Historien upprepar sig - nya offer samma gliringar

Jag stod på min uppfart i går morse och väntade på skjuts till jobbet. Plötsligt hör jag några röster:

"Och så kom hon fram till mig och frågade om jag ville bli ihop med henne! 

För jag är ju typ snyggast i klassen. Asså...det är jag faktiskt!"

"VA?!? gjorde hon??"

"Eh...JA! Och så hade hon glasögon när hon kom till skolan dagen efter!!"

 Följt av ett rått förnedrande skratt.

Två småungar i sjuårsåldern; en flicka och en pojke (jag struntar i huruvida de ser sig själv som könsneutrala) cyklandes till skolan. Först skrattade jag inombords och tyckte det var lite gulligt med den extremt unga kärleken, men ganska omgående fastnade skrattet i halsen på mig. Har vi inte kommit längre? Jag hade glasögon när jag var liten och fick ständigt höra att jag var ful (glasögonen var inte lika designade som de är numera...), plugghäst (det var jag i och för sig, men det hade inte med glasögonen att göra - jag älskade att lära mig nya saker och hade oförskämt lätt för mig i skolan) och sedan favoriten, som säkert fortfarande lever kvar: GLASÖGONORM! Med detta i bakhuvudet fick den modiga tjejen all min empati. Att det var tur att han inte svarat ja på hennes fråga om att bli ihop med tanke på att hon faktisk kom till skolan med glasögon dagen därpå, framgick väldigt tydligt. Hoppas verkligen att han inte sa något till henne om att hon var ful på grund av glasögonen. Med egen erfarenhet kan jag tala om att sådana "oskyldiga" kommentarer kan ge men för livet, det är jag ett levande exempel på. Det har runnit massor av vatten under alla broar sedan jag var i deras ålder, men fortfarande är mitt utseende ett problem för mig. Jag vet någonstans långt inne (som min samtalsterapeut sa till mig vid ett tillfälle: "Du är väl inte blind! Se dig i spegeln och inse att du är väldigt snygg"! Väldigt snygg är att ta i, men jag vet att jag åtminstone inte är anskrämligt ful...ändå är det svårt för mig att ta åt mig av komplimanger gällande mitt utseende. Skammen att behöva bära fula glasögon bränner ännu. Jäkla barndom!

När vi ändå är inne på det där med det yttre så är det roligare att se sin spegelbild nu när den inte visar upp en vinterblek glåmig nuna. Vi har haft några fantastiska dagar med blå himmel och flödande solsken. Så varmt så att det var klänning och bara ben i fredags. Med risk för att omgivningen skulle bländas av mina vintervita, alls icke så vältränade ben. Men, som en numera lyckligt pensionerad kollega brukade säga: "det är tidigt på säsongen man ska visa benen för då är alla lika vita". Så sant och jag är så lycklig att jag kommit upp i en ålder där jag struntar i om folk behöver solglasögon för att jag visar benen. Det finns en försäsong för allt!

Värmen har fått naturen att explodera. Tack för kliande näsa (ända in i hjärnvindlingarna) och rinnande ögon! Trots en förlamande trötthet, som jag inbillar mig att pollenallergin är en stor anledning till, så försöker jag njuta så mycket det bara går. Vi tog en skön promenad i skogen och på naturreservatet Risen i lördags förmiddag. Det gäller att passa på innan de släpper ut stutarna på grönbete - hu! Träden var skirt gröna, vitsipporna bredde ut sig i vita kaskader och backsipporna hade slagit ut, fåglarna sjöng så det dånade om det och ljuset! Detta fantastiska vårljus! Fantastiskt åtminstone så pass länge tills man är hemma dagtid och inser hur dammigt det är överallt...och hur begränsad utsikt man har genom de oputsade fönsterrutorna. Jag har, med god hjälp, fått gjort en hel del i trädgården, städat uterummet och köpt nya Mårbackor. Så sakteliga ska jag väl få ordning med vårstädning inomhus också. jag har en massa planer för hur jag ska renovera interiören, så just nu är det inte aktuellt med flytt på ett par (?) år i alla fall. Livslusten har slagit rot och verkar vara ovanligt livskraftig i år. Härligt! Det skrattas, levs och älskas så det står härliga till! 

För även om jag var en ful och pluggande glasögonorm som liten, så har livet lärt mig en sak den hårda vägen. Det finns alltid en väg och den väljer jag själv! Just nu är det uppåt - jag är inte rädd, jag kan flyga!

