måndag 30 april 2012

Siste april...

I dag är det Siste april, eller Valborgsmässoafton som man säger i övriga delar av vårt avlånga land. Just i dag flödar solstrålarna från en klarblå himmel, nästan vindstilla och fåglarna kvittrar löftesrikt om att nu, nu äntligen, är det vår på riktigt!
Mitt eget firande sker i självvald ensamhet. Jag tycker det är alldeles för mycket supande och nästan lika upphaussat som nyårsfirandet: det ska vara så helt OTROLIGT roligt. Majbrasorna omges av raglande människor i olika åldrar; allt från mycket unga tonåringar till patetiska så kallade vuxna, som tror att de får ungdomen tillbaka genom att bete sig som sina barn (av vilka många för övrigt inte skulle tillåtas vare sig drickandet eller festandet natten lång). Så, Moraltanten har talat!

För övrigt är jag inte så förtjust i den sista veckan av just april månad. I söndags var det årsdag för min mans bortgång och i går var det min bröllopsdag - för 29 år sedan gifte vi oss i Lunds tingsrätt. En borgerlig ceremoni inför de allra närmaste. Mycket långt ifrån dagens stora, påkostade amerikaniserade bröllop...
Det är en märklig känsla att ha bröllopsdag på egen hand. Vi hade kanske inte varit gifta även om min man hade levt, men som frånskild finns den andra parten ändå med i något sorts parallellt liv (inbillar jag mig; jag har ju aldrig varit skild). När man är änka (hu!) så blir bröllopsdagen något väldigt påtagligt och otroligt ensamt. Jag tillbringade dagen med att köra slut på mig både fysiskt och psykiskt på gymmet under förmiddagen och på eftermiddagen jobbade jag fyra timmar i trädgården och det känns i dag! Varenda liten anatomisk muskeldel värker, men det är bara att ta nya tag. Ont ska med ont fördrivas!

April månads räkningar är betalda, deklarationerna inskickade och tvättkorgen tom. Tror det blir en tur till plantskolan och sedan intas solstolen horisontellt resten av denna härliga dag!

torsdag 26 april 2012

Blygt blommande rapsfält

Kom nyss hem efter att ha hämtat yngste sonen hos flickvännen. Ni vet hon som bor i metropolen Bara...
En fantastiskt vacker kväll med enorma molnformationer, som jag tror betyder vackert väder, blygt blommande rapsfält, lågt flygande glador och en vidunderlig grönska. Våren spirar verkligen och det spritter och knoppas i en rasande fart. Stoppa tiden - jag hinner inte med!


Blir en tidig kväll - jag började läsa Carl-Johan Vallgren: "Havsmannen" i går kväll och som det brukar vara med hans författarskap så sugs man omgående in i historien. Jag har ju läst recensionerna  och vet att det är en mörk historia om barn som far illa och vuxna som sviker, men han har ett sådant vackert språk och målande miljöbeskrivningar. Längtar till sängen!

Inte mycket till fundering, men jag vill inte förstöra min fulländade kväll med att tänka på irriterande falanger i omgivningen - bra så!

söndag 22 april 2012

Och änglarna gråter...

Det hade varit så skönt att vara "datumdyslektiker", så man slapp minnas alla dessa dagar som förknippas med så mycket sorg och smärta. Vissa datum kommer alltid att vara förstörda av minnesbilder som man helst hade sluppit. Idag för tre år sedan blev jag "änka". En status jag fortfarande inte kan förlika mig med. Det första året är värst, sägs det, men jag undrar om dessa sägare har egen erfarenhet att bygga på? Visst, första gången man firar en födelsedag, en helgafton och så vidare är hemsk, men även alla de påföljande födelsedagarna och helgdagarna är fyllda av saknad. En älskad människas existens suddas inte ut med åren som går! Det är lika dumt att tro det, som innebörden i min mormors favoritaforism: "Det går över när du gifter dig". Hell no!
Tre år - känns som för en evighet sedan och samtidigt som igår. Ögonblick av månaderna efter finns som frysta tredimensionella bilder i mitt huvud. Samtidigt känns den tiden som inhöljd i dimma, men det beror säkerligen på att jag befann mig i ett känslomässigt vakuum. Ett vakuum som jag fortfarande kan förnimma i vissa situationer.
Nu på förmiddagen fick jag det sorgliga beskedet om att en god vän somnat in under natten. Alldeles för tidigt, men med tanke på hans sjukdom och lidande så var det nog bäst.Lider med hans familj - det är en tung och lång uppförsbacke som väntar.

