onsdag 31 december 2014

Dags för sista 2014

2014 är snart till ända. Sista blogginlägget för året? Troligen. Bäst att vara lite så där lagom svenskt försiktig för man vet ju aldrig om det plötsligt pockar på någon otroligt viktig fundering som bara måste skrivas. Detta sista årsinlägg hade jag tänkt skulle bli en liten årskrönika. Det är ju så populärt att sammanfatta året som gått i ord och bilder. Men så blir det inte. Årskrönikan 2014 kommer i stället att bli 2015 års FÖRSTA blogginlägg! Joråsåatt! Somliga är grymt nyskapande och modiga. 

Årets sista dag. Och som alla andra årets dagar tycks folk ägna sig åt shopping. Min förkylningsdemolerade hjärna var inte helt påkopplad när jag handlade i måndags så både mjölk och kaffe behövdes. Livsnödvändiga baslivsmedel! Äh, det kan ju inte vara många på Citygross en nyårsafton runt lunch. Tänkte jag. Och så tänkte nog halva omnejden också... Jäklars vad folk handlade! Åkte förbi den utflyttade sonen för att lämna en liten nyårsbukett och på vägen hem passerade jag Systembolaget. Och jäklars vad med folk! Man kan ju tänka att folk vet att det är nyårsafton och kanske planera sina inköp lite bättre? Eller så har alla, precis som jag, en snorfylld hjärna som bara fungerar partiellt. Å andra sidan har jag koll på att det är nyårsafton. Bara det! Ett litet steg för mänskligheten, ett gigantiskt kliv för mig! 

Retroperspektivet låter alltså vänta på sig. Härligt med cliffhangers! Vad förväntar jag mig av de oskrivna 365 dagarna som ligger framför mig? En betydligt intressantare frågeställning. Jag ger inte nyårslöften. En princip- och hederssak. Löften ska hållas enligt min livsfilosofi och ytterst få lyckas med nyårslöften gärna högtidligt avgivna i mindre nyktert sammanhang. Min största förhoppning inför 2015 är att alla som jag har nära och kära får vara friska. Personligen önskar jag mig kraft att förändra de saker jag är missnöjd med och kan påverka och dessutom kraft att strunta i allt det andra. Alla de där sakerna och personerna som bara stjäl energi och skapar negativitet i mitt liv. Jag ska bli mer egoistisk 2015. Livet är för kort för att bry sig om vad folk tycker och tänker! Jag ska vara JAG! Fullt tillräckligt - för mig och troligen även för omvärlden...

Avslutar med en selfie (som synes utan selfiepinne) och en önskan om att nästa år ska bli en riktig smarrig räkmacka. Ni som är skaldjursallergiker får väl tänka er något liknande icke sjukdomsutlösande.

ETT RIKTIGT GOTT SLUT PÅ 2014 och ETT GOTT NYTT ÅR!


måndag 29 december 2014

Ovillig overksamhet

Märker ni hur mycket "sista" det är nu? Det är till exempel sista måndagen 2014 i dag. En mörk och dyster sådan. Jag är i och för sig ledig, men speciellt njutbart är det inte. Är inne på andra veckan med en envis förkylning som sätter stopp för alla mina planerade aktiviteter. Ligger mest i soffan och läser eller tittar på TV. Värdelöst! Är dessutom irriterad på smittokällan, vilket är en ganska energikrävande sysselsättning. Virusbomben gick och hostade på jobbet i flera veckor och efter ett läkarbesök var hon tillbaka, ännu eländigare, och när jag ifrågasatte vad hon gjorde på jobbet fick jag veta att det "bara var ett virus" (sedan när slutade virus att smitta omgivningen..?!?) och att hon "är den enda som kan göra vissa arbetsuppgifter" (underförstått att hon är så VIKTIG så hon måste komma till jobbet och smitta ner alla oss andra). Hade jag orkat hade jag gått dit och spridit lite nya, friska virus!

Jag är så dålig på att vara förkyld. Avskyr overksamhet och att inte kunna gymma. Kroppen skriker efter fysisk aktivitet, men elefantskötaren - hon som styr huvudkontoret - tycks ha hittat rätt kommando för det är bara ett stort "det kan du fetglömma!". Man får ju mycket funderat på sådana här motvilligt overksamma dagar. Det inställda valet till exempel. Skönt att det inte blev av, men å andra sidan så känner jag mig lurad. Det är inte den statsminister som fick flest mandat som sitter. MP+S har färre mandat än Alliansen... Och jag litar inte en sekund på att den så kallade Decemberöverenskommelsen kommer att gälla om det skulle bli ett liknande parlamentariskt läge
valet 2018, om Alliansen kommer i minoritetsställning. Erfarenhetsmässigt så kan vi se hur maktfullkomliga den rödgröna röran är och att S, oberoende av samhällsutvecklingen, ser sig som det statsbärande partiet. Blir dessutom lätt illamående av att se den pompöse fackpampen stå och slå sig
för bröstet vältrandes sig i sin förträfflighet över att ha visat vilken stor statsman han är. Jo, jo...
Alla kommentarer överflödiga.

Jag har även funderat på min framtid. Den lilla man har kvar. Och, tada! Jag har, för femtioelfte gången, kommit fram till att jag inte kan fortsätta att leva i denna intighet som varit mitt liv de sista åren. Riktigt hur jag ska gå till väga för att hitta meningen med livet har jag inte kommit på. Hur mycket tror ni man kan få fram i en snorfylld hjärna egentligen? Begär icke storverk dessa sista skälvande dagar av 2014. Nu ska jag tassa ner i köket, ta en kopp kaffe och läsa tidningen. Och senare försöka uppbåda krafter att ta mig till CG och få hem lite fräsch mat så att vi inte drabbas av matförgiftning också. DÅ är jag klen! Pinsamt klen...
Nåja, en tröst i det hela är åtminstone att mitt virus är 2014 års SISTA förkylning. Det ni! ATJOO!!

måndag 22 december 2014

Kontrollen är funnen!

Hyacintdoften ligger tungt över huset, granen står behagligt lätt barrande och doften av nybakade kolasnittar är frestande. Julmusiken flödar från Spotify, så om man låter bli att titta ut genom fönstret på det ihållande regnet och bortser från att det är mörkt ute redan (skulle det inte vända???) så är det en liten pyttekänsla av jul. Men man får fortfarande leta och rota runt i det inre av minnesbanken för att minnas hur det ska kännas.
Åkte till Nova i morse och det var ju ingen unik tanke om man säger så. Långa köer när jag körde därifrån mindre än en timme senare. Tur man tillhörde där som hellre får saker gjorda direkt än väntar till långt framåt eftermiddagen. När man inte behöver alltså, men med tanke på hur mycket folk som var ute på vägarna så känns det som många valt att vara ledig dessa dagarna. Stressen har lagt sig! Ska visserligen köpa den sista maten i morgon bitti, men det känns som läget är under kontroll. Har till och med unnat mig en stor kopp te och saffransbulle. Passade på att läsa ut Lena Andersson "Utan personligt ansvar". Började på den för en evighet sedan, men blev så irriterad på Ester så jag klarade bara korta avsnitt innan ilskan blockerade mig. Så klart är det för att jag känner igen mig själv till mycket, mindre smickrande, hög grad. Vad man kan förnedra sig själv!
Nu väntar Jonas Moström senaste - den stod på sjudagarslånhyllan på biblioteket så det tog jag som
ett tecken på att den skulle med hem. Man vet ju aldrig om man får något läsbart av Tomten...
I kväll blir det middag med söner och svärdotter innan vi - ÄNTLIGEN! - ska se The Hobbit del 3. Stor förväntan 😊!
Men först mot köket! Dags att fixa julköttbullarna!

söndag 21 december 2014

Ångest är min arvedel

Vaknar i svinottan (är inte det ett märkligt uttryck?) och sedan är hjärnan i full aktivitet. Jag påstår inte alls att aktiviteten är särskilt intellektuell eller för den delen leder fram till några stora världsomspännande förändringar. Det är mer av den stressrelaterade typen "hur ska jag hinna...". Ingen presumtiv Nobelvinst där inte!
Mitt mantra dessa dagar när jag borde njuta ledighetens otium är att det blir jul oavsett. Oavsett om det är lite skit i hörnen. Oavsett om granen inte är helt perfekt Disneyformad. Tänk hur det måste kännas att vara gran och bli ratad på grund av längd, tjocklek, täthet eller någon annan ovidkommen skavank! Granar har kanske också känslor?!? Det är som julstämningen inte vill infinna sig i år. Snö hade kanske umderlättat just den känslan, men i ärlighetens namn så är de vita jularna i denna landsändan lätträknade. Vår gran står ju och lyser på den traditionella platsen. Det doftar jul: hyacinter, gran och stearinljus. Kylskåpet är proppat med mat. Jöback försöker hysteriskt nå fram med julkänslan. Men icke! Vad är det för fel?!?
Kan det ha att göra med att livssituationen just nu är i ständig förändring? Det pågår så mycket omkring mig för tillfället, som jag inte kan styra över eller påverka. Sådant är inte bra för en kontrollfreak! Men borde jag inte i stället lägga all energi på det jag kan påverka och kontrollera? Rent logiskt är det smartare och säkert bättre för stressnivån. Men icke hjälper logiskt tänkande i detta läge. Andas in. Andas ut.
I dag ska saffransskorpor bakas efter Leilas recept. Över dem borde jag ha kontroll. Mjuk pepparkaka och grönkålspaj hinns nog också med innan det är dags att träda in i innebandyhuliganismens värld. Men först en frukost med fyra ljus i staken och Världsbladet innan det är dags att ta tag i den eftersatta motionen. Några timmar på gymmet underlättar säkert andningen.


tisdag 16 december 2014

"Men morsan...

...det där är inga trosor! Det är ett örngott..."

Sådana saker hoppas man slippa få höra som gammal. Och om nu någon får en anledning att säga det till en så får jag hoppas att jag är så pass glömsk att jag inte minns det efteråt! En mycket trevlig kväll med goa, före detta, arbetskamrater är till ända. Ett av samtalsämnena handlade om en svärmor på väg in i senilitet därav valet av första meningen i detta inlägg. Alsheimers eller andra senilsjukdomar (heter det så?) är naturligtvis inget att skoja åt, men det kan bli en del dråpliga historier som följd av sjukdomen. Och visst är det ändå så att man behöver skrattet för att orka med allvaret?!?

Den trivsamma kvällen med fantastisk fisksoppa, saffransaioli och varma dillbaguetter avslutades i dramatik. När jag kom hem så möttes jag av grannen som berättade att en vakt från vårt larmbolag varit här eftersom larmet hade gått. Han kollade det yttre skalet och åkte igen. Konstigt nog fick jag varken samtal eller sms om att larmet gått. Mycket skumt! Tog ett extra varv inne och såg efter så att det inte fanns någon dold bakom stäängda dörrar. Hur denne nu skulle kunna ha kommit in när alla fönster var hela och dörrar och lås intakta... Måste nog sluta läsa deckare och titta på polisserier. Fantasin tar sig så våldsamma former.

