2013 - ett trist mellanår

Dags att lägga ännu ett år till samlingen. 2013 känns som ett ganska medelmåttigt, på sätt och vis lätt onödigt mellanspel i livet. Jag vet inte om det beror på att det är de sista skälvande timmarna kvar på året eller om det handlar om att jag tycker det mesta i mitt liv har stagnerat och jag vill ha förändring, men det känns som jag har blivit lurad på 365 dagar av mitt liv. Ta eller ge några dagar för hela året har ju inte varit nattsvart. Som en av sönerna uttryckte det: det har i alla fall varit bättre än 2009.
Och det har han helt rätt i! Måtte vi slippa fler år som 2009...

Det blev en del resor. Skidåkning i Sälen. Mycket snö. Så mycket snö att vi som mest skötte marktjänsten och hade tänkt åka längdskidor ställde in detta projekt och i stället pulsade runt med
snön yrande runt huvudet. Skönt att kunna konstatera att tidigare års hårdnackade motstånd mot
vintersemester i snölandskap visat sig vara helt rätt! Snö-sand, pjäxor-sandaler, skidor-solstol, parasoll-hjälm... Jag vet vad jag väljer! Hvergang! Att det är fantastiskt vackert med snöklädda berg och vidder uppväger inte det negativa. Men nu är det provat och jag kan med oförställd glädje bocka av skidsemester som en vettig sysselsättning. Om jag nu råkat ha en sådan lista vill säga...

Äldste sonen, hans flickvän och jag flög upp till Stockholm en helg för att hämta hem sonens bil. Vad jag gillar vår huvudstad! Och Stockholm levererade; strålande solsken, god mat, härlig shopping och, bäst av allt för min del, en eftermiddag med en av mina äldsta vänner. Fascinerande att vi fortfarande har kontakt trots att det har passerat fyrtio år sedan hennes familj flyttade tillbaka till Stockholm.

Min väninna och jag åkte en korthelg till Tyskland, samma ställe och samma hotell, Hotel Bene i Burg. Så underbart avkopplande! Det behöver inte handla om långa och dyra resor för att hitta avkoppling och återhämtning -  här har man med råge både och!

Min syster och jag gjorde en mycket märklig semesterresa. Vi hade bokat Lefkas, men hamnade i Ammuhdia på fastlandet. Apollo slog helt ifrån sig gällande ansvaret och skyllde allt på resebyrån. Men det blev trots allt en bra semester. Ägarfamiljen till hotellet där vi bodde var fantastiska människor som tog hand om oss som vi vore familjemedlemmar. Den erfarenheten hade vi inte fått om vi hamnat på en större turistort!

 När jag bläddrar genom min kalender (ja, jag gillar att ha en fysisk kalender även om jag försöker digitalisera mitt liv så sakteliga!) ser jag att det har varit många härliga after works med goda vänner nytillkomna och hjärtevänner, många långa energigivande Gästiskvällar med världens bästa gäng - tjejerna man gråter och skrattar med i alla väder (all kärlek till er!!). Middagar med La Familia och goda vänner. Restaurangbesök med en massa roliga och trevliga människor. jag har sagt det förut men det tål att upprepas: god mat, gott dricka och härligt sällskap är en oslagbar kombination!

Jag bytte arbetsplats den 1 april. Jo, det känns som lite av ett aprilskämt faktiskt om man känner till bakgrunden. De nya arbetsuppgifterna är betydligt tristare och jag saknar en hel hop med gamla arbetskamrater, men förflyttningen har varit bra för mitt inre. All ilska och frustration som jag burit på gällande min före detta chefs bristande kompetens och dåliga ledarskap är numera som bortblåst. Jag har en toppenchef som litar på sina medarbetare och ger oss utrymme att utvecklas och växa, ett ljust och nyrenoverat kontor (måste dessvärre dela, men man kan inte få allt) och jag har fått många nya riktigt goda arbetskamrater och, förhoppningsvis, vänner.

Personligen har jag fortsatt att gymma och mår fantastiskt fysiskt och har dessutom lyckats vända mina sömnproblem så att jag åtminstone sover fem timmar per natt och ibland till och med lyckas somna om i fall jag vaknar okristligt tidigt. Bara det är en välsignelse! Baksidan av all träning är att det tar mycket tid - i runda slängar tio-tolv timmar i veckan - vilket gör att jag har svårt att hinna med att läsa alla böcker jag vill! Men allt i livet handlar om prioritering och jag prioriterar min hälsa. Utan den finns det ju överhuvudtaget ingen ork att leva!
Jag har haft en del svackor mentalt under året, men tack vare mina erfarenheter från den berömda väggen så har jag lyckats undvika att ramla ner på botten av det svarta hålet. En av mina allra käraste vänner brukar tala om för mig att jag ska vara tacksam och positiv för varje dag som jag får leva. Det försöker jag! Men det är tyvärr inte alla dagar det fungerar...

Från 2013 ska jag ta med mig mitt behov av att motionera och då framförallt konditionsträningen - att ge allt så att man svettas så det dryper om en är en underbar känsla!
Jag har återfått lusten och glädjen i att skriva, detta tack vare bloggen och alla positiva tillrop från er läsare! Mitt sedan länge planerade skrivprojekt är påbörjat. I liten skala, men varje steg är ett steg framåt och jag kan längta till orden och formuleringarna.
Förhoppningsvis ska jag komma loss med alla planer för mitt hem aka min borg. För tillfället är det allt för mycket som är halvfärdigt och det stressar.
Jag hoppas på många härliga stunder med mina fantastiska vänner och, ja jag vet! men hoppet är det sista som överger en, att Stolpskottet ska ta sitt förnuft till fånga och bli den Anfallare som han helst vill se sig som. Tough luck, baby!!
Mitt CV ska uppdateras och jag ska söka nytt jobb. Det känns som det är NU eller aldrig.

2014 ska banne mig bli (ursäkta om det låter egoistiskt) MITT ÅR! Jag börjar bli trött på att ständigt spela andra fiol...

Filmer 2013

Sune i Grekland - all inclusive
Anna Karenina
Blue Jasmine
Hobbit - Smaugs ödemark

Kulturevenemang 2013

Les Miserables
Sommarnattens leende
Trollflöjten
Robbie Williams
Miss Saigon
Kal P Dal

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ER ALLA!

Tänk vad som göms i lådorna

Roar mig med mitt skrivprojekt. Sammanställer tidigare texter och synopser till något som så småningom, förhoppningsvis, ska mynna ut i något bra. När jag rensade bland mina gamla "skriverier" hittade jag dels texten i det förra blogginlägget och dels en mycket kort deckarnovell.

"TELEFONSAMTALET

Ylva hade gett sig av till arbetet på sjukhuset för ungefär en kvart sedan. Herregud vad hon var trist förutsägbar! Inte ens gårdagens gräl hade ruckat hennes perfektionism. Hennes ord ringde fortfarande som ett eko i hans huvud.

- Vill du ha skilsmässa så mister du allt! Det är jag som äger huset, bilarna och majoriteten i ditt företag!

Han gäspade och tittade på köksklockan. Ännu var det gott om tid. Tillräckligt i alla fall för att sätta på en ny kanna kaffe. morgontidningen låg, som alltid, prydligt ihopvikt på vänster sida om hans frukostkopp. det var det enda som visade på att det varit någon aktivitet i huset på morgonen.

Kaffet bluddrade hemtrevligt i bryggaren och han kände sig nästan skamligt upprymd. Nu var det bara ett par minuter kvar. Spänt följde han minutvisarens sakta vandring runt urtavlan. När den visade på kvart i åtta lyfte han telefonluren och slog ett mobiltelefonnummer. Han såg hur hon fumlade med handskfacket i jakten på telefonen och log skevt.

- "----"...

Samtalet bröts omedelbart. Nu var det bara att vänta. Han var så glad att han lyckats övertyga henne om att investera i en mobiltelefon. En glädje som blev ännu större när han läste en tidningsartikel om att mobiltelefoner kunde utlösa krockkudden i vissa bilmodeller."

Tror inte deckargenren är något jag ska ägna mig åt...

Vår bäste vän?

Tillhör ni den delen av mänskligheten som kan motstå "Den"? Grattis i så fall och sluta bums läsa!

"Den" är inte något väsen i neospiritualistisk mening, utan snarare ett fenomen som tycks drabba oss med cykliska, i hög grad förutsägbara, intervaller. Ryktesvägen har jag hört att det finns en del karaktärsfasta varelser som kan stå emot dess dragningskraft, men de flesta av oss dras med av bara farten. Denna abstrakta varelse med androgyna drag angriper utan hänsyn till genusperspektivet, men det är nog oftast vi kvinnor som får klä skott för de värsta avarterna.

KÖPDJÄVULEN!! Denna filur som dyker upp likt forna tiders postorderkataloger i våra brevlådor. Min teori är att den förökar sig genom delning, likt daggmasken, och placerar sig i olika delar av vårt medvetande med ett och samma budskap: KONSUMERA! En smådjävul väljer sin hemvist i magen och pockar framförallt på uppmärksamhet på fredagar och till storhelger. Vad är annars anledningen till att vi går man ur huse  och köper hem mat som det vore sista chansen? Det är ju inte ens med glädje! Titta bara på folks ansiktsuttryck, om  i lyckas få syn på något sådant bakom varubergen i kundvagnarna... Irritationen över att behöva stå i långa, sakta framkrypande köer för att släpa hem en massa samvetstyngda och ångestframkallande kalorier - är det bantningsindustrin som på detta tämligen raffinerade sätt utövar lobbyverksamhet?!?

Ett annat tillfälle när köpdjävulen visar framfötterna är vid årets stora reor. Garanterade köer med trängsel, irritation och aggression som följd. Det blir slagsmål om den orangea tröjan med rosa prickar, som ingen skulle drömma om att ta på sig före reautbrottet. Men herregud! Den kostar ju bara 99 kr... Det gäller att gripa fyndet i flykten! Vadå att den aldrig kommer att användas; dels på grund av sin anskrämlighet och dels på grund av att den är totalt inkompatibel med något annat i garderoben...

Värst är det nog i december. även om det är tämligen allmänt känt och helt normalt att julafton inträffar den 24 december blir förvånansvärt många tagna på sängen när det är dags att tända första adventsljuset. Handen på hjärtat - är vi masochister allihop? Först kastar vi oss handlöst ut i en ocean av trängsel och irritationsmoment för att köpa julklappar. När julklappssäcken sedan ligger som en sorglig påminnelse över den julafton som flytt, är det dags att vässa armbågarna igen. Juldagen är i de flesta fall fortfarande ganska köpbefriad, vilket kan vara bra eftersom det skapar möjlighet för meditation och förberedelser inför annandagen. MELLANDAGSREAN! Nu jäklar ska de sista slantarna rulla och krediterna utnyttjas till bristningsgränsen. Alla löften om att aldrig mer stå i kö och trängas i butiker är som bortblåsta. Med glasartad blick och pupiller som rullande dollartecken är vi på språng igen.

Det är väl så att man får konstatera att vi, av oss själva utsedda till Skapelsens kronor, är flockdjur med en masochistisk läggning, som tycker om att luras till att köpa en massa onödigheter. Själv har jag beslutat att erövra min plånbok och ta kontroll över mitt begär.
Så med ett känslosamt farväl till min egen personliga lilla Köpdjävul känns det skönt att vi är helt överens om de stängda dörrarna! Naturligtvis finns det alltid en dörr på glänt för skorea...Man ska akta sig för att bli rabiat!

 

Öppet brev till mina underbara vänner!

En av mina käraste vänner berättade, i samband med att en av hans äldsta vänner dog, att han funderat över på hur dåliga vi i allmänhet är på att berätta för våra nära och kära hur betydelsefulla de är för oss. Min vän satte sig ner och skrev brev till dem han hade närmast sitt hjärta och jag tycker det är en tilltalande tanke. 

Jag är urdålig på att berätta för mina barn, släktingar och vänner hur mycket jag älskar och värdesätter dem. Så det tänkte jag att jag skulle göra nu. Som ett blogginlägg. Ett öppet brev till alla jag tycker om och som lämnar intryck, avtryck och uttryck i mitt liv.

