torsdag 15 december 2016

När man låter snorungar ta makten


Jisses vad länge sedan det var jag skrev något i bloggen! Dagarna går så rasande fort numera, så jag hinner knappt andas - än mindre sitta ner och försöka samla tankarna OCH få ihop det till något klokt som någon annan kan tänkas vara intresserad att läsa. Missförstå mig rätt. Min klokskap är fortfarande oändlig, det är min tid att sitta still som är ändlig (ganska rolig vits på ett lite göteborgskt/lundensiskt vis).

Livets påse är med andra ord överfylld med aktiviteter för tillfället. Faktiskt inom överskådlig framtid - på gott och ont... Jag älskar att ha en välfylld social kalender, men (det finns uppenbarligen alltid men i mitt liv) denna sociala kalender inkräktar en del på "bordegöraskalendern". Julen 2016 står icke i farstun hos mig. Den har inte ens nalkats kommungränsen. Till och med Julstress och kompisen Julpress håller sig borta. Jag börjar bli orolig för mig själv. Är jag frisk?

Nog ackorderande om detta- Dagens fundering/reflektion/irritation handlar om ett gäng snorungar som terroriserar centrum i vår lilla by. De är 12 - 15 år och har på ett par månader vuxit till en ständig orsak för polisen att komma hit. Alltså...personligen har jag inte alls något emot att det kommer hit vältränade snygga uniformerade män, men nog borde dessa resurser kunna användas bättre på annat håll. Dessa småkriminella gangstrar ska så klart tas om hand av föräldrarna och klarar inte de av sina egna barn så är det baske mig de sociala myndigheterna som ska omhänderta dem. Ledaren för gänget är välkänd, men det händer absolut ingenting. Min egen erfarenhet av vår kommuns socialtjänst är att deras handläggning är så lång att ungarna har hunnit pensioneras innan det vidtas åtgärder. Förutom att terrorisera sin omgivning, skrämmas - bland annat genom att klä sig i rånarluvor, så sägs det att de handlar med narkotika. Bara det sistnämnda borde få vilken socialsekreterare som helst att agera. Tycker jag. Fast jag tillhör ju inte den politiskt korrekta stryka medhårs falangen, utan tror mer på att barn mår bra av konsekventa regler och ett fast handlag. Oavsett vad de har för etnisk bakgrund. Fy på mig som säger det, men det är faktiskt inte bara svenska barn i gänget; ledaren tillhör till exempel ett folkslag som man absolut inte får uttala sig negativt om (trots att deras kriminalitet procentuellt är hög...). I gänget ingår också en handfull tjejer - av någon outgrundlig anledning alltid klädda i "pyjamasbyxor" - som följer efter dessa "tuffa" killar och fnittrar insmickrande åt allt de säger. Vad föräldrarna till dessa jävla (ursäkta) snorungar måste vara stolta över sig själva och sina ättelägg! Fy bubblan, säger jag bara: SKÄMS! Och låt dem bli av med vårdnaden direkt. Om man, trots att ungen blivit hemkörd av polis mer än en gång, fortfarande inte kan hantera sitt barn, så ska barnet därifrån. Vanliga invånare ska inte behöva vara rädda för att gå ut! Jag blir skogstokig på flatheten hos våra politiker, myndigheter och föräldrar. Sätt ner foten någon gång och börja arbeta med verkligheten! Ingen av oss har råd att låta detta pågå.

Måste avsluta med en historia från i söndags när gänget lyckats ta sig in i idrottshallens foajé - språket kommer att vara grovt så känsliga läsare ska sluta läsa HÄR!

En kvinna, runt 25 år, blev förbannad, spände ögonen i ledaren och frågade:
"Vilket ord i Gå härifrån förstår du inte? Det handlar om två ord! Berätta för mig så ska jag förklara så till och med du fattar..."
Han blir så klart generad och vräker ur sig den vanliga tiraden:
"Håll käften! Jag ska knulla din mamma! Jag ska knulla dig, din jävla hora"!!
Hon tittar på honom, skakar på huvudet och svarar:
"Du?!? Du vet fan inte ens hur man gör, snorunge"!

Han blev totalt bortgjord. Utskrattad av publiken (vi hade varit på match) och av sina hangarounds. Om fler vågade vara så tuffa som denna kvinnan så hade problemen varit färre i vår värld...

tisdag 22 november 2016

Att leva i ett hus som troligen tröttnat på mig...

Jisses vad tiden springer iväg! Om 32 dagar är det julafton och i helgen är det julskyltningar och på söndag första advent. Och jag som knappt har hämtat mig från chocken att komma tillbaka till jobbet efter semestern...

