Personlig. Privat. Politiskt korrekt

Dags igen! Redan? Så himla intressant är det inte att läsa Humfridas funderingar så att hon behöver överösa oss med blogginlägg. Tänker du kanske...

Vad vet jag? Det är lite problematiskt att blogga och inte få feedback, utom i de fall där någon i de lättkränktas skara känner sig trampade på tårna eller uthängda. Det sista är min absoluta favorit - hur kan man känna sig uthängd när det inte står något namn? Jag måste vara fantastiskt duktig på att skildra karaktärer och karaktärsdrag... Vid ett tillfälle var det någon som sa "tänk om din chef ser det?!?" Ja, tänk om... Att skildra psykosociala arbetsmiljöproblem på en fiktiv arbetsplats är knappast brottsligt. Eller lönegrundande...
I vilket fall som helst så är det mest för min egen skull jag skriver i bloggen. Jag är min största kritiker och censurerar min text för att inte bli för privat. Gränsdragningen mellan privat och personlig är svår. Lite som att balansera på slak lina. Tror jag. Med tanke på att jag lider av svindel och dessutom skarpt ogillar att ha ett instabilt underlag under fötterna så tänker jag inte testa. (Och, jag vet, slak lina brukar vara ganska nära marken.). Jag satt och funderade i förmiddags och började tänka på alla kreativa människor jag har i mitt nätverk (ordet nätverk använder man inte så ofta numera...otidsenligt kanske; precis som öppna kontorslandskap...). Vad som är gemensam nämnare där, förutom mer eller mindre talang, är att de regelbundet sätter av tid för sitt skapande. Övning ger färdighet! Det märkte jag tydligt när jag målade åtminstone en kväll i veckan. Det märkliga är att när man väl har fått in det kreativa skapandet i sin vardag så genererar det så otroligt mycket även på andra områden. Så därför har jag bestämt mig för att jag ska försöka skriva oftare i bloggen och på så sätt kanske äntligen bli klar med manus till den roman jag har mer eller mindre klar i hjärnan. det finns liksom ett oskrivet bibliotek i slutet av en hjärnvindling. Det är väldigt svårt att hitta rätt väg in bara i den labyrint som finns bakom mitt pannben. Lite som vägen in i den delen som sitter bakom bröstbenet. Oj vilket djup det blev nu! Dags att börja trampa vatten...
Jag märker också att det fanns en annan stringens och elegans (en av fördelarna med att vara ansvarig utgivare OCH stjärnförfattare är att man kan höja sig själv till skyarna så mycket man vill) i mina tidigare texter. Orden vill inte riktigt som jag vill för tillfället. Men det är, som så mycket annat i mitt liv, bara tillfälligt. Allt kommer att bli bättre!

I dag lyssnade jag på hur man ska få bukt med de invandrartäta områdenas misstroende och hat mot samhället, vilket bland annat tar sig uttryck i bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal. Det kändes konstruktivt och innehöll en hel del handfasta tips och idéer. Jag tror på en lösning där man låter folk från området ta hand om ungdomarnas känsla av utanförskap och ilska mot samhället. Man talar samma språk (nu menar jag som i att tala med bönder på bönders vis och med de lärda på latin, för jag är medveten om att det finns mer än ett språk...) och kan relatera till de specifika förhållanden som har genererat de problem som vi de senaste åren har sett accelerera. Jag blev dock förbannad när jag hör killen säga "att min morsa skulle kunna nattvandra för de hade lyssnat på henne och hon kunde ha gett dem en smäll på huvudet om det hade behövts". DÄR har vi problemet för oss som är "samhället". Vi som är de hatade.
När jag växte upp lyssnade, åtminstone mina kompisar och jag, på vuxna som gav oss en åthutning och det spelade ingen roll vilket ursprung dessa vuxna hade. Vi gjorde som vi blev tillsagda för vi hade fått lära oss att respektera vuxna - kvinnor och män. I dag har jag vid ett flertal tillfällen fått höra "Jag behöver inte lyssna på dig. Du är inte min pappa. Du är bara en hora" när jag har haft respektlösheten att säga åt någon nysvensk skitunge. Jag gillar inte att bli kallad hora". Jag gillar inte att bli behandlad respektlöst. Och det är inte specifikt riktat mot någon särskild etnisk grupp - man kallar inte mig "hora" och man behandlar mig med respekt. PUNKT!
Utmärkt att man försöker arbeta lösningsinriktat på Fryshuset och i samlingslokaler i miljonsatsningens förorter. All lycka med att vända utvecklingen i dessa områden. Men. Det finns nästan alltid ett litet men. Se till att föräldrarna tar sitt ansvar! Bygg upp ett självförtroende hos dessa trasiga unga och lär dem innebörden av ordet respekt. Och att det kostar blod, svett och tårar att "bli något ". I media låter det som att alla med svenskklingande namn är födda med guldsked i mun. Jag kan upplysa om att det inte är fallet! Det finns otroligt mycket att arbeta med i Sverige. inte bara i de utåtagerande missförstådda miljonprojekten.