Kära vänner, ingen nämnd och ingen glömd! Utan er vore jag en mycket fattig och tråkig människa. Ni fyller mitt liv med glädje, tokskratt, ilska, gråt, vanmakt, tröst, värme, kärlek, omtanke, åtanke,
sorg... Kort sagt alla de känslor som gör mig till den jag är. Den jag är i förhållande till just er!

Det är så lätt att ta allt för givet. Men vänskap är ju som all annan kärlek, den måste underhållas och
värdesättas. Jag vet att jag inte varit den bästa vän under året för alla dem jag kallar vänner. I vissa
fall handlar det om att jag känner att det blivit för stark projiceringar eftersom vi båda har liknande
erfarenheter och därför har jag tagit avstånd, men hoppas att vi ska kunna hitta tillbaka till varandra igen. I mitt hjärta finns det en saknad efter dig!

Men alla mina kära vänner, nyfunna och "gamla", nära och mer perifera: ni är ALLA betydelsefulla för mig! Utan er visdom, klokskap, energikickar och omsorger vore jag ingen. Så enkelt och så komplicerat är det! Jag skulle känna mig förtvivlat ensam och bedrövlig utan mitt nätverk av
underbara, härliga och livsbejakande vänner. Ni vet vem ni är!

Love you all!

Och där kom tårarna....

Julafton... Näst efter nyårsafton är det troligen årets mest upphaussade dag. Man slår knut på sig för att alla ska bli nöjda, mätta och glada. Förberedelserna är många och tidskrävande och så är det över på ett ögonblink. Våra julaftnar är alltid psykiskt påfrestande eftersom vi har med sönernas äldste kusin och han är en riktig energitjuv, som även om vi alla försöker "trycka ner" honom, lyckas få otroligt mycket utrymme. Förut har han sovit över hos farmor och farfar, men de orkar inte med honom så många timmar (han bor på ett gruppboende annars och där är han tydligen en riktig översittare och bossar runt "sin" personal så man skäms å hans vägnar), så i år körde vi en ny variant. Vi startade ut med att Tomten kom och delade ut julklappar till honom. Det roliga är att han inte ens reagerade på att det bara var han som fick något! Å andra sidan var det hans julklapp till sig själv som var den bästa och viktigaste... Efter Kalle Anka kördes han hem av sina kusiner och vi hade en andra julafton med gottebord och julklappsutdelning efter att farmor och farfar matat och rastat hundarna. Lugnt och skönt! Julen 2013 - då vi vände blad och skapade nya traditioner! Vi fortsätter i morgon med La Familia, men då blir det hardcorejul! All-in så att säga!

Vad som tyvärr inte har förändrats denna julen är känslan som jag just nu befinner mig i. Sittandes i soffan med Love actually på TV:n, vinande blåst runt husknuten, en massa godis, fina julklappar och allt borde vara frid och fröjd. Men det enda jag känner är total tomhet. En tärande känsla av ensamhet och melankoli. Likadant varje år, så jag borde ju vara förberedd. Egentligen vill jag bara gå och dra täcket över huvudet och gråta, men det är så jobbigt att sova på en blöt kudde så det är lika bra att sitta kvar där jag är och hoppas att filmen kan få mig på bättre humör. Löjligt att jag försöker lura mig själv. Alla dessa jular som har passerat har alltid mynnat ut i detta nattsvarta djup på julaftons kväll. Handlar 

Tipp, tapp, tipp, tapp...

 Romeleåsen hösten 2013

Det blir ingen vit jul i år. Inte i år heller rättare sagt. Statistiskt sett så är det oftare gröna jular än vita i denna delen av Sverige. Och ändå hoppas jag alltid på att det ska snöa så där vackert på lillejulafton, lugnt och stilla, stora vackra snöflingor som singlar ner från himlen. Alla som varit i Skåne när det
snöar vet att snön kommer horisontellt, i hård blåst och lägger sig i drivor - företrädesvis på vägarna.
Så det är kanske lugnast att det blir en grön jul trots allt!

Det känns som det ska bli jul i år också. Trots de senaste domedagsinläggen om Grinchen och
hysteriska utbrott om att absolut ingenting är färdigt. Granen står grön och vackert klädd i grått och rött denna jul, stearinljusen brinner, skinkan är ugnen (två timmar drygt tills det är dags att smaka på den), kakorna bakade, sillen inlagd, kylskåpet proppfullt och ris a la maltan i uterummet. Vad som inte är sig riktigt likt är att i år, 2013 års jul, kommer att vara betydligt mer sparsmakad i fråga om
julpynt. Nästan ingenting är framtaget och det känns väldigt befriande! En alternativ jul med andra ord. Eller ett tecken på att jag blivit äldre och gått in i en annan fas gällande julbestyr? Maten och
umgänget är viktigare än klappar och pynt. Usch, vad präktigt och trist det lät! Väljer, för att jag kan,
att se detta år som ett litet mellanspel. När barnbarnen dyker upp så blir det all-in jular igen!

Det är nog nyttigt att tillåta sig att göra lite avkall på alla krav som kommer inifrån. Förut skulle allt jag kunde göra själv vara hemmagjort: lax gravades, korv stoppades, leverpastej bakades, mängder av kakor och mjuka bakverk och allt bröd. I dag är ribban betydligt högre! Jag bakar litegrann, gör
köttbullar, lägger in sill och gör lite julgodis. Resten finns att köpa. Och det är helt okej. Jag har haft tid att prioritera mig själv denna december. Mycket gymmande, en hel del after work och vindrickning med goda vänner, lite bio och så Kal P Dal förstås. Nyttigt att bryta vanor. Och att
emellanåt byta umgänge. Inte för alltid, men ibland behöver själen vila från det invanda och
tryggheten bytas mot nya influenser. Jag har förmånen att ha många vänner och bekanta och vissa av dem träffar jag väldigt sällan. Av olika anledningar. Nu, under december, har jag träffat en del av dem och det är så härligt att man bara kan ta vid där man slutade. Även om det var en evighet sedan! Det
där att gå in och ut ur olika konstellationer av vänner gillar jag. Kärnan, de närmaste vännerna, finns ju alltid kvar. Om det är äkta vänskap i alla fall. Man måste, precis som i ett förhållande, få utrymme att vidga sina vyer.

Dan före dan före dopparedan...

Det vill sig icke detta år! Julkänslan är så oroväckande frånvarande så det är skrämmande. Så påtagligt skrämmande att en före detta kollega utbrast: "Oh! Du har turned in to Grinchen"! Ja, det är inte utan att jag kan känna mig lite grönaktig...

I går gjorde jag en kraftansträngning och kastade mig ut i regn och blåst för att handla hem mat och få julklapparna köpta. Mitt nyårslöfte, förutom det gamla vanliga om rökning och snusning, ska bli

att prokastrinera mindre! Kan hända att ni ser mig med julklappsinköp redan i februari nästa år! Och Jansson ska ligga i frysen senast till midsommar.

Plötsligt fick "En man i byrålådan" en helt annan innebörd! "Tänk att ha Jansson i frysen. I en liten form bland allt det andra...". Det sista var en liten utvikning från dagens inlägg! På spåret igen:

Det mesta av maten är i kylskåpet, köttbullarna (kan vara mina genom tiderna godaste köttbullar!) är klara, sillen i lag och nu kvarstår julgodis och lite kakbak, inslagning av julklappar, rimmande, skinkstekning och griljering samt inköp av de alkoholhaltiga dryckerna och lite smått och glömt.

Vad tusan! Något ska man göra lillejulafton... Räknar man timmarna är det faktiskt ganska många kvar och det går att minimera sovtiden, så det ska nog bli jul i år också!

I fredags nästlade jag mig in på mitt gamla jobbs sedvanliga avslutningsmingel med glögg och julklappsutdelning. Jag hade förvarnat högste chefen om att jag tänkte våldgästa dem - man vill ju inte bli utkastad och chikanerad :-). Det var så roligt att träffa de gamla arbetskamraterna! Så mycket kramar och saknad; både från min och deras sida... Vad som är roligt med sådana här överraskningar är att se hur folk reagerar. Det är övertydligt för mig vem som ligger bakom att jag förflyttades och det är ganska gött att få det bekräftat. En av småcheferna valde att inte hälsa överhuvudtaget (helt och hållet hans förlust!) och en av dem var mycket kylig och återhållsam. De övriga kramades och gav mig till och med en julklapp! Snyggt, även om jag vet att det är många som väljer att inte hämta sin julklapp i protest mot hur saker och ting sköts på stället. Efter drygt en timmes mingel, så vandrade jag upp till vaktmästeriet och deltog i deras julavslutning med jultallrik. Riktigt roligt! Jag skrattade så jag hade ont i mina, numera väldigt vältränade, magmuskler. Hoppas verkligen att jag blir inbjuden nästa år också!

Nä hörni! Nu har jag inte tid att sitta här längre. Ett och annat ska som sagt fixas så att Tomten tycker det blir trevligt att komma på besök i övermorgon. Tror jag drar i gång Michael Buble' igen - allt för stämningen!

Mannen med stort M!

Aragorn - my man! 

Du har för stora krav! Det är den vanligaste repliken jag får till svar när jag beklagar min nöd över min impopularitet bland män. Vadå STORA krav?!? Att hitta någon som Aragorn är väl inte att ha stora krav? Jag tycker det är i allra högsta grad relevanta krav: vacker som en grekisk gud, stark, sexig, lång, mörk, manlig och en man som vid behov slåss och står upp för sin kvinna. Det är i mitt tycke ganska självklara egenskaper. Så i min värld är det inte mina krav som är för stora, utan problemet är att det finns för få Aragorn i världen. Och för att det inte ska vara otydligt: han som finns är alltså tillhörande mig!!!

Jag har kommit på att jag är inkompatibel med dem som åtminstone visar ett litet ynka intresse för min lilla väna uppenbarelse (sluta med era hysteriska skrattattacker - här finns icke utrymme för sarkasm!). Det är intressant att notera att det är skrämmande få lediga, i betydelsen "icke i någon-relation", män som känns lockande. Beror detta på mig? HAHAHA! Se kravprofilen ovan! Jag är som klippt och skuren för Aragorn, passar som handen i handsken, ärtan i baljan, kniven i slidan (DET heter faktiskt så! Dirty Readers...) - ja, ni förstår!

Eller är det så - hemska tanke! - att jag har för stora krav?!? Ska jag på grund av att jag har krav, oavsett dess storlek, behöva göra avkall på kravspecifikationen och nöja mig med någon Mr. Good Enough? Nope! Det är så icke jag. Jag har ju haft den otroligt stora förmånen att ha varit gift med en man som faktiskt i ganska mycket var Aragorn. I och för sig... A gjorde sig inte så bra på hästryggen som Aragorn eftersom han var superallergisk mot hästar...men i övrigt perfekt uppfyllande av kravprofilen. Men det måste ju finnas fler?
Någon, jag minns inte vem, sa att det där med att man var änka kunde verka avskräckande för att män  behöver en riktig rival. Det är bara män med stark självkänsla som klarar av att leva upp till en abstrakt idealbild. Kanske det är så? Jag är ju inte någon man och förstår många gånger inte alls hur de tänker; det är till och med så illa att jag ibland undrar om de överhuvudtaget tänker, men det skulle jag ju aldrig våga uttrycka högt ;-). Anfallaren (eller rättare Stolpskottet), som jag skrivit om tidigare är faktiskt en av mycket få män, som faktiskt uppfyller nästan alla kraven. Bortsett från att han har mer än lite otur när han tänker... Senast vi talades vid nämnde han i en bisats att livet var fullt av nya och svåra utmaningar. Jorå, gubben lille! Denna kvinna är en utmaning som få klarar av att tygla...

Det börjar bli tajt om tid...