Förra veckan trodde jag att jag skulle få en hjärtinfarkt. Jag satt och läste tidningen vid köksbordet och hör plötsligt en dov duns och sedan ett mycket märkligt. typ vinande ljud. Först trodde jag att det var kompressorn i kylskåpet, men insåg snabbt att det kan omöjligt framkalla ett sådant märkligt vinande. Som den handlingskraftiga kvinna jag är (nåja, egentligen tänkte jag strunta i allting och åka till jobbet med hopp om att det jag inte har sett har heller inte skett) så gav jag mig ut på spaning efter mysteriets kärna. Och den fann jag... Varmvattenberedaren hade lossnat från väggen i förrådet och det stod en kaskad av varmvatten från rören. Rusar in efter min mobil och blir helt handfallen: vem ska jag ringa? 112 rycker väl knappast ut även om jag kände mig i djup nöd. Kastar en blick genom köksfönstret och ser att min granne sitter i sitt kök så jag rusar över och bankar på dörren Han gav mig en blick och sa: "Jag kommer"! Antagligen lyste hela jag av ren skräck. Han lyckades bryta strömmen och stänga av vattnet. Vilken panik. den riktiga chocken kom på jobbet när jag började storgråta och se paralleller från för sju år sedan: min man dog, bilen gick inte genom besiktningen och hade inte maskinförsäkringen täckt skadorna så hade det kostat mig ca 50 000 kr (jag kom undan med självrisken och solpanelsystemet kollapsade helt så vi var utan värme i två veckor och det var många minusgrader ute (reparationen kostade mig 35 000 kr och en elräkning på nästan 7 000 kr).
 I år dog min granne, bilen gick inte genom besiktningen på grund av en lös mutter i hjulupphängningen (reparationen kostade mig ingenting) och vatten och värme försvann när varmvattensberedaren lossande, men som genom ett under höll både den och expansionskärlet som står under. Det äventyret kostade mig drygt 5 000 kr och en snudd på infarkt.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, jag har hållit mig flytande med att det har gått sju år sedan senaste eländesperioden startade och jag inbillade mig att sju svåra år ska följas av sju goda år och att den där räkmackan är inom räckhåll. Fram till traumat alltså. Men med facit i hand så är det kanske så att detta hände för att ge mig lite perspektiv och ge mig en knuff för att fortsätta operation flytta till lägenhet. Jag har bett en plåtslagare komma hit och lämna kostnadsförslag på vad plåtande av förrådet skulle kosta och min hjälpande granne har lovat förmedla kontakt med en byggare och en pappläggare för att fixa uterummet. Det kanske trots allt finns ett ljus i mörkret...

Sedan händer det ju så mycket roligt hela tiden; Kinky Boots på Malmö Opera i torsdags - fantastisk föreställning, Lübeck julmarknad på lördag och snart Figaros bröllop också den på Malmö Opera, julmingel, after works och dejter Just precis...med en riktig man! Det var det väl ingen som trodde.

Nu kallar kudden och i morgon blir det systerboozt efter jobbet. Väldigt välbehövligt.

söndag 13 november 2016

Dags att ta tag i de signaler vi sänder ut till våra barn!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad tusan är det man gör mot barn?! Jag hade TV:n på i bakgrunden en helgmorgon och spetsade öronen när jag hörde att vissa skönhetssalonger utför intimvaxning på elvaåriga flickor och några stycken erbjuder dem även brasiliansk vaxning. BRASILIANSK VAXNING på en elvaårig unge?! Det är ju totalt sjukt - både av salongerna som tycker det är okej att utföra arbetet, men framförallt av föräldrarna. Ursäkta, men nu tänker jag svära, hur fan är man skapt om man låter sitt elvaåriga barn vaxa underlivet? Jag tyckte att det var hårresande när man lanserade bikiniöverdelar till småtjejer och som kommentar från någon läsare fick veta "att barn har alltid velat härma sina föräldrar" och jag hävdar fortfarande att det handlar om att man vill klä ut sig till vuxen således en utvecklande lek, långt ifrån att klämma in barn i vuxenkläder. Men detta senaste är ju rent groteskt! Elvaåring som skickas med sin veckopeng till en skönhetssalong för att ta bort några fjun på underlivet. Föräldrar är fan inte kloka som tillåter detta! Är det inte bättre att få småflickorna stolta och glada över den kropp de har? Med eller utan hår mellan benen? Vi lever inte i en porrfilm...

