undvika att läsa kommentatorsfälten av den enkla anledningen att jag blir så heligt förbannad och bestört över den nivå som "debatten" förs på. Det är svårt att hitta större bevis på den utarmade kunskapsnivå som bara blir värre för varje år.
Det kan sägas mycket om Trump, men man får ändå ge honom att han är trendig med sin "Trumpism". Kan faktiskt inte påminna mig om någon gång tidigare när samhället har varit så otroligt fyllt av människor med narcissiska drag, flödande egoism - är du inte med mig är du mot mig, empatilöshet, maktfullkomlighet och en total oförmåga att hantera ett nederlag. Skrämmande, pinsamt och för mig oförklarligt. Sociala medier har självklart en påverkan liksom uppfostran av barn där man fokuserar på det elitistiska. Är du inte bäst, smartast och snyggast räknas du inte. Eller ännu värre - saknar rätt att leva. Och igår kom så det för många av oss efterlängtade beskedet: Biden har fått ihop flest elektorsröster och koras som segrare. Av alla utom Trump och hans odemokratiska svans. Måtte den mannen göra verklighet av sitt hot att emigrera - varför inte till sin goda vän i Nordkorea? Om nu någon lyckas få honom att lämna Vita huset... Det är som en riktigt dålig kalkonfilm, men tyvärr på riktigt.
Som tur är går det att ändra på beteende hos sig själv. Att ändra på hela världen är ju som att vända Potemkin på en tioöring. Jag tror faktiskt att vi alla kan påverka genom att ändra på vårt eget förhållningssätt.
Gör man nya saker kommer andra tankar. Inte alltid genialiska, men i alla fall något annat.
Alla kan inte börja dagarna med att bara gå ut genom dörren och fortsätta gå, men jag tror ändå man kan göra rätt mycket för att bryta invanda mönster. Om man vill. Och om ögonen ser nya saker och fötterna går där de vanligtvis inte brukar gå – då kommer ett nytt läge automatiskt. Nytt spår. Nya tankar. Nya idéer. Det kan var en sådan enkel sak som att svänga av ett gathörn tidigare än vad man brukar. Ingen oöverstiglig uppgift, men det räcker för att lura hjärnkontoret!
Nuförtiden försöker jag medvetet avvika från mina planer och gör tvärtom emot vad jag tänkte. Mest för att retas med min egen hjärna. Och det funkar varje gång – hjärnan kan vara så enkelspårig ibland. Den blir först lite förnärmad över att man ignorerat en genomtänkt plan, men ganska snart anpassar den sig. Och så kommer en ny, otippad och kanske till och med kreativ tanke. Eller, vilket tyvärr också händer, en tanke om prokastrinering.
Det händer åtminstone så pass ofta att det är värt att upprepa utmaningen. Det bor uppenbarligen rätt mycket kraft i en bruten vana. Och det som i stunden är som den svartaste motgång kan i förlängningen visa sig vara den vändpunkt du så väl behöver. Det som gör dig livrädd gör dig också modigare än någonsin. Själv har jag med hjälp av att medvetandegöra mina tankar om detta tagit upp min kreativa ådra igen. Jag syr till mitt stackars icke ont anande barnbarn. Om han någonsin får ha på sig mina alster ligger ju utanför min beslutanderätt, men jag har riktigt roligt när jag sitter vid min symaskin och när jag ritar om mönster. Så roligt att jag har börjat plocka bland mina tyger för att sy åt mig själv också. Det ni!
fredag 30 oktober 2020
Hösthelg i uppstramande tider
torsdag 22 oktober 2020
Enough is enough!
onsdag 21 oktober 2020
Höstens vemod rullar in
onsdag 7 oktober 2020
Shame on YOU!
tisdag 22 september 2020
Kverulant - min melodiösa ko på isen!
fredag 4 september 2020
Längtan efter ett liv som inte styrs av andra
September har anlänt och jag tycker nog att det fortfarande är behagliga temperaturer. Härligt krispiga morgnar och kyliga kvällar. Jag gillar ju hösten och möjligheterna att tända ljus och mysa inomhus med en bra bok, men ogillar om det är horisontellt regn och blåst varenda dag. Med tanke på allt elände så blir jag inte ett dugg förvånad om det blir en riktig ruskhöst...