Nu närmar det sig med stormsteg! Julhelgen alltså... Det blir man varse inte minst på facebook där statusuppdateringarna om julbak, godistillverkning, julklappsinköp, granar och en jäkla massa mys avlöser varandra. Själv har jag fortfarande ingen julkänsla. Undrar om jag håller på att förvandlas till en liten läskig Grinchen!?!
Lite julkänsla var det förstås i går på jobbet när vi fick lyssna till Lunds Lucia i Knutsalen på Rådhuset (jorå! Fiiiint ska de va!)- en fördel med nya arbetsplatsen! Och när det började skymma över Helsingör på eftermiddagen och min goa vän T och jag satt ute på det vackert julbelysta torget och drack varsin Irish Coffee med julmusik på lagom nivå - då var det Christmasfeeling så hjärtat nästan svämmade över av nostalgi!
Denna näst sista lördag före jul hade jag tänkt köpa de sista julklapparna och sedan dra i gång mitt, VÄLDIGT försenade decembermys, men så blev det icke! En ynka julklapp kom med hem från city och med det klena, lätt deprimerande utfallet var det bara att dra till gymmet och svettas ut besvikelsen. Hårt pass (annars är det väl ingen mening med det!) och sedan hem för att gofika med de lördagsarbetande sönerna. Därefter nästa kraftansträngning: Citygross. I morgon har nämligen denna tröttsamt prokrastrinerande lilla bloggerska och kvinna bjudit hem en lite utvidgad La Familia på glöggkväll. Nemas problemas i och för sig, men ett par timmar före är det adventsfika hos svärisarna så det känns som om schemat för morgondagen blir ganska så tajt...
Granen är i alla fall hembaxad och står i en balja med vatten i uterummet i väntan på att få komma in i de finare salongerna. So far so good! När den väl är på plats och står där och lyser med glimmande kulor i rött och silver så vore det väl sjutton om julkänslan inte infinner sig!? Och lusten att baka, något försenat, lussekatterna, saffransbiscottin, knäckebrödet, mjuk pepparkaka och allt det andra som förväntas på julafton.
Paket ska slås in (och handlas...), sill läggas in, korven stoppas, köttbullarna trillas och fisken ska lutas, fönstren ska putsas, huset ska fejas, ögon ska tindra och ljusen ska glimma... Oh my! Tror jag går och värmer lite glögg... Det är ju en dag i morgon också!

Festernas fest 2013

10 december och som vanligt är jag på Nobelmiddagen. Förstår inte alls all uppståndelse före! Lätt som en plätt - man kommer hem, klär om till något bekvämt (man ska ju sitta några timmar), häller upp ett glas gott vin och draperar sig i soffan. Man slipper tänka på håruppsättning, ett problem i sig eftersom jag har kort frisyr, konversationsämnen och obekväma skor. För att inte tala om valsen! Nej, en Nobelmiddag framför TV:n passar mig utmärkt. Men det är klart...om jag skulle få en inbjudan så skulle jag med största glädje kasta mig ut och fixa en magnifik galaklänning och extensions i håret. Ingen ska komma och säga att jag inte är flexibel!!!

Under mina år i restaurangbranschen hade jag aldrig en tanke på att vilja arbeta på Nobelmiddagen. Fy sjutton! Varför utsätta sig för denna press? Att ta hand om gästerna, oavsett social status, var inte det som oroade mig. Däremot trappan! Så svår att skrida nerför utan att ha händerna fulla och några miljoner tittares ögon på sig. Dessutom har jag aldrig varit duktig att bära tunga fat lutade mot axeln... Nej, för att inte ställa till en bokstavlig skräll i trappan är det säkrast att jag även fortsättningsvis håller mig därifrån. Som serveringspersonal alltså! Jag är i allra högsta grad tillfänglig som pristagare (väldigt välskrivna protokoll finns att bedöma på nätet), eller bara inbjuden som gäst. Om så önskas kan jag ta med min egna Nobelservett - man är väl rustad! Inget hem är komplett utan en äkta Nobelservett som jag brukar säga. Nej! Det brukar jag inte säga, men jag har en riktig Nobelservett som jag fick i present för många år sedan när jag hade vänner som fortfarande trodde på mig som författare och som presumtiv pristagare till Nobels litteraturpris. Det kan hända att jag är den enda som fortfarande inte har gett upp hoppet om att Peter Englund (och tidigare Horace) ska nämna mitt namn när de öppnar dörren på slaget 13. Än så länge har deras utnämningar varit ganska förutsägbara, men skam den som ger sig! Kan en sådan okänd "typ" som Elfride Jelinek (hade aldrig hört talas om människan före priset och hur ofta talas det om henne nu?!?) så borde jag kunna få det. Jag har ju faktiskt över 200 vänner på facebook, så fler känner till mig än den där Elfride. Tror jag ska slå ett slag för mig nästa år :-)

Släkten är värre än värst

Det har verkligen varit en omväxlande helg... Efter en, för en gång skull, väldigt intensiv vecka på jobbet (och nästa vecka verkar till min stora glädje bli lika intensiv) så var fredagen extra välkommen. Äntligen en fredag med bara I, Me och Myself, TV:n och ett glas vin! Killarna skulle iväg på överraskningsfirande, så efter mitt gympass anrättade jag en kulinarisk middag bestående av ett stekt ägg, en bit brieost, pepparkakor och en påse chips tillsammans med ett stort glas rött. Japp! Fick in hela kostcirkeln! Planerade halvsovande i soffan lördagens alla göranden och måsten. Snubblade upp för trappan och i säng strax efter 22. Jo, men visst är man ett riktigt partylejon!?!

Vaknade helt på egen hand strax efter klockan 7 och efter en stunds snoozande (bara för att jag kunde) steg jag upp för att komma iväg på alla mina ärenden i hyfsad tid. Rullar upp och ser till min stora förvåning att Sven har ersatts av...SNÖSTORM! Det gick knappt att se ut genom fönstren på grund av all snö som yrde kring. Kan så vara att en del av den begränsade sikten hade med Svens framfart att göra också. Nåja! Lite snö skulle icke begränsa min vilda framfart i julklappsracet! Tänkte jag. Och fortsatte tänka medan jag svärande försökte få bort snön som låg på bilen. Ett riktigt Sisofysarbete med tanke på de mängder som fortsatte vräka ner medan jag slet i mitt anletes svett. En hel evighet senare så kör jag då iväg, men redan efter ett par kilometer gav jag upp. Det fanns ingen tillstymmelse till snöröjning någonstans, snön vräkte ner, sikten var obefintlig och det rörde sig så många idioter ute på vägarna. Mina vidlyftiga planer om att ha all julshopping klar i lördags grusades och det blev bara lite oplanerat mathandlande. När jag kommit hem och tog en titt på telefonen såg jag att jag hade meddelande på mobilsvar. Mamma hade åkt in akut med ambulans för misstänkt hjärtinfarkt! Snabb kontakt med Yster och samtal till sjukhuset för uppdatering. Läget var under kontroll, en kärlsprängning skulle göras på eftermiddagen och min syster och hennes man bestämde sig för att åka till sjukhuset. Själv bestämde jag mig för att fullfölja mina planer för lördagen: fika med väninna, middag och Kal P Dal med goa vänner på kvällen. Sjuksköterskan på avdelningen tyckte inte att jag skulle ställa in någonting eftersom läget var hyfsat stabilt. Trots oro och tankarna emellanåt vandrade iväg, så hade jag en mycket trevlig lördag! Tror att det var precis det jag behövde för att ladda batterierna! Kal P Dal var en fantastisk föreställning med massor av energi och glädje. Vi satt på tredje raden och hade ögonkontakt med de som var på scenen. Man glömde tidvis bort att vi var bortåt niohundra personer i salongen...

I går morse när jag vaknade låg snön kvar, men under förmiddagen så började det regna och nu är i princip all snön borta igen. Värdelöst!! Den enda egentliga anledningen till att jag helst vill ha barmark har att göra med den undermåliga snöröjninjen, vilket medför att man riskerar livet varje gång man lämnar bilens trygga värld. Min syster och jag var på sjukbesök ett par timmar runt lunch. Så deprimerande miljö det är på sjukhus! Tiden står på något sätt stilla och det är en parallell verklighet som man träder in i. Jag har väldigt dålig erfarenhet av att vara patient, vilket jag är väldigt tacksam över! Men tycker det är enormt utmattande att vara på sjukhusbesök, så av alla mina planer för söndagen blev det absolut ingenting. En helg där det inte blev något julförberedande överhuvudtaget... Hur tusan ska denna julen komma till stånd?!? På kvällen fick jag ett sms från min syster som berättar att mamma fått oväntat besök... Den, för vilken gång i ordningen minns jag inte, "förlorade dottern" dyker upp. Nu, när de trodde att det var dödsbädden de besökte, ska det visas upp en fin och förlåtande fasad! Man blir tårögd - av ren och skär ilska!

Det är otroligt vilka hyenor det finns i världen. Något dramatiskt händer och de dyker upp lika ovälkomna som vägglöss. Man blir illamående! Hur är man funtad om man, efter sju år (ni läste rätt, sju år) dyker upp på sjukhuset med två av sina tre vuxna barn och en ny man, för att besöka en människa som kommit in akut med hjärtinfarkt?! Är man så otroligt korkad att man inte kan begripa att detta skapar en ytterligare belastning på hjärt-och kärlsystemet hos den sjuka? Det är empatilöst, omdömeslöst och så oerhört ogenomtänkt att man blir rädd. Varför?! Jo, det kan jag tala om! Det handlar inte om omsorger om den sjuka, utan om ren och skär egoism. Har man inte brytt sig förr behöver man inte "bry" sig nu. Det är ändå ingen som går på detta spel inför gallerierna!

Prime time is gone with the wind

Äntligen har han dragit vidare! Den där Sven var en mycket otrevlig bekantskap, som höll mig vaken fram på småtimmarna. Tidvis skakade hela huset och jag låg och försökte förbereda mig på hur jag skulle agera när taket lyfte och jag låg där exponerad inför bar himmel. Bara det inte snöar vet jag att jag tänkte. Spelar roll när taket är borta!

Han har stormat runt en del i dag också med inställda tåg och översvämningar som följd. Själv startade jag min arbetsdag med ett gapskratt. Jag skulle ta mig mig rund första husknuten när jag parkerat bilen och det gick...absolut inte! Så fort jag försökte ta mig runt hörnet trycktes jag tillbaka av vinden och tredje gången kändes det ganska komiskt. Jag såg att det kom en man gående en bit bort på trottoaren och tänkte att om jag inte lyckats ta mig runt på egen hand, så får han ge mig en skjuts i rätt riktning. Med kraft och ren viljestyrka lyckades jag så småningom alldeles själv och funderar på om man kan be de personliga tränarna på gymmet om tips på vilka muskler man bör fokusera på för att reda ut kniviga situationer med sådana typer som Sven. Ingen av dem var på gymmet idag, så jag hoppas att jag minns detta nästa vecka trots att jag känner mig helt blåst....

Huset är utkylt trots att vi brassar på med värmen. Känns bra att jag inte blev för fäst vid honom, Sven alltså,  med tanke på att han skapat en del problem. Bilen är till exempel så smutsig så att man har problem att se den klibbiga backspegeln genom de superkladdiga sidorutorna. Och fönsterna! Jag är så himla glad att jag prokastrinerar för jag behöver bara putsa om två köksfönster eftersom de övriga fönstrena inte har prioriterats. En solig dag och jag lär bli deprimerad av hur lite man kan se av världen utanför. Något ska man ju ägna helgen åt... Förutom julklappsinköp, städning, fika, middag och Kal P Dal, träning och, om kraften finns, bortamatch i innebandy på söndag. Kan vi få lite fler söndagar på helgerna kanske!?!

På tal om män så sitter jag och halvsover till Tack för musiken med Niklas Strömstedt som till kvällens premiär bjudit in Björn Skifs. Så begåvad musiker, genomtrevlig man och dessutom ser han ju fortfarande bra ut för sin ålder. Bara det! Verkar mycket trevligare än förra dygnets manliga sällskap... Hur trist som helst när man nu äntligen kommer en man så nära så att man tillbringar i princip hela natten tillsammans! För alla som nu hyser tvivel så kan jag berätta att det är ironi! Om jag någonsin kommer att spendera en natt med en man lär ni inte läsa om det här! Eller kanske ändå? Bara för att dela med sig av den stora sensationen - woaho! det har hänt, typ... Men nä! Varken det ena eller det andra lär hända. De bästa exemplaren är upptagna; själv får jag väl vänja mig vid tanken att leva på minnen av forntida glans. Fast vänta nu! Jag har inte haft någon sådan glans. Min bästa tid är nu - tjugo år för sent...Och det kommer jag på halvsovandes i soffan en fredagskväll.... OH MY!