Den depressiva skuggan

Äntligen! Näsan rinner. Ögonen kliar. Vitsipporna blommar. Himlen är blå. Solen värmer härligt. Våren är här - tjoho!
Och som ett brev på posten anländer även de där mörka molnen. De depressiva molnen som jag trodde att jag hade lyckats mota bort, men tydligen inte. Jag vet inte om det har att göra med att det är april och maj; två månader som är väldigt tunga (ni vet de där jobbiga datumen som jagar en fast man försöker slå sig fri). Egentligen är jag ju väldigt lycklig! Ändå kan jag inte tillåta mig att bli så där avslappnat hänryckt...eller vänta nu...det är kanske för tidigt? Pingsten är ju hänryckningens tid och den är väl inte förrän typ så där i juni (?). Troligen har det väl med projicering att göra: åter igen tvivlar jag på mitt värde och överför detta på min man, som; troligtvis lyckligt ovetande, inte har en aning om vad han egentligen borde tycka och tänka om mig - en ful plufsig gammal tant för dagen toppad med riktigt bad hairday. Måtte jag kunna börja träna snart!

I söndags gjorde jag något, som jag kanske med största sannolikhet INTE borde ha gjort  - jag körde bil. Japp, efter nio veckors ofrivillig instängdhet bestämde jag mig för att det fick bära eller brista - jag skulle klara av att köra bil. Och det gjorde jag! Visst besvär i början att komma ihåg pedalernas placering, men när jag kopplade bort hjärnan och lät musklerna minnas så gick det som en dans. Nöjd och mycket stolt över mitt tilltag kryddade jag dagen med en timmes ogräsrensning och, efter lunch, sex timmars arbete. Kan meddela att det gjorde väldigt ont i vänsterarmen framåt kvällen... I morgon ska jag köra till jobbet - sommardäcken ska på och vissa saker/rädslor måste man helt enkelt ta tag i. Det är jättemysigt att köras till jobbet och få en stund på tu man hand varje morgon, men i längden är det förödande för mig. Jag som är livrädd att bli av med min självständighet och hatar att känna mig beroende har drömt att jag blivit sambo! Ni läste rätt!! Jag är själv i chock...troligen posttraumatisk!
Dock har jag kommit på mig själv att fundera över det där med förhållanden i min ålder. När man är ung och träffar någon är det så mycket enklare. Man hittar någon som man anser lämplig som partner och lämplig som förälder åt sina kommande barn; flyttar ihop och skaffar kanske familj. Hur vet man vad som är rätt när man är äldre? Jag menar det där med barn är jag förbi sedan länge och jag har bestämt mig sedan lång tid tillbaka att OM jag ska flytta ihop med någon så ska det vara till något gemensamt som vi väljer. Jag kan inte tänka mig att flytta in hos någon - hu så hemskt att ständigt vara gäst i sitt eget hem. Det är väl bäst att jag likt skomakaren blir vid min läst. Mitt hus kan ju bli riktigt trivsamt om jag tar tag i interiören och vågar kasta bort delar av ballasten. Med tanke på att jag på ett smärtsamt sätt kommit underfund med att jag är en ganska hemkär typ med obefintliga ambitioner och i total avsaknad av drömmar och önskningar, så är det väl bara att lära sig gilla det mikrokosmos där jag befinner mig. Jag är en patetisk kopia av den person jag trodde att jag var. Sanningen gör ont när man stirrar den i vitögat.

När livet spritter så där härligt i kropp och knopp

Våren har bokstavligen blåst in över oss! Annandag påsk tog vi en runda konst på Österlen och fascinerades av all snö som låg gnistrande i solskenet. Mycket vackert, men ack så ovälkommet! En vecka senare låg jag i bikini i min trädgård och lapade törstigt solens strålar. Tala om skillnad... I morse när min riddare körde mig till jobbet hade det börjat grönska på åkrarna och vitsipporna har så sakteliga börjat visa sig i skogarna. Våren är magisk. Det är lika underbart varje år.

