Hjärnstress av inre kärlekspress

Midsommarafton i övermorgon. Tiden rusar verkligen iväg så här års. Det har varit hyfsat; man kan till och med drista (ännu ett sådant där underbart ord som jag använder alltför sällan) sig till att säga; riktigt vackert sommarväder. Men enligt väderexperterna så ska det vända nu, lagom till midsommar. Det har ju liksom en tendens till att göra så. Vädret. Man får hoppas att det bara blir en temporär stagnation av sommarvärmen för annars blir jag väldigt irriterad. Jag behöver sol, strand och hav för att vila upp mig. Med tanke på avslöjandet i mitt förra inlägg, så borde jag sväva på rosa moln och se hela världen i ett lyckoskimmer, men det är så inte jag. Jo, jag är fantastiskt lycklig och glad över att ha funnit en man som uppfyller mina krav och som dessutom kan hantera mig och mina nyckfulla känslostormar. Att det inte har uppkallats en endaste liten storm efter mig är en av livets outgrundliga mysterier! Här talar vi om en mycket snabb växling mellan lätt sommarbris och rytande orkan - det sistnämnda har i och för sig inte inträffat ännu, men jag tror banne mig att han hade stått kvar med båda fötterna på jorden och låtit mig hållas tills attacken var över. Det är sådan han är - lugn som en filbunke, stor, stark och trygg.

Och ändå...Ändå är jag så stressad av något diffust (säkert obefintligt) skrämmande hot. Så stressad så att jag känner att hjärnan stänger av de områden som jag hade problem med när jag gömde mig bakom tapeten i början av 2000-talet. Det är ett mycket obehagligt fenomen och det känns som att det blir värre ju mer jag försöker analysera det. Så därför skriver jag med förhoppning att trollen ska spricka när de kommer ut i ljuset. Det kan helt enkelt vara så att min självständiga, oberoende och ickebehövande fasad håller på att krackelera inför mina egna himmelsblå ögon och det skrämmer nästan livet ur mig. Som jag har kämpat för att uppnå det! Och plötsligt så står jag där - lika sårbar och naken (bildligt om jag får be!) som alla andra som har modet att lägga sitt hjärta i någon annans hand. Jag brukar skriva upp meningar som berör mig och bland dessa hittade jag följande:

 "Motstånd mot att bli älskad är den skepsis, skam och rastlöshet som gör en oförmögen att njuta av tryggheten i en kärleksfull famn". Källan är tyvärr okänd för mig,

Jag tror att jag alltid har varit mer eller mindre rädd för att bli älskad, eftersom jag nog alltid har tvivlat på att jag är värd någon annans kärlek och detta dessutom i kombination med rädslan att bli lämnad. Helknäppt! Hade någon som i ena meningen berättat hur otroligt förälskad hon är i en man och i andra sagt ovanstående hade jag skakat på huvudet och avfärdat henne som lätt korkad. Så det är okej om ni gör samma sak med mig om ni inte säger det högt...

Ovanstående till trots så är jag lycklig, glad och ser framtiden an med tillförsikt. Mina hjärnspöken har jag fått under kontroll förr så det ska nog fixa sig igen. Det tar bara så otroligt mycket energi! Energi som jag hellre hade lagt på annat. Som att planera semesteraktiviteter till exempel. Det var ju många år sedan det fanns en man att göra det med. Bara en sådan sak! Det är ju i och för sig en man med tre yngre hemmavarande barn... Så det är inte jag som spelar huvudpersonen i den här kärleksfilmen. Ni läste rätt! Jag får stå och vänta på min tur för att få uppmärksamhet och tid. Kvinnan som är universums mitt har fått steppa ner och lämna utrymme för någon annans barn. En säkerligen nyttig erfarenhet, som med största sannolikhet danar min självupptagna karaktär och kommer att göra mig till en bättre person. Jag vet! Det är inte möjligt att jag skulle kunna bli bättre (*host, host* sagt i all ödmjukhet). Men vet ni vad?! Det fungerar för mig att spela andra fiol, så länge det är barnen som spelar första. För vem skulle kunna älska någon som inte låter sina barn vara viktigast i livet?

