onsdag 30 september 2015

Att sälja sin själ


Jag konstaterar åter att jag troligen inte är född till att arbeta! Det känns så meningslöst att gå till jobbet, utföra ganska standardiserade arbetsuppgifter, småprata ytligheter i personalrummet och när man kommer hem är man totalt dränerad på energi och orkar inte ta tag i det som egentligen får livet att kännas ganska behagligt. En god vän till mig, som arbetar för att ha råd att ägna sig åt det han egentligen brinner för, sa åt mig att jag måste koppla bort omgivningen - inte bry mig helt enkelt. Det är så han klarar av att tillbringa åtta timmar på jobbet. Inte bry sig... Det är så lätt att säga, men svårt att leva efter. Min arbetsplats är som jag tidigare har beskrivit kvinnodominerad och tyvärr är det mycket avundsjuka och tyckande (bakom ryggen så klart!!!). Vissa av oss förväntas redovisa när vi är borta, varför vi är lediga och vart vi befinner oss på vår ledighet. Mitt svar: mind your own business! Just nu är jag riktigt bitter och trött på att jag inte får tummarna loss att söka nytt jobb. Den där aktiva genen saknas hos mig helt enkelt! Kan vara genetiskt. Min pappa trodde att han skulle vara omgift vid 50 och blev uppriktigt förvånad när vi frågade om han trodde att hon skulle komma och knacka på hans dörr.
Underbart höstväder utanför fönstren, men jag sitter inne och orkar inte ens gå ut i köket och fixa lite mat. Utarbetad är jag inte, men kanske jag håller på att utarma min själ? Säljer mig till Djävulen för ett mycket, mycket högt pris...
Budapest i helgen. Sedan ska jag ta tag i mitt liv? Det SKA jag!!

tisdag 22 september 2015

Xenofobi - rädsla för det okända

Det är otroligt vad folk lägger ut galenskaper på social medier. Finns det ingen källkritisk förmåga överhuvudtaget? Eller åtminstone något litet uns av vett och sans? Texter och bilder tagna ur sitt sammanhang och sedan redigerade i en helt annan kontext av främlingsfientliga makter som döljer sin agenda bakom "rumsrena"(?) tidningar och liknande. Är folk helt förblindade av egoism och idioti? Eller finns det verkligen så många smygrasister bland oss? Skrämmande!

Jag var i Tyskland i lördags och hade väntat mig en hel del syrier i färjeläget i Puttgarden även om rederierna har tillfälligt stopp för tåg och gående ombordstigande passagerare. Inte en enda flykting syntes till. De enda tecknen på att vi befinner oss i en, för vår tid, extrem situation gällande flyktingar  var att det syntes många tullpoliser vid gränsövergångarna, som kontrollerade fordon och passagerare. Lugnt och stilla. Flyktingströmmen från det krigshärjade Syrien förvånar mig inte och självklart ska vi erbjuda dem en fristad och ordentlig integration gällande kultur, språk och framförallt se till att de får arbete och en meningsfull tillvaro! I mitt tycke vore det på sin plats att svenska staten skickade flygplan för att ta hit kvinnor och barn, som tyvärr blir kvar i stridsområdena och i flyktinglägren. Något jag tror beror på den djupt inrotade skyddsinstinkten som vi kvinnor har gentemot våra barn. Män har, och nu är jag medveten om att jag är väldigt generaliserande (precis som Lukas Modysson var i sin förra film), en mer utpräglad instinkt att rädda sig själv först och främst. Dessutom ska vi inte glömma att männen är de som tas ut i strid...
På bussen hade jag förmånen (nåja) att lyssna till tre äldre kvinnor, runt 70-80 år, som var helt övertygade att "de där muslimerna" kommit hit för att starta inbördeskrig mot svenskarna. En av kvinnorna berättade med inlevelse om sin libanesiske granne, som minsann hade både det ena och det andra att säga om "de där muslimerna", som trots att han var utlänning var nästan som oss. Åtminstone var han kristen. Vilket, kan jag upplysa om, en hel del av syrierna också är. Tanterna gick på i ullatrumporna om hur farliga dessa syrier är, inte minst för att de kommer att tvinga oss att bära chador och det vet ju alla att de är kvinnohatare "de där muslimerna". Den mest upphetsade av tanterna skrek, nästan i extas, att de brukar vara ute och våldta också!! You wish, tänkte jag. Även om jag vet att det är politiskt inkorrekt och ett hån mot feminismen.