Och där kom jag rakt in i nästa betraktelse som har rådbråkat (vad jag älskar dessa sällananvända ord!) mina små hjärnvindlingar sedan senast. Även detta från något debattprogram på TV rörande en undersökning som gjorts gällande tonåringars sexvanor. Det var helt sanslöst att höra hur dessa ungdomar på fullaste allvar tror sig behöva utföra och ställa upp på orala och anala samlag, att man måste intimfriseras (ett ord jag inte ens visste existerade...) och att många killar på fullaste allvar tror att ALLA tjejer förväntar sig hårda tag i sängen. Jag är långt ifrån någon moraltant och, även om detta kan chocka vissa känsliga läsare, har sett både det ena och andra utföras i porrfilmer, men jag har ALDRIG någonsin trott att detta är verklighet! Vad är det för sjuk värld vi lever i? Hur kan man som förälder lämna sina barn - oavsett ålder - i villfarelsen att det är ett krav på att ställa upp på allt som sker i porrfilmer?! Observera att både killarna och tjejerna mår otroligt dåligt över att tro att det är detta kärleken handlar om. Vi vet väl alla - åtminstone vi som fortfarande kan minnas hur det var att famla och fumla sig fram i den okända och spännande världen som innefattade sex - om hur orolig man var för att göra fel eller ha fel utseende (både här och där), men jag har aldrig någonsin ens tänkt tanken att jag måste ställa upp på saker som jag inte vill! Inte ens för att "alla andra" gör det. Och det är nog här vi ringar in problemet. De sociala medierna idag är en så stor del av barn och ungdomars vardag att man har svårt att själv sålla bland alla intryck och strävar så hårt för att vara en del av "de som gör rätt". Vi vuxna måste sätta ner fötterna, slå nävarna i borden och stå upp för de kommande generationerna! Lära dem att de duger precis som de är: plastikopererade läppar, förstorade bröst, brasiliansk vaxning, hårförlängning, nagelpåbyggnad,tatuerade ögonbryn, injektioner för att förminska rynkor och allt annat som finns för att göra oss vackrare och mer attraktiva på "köttmarknaden" gör oss inte automatiskt lyckligare. Och det är aldrig, ALDRIG NÅGONSIN! okej att låta någon annan bestämma över sin kropp och vad man är beredd att göra med den. Min kropp tillhör mig och det är jag som bestämmer över den!

Ilsket och irriterat inlägg, men jag blir på allvar förbannad på alla vuxna som inte vågar vara obekväma, som inte vågar säga nej och som inte vågar ta sitt ansvar. Vi har det samhälle vi förtjänar och just nu - med dessa båda undersökningar i färskt minne - så är jag inte ett dugg stolt över det!

  

måndag 31 oktober 2016

"Here comes the Pope"

Halloween, men idag gick kontoret miste om bus eller godis. Vi (åtminstone jag) hade en hel godispåse att ösa ur! Långa, atletiska, manliga, snygga uniformerade karlar - OMG! så skulle jag vilja ha det varje dag. Eller åtminstone varje måndag. Har träningsvärk i ögonen efter allt spanande på de små godisbitarna. Förstår att män älskar att känna sig manschauvinistiska det gör jag också fast tvärtom liksom...heter det kvinschauvinistisk då? Med tanke på att det felmarkeras och inte finns i ordlistan antar jag att jag har hittat på ett nytt ord. Minns var ni såg det ordet först!

Påven Franciskus har varit och hållit ekumenisk mässa i Domkyrkan i Lund under eftermiddagen och det polisiära pådraget har varit stort. Min arbetsplats var högkvarter för polis och räddningspersonal och bjöd dessutom på första parkett när det gällde utsikt. Tyvärr var det för mycket löv kvar på träden i Lundagård för att få optimal vy, men man kan inte få allt. Långt innan det blev känt att vi skulle få detta celebra besök i vår lilla plätt på jorden så tränade jag på att se helgonlik och oskyldig ut - tycker själv att jag lyckades väl. Med tanke på att en hel hop poliser totalt avfärdade mig som potentiell terrorist med orden "du ser alldeles för snäll ut", så har jag lyckats väl med träningen. Alltför väl tydligen... Å andra sidan är det kanske som terrorist jag har en framtid? Ingen misstänker en oskyldigt blåögd liten vän och ödmjuk tant.




Dagens huvudperson eskorterad av svenska kungaparet. Det kunde ha blivit något av kris när vinden slet tag i hans lille kalott, men han har goda reflexer den gamle mannen! 


Som vanligt fick jag hjälpa till att styra upp det hela. Poliserna hade ju annat att göra än att passa sina bilar, bussar och motorcyklar. Tur de hade mig tillhands! 

Kul att få ha varit med om denna historiska händelse om vi nu ska vara lite allvarliga. Det är ju inte varje dag man står och ser ner på påven - både bildligt och bokstavligen. 

söndag 23 oktober 2016

När tappade vi bort anständigheten?

Snart lämnar vi oktober och sommartid bakom oss och jag har knappt hunnit lämna september bakom mig!Jag är tacksam att det värsta höstrusket fortfarande lyser med sin frånvaro - det kan gärna dröja fram till slutet av november om det nu överhuvudtaget måste ge sig till känna. För min del är det mer än okej att den globala uppvärmningen ger sig till känna hos oss norröver. Jag vet att det inte var en politiskt korrekt framförd åsikt så de pekpinnarna behövs inte!