När man plötsligt står med tappad kontroll... Och är jag!!

Evigheters evigheter sedan jag skrev något i bloggen! Och allt för att jag släppte på mitt kontrollbehov en ynka liten mikrosekund. 

Joråsåatt...denna självständiga oberoende citychica singelkvinna har fallit pladask för en man. En sådan där riktig man, som liksom tar en med en storm och struntar i om någon (kanhända...) hade invändningar gällande de romantiska vibrationer som uppstått vid någon högst oidentifierbar tidpunkt. En sådan man, som när någon (mig ganska närstående...) hade samlat på sig en imponerande mängd argument för varför det inte skulle fungera med ett förhållande just mellan dessa två ensamma själar, tittar någon djupt i ögonen och frågar lite lätt försiktigt, men ändå bestämt, om någon skulle kunna tänka sig att ge honom två minuter av monologtiden. En sådan man som gör någon som jag stum av förvåning när han talar om att för det första är han fullt kapabel att veta vad han känner och vad han vill ha och för det andra föreslår, på ett förhållandevis auktoritärt sätt, att denna väna lilla varelse som är jag kanske skulle kunna släppa lite på kontrollbehovet?! En sådan man växer liksom inte i skogen. En sådan man som man blir lycklig av att titta djupt i ögonen, känner hjärtat slå med dubbelslag och får det där suget i magen av. En sådan man kan man ju inte bara låta försvinna ur sitt liv utan att ge honom en chans. Till och med jag kan fatta ogenomtänkta beslut som visar sig vara det bästa jag har gjort på flera år!

MEN! Så klart det måste finnas ett litet mörkt moln på min rosaskimrande himmel. Trots att allt känns helt rätt, fullständigt naturligt och självklart och jag är störtförälskad, så vågar jag inte vara lycklig fullt ut. Vad är det för fel på mig?! Jag lider troligen av någon ovanlig genetisk åkomma som ständigt låter Red Alert lysa i hjärnan: "Var inte för lycklig för du kommer bara att bli besviken!". Domedagsprofet med all världens problem vilande på mina axlar - det är mitt ok att bära i livet. Jag bara måste ha något negativt att fundera över känns det som. Det får väl bli nästa förbättringsområde. Om jag lyckats släppa lite på mitt kontrollbehov, så ska väl det där med lyckokänslor kunna infinna sig så småningom också. Eller?!?

Det blir inte så mycket vettigt gjort för tillfället. Jag har alldeles glömt bort hur uppslukande den första tiden av en förälskelse är (med tanke på att det är många - väldigt många - år sedan senast så anser jag mig vara förlåten). Det går ju inte att fokusera på något annat än honom. Och jag som har en övervuxen trädgård och många meter häck att klippa, fönster som är i stort behov av putsning och en miljon kvadratmeter som ska målas. Får skylla på vädret som är mindre pålitligt för tillfället! Typiskt att det är så svårt med pålitligt tjänstefolk nuförtiden!

Förutom den himlastormande, uppslukande förälskelsen så händer det mycket. Examensfesterna står som spön i backen, möten med nya och gamla vänner, after works - äntligen har stans bästa uteservering öppnat - och i morgon kör vi utekväll i vårt team på jobbet. Nästa vecka bär det av till Stockholm för festligheter och sedan är det snart semester. Så efterlängtad! Inte mycket planerat, men det skulle inte förvåna mig om Piff och Puff styr kosan till Dublin ett par dagar. Där finns ju mycket kvar att se... Och nu finns det ju en man att planera saker med. Lustigt hur man skapar ett ickebehov av närhet för att skydda sig när man är ensam. Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat tvåsamheten, närheten och beröringen.

Nog om detta ack så påfrestande samtalsämne för alla som inte är berörda! Sängen kallar - i morgon måste det ske storverk på jobbet för att jag ska kunna åka till Stockholm med ro i själen. Och för alla som eventuellt sitter och undrar: jag sover ensam...