Hans namn är Sven...

Ursäkta, Sven! Hur har du tänkt att man ska kunna sova när du väsnas och dundrar på detta viset?? Jag var ganska positivt inställd till dig tidigare, men känner mer och mer att den där positivismen övergår i något mer - låt oss säga mindre trivsamt...
Än så länge har vi fått behålla elekticiteten även om det blinkat till i lamporna då och då. Det är inte jättecharmigt med strömavbrott OCH den där otrevliga Sven! Det höjdes en del röster på jobbet om hur onödigt det var att gå ut med varningar för ett litet oväder och för att tågen ställdes in, men jag kan förstå att man varnade med tanke på hur det knakar i taket och slår mot fönstren. Det trista är att det är exakt samma gnällsnde personer som hade tyckt att det är för jäkligt att man inte går ut med varningar i förväg när det väl drar in oväder. Korkade människor!

När jag var på väg hem så kändes det som bilen skulle flyga iväg så fort man höjde hastigheten över 70. Obehagligt! Särskilt med tanke på att en kollega berättade att en av hennes grannar hade sett en skåpbil komma "flygande" över en åker under stormen Simone. En liten västanfläkt jämfört med Sven om jag får säga vad jag tycker... Egentligen gillar jag när det är rejäla oväder. Oron är alltid att taket ska flyga av (och då är det extra trist att ha sovrum på ovanvåningen...) eller att den flera meter höga björken utanför mitt sovrum ska tappa fotfästet och lägga sig över huset! Hoppas att den klarar även denna storm...

Om Sven inte tänker lugna ner sig förrän framåt småtimmarna kan det bli väldigt jobbigt. Jag har varit vaken sedan 4 i morse och mår nästan illa av trötthet, men kan inte sova när det stormar så friskt. Får väl försöka räkna får...eller flyger de kanske iväg??

Det har ju varit en del stormar genom åren som man minns: Gudrun, Per, Simone, Sven... Och en massa andra som inte presenterat sig. Ett år var vi vid nordöstra Skånekusten när det stormade riktigt rejält och det var en häftig upplevelse. Kittlande skräckblandad förtjusning med stormen som rev och slet i oss och havsvattnet som piskade ansiktet. Sandstormar är också fascinerande! Det är som att vara i kraftig dimma och sanden fyller varenda por och kroppsöppning. Oskyddade delar av kroppen blir blästrade och det är ingen behaglig form av peeling - dock gratis! Snöstormar har man ju också genomlidit; då i slutet av 1970-talet när Katastrof-Karre var kung på lokalradion och bandvagnar var den enda möjligheten att ta sig fram i Skåne. Vad som är bra med Skåne är att varje liten snöby är en presumtiv väderkatastrof, vilket hänger ihop med att det alltid blåser, eller luftar som är det vedertagna skånska uttrycket för blåst hårdare än vind, och det öppna skånska landskapet är så praktiskt utformat att snön per automatik lägger sig i drivor på vägarna och lämnar fälten i princip snöfria. Upplänningar skrattar åt detta, men de vet inte vad de pratar om!

Nu ska jag göra ett kraftfullt försök att med hjälp av snarkningar överrösta Sven. Det låter som han har tagit hjälp av kung Bore med tanke på hur metalliskt det låter mot fönsterblecket. Fusk! Två mot en gillas inte...

Vart tog decembermyset vägen???

Äta, jobba, träna, tvätta, sova... Dessa fem ord sammanfattar mitt liv ganska väl. December månad och tjugo dagar (knappt!) till julafton och det pirrar inte det minsta lilla av förväntan. Adventsljusen tändes i söndags, lite glögg har avnjutits och ett par julklappar är inköpta, men den där härliga decemberglädjen finns inte inom räckhåll. Hjälp! Tänk om jag blir en Grinchen!!!
Inser att det börjar bli dags att dra igång PLANERINGEN inför julaftons och juldagens traditionella familjesammankomster. Det krävs en del förberedelser om man ska få till det som man säger...

Nästa vecka är det ju till exempel Lucia och tills dess krävs det att Någon bakar dubbel sats av saffransbullar för att täcka upp allas behov. En Luciamorgon utan lussebullar är som en räkmacka utan räkor, en ostburgare utan ost, en Tyrolare utan hatt - ja ni fattar! Och tredje advent har jag bjudit in La Familia på glöggmingel..  Hur tänkte jag där?!? Fast jag vet att jag kommer att tycka det är jätteroligt att fixa glöggbordet och att det blir en trevlig kväll eftersom det är trevliga människor som kommer :-). Problemet är just nu - inte bokstavligt för jag ligger i sängen och skriver just nu och har inte för avsikt att lämna denna ljuvliga plats för än i morgon bitti - innan jag har tagit tag i själva organiserandet. När det steget har tagits så går resten på räls. Det vet jag rent empiriskt eftersom jag anordnat många glöggfester och julaftnar genom åren. Men ett par extra timmar så där mellan 15 och 23 hade ju inte suttit fel just nu; denna månaden. Kan man inte låna några dagar från januari och februari eftersom dessa månader är ganska onödiga och långa?  Borde vara full genomförbart. Jag tror enbart det handlar om vilja!  I  0

Dagens snackis och helgens

Jag är begåvad med många vänner som arbetar politiskt - kommunalt, regionalt och på regeringsnivå. Deras politiska tillhörigheter rör sig från vänster till höger och normalt har jag inga som helst problem att diskutera politik och samhällsfrågor med dem. Tyvärr ser jag dock en trend (?) som jag tycker är trist och onödig. Nämligen att man använder sig av en polemik som jag inte anser hör hemma i en politisk diskussion.

 Dagens stora samtalsämne är Sveriges dåliga placering i den så kallade PISA- utredningen (Läs mer här: www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Utbildning-och-forskning/Provresultat/Resultat-PISA/).

Jag håller helt med om att det är alarmerande att svenska elever uppvisar sämre och sämre resultat och att kunskapsnivån i Sverige sjunker och att de krävs knappt godkänt i basämnena för att komma in på lärarutbildningen. Läraryrket borde vara ett av de viktigaste yrken som finns. Med höga krav på intagning och prestationer när man väl kommit in på utbildningen. Naturligtvis ska kompetensen och den pedagogiska förmågan premieras i lönekuvertet! Om detta borde det finnas en självklar nationell samling över partigränserna. I stället väljer det pompösa S att lägga hela skulden rörande den utarmade skolan på alliansen. Låt mig klargöra en viktig sak: det, enligt min åsikt, största misstaget som gjorts gällande svensk skolpolitik är kommunaliseringen av skolan! Och denna vansinniga reform är det faktiskt dåvarande skolministern Göran HSB Persson som är "stolt" upphovsman till. Kommunaliseringen av skolan har bidragit till segregation, uppkomst av en uppsjö av privata alternativ (som jag i och för sig tycker är positivt, MEN! de kommunala skolorna måste ha en chans att konkurrera!) och en förödande marknadsekonomisk fokusering som tyvärr tar överhanden i stället för vad som borde vara skolans, privat eller kommunalt styrd, huvudsakliga uppgift; nämligen förmedlande av kunskap. Skolan ska inte som sin huvudsakliga uppgift ägna sig åt uppfostran, socialt arbete eller kurativa sysselsättningar. Om man som politiker verkligen är intresserad av att åter ta Sverige till topplaceringarna så borde man kunna lägga den raljerande polemiken åt sidan och försöka få till stånd en bred parlamentarisk grund att bygga den framtida skolan på. Med staten som överhuvud, men detta kommer inte att ske så länge det största oppositionspartiet inte kan se utanför "borgarspöket".

Det pinsamma debaclet i Staffanstorp fortsätter. Det senaste är att kommunchefen "inte hade en aning om attestreglerna" och därför har attesterat fakturor som saknat underlag i form av kvitton, deltagarförteckning och syfte. Ursäkta mig! Om man sitter så högt upp i den kommunala hierarkin finns det ingenting som heter "jag hade ingen aning om attestreglerna"!!! PINSAMT! Både för henne och för dem som en gång utnämnde henne utan att kontrollera kompetens och kunskapsnivå. Detta är säkert inget unikt för Staffanstorps kommun, men nu har media satt tänderna i det som pågår i politikens högborg och det är en viktig och demokratiskt riktig granskning. Vi har rätt att veta att våra politiker och kommunala tjänstemän är väl införstådda med gällande lagar och styrdokument. Ju högre upp i hierarkin desto större krav! Det är inte bara att lyfta en hög lön. Som skattebetalare har man faktiskt en rättighet att få veta att skatten används till kompetenta chefer med rätt utbildning och kunskapsnivå för det arbete de är anställda att utföra. Kännedom om skattelagstiftningen gällande representation borde vara lägsta nivå... Och att känna till gällande attestregler ligger på samma nivå... Finns det ingen som helst kvalitetssäkring  och kontroll av cheferna?



  

Att höra till...

Den senaste tiden har jag reflekterat mycket över tillhörighet - den känslomässiga tillhörigheten på till exempel en arbetsplats. Jag har tidigare skrivit om att kommuntanter tycks tro att de kan bete sig hur som helst. Kommunanställda överlag, för det finns faktiskt en och annan kommungubbe också som har mycket övrigt att önska vad gäller sociala möten och interaktion. Min kollega har återigen blivit påhoppad på grund av sitt hår. Att ett rödfärgat hår kan väcka så otroligt mycket synpunkter! Eller ett grått för den delen... Man får ju nästan tycka synd om en människa som har så otroligt mycket negativism inom sig och mår så dåligt, att man måste ge sig på sina arbetskamrater för att "må bra". Hon försöker få sina plumpa uttalanden ursäktade genom att hänvisa till att jag är så "bitsk och otrevlig", men skillnaden är att jag har många års vana av att använda mig av ironiska och satiriska kommentarer och vet att jag är otroligt lyhörd för mottagarens reaktion. Det krävs stor självdistans, stor människokännedom och en förmåga att tolka och läsa av den andra personen för att en ironisk kommentar inte ska bli plump och oförskämd. Jag använder samma språk oavsett titel, yrke, social status, etnicitet eller kön. För mig är det väldigt praktiskt att vid behov kunna ge folk en riktigt välpaketerad förolämpning som landar i mottagaren efter ett par månader. En gudagåva om någon skulle fråga mig ;-). Det är dock inte alltid det som är syftet!! Bara så ni vet, ni som jag träffar ofta... En annan arbetskamrat kategoriserade den negativa påhoppande "kärringen" som " direkt kommen från Industrigatan". Tja, inte någon dålig liknelse, men på gränsen till förolämpande för dem som har sin utkomst där...

Det är med arbetsplatstillhörighet är intressant. Jag har haft en del olika arbetsplatser och har för det mesta trivts där jag jobbat. Arbetsuppgifterna har inte alltid varit så upphetsande, men jag har trivts fantastiskt bra med mina arbetskamrater. Under de två senaste veckorna har jag mött före detta kolleger och jag tycker det är otroligt roligt! Från mitt första riktiga jobb stöter jag på folk med jämna mellanrum och det känns varje gång som att komma hem. Jag vet inte om det har med restaurangvärlden att göra och att det är sociala människor med vana att möta, respektera och acceptera olika typer av folk som gör det så naturligt att mötas. Det kan gå flera år och ändå tar man bara vid där man slutade senast. Likadant är det med, inte alla, men det stora flertalet av de som arbetar på min föregående arbetsplats. Min bil står parkerad i närheten, eftersom det är billigare att stå där, än närmre centrum och det gör att jag så gott som varje dag möter någon från det gamla jobbet. Och det är en ÄKTA glädje i mötena! Det känns så gott i hjärtat att möta människor som talar om att man faktiskt är saknad och att arbetsplatsen inte är sig likt utan mig. Motsatsen hade ju varit förfärlig! Jag satt på en persisk restaurang (fantastiskt god mat, billiga priser och trevlig servis! Väl värt att besöka!!) på Lunds saluhall när en av mina forna arbetskamrater plötsligt tornade upp sig vid vårt bord och bara ville tala om att ingenting fungerar utan mig och att jag nog är den mest saknade personen på stället. Värmer hjärteroten och stärker den vacklande självkänslan. Precis vad jag behöver för tillfället!