Det är som om en hel månad har passerat utan att jag riktigt har varit närvarande. Både på jobbet och privat har det varit hektiskt som sjutton - utbildningar, sammanträden, nya arbetsuppgifter och uppstart av ett nytt projekt har fyllt arbetstiden och fritiden har jag försökt få struktur och tid att hinna träna. Inte lätt kan jag säga! Det är så klart en fråga om prioriteringar, men det är inte alltid så lätt att tacka nej till roliga saker som inkräktar på de tider jag har avsatt för träning. Inte lätt att vara populär! Jag försöker intala mig att det är bra att göra roliga saker oavsett vad de består i. Positiv energi från sociala kontakter eller från fysisk ansträngning är ju lite sak samma. Det ser ut att fortsätta i dessa spår även de kommande sista månaderna av detta år; massor med inbokade aktiviteter som säkert kommer att påverka träningsfrekvensen negativt, men det struntar jag i! Jag ser alltför många som är slav under sin träning och som inte lever sina liv. Jag tränar för att jag ska må bra psykiskt och struntar faktiskt i om ingen annan ser på mig att jag sliter. Eller gör jag det?!? Häromdagen fick jag syn på ett foto på en kvinna i min egen ålder och hamnade i chock. Är det så här jag också upplevs? Lite lätt bekvämlighetsrund och kroppstrött hållning med ansiktsdrag som söker sig alltmer ner mot knäna? Lever jag i en så världsfrånvänd bubbla att jag saknar kontroll och insikt över hur jag verkligen ser ut? Förfärligt i så fall! Att jag är osynlig vet jag... Detta fick jag ett ytterligare bevis på i förra veckan när jag promenerade till kontoret. Först blev min ena fot översprungen av en liten mus (!) - jag blev så förvånad att jag inte reagerade förrän efter ett par sekunders fördröjning. Tur det inte var en fet äcklig råtta! Efter ytterligare några minuters promenad kom en bastant kvinna gående emot mig med blicken fastlåst i sin telefon. Naturligtvis gick hon rakt på mig. Ursäkt? Så klart inte! Vad hade jag på hennes trottoar att göra?

Det där med anständighet tycks vara helt omodernt. När tappade vi ett anständigt interaktivt beteende i det offentliga rummet? Man märker det dagligen i stadsbilden och även på arbetsplatser. Det är något sjukt som pågår i det sociala samspelet mellan människor idag. Chefer som inte behöver ta konsekvenser av sina beslut ("de tänkte med hjärtat", "oj...ska man kontrollera vad man attesterar?"), som är så osäkra och i total avsaknad av självinsikt att de går runt och kallar sig "kung av" sin arbetsplats. Det finns säkert fina psykologiska stämplar av narcissism, despotism och allmän hybris som man kan etikettera dem med. Själv anser jag att det räcker att konstatera att de är i total avsaknad av anständighet, självinsikt och lider av ett otroligt stort ego men saknar både självkänsla och självförtroende. En chef behöver inte berätta vem som är chef - say no more...

Personligen så känns det som jag har nått någon sorts inre frid. Igår var det 7,5 år sedan min man dog och det är kanske så att det där med sju svåra år stämmer? Jag är frustrerad över att den senaste hantverkaren inte ens bemödat sig att skriva ett kostnadsförslag och ser med oro hur det regnar in mer och mer i uterummet. Blir det mycket snö så brakar väl hela taket in...Det är i sådana här lägen jag skulle vilja ha fler handymen omkring mig! Att inse sin egen begränsning är inte min starka sida, men jag är inte så dum att jag tänker ge mig på detta företag på egen hand. Däremot så lutar det alltmer åt att jag får byta panel på förrådet själv innan hela nejdens gnagarbestånd flyttar in i värmen. Varför skulle jag så hårdnackat bo kvar i huset!! Just nu längtar jag ofantligt till en våning i city...


torsdag 6 oktober 2016

Hur dum kan man vara? Frågar man gång på gång...

Jag upphör visst aldrig att förvånas över människors renodlade stupiditet även om jag, vid det här laget borde vara luttrad.
Föreställ er en arbetsplats där man har kommit på den geniala tanken att sätta upp plakat om att "här har alla rätt att uttrycka sin åsikt". Bara detta är så revolutionerande att man tar sig för pannan i ren och skär beundran. Den grundlagsfästa yttrandefriheten blir plötsligt en liten bagatell i jämförelse! Ponera dessutom att man på denna fantastiska arbetsplats med glada och lyckliga medarbetare sätter munkavle på vissa av de anställda. Så klart är det för de anställdas eget bästa! Åtminstone jag blir tårögd av den bakomliggande tanken - omsorgen och empatin flödar. För alla er som inte förstår att detta dryper av sarkasm vill jag meddela: detta är sarkastiskt menat!
Lite bekymrad kan jag dock bli när man som chef på denna öppna och tillåtande arbetsplats går runt och efterfrågar vem som lämnat ut en allmän handling till en av de anställda. Är man som chef inte medveten om att en allmän handling ska lämnas ut skyndsamt och att den som lämnar ut handlingen inte har rätt att fråga om namn eller syftet med att man vill ha ut handlingen? Uppenbarligen är chefen inte medveten om att det är brottsligt att efterfråga källan (i och för sig står ju inte det på de fina plakaten...). Ett tips är att följa vad som händer i Arbetsdomstolen där en chef på CSN är uppe för granskning med anledning av brott mot meddelarskyddet. Jag tycker det är skrämmande att man har så urusel kunskap om innebörden i våra grundlagar.
Som lök på laxen, grädde på våfflan och konjaken till kaffet så gör sig chefen dessutom skyldig till förtal genom att namnge den person som man kommit fram till är den skyldiga att, helt lagenligt, ha lämnat ut en allmän handling! Nu råkar det dessutom vara så att den person, vars namn florerar, INTE har lämnat ut handlingen eftersom den här personen var förutseende nog att räkna med att just denna situation skulle uppkomma.