Tre dagar kvar att arbeta detta året. Konstaterade i morse att jag inte har köpt julgran, inte julbakat, inte julpyntat, inte köpt alla julklappar och definitivt inte börjat tänka på sådana trivaliteter som VAD som ska finnas med på julbordet. Tror aldrig att jag har varit så här dåligt förberedd inför en jul. Någonsin. Det ger sig väl. Jag menar jul blir det ju i vilket fall som helst - med eller utan lite (mycket) skit i hörnen! Vad gäller julklappar så har vi alla redan alldeles för mycket prylar, så i år blir det symboliska gåvor till alla. Julgran vill jag ha så den ska jag försöka köpa och klä i morgon kväll, efter jullunchen på jobbet. När väl granen är på plats så blir det julstämning och förhoppningsvis så kommer resten av julpyntet fram av bara farten. Anti-Grinchen får helt enkelt lägga i turbon!

söndag 14 december 2014

En död hjärna är leverpastejsfärgad

Tredje advent och fortfarande blommar pelargonerna och lobelian i krukorna på framsidan. Märkligt att se stora knoppar på träd och buskar i mitten av december. Flyttfåglarna är ju helt förvirrade! Den gamla danslåten "än slank han hit, än slank han dit" är mer än superaktuell. Jag klagar dock inte, även om det hade varit fint med lite snö för att få lite ljusare dessa grådagar. Men snart vänder väl även det - vintersolstånd typ 21 december och sedan är det ljusare tider som väntar!


Efter helgerna flyttar yngste sonen till Stockholm. Han har kommit in på Polishögskolan och ska uppfylla sin barndomsdröm: att bli polis. Fast sanningen att säga var det POLISHELIKOPTER han ville bli... Stolt som bara den (jag alltså), men samtidigt lätt ångestfylld inför att han saknar bostad (äh, det fixar sig tycker sonen) och inser plötsligt att jag kommer att starta en ny fas i mitt liv. Igen... Tycker de däringa faserna kommer i en sjuhelsikes fart numera. Men det är ju så livet är och så det ska vara. Jag får vara glad att jag åtminstone ett litet tag till kommer att ha den äldste sonen på promenadavstånd. Vart han hamnar efter sin examen vet vi ju inte.

Får döpa om mitt hus till Ensamheten 😉. Tröstar mig med att mina väninnor som genomlidit dessa separationer från barnen har kommit över det snabbt och faktiskt tycker det är skönt att få vara ensam herre i sina hem. Dessutom vet jag att jag har en massa härliga vänner omkring mig som säkert kan hjälpa mig skingra eventuell ensamhetsångest. Mitt behov av att vara ensam och privat har alltid varit stort, men det är en sak att tycka det är skönt att vara ensam när man vet att någon kommer hem om några timmar eller i morgon. Detta blir en helt annan sak, men det är väl nu jag ska börja LEVA! Fortsättning lär följa...

En vecka kvar att jobba 2014! Denna ledighet är verkligen efterlängtad - boktraven ska decimeras, några väggar tapetseras, kroppen ska trimmas på gymmet men framförallt ska jag försöka nua. Bara vara och försöka vila mina trötta hjärnvindlingar så att jag, under 2015 orkar genomdriva de förändringar som jag vill. Ett nödvändigt ont om jag inte ska gå under av tristess och totalt tappa mitt självförtroende. För det gör man när man ständigt blir nertryckt för att passa in. Passa in har aldrig varit min starkaste gren. Fick i gårdagens Intresseklubben på svt veta att en död hjärna är leverpastejsfärgad. Ett dött hjärta är troligen grått som en stenbumling. Ingendera är min favoritfärg... 2015! Ett oskrivet blad då ALLT kan hända. Faktiskt.


torsdag 4 december 2014

Kaos är granne med mig

Säga vad man vill om den där Mysfarbrodern Ernst K - man sover gott till hans program! Sedan är det ju inte lika skoj när man vaknar till med ett ryck och hoppas att det inte står någon i trädgården och stirrar in på en. Jag menar, så himla intelligent känns det inte att man ser ut när man sitter där med huvudet lealöst hängande och med största sannolikhet (om någon skulle se en) med en sträng saliv i mungipan. Uppfattade i alla fall att han var på en vacker herrgård fantastiskt utslängd vid en sjö och troligen med skog med tanke på alla stackars försvarslösa granar han drog dit. Förstår inte alla kvinnor som hamnar i extas så fort man nämner Ernst. Han har blivit en tjatig upprepning på sig själv tycker jag. Och vidare mysig är han inte! Så det så.

Den stora julpaniken börjar infinna sig. Det bara dräller in en massa papper på jobbet och även om jag gillar att ha mycket att göra, så är denna månaden inte optimal att peaka på jobbet. När ska jag hinna med allt julstök?! Och julmys?!? Ramlar ihop redan i farstun när jag kommer hem. Ge mig fler timmar på dygnet, tack! Jag är så trött så jag inte ens orkar hälla upp ett glas vin åt mig! Ni hör hur allvarligt det är - jag har varit vinfri i en vecka i morgon. Min 5-2 diet har spruckit! Nåja, högarna lär väl försvinna så sakteliga, julfriden sänker sig även över ostädat hem och förhoppningsvis kan man leva på gamla alkoholångor (OBS skämt!)! I går tränade jag för första gången på en vecka. En av männen som brukar vara där när jag är där undrade om jag vilade mig i form numera. I wish! Det kostar att ligga på topp.

En dag kvar av denna veckan och sedan stundar en intensiv helg. En säkerligen mycket trevlig sammankomst i morgon kväll bland vildsvin och gråtomtar ute i den skånska skogen. Förhoppningsvis är det inomhus...men man vet aldrig med sådana där skogstyper. Vad som helst kan hända, men det är bara att go with the flow. Eller springa av bara tusan om det nalkas ett vildsvin. Eller ska man spela död? Borde kanske ha tagit någon termin hos scouterna.
På lördag förmiddag ska det handlas mat till måndagens femtioårsmiddag och efter en utlovad fika så ska jag försöka hinna till gymmet och sedan ta ett tag med städning och pyntande inför andra advent. Jag är en sådan där som höjer julfaktorn för varje adventsöndag. Det blir så mycket mer spännande på det viset än när man smäller upp allting i början av november. Som vissa har mage att göra - nedrans julmarodörer! På söndagen blir det först adventsfika hos svärföräldrarna och sedan glögg och middag hemma hos oss. Dock andra gäster :-)

Tar ett djupt andetag och försöker förtränga alla röriga tankar. Det blir jul oavsett. Även om det inte blir en jul a la inredningsmagasinen (eller Ernst K...) så kan det vara en bra jul. Andas in. Andas ut. Tänk profylax...

söndag 30 november 2014

Nu kör vi!

Sista november. Första advent. Tiden rusar fram, men tack vare den varma, gråa och fuktiga november så känns det ändå på något sätt som om jag genomlidit hösten ganska enkelt detta året. Återstår att se hur det känns i januari/februari...

Jag tog ledigt i fredags och käkade lunch med en väninna som jag har försummat det senaste året. Så ska det inte få fortsätta! Hon ger mig så mycket härlig och stärkande positiv energi och det är självklart att det är den sortens vänner man ska vara rädd om - de ska aldrig tas för givna! Lunchen övergick i after work med Yster och en annan väninna. Gott snack som den yngre generationen uttrycker det och gott vin som vi vinhaggor väljer att uttrycka det. En härlig ledig dag där det inte blev ett dugg vettigt gjort. Synligt vettigt alltså, för inombords så kändes det som det mest vettiga jag ägnat mig åt på mycket länge!
Lördagens shoppingpartner insjuknade i den hemska vinterkräksjukan, så jag fick åka till city alldeles ensam. Så värst ensam var man ju inte i och för sig den första lönehelgen i julrushens linda... Kände mig väldigt effektiv och hade köpt sju julklappar inom loppet av en timme! Stärkt av detta upplyftande "moment" så hastade jag till Yster och köpte en ny vinterjacka till mig själv. Man får unna sig! I butiken träffade jag en före detta kollega som jag tog en fika med och pratade bort en stund. När vi reste oss för att fortsätta våra respektive inköpsrundor så stötte jag på ytterligare en före detta kollega som styrkte mig i min övertygelse om att jag måste bort från det ställe jag arbetar på i dag. Hon slutade för drygt en månad sedan och stormtrivdes på sin nya arbetsplats där den psykosociala arbetsmiljön var milsvid från vår. På ett positivt sätt alltså. Vi har visserligen fått en ny chef och det pågår en extern genomlysning av organisationen, men jag har tyvärr inte så stora förhoppningar. I morgon ska jag ha samtal med den nya chefen och med tanke på min empiri gällande denna typ av dialoger så blir jag väl förflyttad igen. Få chefer klarar av brutal uppriktighet, men jag har bestämt mig för att tala fritt och det lär tyvärr bli svårt att hitta något positivt. Får väl fabricera något så att jag inte bara låter som en gnällkäring 😊. Den lyckade julshoppingen motiverade mig att ta tag i adventsstädning så nu är fas ett i julfixandet klart. Det trappas upp; dag för dag! Utom i dag. Denna dag - någon annans liv. Har suttit i läsförtåljen med Håkan Östlundhs senaste deckare. Lånade den i måndags på sjudagarslån och hade inte hunnit börja läsa den förrän i förmiddags. Skönt att tillhöra snabbläsarna - 400 sidor på tre timmar! Med lite besök i tvättrum och liknande stök. Således en ganska trött söndag trots fint väder och en blek sol. Nu är det dags att starta med söndagsmiddagen: den utflyttade sonen med sambo kommer hit och äter i kväll. Himla trevligt! Man märker inte hur mycket man saknar dem förrän man får förmånen att träffa dem ett par timmar...

Tre intensiva veckor kvar till min mycket välbehövliga julsemester. Många roliga aktiviteter är inbokade: glöggmingel, adventsfika, femtioårsmiddag, Doktor Zjivago, innebandymatcher, ännu mer glögg, julstök. December är en tuff månad som kräver sin kvinna. Kan bli tufft att klämma in träning före jul, men jag får väl leva på gamla meriter. Och pepparkakor är väl bra för matsmältningen?!?

söndag 23 november 2014

Och här sitter jag och är nöjd...HA!


En gång för länge, länge sedan hade jag en föreläsare som sade sig starta varje dag med att ställa sig framför den helkroppsspegel han hade på insidan av garderobsdörren. I klädd endast kalsonger stod han enligt egen utsago och spände sin allt annat än vältränade kropp och sa: "Totally perfect!" med ett brett gillande leende riktat mot sin spegelbild. Bakom honom, under täcket, låg hans fru och skrattade hysteriskt.
Tror det faktiskt är så. Män har lättare att acceptera sina kroppar och ser inte skavankerna på samma sätt som vi kvinnor gör. I sig borde detta vara positivt även för oss. Hur många har varit med om att en man har lämnat en naken kvinna även om hon inte är helt perfekt när klädseln väl har fallit? Vi ska vara glada att män har denna förmåga... Eller?! Efter drygt ett och ett halvt år på en arbetsplats där självkänsla och självförtroende sakta men säkert gröps ur så vet jag inte längre. Kan inte läsa av signaler och känner att jag har slutit mig inom mig själv för att inte bli utsatt för dessa ständiga påhopp gällande klädsel, utseende och uppförande. Senast fick jag höra att jag är "färglös". En i och för sig helt ny etikett på mig! Färglös är faktiskt inte något som jag varken känner mig eller någonsin tidigare har blivit anklagad för att vara. Men så har jag heller inte varit anställd på en kvinnodominerad arbetsplats förut. Så klart ska jag vara glad och tacksam för att jag har kolleger som verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska göra det bästa av mina förutsättningar! Stort tack till dessa modeorakel...