Livet är inte rättvist och Gud är definitivt inte god!

lördag 21 april 2012

Fundering en lördagsmorgon

Vaknade i den arla gryningen och låg en stund och lyssnade på fåglarnas kvitter, såg dagsljuset komma, men lyckades troligen somna om för nästa gång jag slog upp de himmelsblå var det flödande solljus i sovrummet. Klockan var strax före åtta och lusten att sticka ut på en joggingrunda var stark även om jag kände av gårdagens gymträning. Underbar morgon! Vindstilla, krispig, lite fuktig luft och nästan folktomt. Fåglarna, pollenduschen och jag med andra ord!
Tog det lugnt, ingen anledning att starta ut dagen stressande - jag hade bestämt att detta skulle vara ett njutningsfullt uppvaknande. Och det var det! I sakta lunk kunde jag insupa vårmorgonens dofter och notera naturens grönskande. Det går fort nu!
Kände att jag inte riktigt orkade ta min vanliga runda om 5 km så jag vek av lite tidigare och det var då det hände. En tvärgata bort, kanske 150 meter, kommer det en kille i trettioårsåldern gående. Inget konstigt i det i och för sig, men att det plötsligt uppenbarar sig en kille i trettioårsåldern en lördagsmorgon i april, iklädd ett par grå boxerkallingar (ingenting annat!) hör inte till vanligheterna. Inte i mina hemtrakter... Först trodde jag att han lyckats bli utelåst när han hämtade tidningen och var på väg till husets baksida för att bli insläppt, men han fortsatte målmedvetet framåt. Ett äldre par, ute med sin hund, oroade sig för att han kanske behövde hjälp, men det tvivlar jag på. Han gick helt normalt, trots att han var barfota och det måste ha varit lite småkyligt med den knappa klädseln. Undrar vart han var på väg? Om han blivit utkastad hemifrån måste det ha varit ett riktigt rivjärn till kvinna - nog brukar kläderna kastas ut från ovanvåningen? Eller har jag sett för många dåliga kärleksfilmer? Funderade på om han var på väg till busstorget för att ta en buss från morgonens trauma - får man åka buss i bara kalsonger?!

Underligheter sker när man minst anar det och när de dagliga rutinerna ändras och de vanliga vägarna väljs bort :)

fredag 13 april 2012

Stoppa tiden!

Jisses, vad det går snabbt nu! Redan mitten av april och påsken är förbi sedan länge. Något en av sönernas kompis lite försynt påpekade igår vid åsynen av de kvarglömda små kycklingarna och påskäggen. Kan meddela att de nu är undanplockade liksom de dekorativa(?) påskäggen!

Utflykten till Väla gick som smort. Lite bekymrad var jag när vi missade avfarten från motorvägen, men jag körde på känsla och med hjälp av den hittade vi rätt direkt. Det var betydligt större än vad jag hade väntat mig och en hel del ovanliga butiker. Kommer säkert att åka dit igen och stångas med alla danskar, men det behövs nog inte mer än ett, kanske två besök per år. Skobutiken vi hade spetsat in oss på var en mycket stor besvikelse! Bra för plånboken dock! Utgifterna lär stå som spön i backen denna våren med en badrumsrenovering och yngste sonens student i centrum...

Långfredagens gymträning ställdes in på grund av att jag vaknade med migränkänning. Eftersom vi skulle äta påsklunch hos svärföräldrarna var det ingen bra idé att starta ut med migrän, så det blev en lugn förmiddag. Det blev en riktigt trevlig långfredag och lugn hemmakväll! Påskafton hade vi min syster med familj på middag på kvällen. Vid lunch kom en god vän på en snabbfika. Alltid lika kul med spontanbesök! Dock var det lite speciellt att det var mer snö på påskafton än på julafton...Den stora fördelen med påsken är den långa ledigheten. tyvärr låg helgen lite för tidigt i almanackan för att vi skulle kunna njuta av den riktiga vårvärmen, men man kan inte få allt. Noterade i morse när jag åkte till jobbet att det råder en skir vårgrönska överallt. Stoppa tiden - jag vill hinna njuta av våren!