Nu har jag kräkt ur mig detta och ska fortsättningsvis tillämpa Matrix- metoden: frysa tiden och använda dessa stillastående moment till att tänka efter ett varv extra innan jag agerar. Det är mitt senaste utvecklingsområde. Något jag känner att jag är i behov av att försöka bemästra. Det vore i och för sig en stor bonus om Keanu Reeves kunde tänka sig vara min läromästare...
All energi och ilska som läggs på personer som lider av narcissism och storhetsvansinne är slöseri med tid. De är inte tillräckligt intelligenta för att ändra sig och de saknar fullständigt insikt i sin sjukdomsbild. Deras verklighetsuppfattning är lika skev som deras självbild. Genom att låta dem ta energi så blir man medberoende, ett värddjur för deras personlighetsstörning. Man kan aldrig vinna mot den här typen av människor. Enda sättet är att låta dem gräva sin egen grav; högmod går som bekant före fall. Men man kan stå sidan om och hjälpa till att fylla igen hålet när de väl har ramlat ner. Man är ju en empatisk och hjälpande medmänniska...

torsdag 29 september 2016

Attraktionspreferenser 3.0...eller inte...

Jag hörde på ett intressant radioprogram i förmiddags. Eller rättare sagt jag hamnade mitt i programmet, vilket gör att delar av min upplevelse haltar. Programmet handlade om dejting och hur man lyckas hitta en partner. Två kvinnor intervjuades och jag tror, presentationen av dem hade redan varit, att de drev någon form av partnermatchning eller dejting. I alla fall hade de gjort djupintervjuer med ett stort antal män om hur en attraktiv kvinna skulle se ut. Nu talar vi om den rent okulära upplevelsen utifrån männens preferenser. Högst upp på männens lista över kvinnliga attraktionsattribut fanns långt hår. En kvinna med kort frisyr måste lägga 70 % kraft på att vara flickig och barnslig för att uppväga avsaknaden av långt hår. Intressant tycker jag. Inte minst med tanke på den uttalade åsikten på mitt jobb att man ska ha kort hår om man ska räknas som snygg. Kvinnorna som gjort undersökningen var mycket noga att betona att det inte var deras preferenser utan männens. Detta måste ju vara en evolutionistisk kvarleva för att definiera och säkerställa artens fortlevnad. Det räcker ju att titta på alla dessa unga blonderade tjejer med långt hår som hänger likt gardiner kring ansiktena. Om det inte var tilldragande hos killarna skulle vi inte ha denna stora klick identiska look-a-likes i åldern 13 till 25. Att detta är tilldragande även för äldre män (gamla män) ser man ju dagligen och om teorin om att man som kvinna ska ha långt hår eller överkompensera sin flickaktighet om hon har kort hår, blir (även om det kanske är en logisk kullerbytta) ju att göra i princip alla män till pedofiler. Långt hår, ung och flickig - då är man hemma!

De där övervintrande typerna som har passerat 40 år och fortfarande lever i villfarelsen att de ser ut som sina döttrar, medan de i verkligheten är avdammade produkter längst bak i hyllorna på reasortimentet diskuterades också. En stor del av oss kvinnor tror att vi ser mycket yngre ut än vad vi är. Vad andra tror om vår ålder är helt avvikande från vad vi själv tror... Vi tror att vi genom att klä oss som unga tjejer också ser ut som dem - så är icke fallet! De flesta som svarade på frågan ansåg att det mest såg patetiskt ut med "gamla tanter" i knappt rumptäckande kjolar och alltför urringade toppar där det skrynkliga dekolletaget exponeras för allas blickar. Den här typen av kvinnor föredrar att dejta män som är yngre eftersom männen i deras egen ålder är gamla.

Slutsatsen av detta är uppenbarligen att vi evolutionistiskt inte har kommit speciellt långt. Eftersom män föredrar unga tjejer med långt blonderat hår så är det ju inte svårt att räkna ut att vi kvinnor som uppnått bäst-före-datum är helt hänvisade till unga, vältränade killar med allt hår i behåll och en uthållighet som de där "flickkramarna" bara kan drömma om så...