Fördomar i kombination med rädsla, oförståelse och, i vissa fall, ren och skär dumhet är farligare än att det kommer människor på flykt från krig av en grymhet som vi inte kan föreställa oss.

fredag 18 september 2015

"Vikt"problem eller när man lyssnar på idioti


Ibland tar orken bara slut. Jag upphör aldrig att förvånas över människors inskränkthet och ren dumhet. Alla dessa som väljer att bli kränkta och förolämpade av småsaker i stället för att åtminstone försöka se det humoristiska i situationen. Skulle jag välja att känna mig förolämpad varje gång jag får gliringar, kommentarer och förintande blickar så hade mitt liv varit väldigt trist och tråkigt...
Men vissa saker är svårt att rycka på axlarna åt. Till och med för mig, som i grunden lever efter det gamla kinesiska ordspråket: "det är bättre att folk är tysta och låter mig tro att de är dumma i huvudet än att de öppnar mun och bevisar det...". För drygt femton är sedan var jag långtidssjukskriven för utmattningsdepression och ett av mina många symptom var att jag tappade hungerkänslorna, vilket
ledde till att jag rasade i vikt - 53 kg och 173 cm var ingen bra kombination. Jag såg ut som ett vandrande skelett med skinn. Alla foton från den tiden har jag kastat för jag vill inte bli påmind om
det. Däremot kan jag inte styra över hur jag reagerar när någon kommenterar min vikt. Varje dag måste jag träffa en människa som under sommaren har bantat ner sig flera storlekar och hon måste,
nästan tvångsmässigt, granska min figur uppifrån och ner samtidigt som hon mer än nöjd stryker sina händer över sin egen kropp med en tydlig markering om att hon väger mindre än vad jag gör. Märk väl att jag ALDRIG pratar om min vikt eller kommenterar någon annans. Så privat behöver man inte  vara på jobbet anser jag. Jag vet att hon inte är värd att jag bryr mig om detta naiva beteende, men undermedvetet märker jag hur det ligger och gnager att jag kanske borde träna mer (än de tre, fyra gånger jag gymmar i veckan) och kanske borde köra mer kondition än styrka för muskler väger ju mer än fett. Vad jag önskar att det dök upp en möjlighet att satsa på något annat i livet än det avundsamma och inskränkta liv jag måste utstå varje vardag...

Nu är det i alla fall fredag och jag struntar i gymmet eftersom jag var där i går! I morgon är det shoppingresa till Heiligenhafen och Burg. Vinförrådet behöver fyllas på inför höstmörkret 😊.
Följande tre veckor är det bara arbete fyra dagar per vecka. Ska bli så skönt. Stockholm nästa helg och helgen därefter väntar Budapest. Som synes har jag prickat in de ställen som är knutpunkter för flyktingströmmarna från Syrien och Nordafrika. Spännande att se om vi kommer tillbaka från Tyskland....

För övrigt anmäler jag mitt intresse för detta arbete:


torsdag 10 september 2015

Begravning och en promenad längs Memory Lane

Min vän på hospis fick som hon ville. Efter drygt en vecka somnade hon in, lugnt och fridfullt. I dag var det begravning. En vacker septemberdag i Lunds vackraste kyrka - Allhelgonakyrkan. Begravningen, och minnesstunden därefter, var med största sannolikhet regisserad av henne själv. Hennes uttryckliga önskan var att det inte skulle köpas några blommor, då ett av hennes många livsmotto var att blommor ska man ge och få när man lever och kan njuta av dem. Jag känner mig ganska övertygad om att Cancerfonden, som hon hellre ville att vi skulle sponsra än blomsterbutikerna, har fått in en ansenlig summa. Musiken var den klassiska på begravninger: Amasing Grace, Blott en dag ett ögonblick i sänder och Härlig är jorden. Om man, som jag tyvärr, har deltagit på en massa begravningar, så vet man hur lite som behövs för att ryggsäcken ska börja skava på axlarna. Det dör som händer när musik som spelats på andras begravningar dyker upp igen. De där känslorna som tycks lagras i kroppens muskulatur och som nästan hamnar i någon form av panisk desperation när minnena slår till. De där känslorna som gör att, åtminstone jag, i desperation stänger av radion när Ave Maria, Koppsången, Ängeln i rummet med flera spelas. Den där listan med musik som nästan känns outhärdlig att stå ut med på grund sv sorgliga minnen blir bara längre och längre. Samtidigt som begravningarnas antal ökar i direkt korrelation till ens egen ökande ålder.
Minnesstunden efteråt var i Stora salen på Grand Hotel. En verklig promenad längs Memory Lane. Så enormt roligt vi hade när vi jobbade där! Vilket underbart gäng med fantastiska människor. En tid när jag med nöje gick till arbetet; vardag som helg och många gånger jobbade 15-20 timmar på ett dygn. Det är inte ofta jag tillåter mig att vara nostalgisk eftersom jag hellre lever i nuet än fastnar i det förgångna, men att åter få uppleva det arbetsklimatet och återfå arbetsglädjen med kolleger av båda könen (okej det är inte politiskt korrekt att bara tala om två kön, men det struntar jag i!!). Kolleger som vågar slappna av och skratta på jobbet, bjuda på sig själv och inte har så otroligt mycket synpunkter på allt och alla. Den känslan - den unika Grandsammanhållningen - saknar jag fortfarande. En hel del av de gamla kollegerna var på plats och det var som om vi setts i går även om det i några fall runnit många kubikmeter vatten under broarna (det gör det på 15-20 år) sedan senaste gången. Personligen kändes det skönt att känna att jag äntligen har försonats med min gamle chef. Den ilska och avsky jag har känt för honom var plötsligt borta. Vi kunde till och med prata civiliserat med varandra och skratta ihop. Livet är för kort för hat och långsinthet.
Min vän njöt nog av hur det sorlades och skrattades under kristallkronorna på Grand. Ett ställe som hon älskade (och säkert vid vissa tillfällen heligt avskydde - precis som alla vi andra Grandioter). Ett ställe där vi haft så roligt under så många år! Hon hade bett sin dotter att spela en låt för oss: Lasse Berghagen med Sträck ut din hand. En mer passande låt för henne är svår att hitta. Sträckte man ut sin hand var hon alltid där och tog emot den. Allas våra händer - i glädje och i sorg. Det var hon som höll ordning på oss, våra födelsedagar, såg till att vi träffades och informerade om viktiga händelser i vår utspridda skara. Hon fattas oss!

Vila i frid Anne-Marie ❤️ och krama om alla de andra från vårt gäng som finns hos dig nu: Anders, Ola, Tinny och Frank. Vi har många att skåla för när vi tar vår sommar- respektive julpilsner....

fredag 4 september 2015

Kärlek? Eller bara lek...

Ju äldre jag blir desto mer kan jag fascineras över hur vissa människor återfaller i fjortisbeteenden. (Det stämmer i och för sig att min blogg kallats för fjortisblogg, men det tar jag med en stor nypa salt eftersom jag är ofrivilligt bekant med upphovet till detta sågningsförsök).
Ta det här med hur man hanterar en kärleksrelation på arbetet till exempel... Ponera att kvinnan är gift och mannen singel. Redan här kan man se en viss diskrepans mellan parterna och hur de kommer att värderas och bedömas. En kvinna som trots att hon är gift, strular med en annan man, har inte så högt anseende. En gift kvinna som strular med en annan man på arbetet och som dessutom tycks njuta av att äntligen få lite uppmärksamhet, får ett ännu sämre anseende. Mannen har ju inte gjort något fel. Han är lös och ledig och kan likt en avelshingst belägra alla till buds stående kvinnor. Om han vill! Och om dessa kvinnor vill... (Kan inom parentes nämna: tack, men NEJ tack!!). Någon som helst svartsjuka eller avundsjuka existerar inte från denna skrivande kvinna. Jag är tillräckligt gammal för att veta vad jag vill ha och, inte minst, vad jag inte vill ha. Det är spännande att se hur kvinnor tacklar ålder. Att bli gammal är för vissa förfärligt. Själv tycker jag alternativet är sämre. Åtminstone så länge jag får vara frisk. Ålderskrisen initieras nog för de flesta kvinnor vid 40 årsåldern och eskalerar tio år senare. Det bantas friskt och köps nya kläder för att påvisa att man inte har medelålderskris utan fortfarande hänger med. Fortfarande tillhör 25-åringarna och genom att lyckas få en kärlekskrans karl på metreven så påvisar man sin tes om att man är fortsatt oemotståndlig och otroligt ungdomlig. En arbetsgrupp påverkas negativt av en smusslande kärleksrelation mellan två personer. Oavsett vad man har för moraliska synpunkter. För min del får de "ligga runt" med vem de vill, men låt det inte gå ut över jobbet! Och framförallt: idiotförklara inte kollegerna. Man märker ett avvikande beteende... En person som plötsligt börjar äta lunch på stan tillsammans med en manlig kollega när man aldrig gjort det tidigare. En person som förut talat nedsättande om korta klänningar och kjolar som börjar klä sig i just detta väcker uppmärksamhet. Att plötsligt vara så enormt fixerad av att vara med i sociala sammanhang när man tidigare fnyst föraktfullt åt after works och personalfester - just det...väcker uppmärksamhet! Ska man ha en affär med en kollega ska det skötas snyggt och utanför jobbet. Inte fnittrandes och fnissandes i spring på den andras kontor dagarna i ända. Och nä, sorry!, det hjälper inte att tala om att man ligger i skilsmässa. Skadan är redan skedd. Stämpeln som patetisk fjortis sitter som en tatuering i pannan. Den kan inte tas bort med laserkirurgi. Och det är väl allmänt känt att de flesta förhållanden som uppstått när den ena parten ska separera inte brukar bli så långvariga. En illa skött skilsmässa. En fjortisstämpel på jobbet. En framtid som deperat kärlekstörstande i en tvåa i periferin av en stad. Sorgligt, men sant. Var det värt det?