Jag kan klara ganska många påhopp på min person. Inte så att jag inte tar åt mig av negativa kommentarer, men jag har lärt mig att vända dessa kommentarer mot den som levererar dem i stället. Vad jag inte klarar av är att bli respektlöst behandlad eller att man försöker förminska min person, till exempel genom att "glömma" vad jag heter... I de fallen blir jag hämndlysten och får hålla i mig för att inte gå över gränserna för mänskligt umgänge. I, Me and Myself tål inte vad som helst...

Nog om detta! December och första advent står för dörren och som den tidsoptimist och prokastrinerare som jag är, så är jag inte klar med alla förberedelser. Ett av mina största problem är att  "någon" har lagt vissa adventprylar på något bra ställe och de är omöjliga att hitta! Visst är det märkligt att saker bara kan försvinna?!? Hela min planering raseras och frågan är om vi inte får ta och flytta första advent till nästa helg? Man måste faktiskt få en rimlig chans att hinna bli klar i tid! Jag har ett helt hus att adventfixa! Och trasig slängd (!) utomhusbelysning som " någon" inte har återinvesterat i! Ska man behöva göra allting själv?!?


Tror jag ska hälla upp ytterligare ett glas vin ( jo, det är okej en lördagskväll och dessutom utövar jag fortfarande 5:2 dieten och har bara druckit vin tre dagar denna veckan, så jag ligger lite efter) och hämta min chokladkaka (att tröstäta när "någon" ställer till problem för en är också okej). Och förresten: angenäm advent!

Glädjor

Trots den mörka årstiden och min humördip de senaste veckorna så finns det ju många glädjor att må gott av. Vi har haft ett par härligt kalla dagar med sol, klarblå himmel och, äntligen, minusgrader. Så mycket enklare att känna livslust när solen skiner! Även om man måste stå inne på ett kontor...en fördel med att vara hemifrån dagtid och när det är ljust är ju att man slipper se de smutsiga fönstren och dammråttorna som har flyttat in. Grannarna har redan förra helgen putsat och fejat inför advent, så där lyser elljusstakar och stjärnor i vartenda fönster. Känner mig glad och stolt att jag inte har några som helst stresskänslor över att inte hinna med. Det blir advent även med smutsiga fönster och ostädade golv. Även om ett nystädat hem kan vara en stor glädje! Får se hur mycket ork som finns på lördag! Glögg, pepparkakor, stearinljus och vita hyacinter är i alla fall redan hemma, så första advent lär firas lite stillsamt. Först på morgonen och sedan glöggmys efter eftermiddagens dubbla innebandymatcher.

På jobbet är vissa kolleger nästan hysteriskt effektiva i sina klappjakter. Ute både på lunchen och efter jobbet och handlar som hysterikor. Se där! Ännu en glädje att jag inte dragits in i den hysterin. På mina lunchvandringar handlar jag om jag råkar hitta något, men jag vill inte påstå att jag är på aktiv jakt. Det löser sig. Det är prokastrinerarens bästa förvissning!

Andra glädjor är alla möten jag har haft de sista veckorna med nya och gamla vänner. Jag har knappt varit hemma på kvällarna, vilket kan förklara varför det är så stökigt överallt. Och varför jag är så hopplöst efter vad gäller TV-programmen... Å andra sidan är jag grymt uppdaterad på var man äter och dricker gott! Och var det finns trevlig servispersonal. En icke oväsentlig ingrediens för en angenäm restaurangupplevelse tycker jag. Och inser även att jag lider av en viss yrkesskada efter mina egna år i branschen...

Det är också en stor glädje för mig att träna - hårt och ofta. Jag som förut alltid varit för lat och hittat på alla möjliga undanflykter för att slippa svettas, är numera på gymmet minst varannan dag och om jag väljer bort träningen, som i kväll, så får jag dåligt samvete. Är dock övertygad om att mina trötta ben är tacksamma i morgon.

Nu ska jag dricka te och läsa klart Kristina Ohlsson Davidsstjärnor - böckernas värld är ytterligare en glädje :-).

Att vilja men inte kunna

Jag hade en nästan magisk upplevelse härom kvällen. På väg hem från en mycket trevlig after work med tre fjärdedelar av tvåhundraårsklubben, hörde jag ett mäktigt susande över huvudet och karakteristisk fågelsång. Nör jag tittade upp såg jag tre sångsvanar på väg söderut. Vackert vita mot det månbelysta himlavalvet. Kändes nästan sakralt och jag var helt uppfylld av naturens skönhet och lycklig över ögonblicket och att jag faktiskt tog mig tid att nua. 

Bild lånad från nätet

Tänk vad härligt om man bara hade kunnat fälla ut vingarna och flyga iväg för att åtminstone se om gräset är grönare på andra sidan! Om man hade orkat fullfölja tanken vill säga...

Jag skulle väldigt gärna vilja prata med den ansvarige för energifördelning! Min är nämligen ständigt på upphällning. Jag laddar batterierna med stenhårda pass på gymmen för att rensa bort negativa tankar och skapa goda förutsättningar för sömn, men det är ändå inte tillräckligt. Ett par veckors tid har jag sovit, med mina mått mätt, otroligt många timmar per natt, men det är som om jag inte får någon djupvila. Kan detta hänga ihop med att jag upplever nätterna som drömlösa? Trots att det måste hända något undermedvetet eftersom jag så ofta vaknar upp gråtandes. Blir helt galen på det! Det är som att trampa runt i kvicksand: när man tror att man har nått fast mark så trampar men fel eller knuffas tillbaka och fastnar igen. I fredags mötte jag en före detta kollega, som av det jag skrivit på facebook dragit slutsatsen att jag var frånskild. Vi fick rett ut vad som var anledningen till att jag var själv numera och så klart var hon förtvivlad över att ha missförstått och jag ledsen över att behöva rota runt i sorgen igen. Så försvann ytterligare en helg i meningslöst grubblande och orkeslöshet. Nåja, en liten svängom med Bosse blev det i lördags, men det arbetet syntes inte på söndagen. Tror städning kan vara en av livets mest överskattade sysslor...

Nu ska jag gå och göra en stor kopp te, lägga mig i soffan med Jussi Adler-Olsen "Marcoeffekten" och hoppas att jag orkar läsa mer än två sidor i kväll. Och försöka komma ihåg att i morgon är en annan dag...

Arg snickare sökes?

Slötittar på Arga snickaren på TV5 och i kväll handlar det om en familj där mannen dog i en hjärtinfarkt för ett år sedan, mitt i livet och mitt i en omfattande husrenovering.
"Varför lyssnade och frågade jag inte mer, så att jag hade klarat detta själv?" undrar änkan. Klart den frågan måste ställas för att det ska bli TV av det, men sanningen är att jag tror att ytterst få av oss klarar av att ta tag i omfattande renoveringar, fatta beslut och orka genomföra dessa beslut när man befinner sig i en sorgeprocess. För mig är det fyra och ett halvt år sedan och jag är periodvis fortfarande så otroligt trött psykiskt att det handlar om mycket vilja att ens orka ta sig ur sängen. Mitt hus är i stort behov av renovering och inköp av nya möbler är nödvändigt, men jag saknar energi!! Tankar psykisk ork på gymmet och positiv energi hos vänner, men det är en daglig kamp att betvinga mörkret inombords. Årstidens mörker kan jag leva med och faktiskt tycka är helande, men det inre mörkret är så förtärande och kvävande att om jag släpper efter för det, så försvinner jag antagligen in i ett svart hål. Och det känns inte så trevligt...
Otrevligt är det också med alla dem som tar sig rätt att bestämma hur man egentligen ska eller bör må efter si eller så lång tid. Det är ett tecken på väldigt små människor som tror att det bara är att "rycka upp sig och ta tag i saker". Människor som inte har upplevt livsomvälvande händelser, utan tror sig sitta inne med någon form av universallösning på alla andras problem. Dessa energitjuvar till medmänniskor gäller det att sätta i karantän så att man överlever själv. Sorg tror jag är en livslång känsla, som man måste lära sig att leva med. Den försvinner aldrig, utan man måste hitta verktyg att hantera och acceptera den som en del av livet. Jag har en arbetskamrat vars man också är avliden och hon berättade att någon kollega sagt till henne att det var sjukligt att vara ledsen och nedstämd på hans dödsdag eftersom det gått så lång tid... Hur kan någon överhuvudtaget få för sig att kommentera en sådan sak?!? Jag tror att vi är många som gärna varit datumdyslektiker och sluppit att drabbas av sorgliga minnen förknippade med vissa dagar på året.
Jag kan inte känslomässigt styra över sorgen, men jag kan förnuftsmässigt lära mig leva med den och genom viljan bestämma att inte låta den ta överhanden.
Kanske jag ska kontakta Arga snickaren? Han behöver ju flera renoveringsobjekt. Risken finns väl att det blivit väl mycket aggressiva utbrott från någon mig mycket. närstående när Anders Snickare idiotförklarat mig för att jag inte fått tummarna loss tidigare. En spik i foten hade inte uppskattats, tror jag....

Ibland förvånas jag själv :-)

Ibland kan jag känna att jag gör helt skogstokiga saker. Det är som jag får en utomkroppslig upplevelse och plötsligt agerar min mun eller min kropp utan koppling till hjärnkontoret. Eller så är det helt enkelt så att jag är så grymt omedelbart charmig så att jag själv inte hänger med! Lustiga situationer hamnar jag i i alla fall...

Det är min vecka för fredagschokladen, så glad i hågen traskar jag ner till chokladbutiken på lunchen. Choklad-Nisse hälsar glatt (precis som vanligt) och samtidigt som han expedierar ett äldre par som idkade 5:2 dieten involverade han mig i pralinprovning. Ja, jag vet!! Jag är i helt avsaknad av karaktär!! När gamlingarna äntligen bestämt sig för vad de tänkte trycka i sig i morgon när det var "ät-dag" och mannen förvissat sig om att det fungerade att ta sig en liten pinne (whiskey då alltså för er som inte är så bevandrade i alkoholrusets djungel) blev det äntligen min tur. På något mirakulöst vis hade han lyckats få till standardbeställningen samtidigt som han pratade med di gamle. Och så säger de att män saknar simultanförmåga! Plötsligt hör jag en röst inifrån mig som säger: " Hörru, ur ekonomisk synpunkt är det bäst att jag gifter mig med dig! Du får en drottning och jag får en chokladbutik." " Är detta ett frieri?" frågar han. "Absolut!", säger jag. Då talar han om att hans fru eventuellt skulle kunna ha lite åsikter, men efter att vi enats om att hon alltid är i den andra butiken och att våra vägar troligen aldrig kommer att korsas, så kändes det som vi var ganska överens om ett giftermål. En gammal fru hit eller dit kan väl inte spela någon roll. Jag har ju ändå tänkt mig endast särboförhållande och fri tillgång till pengarna och pralinerna! Som jag ser det är det en klockren "win-winsituation.

Mina farhågor om en lång trist höst har helt gått åt pipsvängen. Förutom då att jag friar till folk en vanlig torsdag i mörkaste november, så är veckorna fullspäckade med aktiviteter. Träningen tar ju en hel del tid i anspråk och så måste man ju jobba ibland. Alldeles för ofta om jag ska vara riktigt ärlig - tycker fem dagars helg och två dagars arbete vore idealiskt. Naturligtvis med heltidslön! Hur skulle man annars ha råd att vara ledig?? Åtminstone ni som inte är gifta med en chokladbutik borde ju ha lite problem med det ekonomiska ;-)
På lördag firas yngste sonens tjugoårsdag och på söndag är det hemmamatch i innebandyn. Sedan rusar dagarna iväg mot advent och de är inbokade med en massa träning och after work. Härligt! Man ska njuta av livet och så länge jag har positiva saker att se framemot så orkar jag trotsa mörkret!

Mörker, mörker, mörker...

November och den milda hösten fortsätter. Inte så att jag klagar! Varje dag jag slipper skrapa bilrutor och varje dag utan undermålig halkbekämpning på trottoarerna är en ren lycka.