Bästa upplevelsen under veckan var en föreläsning på biblioteket - Owe Wikström talade under rubriken "Jag tror på något, men vet inte riktigt vad". Fantastiskt givande och tankeväckande timmar. Avsaknaden av samtal om ideologi och existentiella frågor i vår samtid blottlades på ett nästan smärtsamt sätt. Min egen erfarenhet av livskris och att göra en inre resa vittnar precis om hans slutledning om att man möts av tomhet. Och det är sunt och bra. För egen del har det inte utmynnat i någon religiös övertygelse - jag är fortfarande ateist och kan inte förstå hur man kan tro på en god Gud när världen ser ut som den gör - existentiella frågor är dock otroligt intressant och att lyssna till någon så lärd och genuint kunnig som Owe Wikström var ett sant nöja. Det väcktes frågor och funderingar hos mig och vetgirigheten kommer säkert mynna ut i bokfrosseri. Jag har bara läst Långsamhetens lov, men föreläsningen gav som det heter mersmak!
Fredagen kom ovanligt fort den här veckan - något som gillas av oss arbetsblyga :)

Och, trots att det regnar i kväll är det fortfarande ljust ute och klockan är 20.30!

onsdag 4 april 2012

Roadtrips att minnas

I morgon ska jag på roadtrip med min syster. Och då kan precis vad som helst hända....
När vi flyttade till vårt hus för arton år sedan körde jag vår Golf. Fullastad bil, min syster i framsätet och två två- och halvåringar i baksätet. Vi körde ut från gården vid vår lägenhet och alla vinkade så glatt åt oss. Trevligt, tyckte vi. När vi kom ut på landsvägen tyckte jag att bilen krängde lite märkligt och när det började "slå" i ratten insåg jag att vi har punktering. Jaha...vad göra? Reservhjulet låg underst i den välpackade kofferten; tunga boklådor och en bänkdiskmaskin... Jag var gravid i sjätte månaden och min syster hade fullt sjå att sysselsätta killarna i baksätet. Mitt försök att påkalla uppmärksamhet av förbipasserande var fullständigt misslyckat - graviditet kan läggas till "icke användbar raggningsegenskap". Där var vi; stående i duggregnet, med en sorglig violin i bakgrunden när det slutligen dök upp en Vägens Riddare. Min man, som dessbättre tog mitt dåliga lokalsinne i beaktande och valde den stora vägen i stället för den gena vägen, kom och räddade oss i den hyrda lilla lastbilen. Vi tryckte alla in oss i framsätet och kom lyckligt fram, om än lite blöta.

En annan gång när vi var ute på vift, min syster och jag, var när vi skulle på "farfars" begravning. Våra känslor för den skitgubben var, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, totalt obefintliga. Jag hade ett barndomsminne om hur man körde till Svalöv, men på något märkligt sätt hade vägar försvunnit och dragits om på de trettio (?) år sedan jag varit där senast. Via Eslöv och halvvägs till Röstånga lyckades vi hitta en avtagsväg mot denna, förklarligt nog, av världen bortglömda metropol. Glada i hågen pressas "gasen i botten" och vi sladdar in på parkeringsplatsen till kyrkklockornas dova klang. Man kommer inte för sent till begravningar! Och definitivt inte när man ska sitta näst längst fram i kyrkan, som dessutom är fullsatt. Hysteriskt fnittrande springer vi i snäva svarta kjolar och högklackat i singeln upp till kyrkdörrarna som naturligtvis vette mot andra hållet. I koret står pappa, vår farbror, prästen och begravningsentreprenören. Fyra allvarliga och samlade män - sådana kan man inte bryta ihop inför; inte i skrattkonvulsioner i alla fall... Vi leds fram till våra platser och när vi ska sätta oss måste vi passera en annan av systrarna och hennes dåvarande man. Samtidigt får vi syn på att han till sin svarta kostym har vita tubsockor och som om det inte räckte så var tubsockorna nerstoppade i svarta loafers med tofs. Jag vågade inte titta på min syster, utan stirrade stint i psalmboken och tror nog att de övriga kyrkbesökarna tyckte det var rörande med oss barnbarn som satt med tårarna tillrande ner för kinderna. De visste ju inte att dessa tårar helt och hållet hade med undertryckt skratt att göra. Jag vet - att skratta på en begravning är säkert en svår hädelse, men det kan jag ta. Vi var på begravningen för att pappa ville det - inte av några känslor för "hederspersonen".