Jag skrev för några inlägg sedan att det där med räkmackan som jag tyckte mig vara värd 2018 inte verkade bli mer än typ ostmacka när jag bröt armen, men jag tror jag får revidera det. Det är nog min tur att glida runt på räkmackan i år. Äntligen, som Svenska Akademins ständiga sekreterare hade utropat om inte alla bokstäver stockat sig i halsen på henne på grund av den pinsamma "kulturpersonens" göranden och låtanden. Och de pinsamma ledamöternas agerande.. Men detta var bara en liten utveckling av ämnet. Jag har sökt ett jobb (ett mer än tidigare år för att tysta allt suckande), skickade in ansökan tisdag morgon och på onsdag eftermiddag ringde de för att boka in intervju. Japp, lätt att få hybris och frågan varför jag inte trott mig vara attraktiv på arbetsmarknaden poppar ju upp direkt. Lite pirrigt att gå på intervju - typ tolv år sedan senast - men det är skönt att veta att jag faktiskt har en tillsvidaretjänst och inte behöver kräla i stoftet för ett jobb. Jag är tämligen säker på att jag kommer att erbjudas tjänsten (inte bara på grund av min enormt vinnande personlighet (ha!ha!)) eftersom min kompetens mer än väl matchar deras kravprofil. Vi behöver bara få personkemin att klicka och den där pikanta lilla frågan om lön. Jag säljer mig inte gratis! Då kan jag stanna kvar där jag är...
Mest stolt är jag över att jag har släppt lojaliteten och pliktkänslan mot min arbetsplats. Det är inte en envägskommunikation - det man ger får man tillbaka. Respekt och lojalitet är inget jag automatiskt delar ut; dessa får man förtjäna. Jag är så jäkla trött på dåligt, för att inte säga obefintligt, ledarskap och okollegialt beteende. Två väldigt viktiga faktorer för att man ska ha en vettig arbetsmiljö. Känslan att det finns en dold agenda gällande den stora organisationsförändring vi står inför gör ju inte att stämningen på kontoret förbättras direkt. Själv är jag nästan övertygad om att vi kommer att presenteras en organisation och ett arbetssätt som vi uttryckligen har sagt att vi inte vill ha. Detta i kombination med den mycket märkligt förda löneprocessen och missnöjet med utfallet, framförallt hos oss som har "höga" löner, är ju mer än ett vådaskott i foten från chefen.

Förutom att jag har tagit första steget mot nytt arbete (fler ansökningar ligger i pipeline) så har jag sökt distanskurser på universitetet, har planer för huset och börjar fundera på min framtid även när det gäller den icke yrkesmässiga delen. Den viktigaste biten av livet alltså. Det är en ynnest att vakna glad, lycklig och älskad varje morgon. Livet blir så mycket enklare och motgångarna blir inte så svåra och motiga. Inte ens mina mentala svarta hål är lika djupa längre och när jag snavar till och ramlar ner så finns det en trygg stark hand som drar upp mig igen. Bara det gör ju att livet känns som en räkmacka! Med andra ord så lever den gamla devisen fortfarande: "Glaset kan vara halvtomt eller halvfullt - det beror på hur du väljer att se på det" - måste dock kasta in en liten brasklapp gällande vinglas; de gör sig alltid bäst fyllda (till en tredjedel alltså!).

Tiger tar plats

Plötsligt har vanvettet slagit till! Förra veckans ilska har slagit över i en skrämmande aktivitet. Nu är hon på gång, den där Bittra Buttran. Två distanskurser har sökts och en jobbansökan skickades in under dagen. Flera potentiella arbeten har lokaliserats och ska sökas under veckan. Inget kan få fart på mig, som riktigt hederlig eftertanke. Vad som känns extra härligt är att alla dessa tjänster är arbeten som jag faktiskt vill ha (under förutsättning att lönen är den rätta...). Man går ju inte på samma mina två gånger. Om man inte är otroligt korkad eller har extremt mycket otur när man tänker. Då kan det förstås hända...

Plötsligt har det rosaskimrande filtret lagts över mitt liv igen. Underbart! Att jag dessutom delar våning/kontor med tre andra "survivors" gör att det ändå är uthärdligt; ibland hysteriskt roligt, att gå till jobbet. Även en åsna lär sig genom upprepning, enligt ett arabiskt ordspråk, så nu har vi bestämt vår framtida taktik:

• tala högt och tydligt - och precis hela tiden! - om hur mycket du har att göra
• sköt privata ärenden på arbetstid
• spring hos chefen och smöra
• spring hos chefen och gråt ut
• var ofta flexledig så att du kan vila upp dig eftersom du har så mycket att göra (för bästa effekt spring in hos chefen och gråt ut för att du är sååå stressad av allt arbete)
• ta aldrig på dig något extraarbete! Glöm inte: du har mer än nog redan nu!!
• arbeta bara exakt dina åtta timmar

Med denna insikt i ryggen så lär det vara vi som är löneledande nästa år. Under förutsättning att jag är kvar, vilket jag inte hoppas. Det var länge sedan jag kände mig så flygfärdig och redo att förnya åtminstone delar av mitt liv. Bäst av allt är känslan att det är jag som sitter med nästa drag. Ett troligt schack matt...