Just nu läser jag Lena Andersson Utan personligt ansvar och är så grymt irriterad på både Ester Nilsson och Olof Sten. Hur kan man förnedra sig så?! Hon i sin ensidiga, lätt tramsiga dyrkan och han i ett naivt utnyttjande och otroligt bekräftelsebehov - inte i en utan flera kvinnors kärlekskrankhet. Vad är det för fel på oss människor? Måste all vett och sans försvinna i samma ögonblick som förälskelsen slår till? Jag har drygt hundra sidor kvar och känner mig lite lurad. Antagligen för att jag hade hoppats på en ny Egenmäktigt förfarande. En roman som jag kunde identifiera mig i och där jag kunde känna sympati för Ester, även om hon i mitt tycke var för välvillig i sina tolkningar av kärleksyttringar och brist på dylika, precis som i den senaste.

Får väl ta min söndagsångest och boken i vacker hand och gå upp och lägga mig. Måndagen kommer som vanligt alldeles för snabbt och min enda tröst är att det blir en kort vecka. Halv dag i morgon och så ledigt på fredag. Sedan har man överlevt den mörka, gråa och träliga november. December är alltid enklare med alla julförberedelser.

söndag 16 november 2014

Det kan i slutändan kosta mer än vad man tror...

Mitten av november enligt almanackan, men fortfarande lyser hösten med sin frånvaro. Det är en ganska märklig känsla med alla ljusdekorationer över gatorna och att se julgranarna på plats på torgen i city - granarna är dock inte ljussatta. Ännu! Första advent om två veckor och det är det svårt att få hjärnan att förstå när man fortfarande står och velar om vad man ska ha på sig när man går ut. Vinterjackorna är för varma och sommarjackorna lite för kalla. Ack vilka i-landsproblem man lider av... I dag blåser det rejält och det kan ju ge lite kallare väder. Man vill ju inte gå miste om att stå med blåfrusna fingrar och skrapa is från bilrutorna i den arla morgonstunden!

I går skedde det! För cirka ett halvår sedan fick jag ett sms, ganska aggressivt "om vad f-n jag menade med att blockera henne på facebook?!?". Det hade jag inte gjort, utan det var den där ganska fiffiga anordningen på Facebook som gör att om man inte skriver eller gillar ett inlägg under en tid så plockas personen bort från statusflödet. Smart tycker jag! Som hyperaktiv (dagliga uppdateringar) så är jag inte överimponerad av dem som bara har facebook som skvaller- och snokcentral... Lite kan man ju bidra med själv om man hela tiden är inbjuden i min privata sfär. Eller?
I alla fall upptäckte jag av en ren slump att jag blivit blockerad av denna person i går. Det är helt okej för min del. Jag går direkt till motangrepp och blockerar jag också. Samt plockar bort eventuella kontaktuppgifter i min mobil. Gör man slut så gör man slut! Vad jag däremot tycker är mycket märkligt är att man inte har tillräckligt mycket heder i kroppen så att man även plockar bort MINA vänner, alltså de vänner som man har träffat via mig. Kvasivänner som utfyllnad kanske?
Jag kommer att fortsätta med mina statusuppdateringar på Facebook och, ja det händer faktiskt, i vissa fall blockera vissa statusar för vissa personer. Mitt val. Mina skäl. Samma skäl som ligger bakom att jag inte berättar allt för alla IRL. Tror det stavas integritet... Strunt samma! Det var en rolig vänskap så länge det varade. Det kommer säkert stunder när jag kommer att känna saknad. Men det var inte jag som gjorde slut. Däremot är jag väldigt principfast och halsstarrig, så det där mosaiska med att vända andra kinden till är inte alls min syn på livet. Däremot kommer jag, till skillnad mot henne, att fortsätta hälsa på hennes barn...

Söndag. Härligt. Snart dags att pallra sig upp ur sängen (vad gjorde man före iPaddy?!) om min matkomaniserade träningsvärkande lekamen kan fås att lyda elefantskötaren som under drygt en timme har försökt på allehanda sätt att förflytta detta berg från säng till kaffekopp. En grannlaga uppgift! En slapp förmiddag följs av Supersöndag med innebandy. Först spelar damlaget och sedan herrlaget. Nästan fem timmar sport och socialt läktarhäng. Dagen avrundas med pizza i sällskap av båda mina favoritmän. Känns att det blir en skön söndag!

måndag 10 november 2014

Måndag morgon...endast tisdagen är värre...


Varför ska det alltid vara så trögt just på måndagar? Försöker verkligen vara positiv och känna livsglädje när arbetsveckan startar, men det tar inte många timmar på jobbet innan all negativism som tycks vara inmurad i väggarna väller över mig. Till och med nu när jag arbetar för två och inte borde ha tid och ork för att vara negativ. Eller är det just negativ man orkar vara när man stressar genom livet... Helgen var väldigt bra. En lagom dos av social samvaro med vänner, nära och kära, Morrisseykonsert, barhäng (utomhus till midnatt! Det ni i november!) och ett totalt utmattande gympass. Sov som en baby i natt, studsade (nåja...) ur sängen och var tidigt på jobbet. Olika faktorer fick humöret i svallning så det var bara att sticka och avreagera sig på det enda sätt som hjälper: ett stenhårt gympass. Känner redan nu att två dagar med ökning av vikter och repetitioner kommer att medföra en ömmande muskelmassa i morgon. Men det var det värt! Humöret betydligt bättre och oftast sover jag bättre efter en riktig fysisk genomkörare.
Det är så mycket som är irriterande i dagens bekräftelsekåta (ursäkta ordvalet) konstlade sociala medievärld. Med risk för att åter klassificeras som "fjortisbloggare" så förstår jag inte varför man sköter intriger, hemlighetsmakerier och annat via statusuppdateringar? Eller varför det ska läggas ut menande ordspråk och aforismer i syfte att såra någon annan medan man själv skaffar sig "Gillande". Vi har verkligen lyckats skapa en besynnerlig värld där respekt, lojalitet och vanligt hyfs tycks tillhöra en svunnen tid. Vissa saker var bättre förr... Har mer än en gång allvarligt övervägt att stänga mitt Facebookkonto så att jag slipper se de värsta avarterna, men samtidigt så är det ett forum jag gillar att "hänga" på. Är man fjortis så är man 😊. Kan så vara att det är dags att rensa bort alla surdegar och de som bara är med för att snoka runt och själv inte bidrar med inlägg.
Nog med irritation för i dag! Lite irritation måste jag ju spara till tisdagen...

Nu ropar tvättmaskinen på tömning och sedan blir det sängen. Med följer Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Så spänd på om den nya romanen är lika bra som Egenmäktigt förfarande. Då lär det nog inte bli mycket sovande i natt. Utmattad eller ej...

onsdag 5 november 2014

När man skrapar på ytan...

Det var verkligen tur att jag utnyttjade den där plötsliga energidosen i helgen för nu har all luft gått ur mig. Förstår inte att man kan vara så här trött och ändå inte kunna sova! Känner ju alltför väl igen tecknen som visar vägen till den berömda väggen, men kämpar som en galning för att stå emot. Been there, done that så att säga. Något ska man väl ha lärt sig av tidigare erfarenheter.
Tredje veckan med två heltidstjänster vilandes på mina axlar (i och för sig hyfsat vältränade) börjar ta ut sin rätt. Det är ju inte bara att registrera blanketter. Alla samtal och mail som ska besvaras tar så oerhört mycket tid och energi i de fall där jag inte ens har bakomliggande fakta, utan måste rusa tre trappor, ner över gården, tre trappor upp och leta underlag och sedan tre trappor ner, över gården, tre trappor upp och ge återkoppling. Vältränade ben får jag i alla fall och det på betald arbetstid!
Mest trist med den här apatiska sinnesstämningen är att jag inte orkar vara social heller. Jag har ställt in flera träffar med människor jag tycker väldigt mycket om, men orkar helt enkelt inte att engagera mig. Dessvärre är jag alltför medveten om att jag lätt kan bli bekväm i isoleringen, vilket i sig kan leda till att jag drar mig undan totalt och det vill jag definitivt inte! Så kampen mot insomnia och social fobi pågår för fullt 😊. Med ett pågående tvåfrontskrig är det kanske inte så konstigt att energin tar slut...
I helgen fyller minstingen 21 år och som vanligt blir det svårt att få till firandet. Lördag blir ett delfirande med farmor och farfar, bror och flickvänner. Födelsedagen, som är på söndag, firar han med innebandymatch. I Klippan av alla gudsförgätna platser... Själv ska jag på Morrisseykonsert på lördagskvällen och sedan blir det väl in i dimman...
Fullständigt meningslöst inlägg. Nästan lika trist som att läsa telefonkatalogen om man nu lyckas hitta ett exemplar av denna klassiker. En sann nutida raritet!




söndag 2 november 2014

Årstidsfusion?


....men så plötsligt händer det! 
Lördagen ägnades åt stillsam kontemplation på förmiddagen med lång frukost framför TV:n. Något jag mycket sällan brukar göra - äta frukost framför TV:n alltså. Men i avsaknad av morgontidning fick det bli så. Vi hade tänkt ta en sväng förbi kyrkogården och hälsa på mormor och minneslunden för pappa och A och alla de som finns för långt borta för att hälsa på. Men vi är ju lite eljest i den här familjen och håller inte stenhårt på alla traditioner, så jag drog till gymmet i stället. Ett perfekt val visade det sig för det var nästan helt tomt! Körde helt slut på mig och åkte sedan hem - nöjd och belåten med att ha gjort något av dagen i alla fall. Efter en kopp kaffe och lite tvekande om vilken bok jag skulle läsa så kom plötsligt en tanke för mig... Ovanligt faktiskt! DU KAN JU TA OCH TAPETSERA PÅ OVANVÅNINGEN!! Tror det måste varit den där hemska Luther som tog sig ton. Men väluppfostrad som man är och snäll och lydig i all sin tydliga ödmjukhet så gick jag upp och drog i gång det halvfärdiga projeketet. Det tog inte så lång tid när jag väl drog i gång. Förstår inte att jag har så lång ställtid för allt. Nu är den väggen i alla fall klar (utom lister som jag hoppas att någon av sönerna förbarmar sig över... Det finns gränser för mitt tålamod!). När man startar sådana här renoveringsprojekt så medför det alltid så mycket merarbete. En byrå ska målas vit och ställas mot den nytapetserade väggen och sedan ska den motsatta väggen fixas. Ett nytt draperi måste sys. Så jobbigt! Då måste jag åka till Stoff och Stil 😊. Och sedan ska trappan målas. Summa summarum: låt det vara slitet och sunkigt!

Vaknade i morse efter en natt med svår insomnia och jag kan berätta att det är inte många muskler som inte känns i dag. Men ont ska med ont fördrivas och när man plötsligt känner sig som en Duracelkanin så gäller det att fånga tillfället. Det flyktar snabbt förbi nämligen. Så nu är fönsterna på ovanvåningen putsade och nya gardiner upphängda. Trädgården är lagd i höstträda (fast det känns konstigt att vara ute i tights och tunn klänning den andra november och hösta en trädgård när det är +15). Och när man ändå är i gång så kan man ju ta några fönster på nedervåningen också. Egentligen borde jag ta ett par rundor till tippen också, men tycker säckarna är så tunga så det arbetet får nog delegeras ut till någon muskelstark yngling... Tippen och allt som har med bilen att göra är mina Akilleshälar och i veckan ägnade jag mig åt däckbyte - tittade på alltså - och denna veckan måste jag ta mig till Svensk Bilprovning. Min kropp klarar inte hur många skräckupplevelser som helst under en tvåveckorsperiod. Nästa helg kanske det blir tippbesök. Om jag hinner alltså....

fredag 31 oktober 2014

Hallå! Vin??