...vem är jag att gå emot evolutionen?!? Med skrämmande klarsynthet inser jag att jag har försökt attrahera helt fel åldersgrupp av män och självklart rört mig på fel ställen i, troligtvis, fel klädsel. Med denna djupt vetenskapliga kunskap i ryggen lär det bli lätt som en plätt att hitta rätt!
Var är närmaste ungdomsgård?

tisdag 27 september 2016

Väskvärk

Sommaren sjunger nog på sista versen. Enligt meteorologerna ska det komma in någon rest av stormen Carl under natten med blåst och regn. Välbehövligt med regnet, men blåsten kan vi väl slippa? Vi har ju liksom vant oss av med det ständiga motvindskämpandet de sista veckorna.... Värmen lär hålla i sig ett par dagar till och det blir alltså ett fortsatt velande på morgonen gällande klädseln - antingen fryser man på morgonen eller så svettas man på hemvägen. Vän av ordning får gärna skrika om lager på lager, som i sig är en praktisk åtgärd för att reglera temperaturväxlingarna under dagen. Dock ska inte problemet med hemleverans av de avskalade persedlarna förringas - det är betydligt enklare att bära kläderna på kroppen än att försöka stuva ner dem i handväskan när frihetens klocka slår. Och då är jag ingen vän av små praktiska handväskor - min devis är: ju större desto bättre (och, ja, jag pratar fortfarande om handväskor...). Det är en ganska fascinerande sak det där med handväskor. De allra flesta kvinnor jag känner har en uppsjö av handväskor. Jag är inget undantag! Trots att jag har en hel del att välja på slutar det med att jag använder samma väska hela tiden. Byte av väska sker regelbundet: under höst/vinter är det svart väska (modell större) som används dagligen och under årets övriga tid blir det en vit väska. Otroligt oförutsägbart... Anledningen till att jag inte använder någon annan av de övriga väskorna, är för att jag tycker det är jobbigt och besvärligt att flytta över väskans innehåll till en ny väska. Tala om gigantiskt i-landsproblem.

söndag 25 september 2016

Söndagsreflektion

Tre dagars helg är definitivt min melodi! Så mycket trevligheter och, för den delen, otrevligheter typ städning, tvätt, trädgårdsarbete och andra måsten, man hinner med!

Bok-och biblioteksmässan! Vilket paradis. Och detta kommer från någon som avskyr att trängas med folk... Böcker, böcker och åter böcker så långt ögat kunde se. Intressanta samtal och föreläsningar. Och alla författare man sprang på! Jag blev överväldigad mer än en gång - tänk bara att få stå sida vid sida med Klas Östergren! En av mina favoriter eller att Leif GW Persson enträget ber om en selfie med mig. Man ställer upp. Man gör det bara. Eller att ha en stillsam konversation med Peter Harrysson medan man sippar på ett glas Tattinger (i plastglas visserligen, men man kan inte vara hur petig som helst). Karaktären glömdes helt bort och de där hålen jag har lyckats skapa i min bokhylla genom att böra böcker till en bokhylla på jobbet, lär fyllas lika snabbt igen. Underbar upplevelse även om jag blev helt utmattad psykiskt av alla intryck och sorlet från alla besökare. Jag kommer att åka tillbaka och då lämna karaktären hemma redan från start.... Enda smolket i bägaren var att Ingemar Stenmark inte skulle komma dit förrän i lördags. Det var kanske lika bra det förresten, vem vet hur han hade hanterat att träffa mig?! En tystlåten norrlänning möter en inte lika tystlåten skåning...alls icke säkert att det blir ljuv musik av det... Troligtvis hade jag svimmat. Stenmark var min stora idol när jag var yngre och min beundran har inte avtagit efter hans seger i Mästarnas mästare eller Let's dance. Han är stor den där Stenmark, även om han säkert som alla män numera, bara är en tvärhand hög. Efter att ha sett Jan Guillou IRL (in real life), så har jag börjat undra om det kanske är så att det inte är männen som är korta utan jag som är överlång för att vara kvinna?

Kan det vara så - nu är detta en helt hypotetisk teori utan några som helst vetenskapliga belägg - att
kvinnor i dag blir längre och längre, medan männen krymper? Evolutionen pågår ju ständigt och eftersom kvinnan är juvelen i kronan, så är det knappast osannolikt att min teori inte håller...
Jag väljer att inte fortsätta utvecklandet av detta invecklade resonemang. En söndagskväll med måndagsångest får tacklas med annat än evolutionsteorier. Exempelvis en lättsmält roman av Liane Moriarty "Stora och små lögner" (jag gillade hennes förra: "Öppnas i händelse av min död"). Detta är ett bibliotekslån och således ingen av de nya inköpen. Ack om dygnet hade haft flera timmar så att alla dessa olästa böcker hade hunnits med...