Nu är det dags att ta tag i söndagens viktiga uppgift: leda hejarklacken i innebandymatchen på hemmaplan. Utlopp för lite aggressioner i huliganismens namn!

Go with the flow

En jobbig vecka med ett rejält bakslag vad gäller det där man absolut inte kan påverka - vädret ni vet... Jag var något för ivrig och snabb att officiellt utlysa vårens ankomst förra inlägget. Ni vet det där dravlet med vintergäck, krokus och snödroppar i kombination med lite "haha åt er som bor längre norrut som måste vänta på våren". Det var inte bra gjort av mig! Snöstormen drog in och nu är det i och för sig dagsmeja, men vårblommorna ligger gömda i snön och det vette tusan om de har lust att titta fram igen. Vik hädan kung Bore! Vi har aldrig haft något kärvänligare förhållande du och jag!

Nu när jag återigen spenderar en hel del timmar i kroppsbyggartemplet så funderas det ju på ett och annat i hjärnkontoret medan musklerna så att säga sköter sig själv. Det vill säga, muskelminnet fungerar maximalt när man är på gymmet, men sedan är det någon blockering gällande träningsvärken som inte verkar lägga sig i någon liten minnesficka. Strunt i det! Under mitt idoga konditionspass i förmiddags funderade jag på hur jag mår just nu. Eller just då var det ju. Det är svårt att nua en text när man står på en trappmaskin. Jag gillar det inte, men där måste jag erkänna min begränsning - träning lyckas jag inte simultantolka med blogginlägg. Se där! Ett utvecklingsområde!

Jag kommer hela tiden från ämnet...

När jag startade året kände jag mig ovanligt uppåt. Mitt höstmörker brukar sträcka sig en bit in på det nya året. Det har varit en del nedgångar i mitt psyke, men jag har kunnat hitta förklaringar till dem och då är det lättare att hantera; lång period med virusinfektioner, ingen träning på grund av det och det i sin tur medför att jag sover sämre och får mer tid att grubbla. Men jag har hittat formeln: Go with the flow - det är bara att gilla läget och försöka avleda de allra svartaste tankarna.

Efter att i flera månader försökt avprogrammera mitt hjärta för att gå vidare i sökandet efter Mannen. så har jag resignerat. Min nyckel till hjärtat och mitt kyskhetsbälte (frågor på detta?) finns hos den bångstyrige och jag märker att han också lider av situationen när vi stöter på varandra. Väntar ut principfasen - vilka män lyckas hålla fast vid principer i all oändlighet? - och under tiden är det Go with the flow som gäller. Det är ju ändå ingen annan man som lyckas fånga mitt intresse...