Halloween är här. Jag har en splittrad åsikt om denna i allra högsta grad osvenska tradition. Å ena sidan gillar jag att det ges tillfälle att ordna fest med tema av skräck - maskerad är ju alltid kul 😊. Å andra sidan är det mindre trevligt med alla ouppfostrade och i vissa fall respektlösa ungdomar som drar runt och använder kvällen som en möjlighet att sabotera. Trist att det alltid ska gå till ytterligheter när det handlar om Sverige... Jag har fått mina köksfönster nerkletade med ägg och då ringde de inte ens på, utan kastade bara råa ägg när de passerade. Jag rusade så klart ut och fick då två ägg kastade mot mig som missade med en hårsmån. Oj, vad dessa ligister i nedre tonåren måste ha stolta föräldrar! Godisskålen är i alla fall fylld om något av grannskapets barn skulle dyka upp för Bus eller godis. Om de nu skulle missa att allt är mörklagt mot uppfarten... Kanske man i stället får påhälsning av de i byn tydligen flitigt förekommande inbrottstjuvarna? Nöjer de sig med en skål godis?!? Många frågor - inga svar...

I kväll har jag ställt in en middag med goda väninnor och tackat nej till en after work med torsdagstanterna. Trist att jobbet ska gå ut över fritiden så att man inte orkar vara social. Jag flexade ut redan 13.30 och hade ambitionen att fika med sonen och sedan köra ett pass på gymmet. Tji fick jag! Fika blev det - med köpekagor, men efter ett snabbt besök hos hovleverantören Citygross så tog energin slut. Tjänstefolket lyste så klart med sin frånvaro. Varför är de aldrig på sin post när man behöver dem som mest?!?! Middagen fick jag således ordna själv. Gick bra trots allt. Ett glas rödvin förgyller de flesta tillfällen. Även de motiga. Nu har jag draperat mig i soffan med glas nummer två. Ska bli väldigt spännande att se hur länge jag orkar hålla mig vaken...

torsdag 30 oktober 2014

Toleransnivå 14.0

Tiden bara rusar i väg. Och inte blir det bättre av att jag arbetar 300 %. Jag vet att man inte kan räkna så, men jag har huvudansvaret för tre heltidsanställdas arbete, och börjar känna mig ganska sliten. Förhoppningsvis kommer den ena kollegan tillbaka på måndag så då är det bara 200 % - klar förbättring! Sova och arbeta är inte riktigt min livsmelodi, men just nu finns det inte så mycket energi över till något annat. Jag orkar nästan inte ta mig till gymmet och då är det allvarligt 😊.
I tisdags var jag och såg en fantastisk föreställning på Lunds Stadsteater. Torsten Flinck i Doktor Glas. Vilken skådespelare han är! Jag är medveten om att många avskyr honom och det är nog så att han inte lämnar någon oberörd. Och det borde väl vara goda egenskaper för en skådespelare? I den här rollen var han i alla fall otrolig. Fick en känsla av att hela publiken satt trollbunden. Han var så närvarande och hudlös i sin rolltolkning. Jag var helt tagen efteråt. Har inte riktigt hämtat mig än...

Vissa saker irriterar mig mer än andra. Vissa saker som irriterar mig mer än andra, kan jag ha ett visst överseende med. Numera. En mognadsfråga - för bara ett par år sedan hade jag totalsågat ALLT och ALLA som irriterat mig. Får ju erkänna att det känns ganska skönt att åtminstone kunna eliminera ett par irritationsmoment i mitt liv...
En sak kan jag dock varken tolerera eller ha överseende med. Det handlar om maktmissbruk och maktfullkomlighet. Personer som missbrukar sin maktställning är bland det värsta jag vet. Tala om att dessa har hamnat totalt vilse i tillvaron! Och att den/de som har gett personen makt borde se över sina preferenser mycket noga...

Ett exempel:

Mina söner spelar innebandy. Dessbättre i samma lag numera. Förenklad logistik och mycket tidsbesparande. Innebandymatcher i likhet med de flesta sporter i tävlingssammanhang kräver domare. Precis som i alla andra grupper så finns det bra domare och särdeles urusla domare. Som engagerad och opartisk (nåja) åskådare är det lätt att dras med och skylla alla motgångar på domarna. Det kan till och med ha hänt att även läktarhuliganismens drottning kan ha tänkt någon sådan lite tanke om domarkompetensen... Men det är bara en liten mild västanfläkt till tanke om man jämför med tankarna som rusar fram på den illuminerade irritaionsvindlingen när domartypen "jag har domartröja och visselpipa så jag bestämmer allt" eller helt enkelt "makten är min" dyker upp och förstör en match. Så mycket mer finns ju inte att orda om den kategorin av domarsläktet. Jag tänker specifikt på en domare som har för vana att tala om för lagkaptenen att "jag räknar till femton.." och det gör han medan lagkaptenen försöker formulera sig effektivt för att hinna säga det som ska sägas under de sekunder som har blivit tilldelade. Ohörsamhet betyder utvisning... I det civila är tydligen denna vedervärdiga Mini-Despot kriminalvårdare. Jag kan livligt föreställa mig hur han provocerar fram konflikter för att kunna få möjlighet att slå och misshandla internerna (det finns säkert något mer politiskt korrekt att kalla dem för, men det struntar jag i) - allt naturligtvis under åberopande av självförsvar. Inte illa att ha blivit felrekryterad två gånger!


lördag 18 oktober 2014

Lyckad shopping som slutade med knuff

Efter en ganska vedervärdig höstvecka med ihållande regn och ständigt mörker så hyfsade vädret till sig i dag så det blev en shoppingtur till city på förmiddagen. Ett par alldeles underbara marinblå mockaboots har gäckat mitt habegär sedan jag såg dem i skyltfönstret för flera veckor sedan. En sådan där häftig förälskelse som bara måste få utrymme och möjligheter. Mina föresatser om att inte fylla på mina redan sprängfyllda garderober kom på skam. Bootsen väckte köpslaven inom mig, skrattade hånfullt åt både Luther och Ågren och ledde mig vidare - rakt in i fördärvet. Med hem kom även ett par väldigt snygga bruna byxor, en marinblå kjol med matchande jacka (dräkt med andra ord. Ett uttryck som tydligen är ålderdomligt...) samt en blus. Det fiffiga med allt detta är att det är galet färgmatchat och således kan kombineras på flera olika sätt. Äntligen har alla klämkäcka råd från experter om att tänka genom klädinköpen landat! Så mycket enklare mitt liv kommer att bli framöver. Inga fler morgnar i ångest över att inte ha något att ta på sig! Jag plockar bara fram någon av mina färgmatchningar så är det klappat och klart. Fast först måste jag ju försöka få plats med det i någon garderob... Walk-in-closet?!? Jag behöver nog snarare en walk-in-flat för att få plats med allt. Och någon anställd som kan hålla det färgmatchade på rätt plats. Tänk så skönt om man (jag...) vore en sådan där välorganiserad person som alltid lägger/hänger/ställer tillbaka saker på sina platser. Finns det kurser för Replacement Dummies?

Det var med andra ord en ganska dyr förmiddag, men man får unna sig! Och passa på att handla innan den där galningen som är satt att sköta våra finanser helt stoppar de möjligheterna...

Jag fick även möjlighet att testa mina kunskaper inom Anger Management. Sådant får man känna viss tacksamhet för. Eller hur var det nu? Scenario: jag möter en f d arbetskamrat när jag kommer ut från min klädhovleverantör. Vi, två kvinnor i våra bästa år, ställer oss och pratar precis vid kanten av en uteservering. Jag står med cirka en decimeter av kroppen "utanför" den gatsten som markerar var cyklar får framföras. Plötsligt hör jag någon säga "hur står ni egentligen?!?" och samtidigt får jag en armbåge i ryggen. Instinktivt är jag beredd att försvara mig, men min goda (?) uppfostran hindrar mig från att knuffa till cyklisten när jag ser att det är en varelse i 70-årsåldern. Jag ifrågasatte endast intelligensnivån och varför hon var tvungen att cykla rakt på mig när hon hade i runda slängar sju meter fritt åt vänster. Vet ni vad? Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att äldre blir respektlöst behandlade! Jag säger inte att det är acceptabelt eller okej, men jag ser alldeles för ofta exempel på gamla människor som har en otroligt dålig attityd och brist på både respekt och artighet. Beter man sig som denna cyklande kärring (japp,det behövs sådana epitet!) så får man skylla sig själv om man åker på mothugg. Nästa gång kanske det inte är någon med fullfjädrad kontroll över sin ilska och utan god uppfostran som hon knuffar till. Då kan hon ligga där undercykeln! Jag tänker inte hjälpa henne upp! Så långt sträcker sig inte min uppfostran...


torsdag 9 oktober 2014

#hösten2014

Det händer att jag gör som som det stora kollektivet: utnyttjar kommunala och regionala transportmedel. Jag vill inte påstå att det händer ofta. Tvärtom! Jag är stolt bilpendlare. Dessutom är jag militant köttätare och hyfsat dålig på det där med sopsortering. Sådan är jag. Troligen borde jag skämmas för detta politiskt inkorrekta beteende. Med tanke på hur den politiska kartan ser ut numera så är jag totalt förkastlig. Men det är okej för min del! Så länge vi har alla dessa miljöpartister som definitivt inte lever som de lär så ser jag ingen anledning att anstränga mig. Vad jag däremot ofta gör är att fundera över mänskligt beteende och mänsklig interaktion. Vad händer med oss som sociala varelser när vi blir osynliggjorda? Eller osynliggör? Min, i och för sig inte helt statistiskt genomförda undersökning, visar att till exempel busschaufförer ofta är "osynliga". Senast jag åkte buss var jag den enda som hälsade på chauffören och dessutom mötte hans blick. Övriga 30-40 resenärer läste av sina busskort och var mer intresserade av sina telefoner än att säga ett enkelt hej eller god morgon. Man ser alldeles för många föräldrar som inte interagerar med sina barn - mobilen är så mycket mer intressant. Vad händer med dessa barn som inte har fått tillräckligt med ögonkontakt eller som inte får möjlighet att under promenader höra trivialiteter typ "titta! En hund!", "Vad säger vovven?" och andra mer eller mindre intelligenta samtalsämnen som man kan ha med små barn. Det är dock inte vad som sägs som är viktigast utan att det sägs något. Att barnet blir sett. Och att barnet lär sig se.
Ingen vill väl ha en avhumaniserad värld?