Glömde skriva min egntliga fundering. Så går det när man låter hjärnan löpa amok och tappar kontrollen över tangenttrycken! I fredags fick jag veta att jag var en "streckkod"... Jag antar att det är en ean (?) kod som menas (en sådan där randkod som man skannar in varuprisen med). Mannen som sa det till mig tyckte jag var alldeles för mager och behövde lägga på mig några kilon. Själv blev jag återigen förbluffad över att jag sänder ut signaler som får folk att tro att det är okej att säga vad som helst till mig. Mitt BMI är mitt problem och för den som undrar kan tilläggas att det ligger inom normal på skalan. Varför skulle det vara mer socialt accepterat att kommentera min kropp och vikt för att jag är smal, än att kommentera någon som är överviktig? Själv blir jag förbluffad, förbannad och förringad!

torsdag 22 september 2016

Från Prins till Idiot på slak lina

Kolsvart utomhus redan strax efter kl. 20 - man blir nästan mörkrädd... (det är tillåtet att skratta för det var menat som ett skämt). Egentligen borde jag gå och lägga mig eftersom jag ska upp tidigt i morgon bitti för att tillbringa dagen i Göteborg. Bok- och biblioteksmässan 2016 - here I come! Äntligen kan tilläggas för detta är en av mina saker på min bucketlist. Ja, jag vet! Jag är varken vidare fantasifull eller äventyrslysten...Tröstar mig med att jag nog inte är så ensam om just det.





Jag kämpar som en galning för att hålla mig sysselsatt så att jag inte trillar ner i träsket Ältande igen. Efter jobbet i dag blev det ett stenhårt pass på gymmet, så hur jag ska orka traska runt på en mässa hela dagen återstår att se. Man kan säga att det är ungefär på den spänningsnivån jag framlever mina dagar.
Det är väl bara att tala klartext, även om det är pinsamt. Jag håller på att avvänja mig! Nu ska den där hopplösa mannen väck ur mitt medvetande. Han är inte värd all energi jag lägger på honom och det har jag ju vetat sedan dag ett egentligen, men blir man förälskad så blir man. Jag vet att jag har haft denna målsättning tidigare och trillat dit igen, men nu ska jag klara det. Men fy tusan vad det är svårt! jag kan ärligt erkänna att jag nog hade haft lättare att sluta dricka vin. Eller sluta äta godis. Och detta trots att både vin och godis är mer lättåtkomligt än en principfast idiot (japp det är så han kallas numera - inget mer gullande med prinsen som förblev en prins och allt det där tjafset). Detta, mina vänner, är en prövning värdig att få stå med på en bucketlist!

Precis som jag behöver flytta för att få tillstånd förändringar i mitt liv, så behöver jag göra mig av med känslorna för en man (läs idiot!) som får mig att känna mig ovärdig att älskas. Märk väl att detta är min egen tolkning och inget som han har sagt... Vi träffar ju på varandra i tid och otid eftersom vi rör oss i samma kretsar och i samma miljöer, så det stora problemet är ju att vara stenhårt nonchalant nu när vår vanliga pingismatch startar ett nytt game - jag är ointresserad; då blir han jätteintresserad. Ping-pong, ding-dong! Denna gången ska bli annorlunda: game, set och match till undertecknad! Och därefter går ingen karl säker... Jag menar - vi talar om en cougar som blev totalt "nerflirtad" av en kille i 30-35 årsåldern i tisdags när vi stod i salladskö. Det ni!, sug på den lilla karamellen!

Nu ropar kudden väldigt högt och enträget så det får bli en kort liten fundering denna torsdag som ju faktiskt är som en fredag för mig. Morgondagen blir ytterligare en prövning. Då gällande karaktär. Eller snarare brist på karaktär... Jag har viss inkompatibilitet mellan karaktär och vissa element...typ...stövlar...och boots...och klänningar...och böcker. Men alla har väl sina egna laster och summan av dem lär ju vara konstant så det är ju hur normalt och lugnt som helst. När det gäller idioter har jag i alla fall en benhård karaktär!