Pessimisten inom mig har tagit över. Det här med att leva utan deadline på pandemin är mentalt påfrestande tycker jag. Det där med nyttigheten att stanna upp, känna efter och eventuellt skapa nya möjligheter för framtiden är absolut inget jag lyckas med. Tyvärr! För visst hade det varit fantastiskt att plötsligt veta vad man vill bli när man blir vuxen! Och ha vägen utstakad! Det tycks ju aldrig vara så att de som lyckas med detta har några problem längs vägen. Förutom att ha både väg och mål utstakat så krävs det ett ekonomiskt oberoende. Där fallerar det direkt... Om Någon Annan hade existerat i mitt liv och säkerställt min pension och gett mig en ekonomisk säkerhet under vägen till Målet - då hade jag kanske vågat ta det där språnget rakt ut i det okända. Jag har en del kolleger som har valt att gå ner i tid, men jag är för feg. Eller om det handlar om en ekonomisk medvetenhet. Korkat egentligen för ingen av oss vet ju egentligen om man får uppleva pensionen.
Någonstans tror jag att det är en mental kollaps också att inte ha någon definierad arbetsvecka. Dagarna flyter in i varandra och det där distinkta "äntligen fredag!" infinner sig inte på samma sätt när man tillbringar arbetsdagarna på distans. Jag vet människor som väljer att gå till jobbet på fredag för att få ett avslut på arbetsveckan. Lite som när jag arbetade i skolans värld och det inte blev sommarlov utan "Den blomstertid nu kommer". Märkligt hur vi reagerar som människor beroende på vilken personlighetstyp vi är...
Snart dags att sätta punkt för denna arbetsvecka, som mestadels har varit på kontoret. Trevligt att träffa kolleger och ta del av kontorsskvallret, men samtidigt har alla blivit väldigt egoistiska under tiden vi har distansarbetat. Den kollegiala hjälpsamheten har i princip försvunnit och det är som det viktigaste är att få "arbeta" hemma - inte att se till att arbetet blir gjort. ingen ska inbilla mig att det är unikt för mitt kontor och det ska bli väldigt intressant att se hur normaliteten kommer att se ut när vi har fått ett någorlunda säkert vaccin och pandemin läggs till som ett kapitel i historieböckerna. Kommer vi att se ett nytt paradigmskifte - en ny värld som likt Fågeln Fenix uppenbarar sig ur de pandemiska ruinerna? Om detta vet vi inget. Vad jag hoppas är att det ska bli möjligt att resa för hyfsade pengar när eländet är över. Visst är det ett i-landsproblem, men personligen längtar jag. Till nya möjligheter. Till öppna gränser. Och framförallt till kontrollen över min egen kalender.
onsdag 26 augusti 2020
När man tvingas polarisera sig eller OOOPS - jag gjorde det igen
onsdag 5 augusti 2020
Familj - hopp, förtvivlan och totalt livsfarligt
måndag 29 juni 2020
När visarna slutat gå
fredag 5 juni 2020
Ologiska krumbukter i en märklig tid
onsdag 6 maj 2020
Solo Kvist spekulerar
För mig, bosatt i Skåne, känns det fortfarande overkligt. Det senaste budet är att vi ska vara i stormens öga om två veckor, men vårt epicentrum har hela tiden flyttats fram i tiden. För att slippa korkade kommentarer: jag tar covid-19 på allra högsta allvar! Tvättar händerna i tid och otid, arbetar distans varannan vecka (så har vår chef bestämt för att glesa ut på kontoret), kör i egen bil trots att det svider med parkeringsavgifterna, undviker trängsel, håller socialt avstånd när jag måste handla, motionerar endast utomhus (efter att ha varit på gymmet för ett par veckor sedan under obemannad tid och sett ett gäng killar hosta rakt ut och inte tvätta av något de använde så väljer jag aktivt bort att gå till gym - tror dessvärre att detta förekommer i väldigt hög grad på alla gym), begränsar mina sociala kontakter och skulle inte få för mig att sätta mig inomhus i en trång bar. Vad är poängen med detta? Jo; när jag är ute på mina dagliga powewalks och joggingrundor så möter jag väldigt ofta folk i riskgrupp som definitivt inte håller avstånd till någon. Går jag och handlar mat är det likadant - folk över 70 år stapplar runt, hostar rakt ut och ska förbi på de smalaste ställena. Det är för deras skull som vi alla ska hjälpa till att minska smittspridningen! Jag kan i viss mån förstå ungdomarna på gymmet - är man 16-17 år är man odödlig och kanske lite dumt våghalsig, det var åtminstone jag. Men om man är i riskgrupp ska man inte utsätta sig själv för smittorisk eller riskera att smitta någon annan genom att hosta rakt ut! Stanna för HELVETE hemma!! Jag är lika lite intresserad av att låta mina skattepengar bekosta intensivvård till denna grupp, som till de som drar på sig corona genom att hänga på trånga barer. Och snälla! Kom inte med argumentet att gamla inte intensivvårdas för att det ska sparas pengar. Jag är lika trött på det argumentet som på "vi byggde Sverige...".
Jag har nyss avslutat Stina Jackson: Ödesmark och Karin Smirnoff: Jag for ner till bror.