Fortfarande lyser den riktiga hösten med sin frånvaro. Mina Queen Elisabeth remonterar om och om igen och rosorna blir vackrare och vackrare för varje blomning. I krukorna på framsidan så blommar pelargonerna för tredje gången... Silverek och ljung står kvar i inköpspåsen och väntar på att ta över krukorna. Det är jättesvårt att veta hur man ska klä sig. Inte i dag dock: det var +15 redan före kl 7 i morse och i eftermiddags visade termometern på flera grader till. Jag klagar inte! Mer än på att det är onödigt mörkt tidigt på kvällen...
Det gäller att hålla sig sysselsatt för att inte bli uppäten av det mörka. Förra helgen var en så där lyckad helg. Fredagskvällen var vikt för en nybliven 50-åring - en mycket trevlig kväll med endast kvinnor inbjudna. Underbar buffe', gott vin, trevliga tal och spirituella (eller var det sprituella) samtal.  Lördagen inleddes med en del måsten och sedan träffades P och jag för middag och bio. Härligt att kunna sitta ute och ta en öl trots att det är oktober 😊. Filmen vi valde (i det digra utbudet av filmer man både vill och måste se!) var "Säg aldrig aldrig" med Diane Keaton och Michael Douglas. Mycket trivsam trivialitet som medförde både skratt och tårar. Kan säga så mycket som avslitna korsband har plötsligt fått en helt annan innebörd! Efter filmen gick vi och åt sushi på Wasabi.
Väldigt gott som alltid och att Magnus var där borgade så klart för god service och trevligt bemötande (om M läser så har jag alltid fått bra service och blivit trevligt bemött på din restaurang). Söndagen inleddes med ett pass på gymmet och sedan var det middag för söner med respektive och
mina svärföräldrar. Fördelen med gamla människor är att de går hem nästan innan de hinner anlända... Lite komiskt är det att det tar längre tid att laga maten än för själva besöket!
I tisdag var det nostalgiträff hos P. Alltid lika kul att träffa de gamla arbetskamraterna från Grandtiden.
I moron är det After Work och sedan nytt biobesök: denna gång "Boyhood". Ser verkligen fram emot denna filmen!
Dags att göra lite nytta! Over and Out från fjortisbloggen 😉

lördag 27 september 2014

En dag i taget...

...det är ju visdomsord som inte direkt passar för oss otåliga. Men saker och ting går ju inte fortare för att vi försöker hasta undan dem. I sinom tid så...

I dag har varit en hyfsat bra dag. Vaknade med ett leende efter fredagens fantastiska föreställning på Lunds stadsteater: Näktergalen från Holavedsvägen med Henrik Dorsin. Fullständigt skogstokig! Jag skrattade så att jag till slut hade kramp i käkarna och i dag känns det banne mig som träningsvärk. HA till alla er som tycker jag pratar för mycket! Ni har uppenbarligen fel eftersom jag, som nu erkänns, inte har tränat upp min prat-och skrattmuskulatur tillräckligt! Härligt att kunna göra en sådan tydlig, och på empirisk grund vilande, dementi.

Före frukost hade jag tvättat en maskin tvätt samt varit och veckohandlat. Efter frukost så höll effektiviteten i sig så det blev en hel del surhögar avklarade. Som belöning åkte jag till gymmet och körde ett rejält styrkepass. Första på tio dagar! Inte konstigt att jag varit deppig och trött. I morgon ska det bli minst en timmes konditionspass...

Efter dusch, ytterligare tvätt och en välbehövlig kopp java så satte jag mig med The Lunchbox. En mycket förtjusande och välspelad indisk film - man riktigt känner hettan, trängseln och den speciella indiska mättade stadsdoften. En riktig feelgoodfilm och så skönt att slippa höra amerikanska jämt när man ser film!

Därefter såg jag En sång från hjärtat med Mikael Persbrandt och Trine Dyrholm. Läste recensioner och många tycks ha blivit besvikna på att Persbrandt nästan spelar sig själv och stämplat filmen som ett pekoral. Det tycker definitivt inte mina rödgråtna ögon och jag! Persbrandt var väldigt bra och jag tycker det var samma känsla av desperation och tillkortakommande som i en av mina absoluta favoritfilmer Efter bröllopet med Rolf Lassgård och underbare Mads Mikkelsen. Mycket nöjd med min lördag och mina filmval! Ett kort ögonblick tyckte jag synd om mig och såg det patetiska med att sitta ensam hemma en lördagskväll med ett glas rödvin och gråtmild film. Men sedan kom jag till sans - det är ju mitt eget val och jag struntar högaktningsfullt i vad andra tycker om det! Hellre ensam än i oäkta tvåsamhet!

Måste bara berätta en kort anekdot från gårdagens teaterbesök. Jag stod och pratade med en av "männen" i vårt sällskap och någonstans missförstod han vad jag sa för plötsligt spänner han blicken i  mig, snurrar på sin vigselring och talar om för mig - med sin mest myndiga stämma - att han minsann är lyckligt gift så jag ska inte tro något! NÄ!! Tro mig - gift eller ogift spelar ingen som helst roll för min del. Han är definitivt inte min typ! Just sayin'!










onsdag 24 september 2014

Att vilja eller inte vilja. Det är nog tusan livets essens!

Jag fick som jag ville. Eller hur man nu ska uttrycka det. Två dagar har tillbringats sovandes och läsandes. Jag är världens sämsta på att vara sjuk! Blir sanslöst rastlös - direkt. Betyder denna insikt att jag inte ska sträva efter ett liv som lyxhustru? Det måste väl ändå vara annorlunda?!? Fast det är klart; det bygger ju på att man har fler som man gillar i samma situation. man vill ju inte hänga med typ Anna Patak. För alla okunniga så kan jag meddela att patak är anka på bosniska. Med viss reservation...det kan heta petak också. Det ena är anka det andra är fredag. Väldigt användbara ord båda två! Helst i samband med golli (goli?) som betyder naken. Historian bakom detta är lång - väldigt lång!

I alla fall så tillbringades tisdagen med Jan Guillou: "Att inte vilja se", del 4 i hans senaste "epos". Jag kom ur garderoben för många år sedan och kan säga att jag hyser en hatkärlek till den mannen. Mycket av den machokulturen han står för har jag personligen väldigt svårt för, men andra sidor hos honom hyser jag en motvillig fascination för. En av dessa är hans förmåga att skriva och berätta en bra historia. Får till och med erkänna att jag har slutat irritera mig på det som tidigare var hans sämsta gren: nämligen dialoger. Läs exempelvis böckerna om Carl Hamilton... Där storknar man fullständigt över den dåliga dialogen!

Onsdagen har tillbringats med Jonas Gardell. Den tredje och sista delen av "Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden" har legat i min "att läsa"- hylla i drygt ett och ett halvt år. Det har helt enkelt inte fungerat för mig att läsa den. Jag visste ju vad den handlade om. Jag visste hur den skulle sluta. Jag visste hur jag skulle må; både under och efter läsningen. Men nu är det avklarat! Och jag tycker ärligt att detta troligen kan vara en av vår tids viktigaste skildring. Vi får aldrig glömma!




Det är intressant att båda romanerna handlar om allt det vi människor helst inte vill se. Inte har förmåga att ta till oss. Av olika anledningar. Men med den gemensamma nämnaren: RÄDSLA! Rädsla för det okända och det avvikande. Rädsla för att det faktiskt ska visa sig att människan verkligen är kapabel till så mycket ondska och känslokyla. Låt oss enas om att aldrig någonsin torka tårar MED handskar!!

Man får mycket tid att fundera när man är helt utlämnad till sig själv så här många timmar. Som exempelvis det här med distinktionen mellan privat och offentligt. Jag fick för ett par år sedan höra att jag är väldigt transparent med mitt liv. Antagligen för att jag är aktiv på sociala medier, men det är ju så att på Facebook, Instagram och Twitter lägger man ut en ytlig fasad som man kan stå för. Dessutom är jag bara "mig själv" på Facebook. Övriga konton är skrivna under pseudonym. Får mig faktiskt att låta lite märkvärdig. I like it! Bloggen är nog det ställe där jag är mest ärlig, men även här har jag kommit på mig själv att censurera inläggen. Av hänsyn främst till mina söner, men även för att slippa diskussioner på arbetet. Mitt privatliv, så som jag låter det uttryckas i Humfridas funderingar, vill jag inte diskutera i personalrummet. Ändå är det ofta någon som tar sig den rätten. Jag vet att jag äger frågan och kanske saknar rätt att känna mig uthängd - jag har ju själv startat det för att använda sandlådespråk. Vad jag menar är väl snarare att det inte känns okej att jag ska behöva försvara eller förklara något personligt som jag har skrivit i min blogg. Jag skriver för mig själv i första hand. Om andra vill läsa är det smickrande. Men som sagt: ingen diskussion i personalrummet...eller bakom ryggen...





I morgon måste jag försöka ta mig till jobbet. Jag skriver måste för jag vill verkligen inte! Min ork och energi är totalt dränerad och jag har varit med om detta allt för många gånger för att våga utmana mig själv. Stannar jag hemma längre så finns risken att jag blir hemma. Jag vet inte vad som känns mest destruktivt: att gå till en arbetsplats där jag sakta men säkert känner att min självkänsla och mitt självförtroende dräneras och urholkas. Eller att bara ta klivet rakt ut i mörkret. In under täcket likt strutsen. Vilket för övrigt inte lär vara sant - att strutsen sticker huvudet i sanden alltså. Inser dessutom att det där med att ligga under täcket inte är min starkaste gren. Den heller...


I morgon får jag ta Luther i vacker hand (är inte det ett mycket märkligt uttryck förresten?) och fokusera på alla de goda och glada som faktiskt också ryms i mitt liv, försöka hitta kraft att förändra det jag kan och, på ren svenska, skita i resten! Min kalender är fullproppad med roligheter och nya spännande evenemang trillar in hela tiden. Det är inte synd om mig! Just nu är det bara lite deppigt. Och så har jag ju inte gymmat på en hel vecka! Endorfinförrådet är tomt! Se där! där kom en förklaring också :-)

Och där kom hösten som en käftsmäll!


Höstdagsjämning. Smaka på det! Inte lika välsmakande som vårdagsjämning precis... Just i dag är det höstdagsjämning och i morse när vi vaknade här i de sydligare delarna av Sverige så var det banne mig höst. Kyliga vindar, virvlande löv och mörker. Becksvart tärande mörker. Blir det inte värre med åren?! Sitter just nu i soffan med en STOR kopp te och fryser så jag skakar. Lyckades troligen bli kontaminerad av baciller på min lilla utlandstripp i lördags. Får se hur det känns i morgon bitti. Blir kanske ett par dagar i sängen. Vis av erfarenhet vet man ju att ingen tackar en för att man går till jobbet med en förkylning. Hallå! Jag har ju till och med låtit bli att träna i dag på grund av frossa och lite känningar i halsen. Måste ju erkänna att det just nu känns ganska lockande att stanna en dag i sängen med en bok. Till exempel Jan Guillous senaste... Måtte jag vara osams med Luther och Ågren i morgon bitti.


lördag 13 september 2014

En nykter lördag. Minsann!

Det verkar som om jag är sjuk. På riktigt. Faktiskt. Vaknade i morse och kände mig infekterad av förkylning. Övervägde att sticka till gymmet och svettas ut eländet, men efter att ha uträttat lite ärenden på förmiddagen så ombestämde jag mig raskt. Jag hade varit på biblioteket och hämtat ut J Dicker "Sanningen om fallet Harry Quebert" - en roman som diskuterades härom veckan i Babel. Jag tyckte författaren verkade sympatisk och romanen bra. Namnet kändes enkelt att komma ihåg (japp, jag kan ha vissa tendenser till snuskig humor...), men när jag försökte hitta honom hos min hovleverantör Adlibris, så var det helt blankt i min hjärna. Inte ens snuskiga associationer hjälpte! Så lätt stukad av minnesförlust och knäckt självförtroende tågade jag in på vårt bibliotek och förklarade, ganska knapphändigt, vad boken handlade om och hur författaren såg ut - nu känns det ju mer än lovligt irrelevant - för en bibliotekarie som inte hade sett programmet. Vi var helt lverens om att det var snudd på tjänstefel. Knapphändiga uppgifter till trots, så hann det knappt tänkas vips förrän boken var beställd och reserverad till mig. Utmärkt service! Och efter att ha läst knappt 200 sidor av romanen så kan jag avslöja att det är en riktig bladvändare :-). Ibland är en liten infektion väldigt välkommen! 
Tänkte när jag ändå var i centrum och i närheten av Systembolaget att det var lika bra att köpa en låda rött vin också. I helt medicinskt syfte förstås! Vad tror ni om mig egentligen?! Rustad med bok, vin och en stor chokladkaka så kändes en hemmakväll helt okej. Även om det är lördag. Boken har det lästs i. Vinet är oöppnat och chokladen likaså. Kanske jag lider av något allvarligt?