Kan det vara den annalkande våren som spökar till det och puffar förändringens vindar i min riktning? Efter morgonens och förmiddagens snöfall, så kändes det riktigt behagligt när min riddare släppte av mig här hemma. Japp...jag kan fortfarande inte köra bil. Jo, köra bil kan jag ju, men jag vågar inte riktigt chansa ännu. Det kan bli väldigt dyrt om det händer något när jag sitter bakom ratten. Det lär inte finnas ett försäkringsbolag som skulle låta mig slippa undan med bara självrisken. I övermorgon är det dags för nytt sjukgymnastbesök och då får vi väl höra vad hon tycker om mig och bilkörningen... Sedan kommer ju nästa problem - att starta bilen som har stått i min carport i snart två månader. Kan meddela, om någon undrar, att en bil blir väldigt dammig på utsidan under två månader! 

Ni hör va?! Det finns nästan ingen ände på min positivism och livsglädje! Räkningarna är betalda och det är plus på kontot, tvättmaskinen brummar på nedervåningen, ett blogginlägg är snart skrivet och nu funderar jag allvarligt på att ta itu med något kreativt projekt, som lite akvarellmålning eller helt enkelt bara sprätta bort ett trasigt blixtlås i en klänning eller bara sitta och njuta av att jag har så många läsare av min blogg. Antalet har verkligen växt de sista månaderna.Med andra ord så är jag nästan orolig för mig! Behövs det inte mer än lite sprittande vårkänslor för att jag ska glömma orättvisor och orättfärdigheter nuförtiden? Har Ior i mig flyttat ut med Luther och Ågren? Banne mig om det inte känns så. Numera är mitt liv mer hoppigt och positivt. Mer Tiger med andra ord! Varthän stigen leder vet jag inte, men jag är övertygad om att det blir bra! 

#solnu

"Det är nyttigt att ha tråkigt"...Pyttsan! Jag är inte ett dugg kreativ eller påhittig - jag har bara tråkigt i mitt högst  ofrivilliga tillstånd. Det är sju veckor sedan jag ramlade och även om jag kan lyfta armen rakt fram i typ axelhöjd, så känns det som om jag aldrig kommer att bli återställd. Gnäll, gnäll och gnäll. Det hjälper ju inte att gnälla och jag vet att det är ett högst privat i-landsproblem som med största sannolikhet kommer ur att jag blir så jäkla rastlös av att inte kunna motionera ordentligt. Att klättra med fingrarna längs väggen är liksom inte så svettigt eller konditionskrävande...

Min kalender är så stendöd så att man blir deprimerad av att bara tänka på den. Arbetsmässigt så är den förstås fulltecknad, men med tanke på lönerevisionen så är ju inte arbetet något prioriterat eller positivt längre. Jag måste hitta min kraft och få energi att agera framåt. Igår var jag ute och planterade en del vårblommor på framsidan för att se om det kunde tvinga fram lite vårkänslor. NÄ! Det var svinkallt och jag behövde nästan hela eftermiddagen för att tina upp. För en liten stund sedan var luften mättad av yrsnö och det är väl bara att förbereda sig för en ny snöstorm. Det tycks ju vara ytterligare en på väg om man ska tro rapporterna från Österlen. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att man blir deprimerad och känner att det mesta är meningslöst. Tror det är dags för en ny gräsrotsrörelse: #solnu! Så här såg det ut förra våren...

Det är trist att den stora spelvinsten inte vill slå till. Några veckors solsemester just nu hade definitivt inte gjort ont i min soltörstande kropp. Men det är väl som det gamla uttjatade ordspråket säger: "Tur i spel. Otur i kärlek" och då väljer jag faktiskt min stora tur i kärlek även om den tycks störa en del. Kan bara säga att de lägger sin energi på saker de absolut inte har med att göra!

Det har sagts förut, men tål att upprepas - för mig är det välgörande att sätta mig ner och skriva lite meningslösheter i bloggen. Trycket lättar över bröstet och plötsligt känns det som det finns en mening igen. Inte minst att någon har offrat tid i hopp om att det ska framgå något litet intressant korn i inlägget. Sorry! Nu ska jag fixa sås till kvällens alls icke påskinspirerade middag. Dock har den en viss samhörighet med #solnu. Vädret kan inte påverkas (definitivt inte med "rätt" kläder...), men man kan ju försöka framtvinga en vision av vårsol. Det ska jag göra nu och sedan ska jag sätta mig och läsa någon av mina nyss nerladdade deckare. 

Fortsatt trevlig påsk på er och om vi alla går inför att dansa soldans och göra solhälsning så kanske den dyker upp snart det där efterlängtade gula klotet! Vad jag längtar att få sitta på en uteservering och filosofera över ett glas vin...