Mitt renoveringsobjekt till hem. Samma sak - Go with the flow! Fast här blir det lite väl bokstavligt när regnet vräker in och magen knyter sig i rädsla för hur mycket renoveringen kommer att sluka. Även om man tillhör de extremt välbetalda så finns det ju andra hål att stoppa pengarna i...skor, klänningar, väskor, resor... Jag har så många dyra vanor så jag borde få SOCIALbidrag med tanke på hur mycket jag förgyller min omgivning. (Och för alla eventuellt politiskt korrekta människor som läser detta vill jag meddela att jag inte raljerar över socialbidragstagare! Detta bidrag är av totalt SOCIAL karaktär och mig veterligen totalt ickeexisterande).

I morse råkade en vän och jag köpa en liten semestervecka lagom efter påskveckan. Här har vi ett område där jag skulle kunna få ett litet bidrag. Som den totalt, med svenska mått mätt, översociala kvinna jag är, skapar jag så mycket glädje och gamman vart jag än beger mig i universum. Totalt osjälviskt bjuder jag på mig och min välmodulerade personlighet. Sätt in mig i ett socialt sammanhang och jag har snart tagit över. Detta är dock lite lätt raljerande (Jag har självinsikt. Det HAR jag!) för de enda gånger jag med glädje och entusiasm tar mig an det sociala samspelet är i de situationer där man verkligen blir avskydd för att man skrattar för högt, skämtar för vulgärt eller vågar avvika från den inre kretsens oskrivna regler. I dessa sammanhang gäller inte Go with the flow! För oss i den RÄTTA KRETSEN gäller helt andra spelregler.

Nu när jag läser vad jag har skrivit låter det helt förvirrat. Konstigt att det var så glasklart i mitt huvud för ett par timmar sedan... Strunt samma! Det är snart dags att börja rota bland mina få klädesplagg för att hitta något lämpligt att ta på sig inför kvällens begivenheter - middag på Möllan (jajamen - denna Go with the flow kvinna lever verkligen livet on the edge!) och sedan konsert med underbare Magnus Carlson. Och absolut INTE! Det handlar om Magnus från Wheeping Willows och ingen annan! Barbados-Mange är icke min ko på isen. Just saying...

När man fått en livscoach

När man, som jag gör just nu, sitter under takfönstret på ovanvåningen och hör vinden yla och regnet piska mot taket så är det där med vårkänslorna som bortblåst. Då hjälper inte mattorna av vintergäck och de pigga snödropparna i rabatterna. Den här sortens väder är det värsta som finns! Dels på grund av mitt risiga tak till förråd och uterum där regnet bokstavligt talat vräker in, men även på grund av besvären med klädseln. JO! Det finns dåligt väder; riktigt uruselt väder när det inte spelar någon roll vad du har på dig för kläder. På detta gavs prov i morse när regnet vräkte ner horisontellt, så det där med paraply var bara att glömma. På med den nya piffigt gröna regnkappan, som hade varit utmärkt om det inte samtidigt hade blåst halv storm. Mot dessa friska vindar står sig plusgraderna slätt, så under regnkappan var det till att stoppa in sig själv OCH en vinterjacka för att inte frysa. Med andra ord var det inte i min mest citychica outfit, som jag trotsade väder och vind för att ta mig till kontoret. Tur att jag är så hängiven mitt arbete!

Vädret kan man ju som bekant inte styra över och det kan vara bra att ha som samtalsämne, i brist på annat mer intellektuellt utbyte. Av vilket det inte direkt råder inflation i på mitt jobb. Jag har dock bestämt mig för att försöka låta bli att hetsa upp mig och leva efter mitt motto: "idioter finns det gott om och inte bara här". En fras som täcker in det mesta av mänsklig dumhet och asociala beteende. Det finns så mycket utanför både den inre och yttre kretsen, som numera existerar på min arbetsplats. Som vårljuset till exempel! Alltid lika glädjande att upptäcka att dagarna blir längre. Eller, det blir de ju inte egentligen för dygnet har ju fortfarande lika många timmar, men jag tycker det känns som om man får mer tid när ljuset återvänder. Det har väl med att energidepåerna fylls på. Jag har, till följd av den ökade energin, lyckats pallra mig till gymmet efter sex veckors ofrivillig frånvaro (på grund av en efterhängsen infektion) och därefter kompanjonskap med herr Soffpotatis, som jag numera har gjort slut med. Andra passet denna veckan och låt mig sammanfatta det så här: JAG VILL ALDRIG TRÄNA IGEN! Mina muskler skriker av trötthet och det där med att elegant skutta ur sängen på morgonen alternativt graciöst lägga sig på kvällen, är icke att tänka på. Dessbättre roar jag en och annan sadistisk kollega och även min pensionärsträningskompis tyckte att jag skulle ta i lite extra i dag med motiveringen att ont ska med ont förgås.Joråsåatt. Nog gör det ont.. Men, som den sadistiske kollegan sa "träningsvärk är en nyttig smärta". Och det är ju sant om man jämför med smärta orsakad av annat. Detta är ju självförvållat och går över. När det fungerar att lyfta armarna så ska jag smälla till den där klämkäcke sadisten. Lite medlidande skulle man väl kunna få?!