För ett par år sedan så dök denna lilla varningsruta upp på mitt skrivbord på arbetsdatorn. Smårolig och träffande. Undrar dock fortfarande var jag var ute och surfade...


Det var inbrott på vår lugna villagata i natt. Den här gången valde man att gå in via garagetak och slå in rutan på gaveln. Oklart vad de fick med sig. Det är obehagligt när brottsligheten kommer så nära inpå. Man kan ju inte gå runt och ständigt oroa sig för eventuellt inbrott. Händer det så händer det. Får väl se det som ett uttryck för karma. Vägrar i alla fall att vara rädd. I samma ögonblick som man låter rädslan ta över så är man besegrad. Då har man blivit berövad sin frihet och sin integritet.



onsdag 10 september 2014

Det drar ihop sig till valsöndag

Hösten stormar in. Löven börjar dala och färga gräsmattan orange. På morgnarna dansar älvorna över de nyplöjda åkrarna. Dagen har blivit fyra och en halv timme förkortad sedan midsommar. Det är på gränsen, framför allt på morgnarna, att gå barfota i skorna. Detta löser jag med att promenera från parkeringen i gymnastikskor och sedan byta till ballerinaskor eller sandaler när jag kommer till kontoret. Streetsmart!
Samtidigt tycker jag ärligt att det kan vara ganska skönt att få sitta hemma i soffan under en filt. Kraven på att vara social är mindre. Men det betyder ju inte att det sociala livet upphör. Tvärtom! Jag tycker redan att min kalender börjar kännas på gränsen till överfylld. Samtidigt som det är skönt att ha ljusglimtar och morötter när dagarna blir mörkare och livsledan sätter in. Jag brukar tänka att det är jobbigast att vara ensam på våren/sommaren för då blir ensamheten så påtaglig när man jämför med alla andra. Ja, det är som när man var liten och alla andra fick allting - bara mig det var synd om... Men frågan är om man inte behöver den där tvåsamheten mer när höststormarna ryter och mörkret lägger sig som en kliande yllefilt över hela tillvaron. Det är trivsamt med candle light evenings, biobesök och skogspromenader!

Nu har vi ett stundande riksdagsval. Jag älskar att diskutera politik. Respekterar andras åsikter. Gillar ideologiska diskussioner. Visioner. Mod. Samtidigt tycker jag genuint illa om politiker som är dåliga retoriker - "jag har inget eget konstruktivt att komma med, men jag säger konsekvent emot allt du säger och så upprepar jag det flera gånger, så verkar jag trovärdig". Eller inte... Tycker dessutom att alla övervintrade gamla klyschor om klass och politiska skällsord borde avskaffas. Med den simpla retorik och dåligt underbyggda argument gällande till exempel skolan, så borde jag vara utslagen, illiterat och socialbidragstagare. (Sjukpensionär vid 40 år fick jag kämpa med näbbar och klor för att undkomma. Så friserade man siffrorna under den förra socialdemokratiska eran...). Jag kommer från en vanlig "arbetafamilj" med studieovana föräldrar (jag var den första som tog studenten i släkten och den första som läst på universitetet), skilsmässobarn... Men det daltades inte med oss på den tiden! Det ställdes krav!!! Vi blev inte utslagna av att få betyg. Eller att lära oss respekt, både för varandra och för äldre. Jag har aldrig varit rädd för någon lärare eller låtit någon lärare förtrycka mig. Jag blir mer än trött och mörkrädd av allt detta daltande ned eleverna, skuldbeläggande av lärare och att skolan ska vara kravlös. NEJ! Skolan ska i allra högsta grad ställa krav - på eleverna och på föräldrarna. Det är inte skolans ansvar att uppfostra ungarna - det ska vara klart vid skolstart. Livet är inte en jäkla räkmacka. Livet kan aldrig någonsin bli totalt rättvist eller jämlikt. Ställ krav på att folk ska kamma sig, skaffa en utbildning eller ett jobb! Ställ krav på lärarnas kunskaper och kompetens! Plocka inte in vem som helst från gatan som vikarier. Lärarna spelar en enormt viktig roll och, nu sticker jag ut hakan, man är inte LÄRARE för att man har skrivit under ett anställningsavtal som vikarie. I dag är vissa lärarvikarier knappt äldre än de elever de ska undervisa. Helt galet!!

En het debatt bröt ut på Facebook i dag när några krogar i Lund gick ihop och höjde priset för dagens rätt till vad det kommer att kosta om krogmomsen går upp igen. "Momspengarna" som kom in under dagen ska skänkas till barnonkologen. Jag tycker det är ett bra initiativ. Det påvisar på ett konkret sätt konsekvenserna av att höja momsen på restaurangbesöken. Nivån på motståndarnas argument var
som väntat låg. Momssänkningen går rakt ner i fifflande krögares fickor var andemeningen hos några. Oförskämt tycker jag, som känner många hårt arbetande krögare. Det finns ju dessutom en utredning hos Skatteverket som slår fast att det inte finns något samband mellan skattefiffel och sänkt moms. Personligen tycker jag att det är självklart att momssatsen ska vara lika hög på livsmedel oavsett om jag handlar i en livsmedelsbutik eller väljer att äta maten på restaurang.

Jag ska inte fördjupa mig i det politiska eftersom det onödigt ofta hamnar på en sandlådenivå där jag inte vill vara med. Du får gärna ha en avvikande åsikt, men jag betackar mig för diminutiva personangrepp för precis som du har jag rätt att uttrycka MIN politiska åsikt. Dessutom är jag tillräckligt osvensk för att inte behöva uppnå konsensus i diskussioner - är det en tillräckligt hög nivå på argument och diskussion så tycker jag det är både befriande och lärorikt att lyssna.

Viktigast av allt är dock: GÅ OCH RÖSTA!!! Det är din förbannade skyldighet!

tisdag 9 september 2014

Björn Afzelius - Tusen bitar

Tusen bitar

Har nyss landat hemma efter en lång dag. Regnet vräker ner och nu ska man vara tvungen att oroa sig för sönerna som ska ta sig hem från Ystad efter träningsmatch - som startade kl 20.30...
Mörker, regn, vildsvin och trötthet känns som en lagom dos att fokusera på som överbeskyddande hönsmamma!

Livet är verkligen en snårig väg till slutstationen - den för oss alla oundvikliga. Jag var både puma och hot mama inom loppet av sex dagar, på den sjunde var det väckelsemöte och jag kan lugnt säga att Messias alls icke såg ut som jag har föreställt mig. Men jag säger ändå: HALLELUJA; praise Da Lord! För säkerhets skull. Vem är jag att tala om i vilken skepnad Messias kommer att uppenbara sig för oss? Nu är det mera som vanligt igen. Varken hot eller cougar - mer grå kontorsråtta. Det är lika bra det. Vissa saker kan ju lätt stiga en åt huvudet.

I kväll har jag varit och sett dokumentären om Björn Afzelius "Tusen bitar". Den överträffade med råge mina förväntningar. Totalt söndergåten och ont i själen. En sådan privat och sluten människa, men med dokumentärens bakgrundsfakta så får texterna en helt annan betydelse. Jag upptäckte Björn Afzelius texter när han (och jag) stod på barrikaderna för Nicaragua och har mest förknippat hans texter med solidaritet och frigörelse, men mycket handlar om honom själv. Modern verkar ha varit en elak människa som njutit (?) av att plåga sin son genom att berätta lögner för fadern, som på klassiskt maner bestraffade när han kom hem från sina affärsresor. Lyssna på Exil. Eller på Ikaros -

"Ingen älskar ett barn som inte lyckas. Ingen älskar ett barn som är starkt".

"Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt." 



Ynnesten och glädjen att faktiskt ha varit på en stor solidaritetskonsert för Nicaragua med bland annat Björn Afzelius och Mikael Wiehe känns riktigt bra. Trots att jag numera tydligen är så långt från Palestinasjal, näbbstövlar och antikärnkraft som man rimligen kan komma. Åtminstone om man ska tro våra lokala S-kvinnor som vägrade ge mig en ros vid utdelningen utanför Citygross härförleden. I och för sig skönt att få hjälp med vad jag ska tycka på söndag; numera är jag förpassad till den osynliga skaran. Vi som inte syns. Och helst inte ska höras. Och synpunkter får vi absolut inte framföra! Tur man är född obstinat :-)

Tusen bitar. Så känns det just nu. Som om jag - inte bara mitt hjärta - har gått i tusen bitar. Björn Afzelius var en komplex man med en förmåga att i text fånga det lilla såväl som det stora. Jag blir otroligt rörd och BErörd av texter som "Sång till friheten" (Du är det finaste jag vet) och "Tusen bitar". En förklaring tror jag finns i att han "kom in i" mitt liv när jag var tonåring med en passion och glöd för frihetskamp, solidaritet och jämlikhet. Han gav mig näring och bränsle. Det saknar jag i dag. vet att jag har bloggat om detta tidigare. Oförmågan att gå "all-in" och verkligen engagera sig till 100 % i något jag tror på. Att känna kraften när man gemensamt jobbar mot ett mål om en bättre värld. Ska kanske trots allt överväga det där med politik. Vill jag ha intellektuell stimulans måste jag ordna det på min fritid. Jobbet bidrar tyvärr inte med något i den riktningen.

Så klart är det inte bara texterna och musiken som påverkat mig så otroligt starkt i filmen. Den människan som Björn Afzelius framställs som finns i min närhet och det var en plågsam bild för mig att se så tydligt utkristalliserad. Det blev plötsligt väldigt lätt att tro på själavandring! Och jag vet hos vem Afzelius själ har landat...


  

söndag 31 augusti 2014

Från Puma till Pumba

Syndafloden är över oss! Åtminstone i de sydligare trakterna av vårt avlånga land. Att det kan finnas så mycket vatten. Helt galet! Och då är vi en bit inåt landet ändå förskonade i jämförelse med hur det ser ut i Malmö och närliggande orter. Vad gör det att det regnar in i mitt uterum? Människor har fått hur mycket materiella skador som helst via källaröversvämningar och dylikt. Sedan kan man ju inte låta bli att skaka på huvudet åt alla dessa som tvunget ska ge sig ut för att med egna ögon se vad som har hänt. Och som sedan, helt logiskt, fastnat med bilen under översvämmade viadukter. Klantskallar!