tisdag 1 september 2015

Förnedrings-TV

September. Höst. Nystart på TV-fronten. Jag tittar mindre och mindre på TV - dels för att väldigt få program intresserar mig och dels för att det stjäl så mycket tid. Inte för att jag kan påstå att jag får så mycket vettigt gjort under tiden jag låter bli att titta på TV, men det känns ändå skönt att inte vara slav under den flimrande rutan.
I dag hade jag planerat att köra ett pass på gymmet, men när jag kom hem så var jag totalt slut och bestämde mig för att inta soffläge. Körde en maskin tvätt och fixade lite te sedan tog orken definitivt slut. Jag fastnade i det nya dejtingprogrammet "Tro, hopp och kärlek" - ett dejtingprogram för präster. Passar ju mig bra som ännu inte helt lämnat planerna på nunnekloster. Och Mark Levengood som programledare är ju aldrig fel! Jämlikt så klart; två kvinnliga präster och två manliga. Lite väl mycket vit heterosexuell medelklass för att vara helt politiskt korrekt så jag räknar med att det blir kritik från någon proffstyckare...

Dagens reflektion är att det är något djupt tragiskt över dagens relationer. "Bonde söker...", "Ensam mamma söker..." och nu "Präst söker...". Varför måste det "sökas" i TV? Vad är det som driver folk att ställa upp i sådana här program, som för många blir ren förnedring? Och, den riktigt stora och mest intressanta frågan: varför sitter folk och glor på dessa totalt ointressanta inspelningar?!? Hur kommer det sig att vi har blivit så otroligt bekräftelsekåta så att vi utsätter oss för dessa förnedrande situationer? Jag kan inte förstå. Det är sorgligt att våra behov att synas i sociala medier har gjort att de naturliga mötesplatserna i verkliga livet försvunnit och människors förmåga att söka kontakt, flirta och vara i en social kontext inte längre verkar existera. Det är så mycket enklare att nätdejta. Man kan  vara helt osminkad, klädd i myspys och ligga i sängen med datorn och via chatten vara hur oemotståndlig som helst. Men hur många klarar egentligen av ett fysiskt möte? Jag har kanske inte mandat att uttala mig med tanke på mina obefintliga datingerfarenheter, men som vanligt struntar jag i det! För mig är det en märklig värld och jag, vilket kan bero på min blyga, ödmjuka och menlösa personlighet, skulle aldrig någonsin utsätta mig för allas blickar när jag möter någon. Lika lite som jag skulle ha behov av att visa upp på jobbet om jag hade ihop det med någon kollega. Vissa har enorma behov att visa upp att de fått napp. Jag tillhör inte dem. Jag är en smygande blyger...