Huvudet är fullt av ostrukturerade tankar och jag kan inte förmå mina hjärnsynopser att kommunicera med fingrarna för att få till en vettig text. Kan det ha med ömmande muskler att göra det också? Det är nog lika bra att jag går och lägger mig med en god bok och försöker få en dos skönhetssömn - för att maximera utseendet - och hjärnvila så att jag orkar vara så där härligt sprudlande glädjespridande som alla andra på jobbet. Eller vänta nu lite... Jag har ju fortfarande inte lyckats få något nytt jobb! Men jag har fått råd från en självutnämnd livscoach! Först ska jag rusta upp och sälja mitt hus. Sedan ska jag använda en del av min förmögenhet till att köpa en lägenhet och en snygg mansattraherande sportbil (förstår att min präktiga Renault sänder ut helt andra signaler än de jag önskar förmedla). Med bilen som bete kommer männen med pengar att flockas kring mig och då behöver jag inte söka jobb! Så enkelt livet är egentligen!

Nästa inlägg hoppas jag innerligen kommer kännas mer substantiellt, strukturellt och intellektuellt - inte enbart dagsaktuellt...

En omodigs brist på lycka

Söndag och en trötthet som inte är av denna värld. Det har varit intensivt på jobbet förra veckan, men det har varvats med roligheter och härliga sociala möten i olika konstellationer, som har gett massor av positiv energi, så jag kan egentligen inte förstå varför just denna söndag känns så extremt tung. Alla mina goda intentioner om att äntligen komma iväg och träna efter mina veckor av ofrivillig träningslöshet har kommit på skam. Lite plockande, renbäddning, inramning av en tavla och två maskiner tvätt är vad jag har mäktat med idag. Jag ångrar att jag gjorde slut med Luther och Ågren! Dessa rejäla karlar som fick mitt liv att fungera och mitt hem att vara oklanderligt. Nä, det sista var en mycket stor överdrift - oklanderlighet har aldrig varit min starka sida; inte ens något jag har eftersträvat. Och det kan man ju i dagsläget tycka är lite synd... När man ser hur det ser ut i hemmet, menar jag... 

Lycka. Ännu ett sådant där abstrakt ord som folk kastar ur sig i tid och otid. Det är lika urholkat och överanvänt som "perfekt". Är jag lycklig? När känner jag mig glad? Ibland känns det som om jag aldrig kommer att känna den där barnsliga lyckan och glädjen som får det att bubbla i magen och spritta i hela kroppen. Och det är av ren och skär rädsla! Någon enstaka liten sekund kan jag tillåta mig att känna lycka. Att känna glädje. Men det får inte vara en pågående känsla - en känsla som varar över en längre tid. Och det beror på att jag är så övertygad om att det kommer att hända något som slår undan benen och skickar ner mig i det svarat hålet igen. Bättre att bara sticka upp huvudet i lyckoruset någon liten nanosekund för att man kan. På så sätt tar man ju kommando över fenomenet och behöver inte riskera att det dåliga/sorgliga inträffar. Tror jag var en ödesgudinna (norna?) i gudasagorna.