Nåväl. Nog om det! Jag har ägnat denna regniga dag åt att göra så lite som möjligt. Ibland lyckas jag galant med det. Oftast inte. Det är lättare att lyckas de perioder när jag befinner mig på väg utför i min livsbalans. Eller snarare obalans. Man lär sig leva med detta också. Människans psyke är fascinerande! Just nu önskar jag att jag hade orken att ta tag i de saker i mitt liv som jag faktiskt kan påverka. Som att uppdatera mitt cv - denna uppenbarligen gigantiska uppgift! Det verkar ju vara en hel roman som ska skrivas, så som jag håller på att prokastrinera. Gång efter annan! Jag stampar vidare på samma fläck utan att komma någonvart. Det måste jag snart göra. Komma någonvart alltså. Bygga den där arken, kapa trygghetens trista tross och ge mig ut på äventyr! Livet ÄR för kort för vantrivsel och kvävande intellektuellt tomrum.

Jag var på After Work i fredags. En riktigt rolig kväll! Vi startade på Stortorgets uteservering (förhoppningsvis inte årets sista!), vandrade femtio meter till MEAT's öltält som var strategiskt placerat utanför Stadshallen där Lunds Humorfestival pågick för fullt. När vi lämnade stället för att gå och äta på Saluhallens persiska restaurang fick jag syn på två poliser och den ene såg ut precis som Snygge-Magnus på bilder vi hittade när vi googlat hans namn. Snygge-Magnus är ett vedertaget namn, som enligt säker källa fungerar även på Lunds polisstation om nu någon skulle få för sig att civilspana. Jag tågade fram till de två stiliga poliserna - ack dessa män i uniform! - och frågade resolut om han var Snygge-Magnus? (Det finns tillfällen då jag själv tvivlar på om jag verkligen är blyg...). Lätt generad svarar han: "det måste vara dig de menar" och vänder sig mot kollegan. "Nä!, svarar jag med emfas, "du heter ju inte Magnus?!?" "Jo, det gör jag visst! Vi är sju Magnus vid Lundapolisen". Lite dumt kändes det att stå mellan två Magnus, snygga båda två, men eftersom jag är ett resolut fruntimmer med hårdhudad näsa så talade jag om för den riktige Snygge-Magnus att det var han som åsyftades. Hoppas verkligen att jag inte hamnar i klammeri med rättvisan i Lund...

Som sagt. Det var en riktigt rolig kväll som avslutades på Grand Hotel med ett gäng pensionärsavtackande lärare. Totalt galna, hämningslösa typer. Sådana som jag gillar!

På lördagen fick jag höra att en kille i 25-årsåldern (inte på Grand) sagt att jag var en riktig puma! Visserligen kan han ha lagt till "för sin ålder", men det väljer jag att förtränga. This is my moment! Och det behövdes i går när jag fullständigt kroknade redan vid lunch. Känner mig fortfarande totalt utmattad och enligt en god vän så kände hon sig så här i cirka en vecka innan hon fick kapitulera för förkylningen. Att ha varit puma en kväll kan få mig att stå ut som Pumba ett par dagar!

söndag 17 augusti 2014

Nu har det gått för långt! Jag sätter ner foten rakt i en av dagens vattenpölar!

Första arbetsveckan avklarad. Totalt utarbetad. Är det inte semester snart?!?

Men det är väl så här det är varje år när man kommer tillbaka till gruvan, rutinerna och alla måsten. Rutiner och rutiner förresten. När barnen har passerat skolåldern så blir avsaknaden av rutiner påtagligt tydlig. Numera är de enda rutinerna att sköta sitt arbete. Och utseendet förstås (sminkningen tar ju längre tid numera; av olika skäl och orsaker). Sedan är det ju motionen! Den rutinen får icke glömmas. Hur skulle det se ut om vi alla blev tjocka, fula soffpotatisar?!? (OBS ironi...). Träning och asketiskt leverne hör höst och vinter till! Därför sitter jag här med träningsvärk. Mitt i all min ilska.
Ja! Ilska!! Det är så länge sedan jag kände mig så där härligt ilsken. Denna söndag ska jag riktigt grotta in mig i min ilska. Upprinnelsen är ett blogginlägg (som av någon anledning inte kunde länkas eftersom jag skriver på min iPad) i Expressen som handlar om en åttaårig liten tjej som kommer hem och vill köpa en behå - "för det har alla andra flickor i hennes klass". Mamman blir förfärad och beslutar sig för att kolla uppgifterna. Inte alla, men en stor del av flickorna har behå. VARFÖR?? Någon hävdade att barn alltid har härmat vuxna och velat leka rollspel. Så klart! Det gjorde vi också när vi var små, men vi rotade runt i mammas garderob och lånade hennes kläder. Inte tusan var det någon som sprang ut och köpte en behå till oss! Tvivlar starkt på att det fanns några i vår storlek heller. Vad är det för samhälle vi har skapat där barn inte där får vara barn? Där flickor ska bli objektifierade i unga år? En niondeklassare som skulle på klassresa för några år sedan kunde, enligt sin allt annat än beresta moder, inte ha ryggsäck "för hon var en dam". Sexton år och DAM?! Jag blir mörkrädd. Nästa vecka börjar skolan igen och jag är så glad att jag inte behöver se de små pimpinetta sjuåringarna komma trippande i klackskor och handväska dinglande i armvecket. Sådana dagar är det riktigt skönt att arbeta!
Detta "syndrom" lär väl bli värre i takt med att tjejerna som vuxit upp "som damer och småstadsfashonistas" själv skaffar barn. Skrämmande många av dessa saknar all förankring i verkligheten. De lever sina liv i en cyberutopisk värld där allt är rosenskimrande och perfekt. Den "verklighet" man lägger ut i sina bloggar, på facebook och andra sociala medier är skrämmande i sin världsfrånvändhet. (Jisses vilka ord jag får till!) En baby är inte en accessoar, som ska matcha klädseln. Lika lite som de där små (i mitt tycke) vidriga råttliknande hundarna som man bär runt i sina väskor. Tänk vad en sådan som Paris Hilton har inflytande!

Eftersom jag vet att detta kommer att skapa diskussioner så kan jag lika gärna avsluta med ett politiskt utspel. Politik och samhällsfrågor engagerar mig djupt och jag har flera gånger tillfrågats om jag vill gå med i lokalpolitiken, men av flera skäl har jag tackat nej. Ett av de starkaste skälen är att jag har väldigt svårt att vara tyst och skulle väl ha partipiskan vinande över mig stup i kvarten, eftersom jag inte klarar partifållan. Det enda ärliga och raka besked som kommit fram hittills i den tama valrörelsen står Fredrik Reinfeldt för. "Vi kommer inte att ha råd". Så är det. En värld står i lågor, ett tredje världskrig (religionsorsakat) känns skrämmande nära och övriga partier lovar guld och gröna skogar till höger och vänster. Få av dem lever som de lär.
Jag är rädd för hur Sverige kommer att se ut efter valet. Jag skräms över hur barn blir sexobjekt understödda av sina föräldrar. I all välmening! Förr var det papporna som ville att sönerna skulle bli de idrottsmän de själv inte lyckades bli. Nu - i jämställdhetens tecken så klart (!) - är det mammorna som när en dröm att deras döttrar, deras små prinsessor, ska uppnå det de själv misslyckades med: en plats bland den vackra OCH smala eliten; den som syns i media. Kanske en liten strimma av glansen faller på dem själva?

onsdag 6 augusti 2014

Narcissa - höstens drottning!

Ibland är det nyttigt och stanna upp och reflektera. Reflektera över livet - i stort som smått. För mig blev läsningen av Kristian Lundbergs "Yarden" en avspark. Inte för att jag någonsin har tillhört någon missbrukarfamilj eller levt i den enorm ekonomiskt instabila värld som tycks ha varit Lundbergs vardag under många år, men det skapar utrymme för tankar. Om hur livet blev. Krossade drömmar. Allt man varit med om. - med och motgångar. Vägskälen. Frågorna som aldrig kommer att få några svar. Jag tror ändå att det ibland är både nyttigt och nödvändigt att fundera kring existensiella frågor för någonstans är det där, inom oss själv, som vi kan hitta svaren på vad vi vill och vad vi söker. Det är så enkelt att bara trampa på i de gamla hjulspåren, gnälla och skylla ifrån sig på yttre och opåverkbara saker. Vi människor har ju faktiskt i de flesta fall en möjlighet att välja. Att man sedan gör en del felval och trampar snett mellan varven får man leva med. När jag var liten skulle jag aldrig någonsin gifta mig. Varför vet jag inte. Mina föräldrar var gifta och min tanke på att gå genom livet som ogift hade jag före deras skilsmässa. Kanske hade jag redan då en föraning om att jag skulle bli änka (detta vidriga ord!) i ung ålder. Separationsångest var ett av mina stora problem förut, men numera kan jag hantera dessa känslor. Separationer behöver inte nödvändigtvis betyda övergivenhet... Fast det var så jag såg på det tidigare. Då när jag inte haft min stora självrannsakelse och frigörelseprocess från den jag var.
Jag - en knubbig ettåring...
Jag menar inte den jag var som liten, utan den jag var som gift. Som en del självklar del av en
symbiotisk helhet. Det har tagit lång tid, fem år, att nå dit jag är i dag. Det tar tid att göra rent i det inre!
Jag har börjat träna med fria vikter, eller hantlar som jag tycker det heter, och står numera framför speglarna på gymmet. Mycket obehagligt! Jag har med stor fascination tittat på dessa individer som står och spänner sig framför speglarna. Nu är jag en av dem!! Första gången stod jag där med min yngste son, som visade mig hur jag skulle få svällande bi-och trikepsar - ja, ja! Jag har en mångårig plan för detta! Under alla år jag gick på powerstep och workout stod man ju också framför speglar, men då var tempot så högt så man tänkte inte på dem. Nu är det mer fokuserat. Och vet ni?! Jag har närt ett narcissistiskt drag vid min barm. Helt ovetandes! Jag har jämnt haft en känsla av att jag är stor och klumpig, men nu framför spegeln så har jag kommit till insikt om att så är det ju inte alls. En
fördel med att stå bredvid de där superpumpade killarna på 1,90 är att man ser liten och nätt ut... De sista gångerna framför spegeln har jag kommit på mig med att tänka att jag faktiskt inte ser så dum ut. Och detta är i en situation då jag har på mig genomsvettiga träningskläder, droppande hår och
tidvis ganska underliga ansiktsuttryck! Det är något som händer när man möter sin egen blick i
spegeln och ser total fokusering. Total närvaro i nuet. Det ni! Det händer att jag tittar på mig och tänker (hoppas verkligen att jag bara har tänkt det...!) "Hi! Ho' yo' doin'?" ;-)


Älskar Aunty Acid!
Sista semesterveckan och inte alls särskilt pepp att börja jobba på måndag. Men det är bara att bita
ihop och gilla läget. Storvinsten har inte kommit och Pierce är fortfarande ute på de sju världshaven och irrar. Får väl njuta av de dagar som är kvar och stoppa alla härliga sommardagar i något litet hjärterum, så jag kan minnas dem under de mörka dagarna som väntar. Hösten ska bli bra i år! Det har jag i alla fall bestämt. Surdegarna ska knäckas med vänlighet, klänningarna vara korta, klackarna höga (2 cm...typ) och urringningen ska vara djup. Håll i hatten - jag känner mig farlig!