Halloween passerade och Allhelgonahelgen flämtar på sista stearinet. Nu är det en lång mörk period innan advent och julförberedelserna kan börja. Jag har så klart redan köpt på mig ett par julmagasin för att komma i stämning, men det är lite svårt att uppbåda någon julstämning när det är vårtemperaturer utomhus... Annars så är julhandeln i full gång i butikerna. Varför ska de börja så jäkla tidigt?!? Jag tycker att det ska vara julfritt fram till julskyltningen. Möjligtvis med något litet undantag för ljusslingor och pepparkakor. Och skumtomtar! Än har jag kunnat hålla mig ifrån både pepparkakorna och skumtomtarna, men det är nog mest för att jag undviker att handla när jag är sötsugen för jag vet ju att jag har en ganska dålig karaktär. Utan att ha papper på det...!

Efter en veckas vila på grund av fullständig utmattning så kom jag äntligen iväg till gymmet i går. Vilken härlig känsla att jobba sig fysiskt trött på maskinerna och på köpet få lite andrum frrån alla jobbiga tankar som har börjat nöta undermedvetet. Igen... Jag vaknar dagligen av att jag gråter, men kan inte sätta fingret på vad det är som processas under sömnen eftersom jag saknar förmåga/vilja att minnas mina drömmar. Ibland kan jag förnimma känslor från drömmarna och då är det oftast förknippat med stort obehag eller djup rädsla. Någon gång vet jag vem jag har drömt om, men saknar händelseförlopp och sammanhang för att kunna förstå. Jag är ju inte någon drömforskare (finns sådana?), men kanske det är tecken på att jag gör mig redo för en ny fas i livet. Vad det än är som sker i mitt undermedvetna på nätterna, så tröttar det ut mig på gränsen till medvetslöshet. Men man måste ju ta sig till arbetet måndag till fredag och, trots tröttheten, så försöker jag hålla i gång mitt sociala liv för att inte helt försvinna i kolgruvans mörker. Jag försöker hålla alla som ställer krav på mig på armlängds avstånd, undviker telefonsamtal när jag är hemma och har lagt ambitionsnivån vad gäller städning och trädgård på minimalistisk nivå. Min koncentration på att hitta en fungerande väg i vardagen irriterar säkert vissa i bekantskapskretsen, men det orkar jag ärligt talat inte bry mig om. För tillfället är det I, Me och Myself som det koncenteras på - en dag i taget. Och någonstans i mörkret kommer det åter att flämta en liten ljuslåga som visar vägen. Jag vet det för jag har sett den förut, men antagligen valt att välja fel avtagsväg och därmed återigen famlat runt i den mörka labyrinten. Jag vet också att stunderna i mörkret är kortare för varje gång och att det är i ljuset jag vill vara.

En massa roliga saker är inbokade framöver och jag ser framemot dem, men vet att jag behöver de här kontemplativa ensamma dagarna för att orka med allt jag måste göra och allt jag vill göra. Att ha tråkigt främjar ju kreativiteten sägs det och med tanke på hur tråkigt det har varit idag, så borde jag känna mig superkreativ. Men det gör jag inte! Dock är ovanvåningen städad, tvättkorgen tom och fyra par stövlar lokaliserade och numera placerade fullt synliga i min stora garderob, så att det bara är att kombinera ihop med den övriga outfiten på morgonen!

Inte så illa pinkat av en trähäst, som min svärfar skulle uttrycka det!

Äntligen har jag fått det på pränt :-)

I förra veckan hade vi en heldagskonferens där vi jobbade med MBTI i organisationer. MBTI står för Myers- Briggs Type Indicator och baseras på ett frågeformulär som analyseras av en MBTI- handledare och svaren mynnar ut i en bokstavskombination. Nej, det var ingen som fick vare sig ADHD eller DAMP! Dessa kombinationer var inte möjliga och dessutom är det säkerligen en annan sorts test som ligger bakom dessa.
Jag har gjort MBTI- analys en gång tidigare; för ungefär tjugo år sedan. Tyvärr fick jag inte det testet så jag kan inte jämföra staplarna för mina preferenser, men jag minns att min bokstavskombination var densamma: ENTP. Det förvånade mig en del eftersom jag tycker att jag har förändrats väldigt mycket under dessa tjugo år: varit utbränd, kämpat mot Försäkringskassan för att slippa bli "sjukpensionär" som det hette då, förlorat en hel hop med nära och kära... Resan i mitt inre har periodvis varit motig och svår, men tanken på att ge upp har aldrig funnits och det är kanske sådana saker som visas i sådana här resultat. I alla fall så är det tydligen ganska ovanligt att man får en ENTP- profil (vi var två stycken i gruppen; båda kvinnor, som gjort en klassresa och utbildat oss till jur. kand. Den andra personen har valt att göra karriär som jurist, vilket jag definitivt inte har...). ENTP- personer är, enligt testet, innovativa, strategiska, mångsidiga, analytiska och har entreprenörsanda ( nåja, allt kan ju inte stämma) samt trivs att arbeta tillsammans med andra i uppstartsfaser som kräver skarpsinne och stor uppfinningsrikedom. Ord som beskriver en ENTP- typ är följande: analytisk, anpassningsbar, företagsam, ide'rik, ifrågasättande, nyskapande, pådrivande, rättfram, självständig, SMART (gissa om jag gillar att ha just detta på papper!), strategisk och teoretisk. Intuitionen är min dominanta funktion, vilken gör att jag ser nya möjligheter, är promlemlösande, fokuserar på framtiden, är öppen för ide'er och är entusiastisk inför problem.
Vi fick en, allt för kort, individuell genomgång av resultatet. När det blev min tur spände handledaren ögonen i mig och sa: "Vad gör du här?!?". Först blev jag lite ställd, men sedan sa hon att hon förutsatte att jag visste att jag arbetade med helt fel arbetsuppgifter och mer eller mindre slösade bort mitt arbetsliv. Så klart jag vet! Hon fick en snabb resume' av mina senaste år och berättade att hon mist ett barn, låtit sorgen ta sin tid och därefter, vid en ålder av 53 år, ändrat karriär. Genom att våga söka nytt jobb och tro på sig själv. I dag är hon 63 år och nyförlovad med en änkling, så även en karl har hon lyckats hitta ;-).
Jag började lite trevande prata om samordnartjänster och liknande, men då spände hon ögonen i mig och sa att med min tydliga profil (inte min klassiska Ingrid Bergman look-alike profil då alltså), min naturliga pondus och oräddhet för konflikter och problem, så skulle jag sikta högt; för att inte säga mycket högt i en organisation. Hon peppade mig rejält, så nu måste jag våga mig på ett aktivt sökande efter mitt nya liv. Att sälja in mig själv är inte min starkaste sida, men det är väl bara att göra som alla andra gör: brodera ut, skarva och förbättra och hoppas att det håller hela vägen. Friskt vågat och törs man inte ta språnget ut i det okända, så blir livet precis så statiskt och småtrist som mitt är för tillfället. Jag behöver nya utmaningar och slita mig fri från tristessen! När den sista lilla pusselbiten är på plats så ska det ske. Fram tills dess kan jag glädja mig åt att jag har papper på att jag är smart! Det ni!

Social antiintegration?

Kan det vara brittsommar så här sent i oktober? Frågan känns mer än relevant med tanke på att det är +15 ute och ljumma vindar! Galet! Egentligen ska man väl inte klaga på värmen, men det är svårt att klä sig. Jag vill ha boots och stövlar nu - inte samtidigt så klart - men det är mer ballerinaväder. Oktober och det borde sannerligen vara ett mer Huntervänligt klimat! Har man nu investerat i ett par Hunter och känner sig som en riktig fashionista av att bara tänka på dem, så duger det inte med lite fjantigt duggregn på morgonen. Eller att det börjar ösregna när man står inne på kontoret... Vem protesterar man hos nu när Pohlman har gått i pension? Och vart tog Åsa Bode'n vägen? Vissa saker var bättre förr! När det var höst i oktober till exempel.

En annan sak som var bättre förr var att man slapp så många inblickar i folks privatliv. Häromdagen gick jag bakom en kvinna i min ålder. Vi höll samma gångtakt, så jag kom inte förbi om jag inte hade sprungit (vilket jag var ointresserad av). Hon gick och talade i sin mobil - så klart! Folk i dag kan inte vara ifrån sin lille bärbara kompis så många sekunder i stöten. Mer om det senare. I alla fall gick hon där, strax framför mig, och talade högt och tydligt med någon om hur korkad hennes exman var och hur ännu mer korkad hans nya kärlek var. Efter en stund uppmärksammade hon att jag var bakom så hon stannade till och tittade anklagande på mig för att jag hade haft fräckheten att avlyssna hennes telefonsamtal. Ursäkta mig, men jag tillhör dem som helst slipper lyssna till andras samtal!! I går höll jag på att bli påcyklad av en ung tjej som försökte sms:a samtidigt som hon cyklade på gatsten som var belagda med nerfallna löv och kastanjer. En ganska hopplös, uppgift dömd att misslyckas. Och det gjorde den när hon tittade upp och tvärnitade en halv meter framför mig. Av blicken förstod jag att jag var ovanligt korkad som gick längst ute vid kanten på ett stråk som ska delas mellan fotgängare och cyklister. Sedan har vi ju dessa typer som inte har hyfs att låta bli att fingra på sin telefon när de är bjudna på middag eller sitter på bio/restaurang/teater... Det är ytterst få av oss som har behov att vara nåbara dygnet runt! Ohyfsat och ouppfostrat anser jag att det beteendet är. Bör man inte ägna sin uppmärksamhet åt dem som finns i det verkliga rummet? Jag tycker i alla fall det!

Och sedan har vi ju de övriga sociala medierna - Facebook, Twitter, Instagram och bloggar. Jo då - jag tillhör dem som är aktiv, för att inte säga mycket aktiv, på Facebook, jag lägger ut bilder på Instagram, jag twittrar sporadiskt och dessutom bloggar jag, så jag är verkligen en del av det stora sociala nätverket på webben. MEN! Jag är selektiv med vad jag lägger ut och vad, men framförallt HUR jag uttrycker mig. Många statusuppdateringar på Facebook är så bekräftelsesökande så att man kan bli mörkrädd. Det saknas hämningar hos väldigt många och behoven av att överträffa andras, utåt sett lyckliga liv, har fått löjliga proportioner. Märk väl att jag inte talar om tonåringarna, utan om den grupp som jag själv tillhör: vi som har passerat 35. En grupp, som jag utan att ha statistiskt belägg för det, tror är mer aktiv än vad ungdomarna är på Facebook. Jag älskar Facebook och dess möjligheter till kontakt och kommunikation, men jag är noga med hur jag formulerar mina statusuppdateringar, vad jag lägger ut för bilder och hur jag uppfattas. Även om min Facebook är stängd för alla utom mina vänner, så vill jag ändå försöka ha en viss nivå på det som står där. Ett avtryck i cyberrymden finns ju kvar....

Detsamma gäller min blogg. Jag har ett sjå att bibehålla en gräns mellan det personliga och det privata. Å ena sidan vill jag att de som redan känner mig ska känna igen mig i det jag skriver och i mitt sätt att uttrycka mig. Å andra sidan vill jag inte att läsare som trillar in här av en slump ska sitta och klia sig i hårbotten och undra var jag är för någon kufisk person med konstiga uttryckssätt och gnällig attityd till livet. Det är inte lätt att vara jag och försöka bibehålla en distinkt gräns mellan jag och Jag... Svårigheten blir ju inte mindre av att jag skriver under pseudonym. Fegt eller ett smart sätt att slippa ta ansvar? Jag kan inte svara på det och inte jag heller, men vi ska inom kort sätta oss ner och diskutera konsekvenserna för och emot en anonymitet!