Jag låter ju nästan som om jag var på gränsen till galenskap! Men om man har insikt i sin sjukdomsbild har jag hört, från säker källa i branschen, att man inte riskerar tvångströja och inlåsning på stängd psykiatrisk avdelning. Vad jag menar är egentligen att det inte är så jäkla lätt att vara lycklig och glad. Det krävs en hel del mod också. Mod att stå emot alla pessimister och domedagsprofeter. Och märk väl: jag anser mig varken vara pessimist eller överdrivet svartmålande. Låt mig ta ett exempel. I fredag när jag skulle ta mig till mitt kontor utnyttjade jag kollektivtrafiken. Definitivt inte av några miljöskäl eller annat politiskt korrekt skäl, utan för att jag skulle dricka vin efter jobbet. After work med andra ord. Kliver av bussen och flera människor går rakt på mig! Jag gick så långt åt höger jag kunde utan att gå ute i gatan och försökte parera för pöbeln som kom emot mig, men det var som om jag varit osynlig. Känslan av att vara en ickeperson förstärktes när jag kommit fram till jobbet och skulle gå ner och dricka en kopp kaffe. Då möter jag arbetsplatsens mest negativa, i sina egna ögon otroligt charmig...; medarbetare - jag säger god morgon - han bevärdigar mig inte ens med en blick. Jag vet att detta är hans förhållningssätt: man behöver bara vara trevlig mot sin chef, vaktmästarna och sin löneadministratör (hans egna ord). Han är i mina ögon en dryg ouppfostrad i***t, som jag normalt sett försöker undvika att ha något att göra med. Senare på morgonen dyker kontorets andra "glädjespridare" upp och visar öppet sitt förakt och ogillande. Att vara på en arbetsplats där det tycks vara gängse umgängesform att trycka ner kolleger och utöva, med mer eller mindre lyckat resultat, härskarteknik under möten och i personalrummet är i längden förödande för den psykosociala arbetsmiljön. Det går rasande fort att skapa dålig stämning, vilket i förlängningen leder till splittringar och sämre arbetsmoral. Hos alla! Märk väl att det även de som ingår i den inre kretsen; de informella cheferna (småpåvarna, som jag gillar att kalla dem) även de presterar sämre; de har ju fullt upp att hålla reda på alla andra, tala om hur mycket de själva har att göra, vara "sönderstressade" och sprida osanningar för att jobba upp sin egen popularitet i "gruppen".

Jag måste verkligen jobba upp min modbank. Inte bara för att våga vara lycklig och glad utan också för att ta tag i alla mina yttre problem. Det har lagts alldeles för många timmar i navelskådandets introverta ensamhet. Jag vet att jag har en extrem självinsikt. I den vetskapen ingår en styrka som jag måste ta mod till att använda mig av. Att ta plats har aldrig varit ett problem för min del. Ärligt talat har det heller inte varit mitt problem att andra sett det som ett problem. Det problemet äger mina belackare. Och med tanke på att dessa är några stycken - att känna sin fiende ingår i Grundkurs 1 A - så har de ju sällskap av varandra och åtminstone ett intressant ämne att avhandla när de möts i skvallerrummet.

Nog om detta! Tror jag ska åka iväg och köpa mig lite lycka. En fastlagsbulle och en stor påse godis måste väl kunna förgylla även en omodigs lyckopåse en regnig söndag.

Sannolikheten att någon någonsin kommer att ge mig en pizza och säga att jag är söt får jag troligen ha som ett uppfyllelsemål i fantasins lyckliga värld.

 

Wow vad jag är snygg! Och duger precis som jag är!

Precis när vårkänslorna började spritta i kroppen slog han till, den där kung Bore. Snön vräkte ner (med skånska mått mätt var det ett relativt lugnt snöfall) och nu har det legat ett vitt täcke över de skånska åkrarna. och visst är det vackert. Men ändå något onödigt när man har börjat drömma om snödroppar, vintergäck och solstunder mot en uppvärmd södervägg. Just nu strålar det en härlig vårsol från en blå himmel och det känns som det är lite dagsmeja. Härligt!