Räcker långt för att göra en kvinna nöjd

måndag 28 juli 2014

Nattligt svammel

Det är som att svära i kyrkan, men det hade faktiskt varit en befrielse med lite svalare väder. Åtminstone nattetid så att man kunde få sova... Nu vid midnatt så är det fortfarande över 20 grader! Otroligt  vilken sommar vi har. Det är inte många knop som blir gjorda - bara att gå och lägga sig tar musten ur en. Just nu ligger jag med båda mina stora fönster vidöppna, men det är ändå som att bada bastu. Inte en vindpust. De härligt fluffiga, lovande molnbankarna som tornade upp sig i eftermiddags drog norröver och icke så mycket som en liten regndroppe föll över oss. Enligt prognoserna så ska vi ha närmre + 30 både måndag och tisdag och sedan ska det förhoppningsvis bli några grader svalare. Badstranden är ju svalkande, men det är inte precis så att man är ensam där...

Under kvällen tittade jag på Galen i kärlek. En ganska banal kärlekshistoria som räddades av Jack Nicholson och Diane Keaton, som båda spelade otroligt bra (som alltid), och dessutom var Keanu Reeves med som ögongodis. Men hur kunde hon välja Nicholson framför Keanu Reeves?! Kärleken är outgrundlig. Även som fiction! Jack Nicholson spelade den äldre förföraren som aldrig varit förälskad i någon i sin egen ålder. Naturligtvis blir han kär i sin unga, vackra flickväns mamma. För min del kom jag att tänka på den där fjantige anfallaren från förra sommaren, som visade sig vara ett riktigt stolpskott. Han lever i förvissning om att åldern har betydelse och att manligheten vägs i hur unga tjejer man kan få. Typiskt män! Ålder kan de haka upp sig på, men att storleken i allra högsta grad har betydelse DET begriper de inte. I alla fall håller jag sakta, men säkert på att utplåna alla tankar och känslor för den där misslyckade ursäkten för man. Och det går riktigt bra! Med tanke på den hetta som råder utan manligt sällskap, så är jag nästan tacksam för att vara ensam... Egentligen vad som slog mig mest i filmen är när Diane Keaton blir anklagad för att ha ett tråkigt liv och bara sitter hemma kväll efter kväll och när hon sedan blir handlöst förälskad och lämnad så säger hon typ att det ensamma livet kunde hon hantera, men inte ett brustet hjärta. Det är precis så jag resonerar och därför troligen inte kommer att hitta någon som ska få möjligheten att svika och lämna. Pessimist? Nä, jag väljer att kalla det realist!

Ny semestervecka i morgon. I princip oplanerade dagar, vilket passar mig perfekt. Jag ska på "tjejträff" på fredag. Roligt att bli inbjuden i en ny konstellation och jag är lite förvånad att jag tackade ja, men ibland är det nyttigt att gå utanför trygghetssfären. Någon dag på stranden blir det säkert och förhoppningsvis ska jag väl orka ta mig till gymmet också några kvällar. Förmiddagarna går bort! Jag är totalt inkompatibel med pensionärerna... När den allra värsta värmen har lagt sig måste jag klippa klar min ligusterhäck. Jag gick ut hårt vid midsommar och klippte ungefär halva häcken, men sedan blev det för varmt. Nu är jag rädd att det ska vara för mycket getingar. De är ju som jag skrivit tidigare inte riktigt mitt glas rödvin...

Minsann om det inte känns som det kommer lite svala luftströmmar över min kropp! Tror jag ska försöka somna medan det känns möjligt...

fredag 25 juli 2014

Aunty Acid och jag


Jag älskar aunty acid! Kan så vara att det beror på hög igenkänningsfaktor. Eller så är det helt enkelt så att det är jag som är själva råkopian. Vad vet jag? För det mesta småfnissar eller gapskrattar jag hysteriskt åt dessa sanningar. Jag är "vän" med aunty acid på Facebook så på så sätt missar jag ingen ny strip. Hon är genialisk! Att i några korta ordalag fånga så mycket... Det är ju så att det många gånger är en hårfin skillnad på att vara oförskämd och på att faktiskt säga högt det så många tänker. Men jag anser att det är bättre att direkt tala om för någon att personen i fråga är till exempel en idiot än att gå bakom ryggen och säga det. Även om man får höra både det ena och det andra om man är ärlig... För säkerhets skull ska jag kanske tillägga att jag inte har för vana att gå runt och kalla folk för idioter. Fast det har i ärlighetens namn hänt vid ett par tillfällen - och i dessa specifika fall skulle jag göra om det, för de är fortfarande idioter. Man tycker ju folk skulle kunna ta åt sig och ändra på sitt korkade beteende. Men icke!


Nja, att kalla mig ängel är kanske att ta i i överkant. Viss självinsikt har jag faktiskt även om en del personer kanske tvivlar på det. Jag kan inte minnas att jag var mycket för prinsesslekar, älvor, rosa, spetsar och annat sådant när jag var liten. Sådant som dagens småflickor tycks ägna sig åt till alla genusforskares stora fasa! Inte kunde man väl köpa änglavingar i leksaksaffärerna nör jag var barn. Högst osannolikt att det fanns i utbudet på 60-talet. Jisses vad gammal man lät nu då! Hela apparaten med änglar i var mans och kvinnas hem är ett märkligt påfund. Är det som någon slags trygghet och regression till barnatro och behov av att skyddas och omgärdas av godhet? Jag har för mig att det finns en hel del mindre goda änglar också, men dessa talas det inte om. Hur som haver, eller om det nu är Gud som haver (?), så missunnar jag inte barnen deras änglavingar. Själv har jag väl en from förhoppning om att det är lite roligare en trappa ner. Därav hornen. Fast just nu mitt uppe i en värmebölja av sällan upplevd art i Sverige, så känns det mindre lockande med ännu mer hetta... Det måste vara så här det känns att vara isbit! Man bara ligger där, eller sitter som jag gör just nu, och känner hur man smälter bort. Med tanke på hur mycket jag har svettats de sista veckorna så borde jag ha decimerats rejält, men så är inte fallet. Undrar om det kan finnas något samband med intaget av vin och öl?!? Och lite (okej, periodvis mycket) godis?!? ;-) Men har man semester så har man och då måste man få unna sig av livets goda! Och för att lugna alla puritaner (och mamma...) så dricker jag inte varje dag. Jo, det gör jag förstås men det är vatten, vatten och åter vatten.


Det är så varmt att det nästan ångar om gymmet trots att deras luftkonditionering arbetar för högtryck. Ingen annan orkar hålla det tempot! Mina föresatser om att öka träningen under semestern har gått i stå och det är värmens fel. Jag bryr mig inte om att svetten forsar för det gör den alltid när jag tränar, annars känns det liksom meningslöst, men när man känner att hjärtat skenar och pulsen slår oroväckande snabbt ska man nog ta det som ett tecken på att ta det lite lugnt. I går var jag i alla fall och tränade. Ganska tufft pass bortsett från konditionsträningen som jag bara körde 45 minuter i ställer för 60 minuter som jag brukar göra. Jag har bestämt mig för att försöka få bort antydningarna till gäddhäng på överarmarna och då ska man ju träna triceps (eller trikepsarna som jag brukar vitsa till det...). Jobbiga och svårtränade muskler tycker jag. Nåväl. Jag lyssnade på tipsen från Coachen, i detta fall den yngste sonen, och gjorde en trikepsövning. Femton kilo kändes som en bra ingångsvikt (sonen tittade på mig som jag var dum, han tyckte jag borde börjat på tio kilo) och jag körde femton x  tre precis som jag brukar göra på alla andra övningar. Om man uttrycker sig i milda ordalag så inser jag att det finns något att bygga på i mjukdelarna aka gäddhänget. Jag inser också varför jag så genuint ogillar armträning... Om jag inte har smält bort totalt under natten så blir det ett gympass i morgon förmiddag! Och då jäklars ska armkepsarna få sig en omgång. Om jag orkar lyfta dem...

tisdag 15 juli 2014

Vem har sagt att kollektivtrafik är trist? Mer än jag då...

Tillbaka i den klockstyrda världen igen. Semester i "bara" två veckor räcker inte för att jag ska gå ner i varv! För att inte helt grotta ner mig i självömkan väljer jag att se det som ett träningsläger inför de tre kommande veckorna. Då jäklars ska det semestras så det står härliga till! Tjugofyra (24!!) arbetstimmar innan klockan klämtar. För vem den klämtar?!? För mig så klart! Jag är bättre på att vara ledig under sommaren än på att arbeta inomhus. Så fort solen skymtar, och det behöver inte vara så blått att man kan sy sjömansbyxor!, så vill jag bara ut! Om så bara för att likt en katt sitta på en trappa och lapa sol. Ladda batterierna och försöka få energi att uthärda det som komma ska...

Och samtidigt blir jag så rastlös och handlingsförlamad av att vara ledig!! Knäppskalle! Jo, jag får säga så om mig själv, men stackars den som skulle våga kalla mig det ;-).

Jag arbetar alltså denna veckan. Och - jag vet inte hur det hände - surhögarna på mitt skrivbord (bäst att lägga till att det är de surhögarna så att det inte misstolkas...) håller på att elimineras! Den ena efter den andra...

Jag åker kollektivt denna veckan. En intressant upplevelse. Inte minst ur etnologiskt perspektiv. Fascinerande hur svårt folk har att säga god morgon... Att man helst sätter sig så långt ifrån man kan komma. Missförstå mig inte! Jag har definitivt inga behov av att frottera mig med pöbeln...men det är lustigt att se hur vi människor beter oss i begränsade utrymmen. Man kan upptäcka saker när man åker buss. När jag väntade vid busshållplatsen fick jag syn på en stor glada som svepte över hustaken på andra sidan gatan. Plötsligt störtdök den. Strax efter kommer den uppflygande igen med en ilsken koltrast efter sig. Vilka krafter som finns hos oss när det gäller att försvara våra ungar! Den mycket mindre koltrasten avgick med segern! Förringa aldrig ovillkorlig kärlek! När vi passerade mossen vid Gullåkra (?) så kom en ståtlig häger flygande över svanarna som låg i vattnet. Vacker start på dagen!

När jag skulle åka hem blev det otroligt spännande. Ur kommunalarbetarens perspektiv...
Jag har en vana att alltid drabbas av chaufförsbyte när jag ska åka hem. Dag eller natt - spelar ingen roll. Det krävs en utsövd och alert busschaufför för att kunna ta denna stökiga svenska hem! Denna dag var inget undantag. Ny chaufför... Och inte tusan var det "en man med gott humör"! Snarare en riktig surputte. Nåväl. Han fick i gång bussen och den första biten var väl utan större mankemang, men sedan började jag faktiskt undra om han ens hade körkort. I en ljusreglerad korsning blåste han rakt över - mot HELRÖTT!! Det är klart. Han kan ju vara färgblind, men borde man inte kunna lära
sig i vilken ordning färgerna kommer i ljuspelaren? Stillsam och kanske en alltför vågad önskan. Vi överlevde denna chockartade palaver och fortsatte vår färd. När vi kom till en hyfsat stor rondell (nu är ju allting relativt och detta är absolut inte i närheten av STORA rondeller) där vi ska svänga vänster...då lägger han sig i filen för trafik till höger och rakt fram. Först tänkte jag att han glömt bort vilket nummer det stod på bussen och att han var på väg ut på motorvägen, men icke. Han drog båda filerna med den konsekvensen att det blev ytterligare en händelse som kunnat orsaka en otäck krock.
Vi kom mot alla odds hem helskinnade och det får man väl vara tacksam för under rådande omständigheter!

Nu fortsätter jag min träning i att bli Svensson. Allsång på Skansen och en kopp kaffe. Och i morgon blir det ytterligare en gastkramande bussresa. Darrar redan nu av spänd förväntan!