Skön söndag

Vilken helg det har varit! Tjuvstartade i torsdags med ledig dag och ansiktsbehandling. I fredags hade jag goaste H på middag. Tala om att det är en ren energiboozter! Synd att vi inte lyckas synka våra kalendrar så att vi ses oftare, för det är verkligen en människa det sprudlar om! Åh, vad jag är glad att det är en av mina vänner!!
I lördagskväll var jag på tjejmingel. Eftersom det regnade och jag skulle upp och köra bil i dag på förmiddagen bestämde jag mig för att testa en nykter (!) lördag och köra till H (inte densamma som ovan) som bor i den andra ändan av byn. Det där med att vara nykter när man träffar nya människor är ett vågspel, som kan sluta hur som. Nu låter det som jag är konstant på lyset (det är jag definitivt inte!), men ett glas vin eller två löser ju som bekant upp eventuella spänningar. Hälften av de tio inbjudna var körandes och jag kan säga att det fanns inga som helst problem att få samtal att flöda kring bordet! Tvärtom så pratades det oavbrutet och skratten rungade. Måste ha varit frustrerande för grannarna....Somnade mätt, nykter och med ont i magen av allt skrattande. Jo, ni som undrar: man kan vara nykter en lördagskväll och faktiskt ha hysteriskt roligt. MEN det är dumt att chansa!
I dag åkte P och jag till The Lodge i Genarp och hade "Skön söndag".  Varm bubbelpool utomhus med dimma över dalen och lätt duggregn, efterföljdes av vedeldad bastu - underbart för kropp och själ. Om det inte varit för två väldigt egoistiska medelålders kvinnor, så hade vi väl stannat kvar ännu. Men nu ska fördomarna upp på bordet och jag ber redan nu alla som jag känner inom denna yrkeskategori om ursäkt -NI är så klart inte omfattade av mina fördomsfulla åsikter om er yrkesgrupp!; troligen lärare (aj, aj, aj!!!) som kom sist av alla, trängde sig in först i det minimala omklädningsrummet där de tog de bästa platserna och bredde ut sig så vi övriga fick slåss om utrymmena. Först i bubbelpoolen så klart och sedan sysselsatte de värdinnan konstant - hämta dricka, hämta torra handdukar osv. Riktigt vidriga tanter som toppade med att tränga sig först på den efterföljande brunchen. Faktiskt, och nu vädras ännu fler av mina fördomar (men om man är medveten om att man har dem så tror jag inte att det är så allvarligt. Eller...?), värre än tyskar kring ett  buffe'bord och det vet alla som varit på charterresor hur obehagliga tyskarna är!  Nåja, om man bortser från de två Jurassicpark- tanterna, så var det en fantastiskt skön dag och mycket god mat till brunch. Ligger nu helt utslagen i soffan med värsta matkoman och funderar med bävan på hur jag ska lyckas hålla mig vaken till kl. 22 i kväll när Bron är slut. En liten tupplur nu fungerar nog inte om jag vill kunna sova i natt... Å andra sidan: friskt vågat, är hälften vunnet!

En regnig och ledig torsdag i oktober

Känns helt sanslöst att man kan vara så fullständigt dränerad på energi och känslor. Någon klok kvinna sa att det kanske är klimakteriet som spökar och det är väl lika möjligt som något annat. Förr eller senare måste väl även jag komma dit. Ytterligare en fas i livet som ska genomlidas... Kanske är det värst för omgivningen? Jag upplever mig som ganska tråkig och inbunden för tillfället och måste verkligen anstränga mig för att inte helt låta mig uppslukas av mörkret. Ett kort ögonblick tänkte jag tanken att sjukskriva mig, men med vetskapen om hur jobbigt jag tycker det är att vara ledig, så är det nog bättre att försöka hålla sig flytande och gå till jobbet som den plikttrogna lilla arbetsmyra man ändå är. Jäkla Luther! Trodde att vi hade gjort slut...

I dag har jag i alla fall varit ledig! Lyckades sova ända tills kl. 06.30 - ungefär den tiden jag brukar köra hemifrån - och låg kvar i sängvärmen ytterligare en timme. Förmiddagen försvann i ett nafs. Frukost, dusch och sedan satte jag mig med Linwood Barclays senaste, som jag lånat på 7-dagarslån på biblioteket - kniven på strupen gör susen för bokkonsumtionen! Ganska bra, men jag tycker nog de tidigare böckerna varit bättre och inte lika förutsägbara. När boken var färdigutläst for jag iväg på ansiktsbehandling; den egentliga anledningen till att jag var ledig under dagen. Måste utnyttja mina presentkort som jag fick förra året! Gudomligt skönt att bli så ompysslad! Tyvärr förstördes upplevelsen en del av att jag träffade på ett par gamla bekanta som skulle lämna salongen när jag kom. Jag har inte träffat dem på ganska länge och det fick sin förklaring när kvinnan berättade att hon fått en hjärnblödning för ett tag sedan och när hon kommit hem så hade hennes "personliga assistent" (eller vad de nu kallas) inte hjälpt henne, utan hon hade fallit och brutit lårbenshalsen. Hon är bara ett par år äldre än jag själv. Livet är verkligen skört och kan ändras på en mikrosekund.

Resten av dagen har ägnats åt att försöka undvika måstena, men tvättmaskinen har fått jobba, hemlagad pizza till middag och morgondagens middag är klar och ska få stå till sig under natten så lite nytta har jag gjort! Tog ett rejält pass på gymmet också - 40 minuter på trappmaskinen och det känns i benmusklerna kan jag lova. Kan bli en intressant upplevelse att ta sig upp ur sängen i morgon bitti :-)

Skönt att det är fredag i morgon! På kvällen kommer en väninna hit på middag och hennes glada och positiva personlighet ska förhoppningsvis spilla över lite på mig också. På lördag är det dags för gymmet igen och på kvällen är det Tjejmingel hos en annan väninna. Det gäller att hitta de positiva andningshålen om man ska överleva den mörka årstiden. Nästa vecka är det jubileumsfest för mig - ett år som femtioåring - och det ska firas! Andra helgen i november blir min yngste 20 år och det ska så klart också uppmärksammas. Födelsedagar ska firas med pompa och ståt! Varför sörja att man blir äldre?!? Alternativet är faktiskt inte särskilt lockande...

Låt oss hoppas på att det blir någon möjlighet att komma ut i trädgården ett par timmar. Min trädgård är hopplöst eftersatt, men den borde i alla fall kunna snyggas till så här på hösten. Alla måste ha rätt till en andra blomning - om än bara bildligt...

Kvinnodominans- ett arbetsmiljöproblem?

Så har man lyckats genomlida ytterligare en måndag. Den veckodag som tycks dyka upp allra som mest oväntat. Och oftare än till exempel fredag... Konstigt att måndagen alltid känns så lång och tråkig. Vi vet ju alla att den inte innehåller flera timmar än de övriga veckodagarna, men nog känns det så - varje vecka! Det är fortfarande löjligt milt utomhus och om det inte hade varit för att det känns löjligt att gå barfota i oktober (man får ju trots allt ha på sig en jacka så man klarar de skuggiga partierna) och att jag gillar boots och stövlar hade det fortfarande kunnat vara ballerinaskor på fötterna. Men det är höst. På mer än ett sätt...

När jag tittade mig i spegeln i lördags blev jag nästan rädd för den skuggfiguren som tittade tillbaka på mig. Såg att ögonen börjar bli så där matta och tomma på livsglädje, som de var för ungefär tio år sedan. Nu krävs det rejäla insatser för att inte trilla dit igen. Ska gå ut en stund på lunchen och tanka dagsljus och sedan är det bästa fysisk utmattning, men där gäller det att hitta en balans så att inte kilona rasar alltför snabbt. Varför måste man alltid hålla den där jäkla lyckofasaden uppe? Jag är så trött på alla dessa "prettomänniskor" som är så perfekta och lyckliga!! Ja, jag vet! De har lika mycket problem som alla vi andra, men lyckas, eller är bättre på att dölja, alla krackeleringar och sprickor, men att ha sådana i sin närhet under vardagen gör åtminstone mig kräkfärdig. Och mot dem hjälper det inte om måndagarna vore lika sällsynta som fredagarna!
Smekmånaden är slut på det nya jobbet och den bistra verkligheten har kommit i kapp. Jag är inte någon som fixar kvinnodominerade arbetsplatser! Allt intrigerande, skitsnack bakom ryggen och surande går mig på nerverna. Så fort någon man finns i närheten, anställd hos oss eller på besök är det  en som blir helt besatt: hon ska synas, höras och alltid vara närmast den stackars manliga varelsen. Jag tror aldrig att jag har sett ett sådant uppförande och bekräftelsebehov hos någon vuxen kvinna (dessutom gift)! Det är så jag väljer att avlägsna mig för jag vet ju också att denna kvinna är SÅÅÅÅ lyckligt gift, bor i det perfekta huset med den perfekta familjen och allting är bara PERFEKT! Jo, det känns verkligen trovärdigt...

Det tycks mig också som att man på mitt jobb på fullt allvar tror sig ha facit till alla andras liv. Angående mitt kreativa liv kan det till exempel heta att om jag kan frigöra tid för att läsa så kan jag i stället använda den tiden för att exempelvis måla... Eh?? Att läsa är för mig inget uttryck för min kreativitet och kan således inte bytas rakt av för att måla, skriva eller sy. Det är inte tiden som är problemet!! Men varför egentligen bry sig? Man får stänga av omgivningen och sköta sitt jobb tills man lyckas hitta något annat. Den gär typen av kvinnor är ju ändå mest intresserade av att lyssna till sitt eget mästrande malande och märker inte om de har en aktiv lyssnare eller inte. Ett välplacerat ja eller nej då och då, så håller man envägskommunikationen igång. Gnälligt inlägg, men det behövde komma ut.

För övrigt är kommunen nu polisanmäld för att man har kastat kvitton äldre än tre år och det är ju jättebra, då blir det både lättare och kanske billigare för den oberoende advokatbyrån som ska ägna sig åt revision av politikernas vidlyftiga representation. Bra för politikerna också. Om nu de kvittona finns kvar... Tydligen så ska de betala ur egen ficka för den sprit som konsumerats under resan till Cannes. Tänk om de hade gjort det direkt - så mycket tid, pengar och irritation vi hade blivit besparade!

Njuter fredag

Konstig höst! Oktober och det finns fortfarande getingar... Inte så himla aktiva visserligen, men de flyger runt och är irriterande. Dagligen är det någon randig flygare som attackerar fönsterrutan på jobbet och sedan lätt omskakad försöker flyga vidare med värdigheten någorlunda i behåll, men oftast slutar det med en spin-off till getingarnas Hades... Naturen har målats i underbara färger och det är mörkt som i en kolkällare både på morgnarna och kvällarna - precis som det ska vara! Och det är skönt att slippa regn och rusk, men det kunde vara lite kallare så man slapp använda de uttjatade sommarkläderna...
I tisdags var P och jag på Miss Saigon. Vilken föreställning! Ronny Danielsson har fått till en fantastisk produktion med, i vanlig ordning på Malmö Opera, otrolig scenografi, bombastiska effekter och väldigt bra sångprestationer av Li-Tong Hsu och Philip Jalmelid, som jag upptäckte när han sjöng rollen som Marius i Les Miserables. Lämnade salongen uppfylld av ett helt spektrum av känslor. Precis så ska kultur beröra! Med tanke på historiens sorgliga innehåll och förutsägbara slut, så var jag så klart tvungen att gråta en skvätt. Vad ska jag säga?!? Olycklig kärlek är så sorgligt och gripande!

Onsdag eftermiddag var det tid för bilbesiktning. Värre än tandläkaren! När jag anlände var jag ganska ensam så jag kunde köra in en kvart före bokad tid. Helt chockad över att det gick så fort lyckades jag med bedriften att snabbt och nästan elegant, köra rakt in på lyftanordningen. Normalt brukar jag låta killarna som jobbar där köra in bilen. Av två skäl: jag är övertygad om att jag ska missa och köra ner ett eller två hjul mellan ramperna och för att det är ett bra sätt att få män att känna sig stora och starka... En kvinna som lyckas få en man att känna sig macho har direkt ett övertag. Tips från coachen! Min oro var obefogad. Bilen uppförde sig exemplariskt, men halvljuset slocknade på vänster fram i samma ögonblick som bilen skulle ut och provköras... Nåja; byte av en glödlampa är ju billigt med tanke på vad annat kan kosta när det gäller bilar! Även om man betänker att det är en fransk bil som inte alls låter något ingrepp vara enkelt...

I går var det mat och vin hemma hos J (som har den något märkliga vanan att smygröka inför grannarna (!)). Gästisgänget samlades och som vanligt blev det en trevlig kväll med god mat, gott vin och, viktigast, underbart sällskap! Jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: det är en sådan härlig energipåfyllning att träffa dessa kvinnor! Vad vore livet utan väninnor?!?