Nu närmar sig ännu en sådan där amerikansk fjanthelg. Alla Hjärtans dag. Varför behövs det en speciell dag för att visa kärlek?! Borde man inte göra det varje dag? Eller minns jag så fel...det är ju ändå ganska många år som jag har levt relationsfritt singelliv i sus och dus... Personligen tycker jag att det är en riktigt larvig tradition som bara är ytterligare en kommersiell bluff. Notera att detta har jag alltid tyckt, så det är inte någon bitter singelstatus, vilket säkert någon läsare kan få för sig.

En effekt av dessa dagar som jag har svårt att ta till mig och associera till är att det sätter i gång tankeverksamheten. För tillfället funderar jag mycket över vad som är ett perfekt liv. Det tycks vara det som alla eftersträvar. Ett perfekt liv. Är det bara jag som tycker det känns både trist och allt för standardiserat? Ta till exempel de sociala medier som står till buds: inredningsbloggar och instagramkonton gällande inredningstips ser nästan identiska ut: sterilt, vitt, grått och svart gärna med en liiten twist av vintage (man vill ju vara unik...); gravida visar upp sina graviditetsmagar med rosa eller babyblå filter och tror att de är helt unika i sina filtrerade uppdateringar (gäsp!) och när barnet är fött så ska det läggas ut arrangerade bilder i parti och minut - bilder som läggs ut med filter för att allting ska se så där härligt naturligt och ickearrangerat ut (gäsp!). Stackars barn som inte kommer att ha en aning om hur det egentligen såg ut. Du duger bara genom filter.
Just det där att duga genom filter tror jag kommer att bli en belastning för dem som vuxen. Jag ser min egen skeva uppfattning om mitt utseende. Hela mitt liv har jag gått runt och tänkt på mig som ful. Ful var det epitet jag fick i grundskolan och det har följt med mig genom åren. Naturligtvis har det väl funnits någon enstaka kille som sett genom det fula yttre och fokuserat på min enorma charm, klokskap och ödmjuka vänlighet ;-), men kontentan av mitt utseende har handlat om att jag är ful. Tills för ett par år sedan när jag genom upprepade mantran framför spegeln faktiskt insåg en sak. Jag är snygg! Ibland till och med riktigt supersnygg - till och med utan filter! Det hörni! Det är en livsresa och något jag önskar att jag hade vetat när jag var tonåring.
"En dag kommer den fula ankungen, som du tror att du är, att stiga ur askan likt fågel Fenix och se ut som en fantastiskt svan och du kommer att duga precis som du är!"
Varför är det en skam att vara ful? Vem bestämmer vad som är fult? Den bångstyrige mannen i mitt liv (han som fortfarande inte begriper sitt eget bästa...) talade om för mig att jag är för snygg för att jämföra mig med dem som är fulare än jag. Intressant iakttagelse - först blev jag självklart irriterad (annars hade det liksom inte varit jag) - som faktiskt har hjälpt mig i min process att "stå här och vara nöjd och snygg och duga precis som jag är".
En perfekt kropp (statusuppdateringar så fort man motionerar är ett måste) och ett snyggt ansikte (filter om man måste) sidan om en partner som är lika perfekt. Ett materiellt liv med intressanta spännande resmål - så klart unika(!) till Thailand, Vietnam eller någon annan "vit" fläck på kartan. En sandstrand är en sandstrand en pool är en pool - ser man inte mer på sina FANTASTISKA UNIKA RESMÅL så blir åtminstone inte jag imponerad. Om någon nu undrar...
Är ett perfekt liv mätbart i ekonomiska termer? Självklart inte! Jag har vänner som inte har råd att skilja sig från sin ekonomiskt starkare man för att de inte kan upprätthålla sin status efter en skilsmässa. I stället stannar man kvar i ett dåligt förhållande, att visa att man misslyckats med sitt perfekta liv är så förödmjukande att man hellre säljer sin själ. Jag skulle vilja kalla det prostitution - en prostitution rakt in i lyxfällan. Inte den på TV, utan den materiella konstruerade lyxfälla som dagens perfekta liv tycks innehålla. Den filtrerade fasad som visas upp på sociala medier. Den vi vill vara i brist på självförtroende och rädsla för vad andra ska tycka. Rädslan att visa oss nakna och avskalade i en perfekt värld.

