En vecka av hybris och ett finger åt Tamagochin

Jag har verkligen satt ner foten och visat min Tamagochi på vänster handled vem som bestämmer. I vilket hörn skåpet ska placeras. Vilka kor som har rätt att vara på isen och vilken melodi som ska spelas. Med andra ord, jag har stängt alla mina ringar med råge sedan förra inlägget. Men idag kommer det inte att hända. Mitt huvud är inte riktigt synkroniserat och kompatibelt med fysisk ansträngning. Det får räcka med en kort promenad för att hämta ett paket och en höströjning av trädgården. Jag kan faktiskt inte förstå hur alla löv kan hamna just i min trädgård?! Med tanke på att det blåser halv slör så var det ett rejält pass att jaga efter alla flygande och roterande högar.

Men allvarligt talat så har jag fått en liten boozt av mitt självförtroende denna veckan - åh, nej! Det behöver hon ju inte få, kan jag höra en och annan av er stöna. Visade upp mig på kontoret i veckan. Jag gör det med lagom mellanrum, så att folk liksom ska tycka att det är superkul att jag tittar in och bryter deras vardagstristess. Man är ju så att säga, i all blygsamhet, lite av en glädjespridare. 

I alla fall hade jag lyckats få på mig en ovanligt färgkoordinerad och snygg outfit om jag får säga det själv. En av de första kommentarerna var: hur mycket har du gått ner!? Svar: icke ett gram...däremot upp... 

Nästa person som jag inte sett IRL (In Real Life för er som inte är så bevandrade i förkortningarna som vi ungdomar använder) på länge tyckte jag var så snyggt klädd och frågade hur mycket jag tränar för att hålla min  figur.  Tja, med tanke på min Tamagochi uppenbarligen alldeles för lite. Klämkäck som jag är, svarade jag att jag springer en del och försöker hålla mig i form för det krävs i min ålder. Då svarar denna lilla underbara varelse: Ha, ha "i din ålder". Du är ju knappast över 45 år. Vissa människor älskar man lite mer än andra (och hoppas att de aldrig skaffar glasögon, även om jag i just detta fall känner att det är en ovanligt klarsynt kvinna med blick för ålder). 

Som om detta inte vore nog så fick jag ett erbjudande från en 29-åring på gymmet. Han talade om för mig att om jag behövde hans hjälp (han är hantverkare) så ställde han upp, men jag måste vara beredd på att han är dyr. Efter sen stund sa han att han även kunde tänka sig ta betalt i natura...eller för den delen mat.. Och till alla moralister som nu förfasas över detta kan jag meddela att jag känner hans föräldrar väldigt väl, har känt den lille charmige odågan sedan han var i koltåldern (åh, vad jag gillar dessa gammelsvenska ord!) och framförallt: även jag har mina principer. Männen får åtminstone vara äldre än mina egna söner.

När jag inte vältrar mig i ödmjukhet över min uppenbarligen totalt oemotståndliga person har jag faktiskt kommit till insikt om att det nog bor en liten ålderskrisande tant inom mig. Nästa födelsedag startar med en sexa...och slutar med en nolla. Hur gammalt låter inte det? Det är ju mindre kvar än vad som passerat så att säga. För mig är det något helt nytt att känna av ålderskris, vilket ju kan bero på att jag älskar att fylla år och tycker alternativet är nattsvart. Bokstavligen talat. 

Jag har dock kommit på varför jag känner mig stressad. Alla vet kanske inte att jag även är något av hobbypsykolog, inte minst när det gäller mig själv. Det där med att uppföra sig sin ålder har jag aldrig kunnat. Eller för den delen förstått. Jag har aldrig varit så här gammal, så hur ska jag veta hur man ska klä sig, uppföra sig och förväntas uttrycka sig!? Livet har inte kommit med bruksanvisning för mig! Ha, ha! Som om jag hade läst den - dah! Jag kan till exempel inte rulla upp mitt hår på papiljotter, äger inga städrockar eller fotriktiga inneskor, saknar sedesamma nattlinnen och stödstrumpor, kommer efter min första och enda permanentning i tonåren aldrig göra om det - det räcker att ha sett ut som en pudel en gång i livet - jag gillar inte Bingolotto och undviker husmorsgymnastik. Jag som alltid försöker vara bäst inser plötsligt att jag aldrig kommer att bli bäst på att vara min ålder såsom förväntas av andra.. Bara att göra som alltid: strunt i konventionerna och "Do It MY Way".

Duktig flicka oavsett ålder

Livet. Just nu under novembermörkrets melankoliska täcke tycker jag det känns ganska jobbigt. Det är absolut inte så att jag saknar aktiviteter, vänner, social samvaro eller fantasi. Problemet ligger i att jag är så totalt dränerad på all energi. Det är ju i och för sig något som jag har vant mig vid, men tycker det blir värre för varje år. Och inte blir det bättre av allt elände runt omkring. Kan det vara så att man påverkas hårdare av vardagen ju äldre man blir? Jag känner en stark längtan att bara sätta vardagen på paus och göra något helt utanför min trygghetszon. Men jag vet att det aldrig kommer att ske. En gång "duktig flicka" - alltid "duktig flicka". Och för oss riktigt "fånduktiga flickor", så är det plikten framförallt. Hur skulle det se ut om vi samhällsbärare bara skulle ta time out?! Exakt. Allt skulle rasa. 

Jag vet naturligtvis att det inte är det som händer. Någon kliver av tåget, en annan tar plats. Ibland blir det till och med bättre...och antagligen är det där skon klämmer. Tänk om det kommer någon med större kompetens och som uppfattas som bättre än jag. Hemska tanke! Det är väl den som håller mig kvar i den berömda grottekvarnen. Det och vetskapen om att man måste kunna försörja sig när pensionärslivet kommer. Så jag gnetar på. Och tänker på allt som jag hade kunnat göra om jag bara en gång i livet vågade ta språnget. Usch, så osmickrande det låter...

Jag är som sagt "duktig flicka" av födsel och ohejdad vana. En oerhörd börda att kånka på - både som barn och vuxen. Försöker jag någon gång hänga av mig denna ganska ofrivilliga egenskap kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Att det är illa måste erkännas. Jag tillhör den skaran som är utrustad med en iWatch och det är ju allmänt känt att det är vår tids Tamagochi, ni vet de där små elektroniska leksakerna som skulle hållas vid liv. Vad betyder då detta konkret? Jo, att jag dväljes (underbart ord) av dåligt samvete om jag inte stänger alla mina ringar. Är man klok! Jag som alltid tyckt att jag har en hälsosam syn på träning, ser nu att min klocka har gjort mig till ett riktigt monster. Träna eller gå under av ångest! Behöver jag tillägga att idag är en sådan dag då mina muskler skrikit: låt oss vila EN dag åtminstone. Det fick de och jag mår riktigt dåligt över min bristande karaktär och att jag lyckats prokrastinera en hel söndag utan att något vettigt har producerats. Jag tror jag behöver professionell hjälp, men tvivlar på att det finns någon som klarar av att hantera så mycket duktighet. 

Tänker dock klappa mig lite ömt på huvudet och tala om för mig att jag var såå duktig som lyckats få ihop ett meningslöst blogginlägg efter många försök. Om prestationsångesten behöver ett ansikte så kontakta mig gärna. Tvivlar dock att jag har självförtroende nog att axla en sådan fantastisk möjlighet. Nu ska jag fortsätta ångra allt jag inte lyckats göra idag och försöka trycka in det under veckan som kommer. En vecka som kräver mycket arbetsmässigt...