Alla dessa aktiviteter har ju lyckats hålla mig ifrån gymmet. Det har helt enkelt inte fått plats i schemat. Förrän i dag! Vilken lycka att komma hem och snabbt byta om till träningskläder för att direkt sticka till gymmet och ge allt! Vem kunde för två år sedan tro att jag skulle sakna att träna?!? Nu är middagen uppäten, vinet lyser rubinrött i glaset och jag ligger uthälld i soffan i väntan på kvällens fotbollsmatch. Härlig fredagskväll!

En fransk bulldog

Såja! Pudeln har plötsligt blivit en fransk bulldog.

Kommunstyrelsens föregående ordförande, numera regionråd, har valt(?) att bära hundhuvudet och förklarat att han troligen är den som har drivit utvecklingen av de stora spritnotorna, den generösa skånska gästfriheten och de ökade kostnaderna för representation och detta beror på att han har alkoholproblem. Jag har den största respekt för att någon, vem det än är, vågar offentliggöra sina alkoholproblem och be om hjälp att lära sig hantera dem. All heder åt M!
Däremot tycker jag att det är beklämmande att de övriga, i högsta grad lika skyldiga till det pinsamma läge som man har försatt sig i genom att använda skattepengar till supresor, plötsligt träder fram och "borde ha ingripit tidigare", "har sett tecken", "har inte riktigt förstått omfattningen" och så vidare. Finns det inget allmänt förstånd och samvete? Är makten verkligen så berusande att man tror sig stå över den svenska skattelagstiftningen? Bristande moral är ju tyvärr inte straffbart och minnet lär väl svika hos väljarna inför nästa års val, men om de övriga Cannesresenärerna på fullt allvar hoppas att deras skuld i den hör pinsamma historien ska försvinna är det riktigt illa! Även om den skatterättsliga processen inte leder till något annat än eventuell förmånsbeskattning och att man får en liten pekpinne från revisionen, så hoppas jag verkligen att man inom respektive partigrupp tar sig en rejäl funderare över hur och av vem man vill representeras och att de enskilda "resenärerna" ser över sin fartblindhet och funderar över de moraliska aspekterna av "mitt och ditt" och "sunt förnuft".

Baksida?

Funderar allvarligt på att flytta sängen till gymmet. Det känns som jag tillbringar mer och mer tid där. Medan jag stod på trappmaskinen i helgens andra långpass så roade jag mig med att räkna ut att jag tillbringar mellan tio och tolv timmar på gymmet. En och en halv arbetsdag! Inte konstigt att andra saker får stå sidan om; typ städning, TV-tittande och läsning. Det är ju veckans bäst investerade timmar i alla fall - en sund själ i en sund kropp. Ställde mig på vågen för första gången sedan i juni och såg till min förvåning att drygt fem kilo har försvunnit! Utan att jag ändrat något särskilt i kosten. Vin, kakor och choklad slinker fortfarande ner lätt som en plätt och utan trugande ;-). Men det är de där endorfinerna som sprakar loss i kroppen och gör att för lång tid utan träning upplevs som väldigt jobbigt. Det räcker inte att hålla sig sysselsatt; kroppen kräver puls och ren utmattning. Älskar den känslan! Inget slår när man upplever flow i löpning. Då när allting bara handlar om att sätta den ena foten framför den andra och hela fokus är att springa i den tunnel man hamnat i. Svårt att förklara känslan och svårt att uppnå. Jag har bara lyckats två gånger under den period när jag sprang väldigt mycket, men jag kan fortfarande förnimma den euforiska känslan.
Det skulle vara intressant att se hur mycket muskelmassa som har bildats i stället för fettdepåer. Om jag inte har helt fel för mig så väger väl muskler mer än fett, så den reella viktminskningen torde vara större. Och det var inte ens meningen! Jag började träna för att slippa ta blodtryckssänkande medel och för att få hjärnan att sluta spinna på högvarv så jag kunde få sova. Bieffekten viktnedgång är ju positiv, men med tanke på tidigare viktras så ska jag nog hålla det under uppsikt så jag inte plötsligt väger 53 kg till mina 173 cm. Det är så enormt lät att dras med...
Har ägnat eftermiddagen åt att ligga i soffan och läsa klart Jan Guillou Mellan rött och svart. Äntligen skulle jag vilja säga för det har tagit en hel evighet, men nu vet jag ju varför. Jag har valt bort soffan för gymmet. Man skulle nästan kunna tro att det fanns någon karl som drog där, men nej - tyvärr inte där heller! Funderar på att lägga in en ny stöt på fotbollsspelaren. De där med att han sa sig ha varit anfallsspelare kan ju inte stämma. Snacka om att missa öppet mål! Tror att han tillhör de där som mest suttit på avbytarbänken. Eller så får jag helt enkelt med list, charm eller direkt konfrontation ta reda på om chokladkillen är ledig. Snacka om att jag skulle bli populär bland mina väninnor och i släkten om jag blev med en chokladbutik!! Frågan är dock hur många extra timmar jag skulle behöva satsa på gymmet för att kompensera för all chokladöverdragen lakritsfudge som jag med största sannolikhet hade tryckt i mig i ett sådant läge? Jisses vilka problem jag har att brottas med en söndag!!

Pinsamt försök till pudel

Jag har precis tittat på gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning som handlade om Staffanstorps hus styrelse och deras resa till en fastighetsmässa i Cannes tidigt i våras. Huruvida denna resa gagnar kommunens invånare eller bostadsprojekteringar kan jag inte svara på och jag har egentligen inga synpunkter på att de åker iväg på mässor och konferenser. Det är en del i deras politiska uppdrag som jag ser det och säkert både nyttigt och lärorikt för dem som individer och, förhoppningsvis, tillför det något positivt gällande kommunens tillväxt och utveckling. Vad som förundrar mig är att politiker, oavsett partitillhörighet, alltid verkar tro att de ska komma undan. Det kan handla om sönderklippta kvitton, obetald TV- avgift, inköp av blöjor och Toblerone på statens bekostnad eller, som i detta fallet, låta komuninvånarna betala en mycket tveksam resa till Cannes i allmänhet och i synnerhet en massa krognotor och inköp av alkohol. Vet man som kommunpolitiker inte om att det finns en skattelagstiftning, som faktiskt (hör och häpna) även gäller folkvalda och en offentlighetsprincip, som möjliggör granskning av till exempel kvitton? Är man så fartblind så att man inte tror att det ska upptäckas eller tror man sig stå över lagen?! Jag vet inte vilket som är värst...
Det är löjeväckande att se kommunstyrelsens ordförande slingra sig inför frågorna och hänvisa till minnesluckor när det gäller vissa moment. Med tanke på all den sprit som tycks ha runnit nerför struparna blir det nästan lite lyteskomik över det... Minns han inte på grund av alkoholdimma eller tror han på fullt allvar att tittarna anser honom trovärdig när han febrilt letar efter utvägar? Lika pinsamt är det att höra det förra oppositionsrådet hänvisa till att det saknas alkoholpolicy i kommunen och att övermått av alkohol tillhör de skånska traditionerna och den skånska gästfriheten (tillspetsat från min sida!). Varför kan en politiker inte bara erkänna?!? Det är förvisso tillräckligt pinsamt att inte ha kunskap i skattelagstiftningens förmånsregler, men ett medgivande och en ursäkt för att reglerna gällande konferensresor inte har uppfyllts för att vara skattefritt för deltagarna hade tagit bort udden från den delen av de patetiska bortförklaringarna. Gällande all den alkohol som köptes in till stugorna så borde väl någon av dem kunnat tänka tanken att detta är inte bra att ta på löpande räkning och låta skattebetalarna stå för, jag tar det på mitt privata kort så delar vi på det sedan för att slippa stå med skägget i brevlådan - så enkelt hade den delen kunnat lösas...
Sådana här avslöjanden och försök till bortförklaringar förstärker tyvärr politikerföraktet och ger  dessutom möjligheter för de mer obskyra och ljusskygga partierna att plocka röster. Sorgligt och bedrövligt! Tyvärr är skadan redan skedd och att göra om och göra rätt är inte längre en möjlig utväg. För egen del är jag djupt besviken att personer jag haft förtroende och respekt för har sjunkit så här lågt. Visst kan programmet vara konstigt klippt och vinklat för att skapa sensation och rubriker, men faktum kvarstår. Staffanstorp tycks vara en kommun som styrs av fartblinda personer utan förankring i verkligheten och detta slår både mot höger och vänster!

Målande som terapi

Jag har börjat måla igen och efter de första gångernas tröghet i kreativiteten och penselföringen känns det nu riktigt roligt! Det är svårt att släppa på kraven att det ska "bli" något. Önskar att jag kunde måla så att det ser ut exakt så som jag tänkt mig, men jag saknar tyvärr den talangen. Inför den här terminens målning (låter hur pretentiöst som helst men som förut sitter vi hemma hos varandra, varannan vecka, vid köksbordet och målar, dricker kaffe/te/vin och pratar) hade jag en vision av hur jag tänkt mig att bygga upp bilden. Första gången blev det i princip bars skissande i grova drag och lite grundmålning. Den andra gången orkade jag inte med akrylmålning utan satt och tecknade med färgpennor, något jag inte gjort på flera år... Riktigt roligt, men usch vad jag känner att jag har tappat de tekniska finesserna! I dag tog jag åter fram akrylmålningen och medan jag arbetar med bilden kommer jag på mig själv med att fundera över hur terapeutiskt det är att måla. Just denna bild blir otroligt privat och personlig och speglar mig, mycket abstrakt dock, och mitt liv efter 2004. Det var det året en av mina bästa vänner gick bort och ungefär där startade den svarta och sorgesamma perioden i mitt liv. En period som jag försökt att bearbeta på olika sätt; samtal, att skriva och nu, kanske det mest effektiva(?) att måla. Jag kan känna hur jag, för varje penseldrag, bearbetar mitt hårda skal mot omvärlden. Det är smärtsamt och troligen kommer ingen att få se resultatet, men det känns väldigt renande och befriande. Mitt bästa uttrycksmedel har alltid varit det skrivna ordet - att uttrycka mig i text har varit min styrka sedan jag lärde mig läsa och skriva. Jag är väldigt blyg till min natur (även om ingen tror mig...) och avskyr att tala inför större folksamlinger. Men jag gör det! Jag tvingar mig att stå och tala inför grupp för jag tror på, åtminstone i vissa ofarliga lägen, att våga utmana sig själv och sina rädslor. Skrivandet har aldrig bekymrat mig. När jag startade min blogg var min största skräck att läsaren, d v s du, inte skulle tycka att jag hade något att säga. Men att inte offentliggöra en blogg som inte kan hittas via mitt namn, kämdes både fegt och onödigt. I dag är jag glad att jag vågade berätta om Humfridas funderingar. Feedback från er är guld värt! Och åter vågade jag utmana min rädsla! Men när det kommer till målandet - egentligen är det väl pretentiöst att kalla det målande - snarare kladdandet, så tvivlar jag på att det någonsin kommer att visas för någon. Om det mot förmodan skulle bli på det  sättet att det kommer en möjlighet så räknar jag iskallt med stt inte ställa upp. Å andra sidan...de flesta som tar del av någon annans kreativitet bruksr ju vara artiga och välmenande åtminstone så länge man själv befinner sig inom hör-och synhåll.
Jag ska nog inte säga kategoriskt nej, utan följer min gamla klasskompis råd: "Öppna dörrar är bra. Stängda är inget att ha". Ett bidrag till en lektion där vi skulle skriva dikter. Poesi har aldrig varit min favoritsysselsättning, men jag tycker faktiskt att H lyckades oerhört väl med sina ord. Raderna innehåller kontentan av att våga och vilja. Kanske, kanske att jag lägger ut min terapimålning till allmänt beskådande. Det behöver inte se ut som den bild jag har inom mig. Nu målar jag ett sinnestillstånd, där färger och symboler får uttrycka mitt stålbad. För det är så det känns inombords: ett renande stålbad som förhoppningsvis ska få mig att komma ut på den ljusa sidan av livet!