Själv ska jag ta mitt snygga ansikte och mitt välmodulerade fodral och förbereda för en stunds umgänge med mina hjärtan, som jag bär med mig alla dagar - inte bara den 14 februari. Ha en fortsatt skön söndag och glöm inte bort att ta en stund framför spegeln, titta dig djupt in i ögonen och konstatera: "WOW! Här står jag och duger i all min snygghet!"

Kultur - när det berör på djupet

Vilken fantastisk film! Miljöer, skådespelarnas prestationer och tolkningar, samspelet - en riktig toppfilm, som naturligtvis fick mig att gråta. Inte bara mig - det hördes snyftningar lite varstans i biomörkret. Femårige Saroo, en äventyrslysten liten kille som ser upp till sin storebror med den beundran som bara kan finnas hos ett barn, kommer "vilse" och hamnar efter flera dygns ensamhet på ett tomt tåg i Calcutta. Via olika vägar hamnar han så småningom som adoptivson hos ett kärleksfullt par i Australien. Genom olika minnesfragment hos honom blir det till slut en besatthet att hitta tillbaka till sina rötter i Indien. En besatthet som kostar honom relationer, jobb och nästan förstånd. Hur hittar man en nål i en höstack? Minnet av en vattentank, vägen hem, namnet på en ickeexisterande by. En ort inom en radie av 160 mil från Calcutta... En väldigt vacker film som verkligen berörde mig på djupet, men idag känner jag en något fadd eftersmak. Historien är baserad på en verklig händelse och på slutet har man klippt in de verkliga personerna. Missförstå mig rätt - Dev Patel är enormt bra i huvudrollen och hans yngre jag är söt och charmig som få - men det sticker till när man ser den riktige Saroo. Han är inte alls lika vacker (svårt i och för sig) som Dev Patel och som barn var han inte speciellt söt. Verklighetens Saroo påminde mer om skådespelaren som spelade hans adoptivbror Mantosh. Det är här någonstans jag blir lite konfunderad. Är vi så präglade av att vår världsbild ska vara vacker att vi inte kan knyta an till en film som LION om skådespelarna är alldagliga? En fundering som gnager lite inom mig.

Just nu läser jag Geir Gulliksen: Berättelse om ett äktenskap. Vilken läsupplevelse! Det är så smärtsamt och vackert, så jag orkar inte läsa mer än ett par kapitel i taget. Nyttigt för en stressare som undertecknad! Vill man läsa och lära något om relationer är detta nästan ett måste. Jag tycker det känns som om han skriver rakt in i mitt hjärta - den där gråstenen som trots allt lyckas pumpa runt blodet i mitt känslokalla inre. En känslokyla som jag använder som skydd för att såras. För att lämnas. Det handlar inte om någon bitterhet utan helt och hållet om att försvara mitt inre och mina känslor. Jag tillät en man att riva ner mina välbyggda murar och jag lät honom få makt över mina känslor. Det var rysligt naivt och dumt av mig. Med facit i hand borde jag ha förstått. Det är sådana här subtila tecken som gör Berättelse om ett äktenskap så fantastisk. När det oundvikliga blir uppenbart och förklaringarna blir självuppfyllande. För att det gör så fruktansvärt ont att älska. När man känner sig som en antites. Känslan att vara den älskande som plötsligt kommer till insikt om att den man älskar älskar någon annan mer än dig. Att bli bortvald gör lika ont i dag som när man stod kvar ensam när det skulle väljas lag i idrotten. Om detta handlar livet. Och det är så fasansfullt vackert beskrivet av Geir Gulliksen.

Sex är enkelt. Ett förhållande något helt annat...