I morgon bär det av norrut. Väla Centrum - here we come!

söndag 1 april 2012

Mindfulness - en ny sorts stress?

Tänk att två dagars konferens så fullkomligt kan suga all kraft ur en! Vi var i Ystad på Hotel Continental torsdag och fredag. De två dagarna var verkligen fullspäckade med aktiviteter - vi fick fantastiskt god mat och för att vi inte skulle tackla av mellan måltiderna, så fanns det STORA godis- och fruktskålar utplacerade överallt och gratis läsk och vatten. I lördags fick jag blodsockerfall när jag var ute och shoppade...Vad annars kan man vänta sig efter två sockerstinna dygn? Torsdagskvällen bjöd på underhållning i form av en skånsk, svensk och nordisk mästare i "storytelling" - härlig tjej från nordöstra Skåne! Tänk att ha den gåvan och berättarglädjen...
Målsättningen när jag kom hem i fredags var egentligen att köra och gymma för att döva mitt dåliga samvete, men jag var för trött. I stället blev det ett par pizzaslices och ett glas rött innan jag totalt ovaggad vacklade i säng och sov som en stock. Lördag förmiddag åkte jag och shoppade lite vårnytt och på eftermiddagen åkte äldste sonen och jag och tog ett svettigt pass på gymmet. Härligt att ta ut sig ordentligt. I morse när jag vaknade var det helt vindstilla, klarblå himmel och sol och jag hade ett uppdämt behov av att röra på mig, så jag snörde på mig joggningskorna och sprang min vanliga 5 km runda. Och vilken tur att jag gav mig ut så tidigt för sedan blev det riktigt ruggväder; kallt och regnigt. Jag gjorde ett tappert försök att vara ute i trädgården, men det var inte alls skönt, så efter att det påskats lite på framsidan koncentrerade jag mig på att göra lite påskfint inomhus i stället.
Jag har äntligen gjort min hemläxa i samtalsterapin och provat mindfulness." Förhör" på tisdag så det var i grevens tid! Det kan nog vara ett bra sätt att hantera vardagen - att landa i andningen och låta irritationsmomenten försvinna i fjärran likt ett förbipasserande tåg. Jag måste lära mig att inte låta mig påverkas av saker jag inte kan göra något åt och att bara ta de strider som är mina egna. Det är alltför vanligt att andra förväntar sig att jag ska strida för dem, eftersom jag saknar konflikträdsla, men från och med nu ska det bli slut med detta!
En märklig sak som hände när jag kört cd:n med Ola Schemströms "Mindfulness" var att det kändes som att en dörr till ett inre rum öppnades och jag KÄNDE något djupt och innerligt och det är väldigt länge sedan jag tillät mig att låta känslorna gå överstyr. Jag tittade på dvd, "En dag" och kan konstatera att filmen var mycket sämre än David Nicholls bok med samma namn. Handlingen var känd för mig och det sorgliga slutet bekant, men när det kom var det som att öppna en kran och jag bara grät okontrollerat under vad som kändes som en evighet. Mräkligt, men jag får se det som positivt att jag får kontakt med känsloregistret igen; att leva ett liv känslofritt är inget vidare. Hur jag ska få in mindfulness i min vardag är dock ett problem, men jag kom på mig själv när jag var ute och sprang i morse att jag tänkte på hur andningen kändes och på hur det kändes när fötterna sattes i mot underlaget och hur steget fortplantade sig upp i benet. Kan det vara så att jag är ett mindfulness-geni?!?