 

Vad det kan provocera att vara singel! Om jag hade fått en hundralapp varje gång jag har hört "du borde skaffa dig en rejäl karl" eller "du borde skaffa dig ett ligg" eller "du är så jävla bitter - skaffa dig en karl!" då hade jag med största sannolikhet varit miljonär. Låt mig klargöra en sak en gång för alla: att dra hem en karl från krogen för att ha sex är en enkel match! Majoriteten av män tänker med det dom har mellan benen och blir smickrade av att bli uppmärksammade av en (för att citera en av alla etiketter som finns på mig)"snygg empatilös rikemanskäring". Problemet är väl snarare att jag inte nöjer mig med vad som helst! Det krävs betydligt mer än en snopp för att jag ska bli intresserad och beredd att ge upp min självständighet. Jag har inga problem med att vara ensam - jag klarar mig alldeles utmärkt och, ärligt talat, så är det männen som har störst problem med att hantera min självständighet, mitt sjävförtroende och min integritet. För detta krävs det en riktig man! Men det är jäkligt tröttsamt att det finns så många bittra gamla gubbar i min ålder. Svenska hillbillies som är så patetiska i sin världsbild så att man blir rädd! Och om det är detta som finns på smörgåsbordet för oss singelkvinnor...ja, då förstår jag varför så många av mina väninnor, inklusive jag själv, är singlar! Vi har krav och tar inte vilken man som helst. Det är ju inte konstigt att det är män som är yngre som känns mest attraktiva - framförallt de män som dessutom vågar bryta normer...

För min personliga del skulle jag aldrig ge upp min självständighet för en karls skull. En man som tycker det är osexigt att vara tillsammans med en ekonomiskt oberoende, självständig och självsäker kvinna med mod att stå upp för sig själv och sina värderingar är inte ens värd en sidoblick från mig. Mina vänner brukar säga att jag inte noterar alla män som tittar på mig med intresse när vi är ute. Kanske inte..kanske gör jag det, men avfärdar dem som losers. Vågar de inte ens komma fram och prata med mig så är det inte mycket till män!



 

 



 

 

Men det är klart att även jag, som många gånger stolt och rakryggat har bekräftat att jag inte har några som helst problem att bli kallad bitch, kan ta åt mig av kommentarer. Även bitchar har känslor! Även bitchar är (hör och häpna!) människor! 

Jag har, som en del av er vet - för andra kan det kanske komma som en överraskning, varit på andra sidan tapeten. Det var en långdragen utmattningsdepression som tog fem år av mitt liv. Fem års helvete, men ändå skulle jag inte vilja vara utan dessa år för jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och hur jag reagerar; fysiskt och psykiskt. En av de mest plågsamma symptomen var att jag utvecklade ett anorektiskt beteende som sitter i fortfarande. Kommentarer om min vikt är bland det mest sårande jag vet och då spelar det ingen roll om det handlar om att jag har "sååå snygg och smal figur" eller ett skämtsamt "du är tillräckligt fet så du bör inte äta mer tårta". Jag hör bara att det är något med min vikt och direkt sätter tvångstankarna in. Senast handlade det om en förflugen skämtsamhet om att jag var fet, vilket jag förnuftsmässigt VET att jag inte är, och genast slår det slint. Varje liten smula som passerar min blick vägs på guldvåg och oftast väljer jag bort att äta; dels för att jag oftast saknar hungerskänslor, men även för att jag ser mat som fettbildande kolosser som kommer att göra mig ännu fetare. Säkert svårt att förstå om man inte varit i "störd-kroppsuppfattningsträsket" själv. Men liksom det här med att vara singel skapar så många upprörda känslor så är det uppenbarligen så att smala (trots min skeva kroppsuppfattning så vet jag förnuftsmässigt att jag tillhör denna kategori) människor är allmänt villebråd och okej att skoja med gällande vikt. För ärligt talat: hur många av er går fram till en tjock/fet människa och säger: "ta inte en bit tårta till för du är tillräckligt fet"?! Troligen inte så många av er...