tisdag 20 september 2016

När "små" människor försöker förminska andra

Känslan när man verkligen borde lägga ifrån sig iPad och i stället koncentrera sig på att sova. Den känslan.
Har lyckats komma i säng efter en hel kväll med planlöst, fullkomligt meningslöst slösurfande. Irritationen är hög och så ogenomtränglig så den knappt går att skära i genom. Himla tur att jag bor själv i dessa ögonblick. Vad är då bästa botmedlet mot dessa inkompatibla beståndsdelar? För det vet ju alla att det går inte att sova när man har knäckebrödsmulor i sängen eller något annat som skaver och irriterar. Så jag provar att skriva av mig och i stället göra någon annan en tjänst: antagligen blir funderingen så trist att alla stackare som börjar läsa somnar innan slutet. Som den där sömnpillret till bok "Kaninen som inte kunde sova" - det blir dock inga tips om hur ni ska läsa och betona för bästa effekt.
Man skulle kunna tänka sig att det är budgeten som irriterar, men jag har slutat att bekymra mig om den rödgröna rörans patetiska försök till ledarskap och styrning: vi är tillbaka i det gamla trygga bidragssamhället där arbete och egna initiativ inte ska löna sig eller prioriteras. Låt staten bestämma! Individen vet inte sitt eget bästa...
Dagens stillsamma fundering handlar om härskarteknik och hur vissa individer använder sig av denna teknik för att visa makt och trycka ner kolleger. Mitt arbete är ett paradis om man vill studera härskarteknik - både riktigt dålig och sådan som man kan bli lite imponerad av. Bäst gillar jag den typen som slår sig för bröstet för att man är så politiskt korrekt och står över alla konvenanser och regler för vanlig social interaktion - de som använder härskarteknik för att mästra sin omgivning. Riktiga favoriter som det är roligt att slå hål på!
Idag drabbades vi av ett riktigt skolboksexempel: jag hjälpte en kollega att bära upp pärmar till en annan kollega som hade fått hjälp med arkiveringen. När vi kom in på kontoret bevärdigades vi inte med en blick utan fick titta på en rygg och blev tillsnästa att vi kunde ställa pärmarna i bokhyllan. Joråsåatt...min arbetsplats dignar under av kollegial hjälpsamhet och vänligt bemötande.
Ett annat irriterande moment är den där typen som blir väldigt irriterad över att man avbryter ett samtal för att man kanhända har ett arbetsrelaterat problem som behöver åtgärdas pronto. Men gissa om det omvända gäller?! Så klart inte! Det är ju självklart att den lille spjuvern har all rätt i världen att avbryta och gärna ta över hela samtalet. För ingen kan väl vara viktigare eller ha något viktigare att säga?! Vad som irriterar mig mest är att ingen tycks reagera. Vad vinner man på att förminska och negligera sin omgivning?
Jag är en jäkel på härskarteknik och kan utöva den konsten på högsta nivå om det behövs, men jag förstår inte anledningen att slösa på den talangen till vardags. Se där! Minsann om jag inte lyckades få in lite av den kompetensen som slutkläm...

söndag 18 september 2016

Söndagslö och slapp i soffan

Höstmörkret har lagt sig. Tranorna flyger söderut. Rönnbärsträden dignar under röda klasar (inget bra omen om man ska tro den gamla bondepraktikan...). Robin Rödhake är tillbaka från sin semester och ger liv och rörelse i min trädgård. Lite vemodigt känns det - som alltid - men samtidigt är det just årstidernas växlingar som gör att jag har svårt att tänka mig att bo någon annanstans än i denna delen av världen. Halva september har passerat med högsommartemperaturer så det är väl dags att det normaliseras lite. Regnet och blåsten kan dock hålla sig borta!

Igår var det en fantastisk Kulturnatt i Lund. Eller rättare sagt Kulturdag som övergick i Kulturnatt. Ett riktigt bra program som bars upp av lokala förmågor. Det är ju inte så svårt med tanke på att Lund har fostrat många kreativa talanger genom åren. När vi vandrade runt i ett sensommarvarmt city slog det mig hur mycket jag längtar efter att flytta tillbaka. Det är något särskilt med människorna och atmosfären i Lund. Personligen älskar jag det småskaliga och att vara igenkänd i butiker och på restauranger - det ger en känsla av tillhörighet och trygghet. "Jag märks - alltså finns jag"...
Musikaliskt var Naomi Wiehe (brorsdotter till den självuppfyllde och egofixerade Mikael Wiehe) en mycket trevlig bekantskap. Hon är bara 16 år, men vilken singer-songwriter! Hon påminner mig om en ung Laleh; både musikaliskt och stilmässigt. Jag vet inte om hon uppskattar liknelsen, men jag menar det som en komplimang. Hon kommer nog att gå långt om hon väljer att fortsätta med sin musik.
Även The Men som består av medlemmar från bland annat The Sinners och the Girls, var en underbar ny bekantskap - vilket ös! Vilken spelglädje! Och att en av medlemmarna arbetar på min tidigare arbetsplats gör det ju inte sämre!
Tack Lund för ett fantastiskt program och för att vi kan ta del av så många olika former av kultur utan att det kostar en endaste krona. Jag vet att det är skattefinansierat!!

Idag känns allt bottenlöst svart igen. Jag tror att jag har lagt så otroligt mycket kraft sista tiden på att försöka byta perspektiv: från negativt till positivt tänkande; att jag behöver andrum och utrymme för att komma ikapp mig själv. Mot alla mina principer har jag inte gjort ett handtag på hela dagen! Det har varit soffläge med bok och sedan två gråtvänliga romantiska filmer som har hjälpt till att rensa tårkanalerna. Det är så otroligt energikrävande att försöka hitta tillbaka till sig själv och att undvika att titta i backspeglarna. Den enda vägen är framåt! Inte nödvändigtvis rakt framåt, men det fungerar inte för mig att hela tiden fastna i grubblerier om det som har hänt och varför livet har blivit som det har blivit.
En sak jag är dålig på är att möta mina rädslor. Att våga hoppa rakt ut i smärtan är inte min naturliga läggning. Jag sväljer, lägger på ett pokeransikte och låtsas att allt är perfekt. Man får inte visa svaghet! Det är som att blotta strupen för en ylande vargflock.För det mesta fungerar det. Jag är, som en kär vän uttryckte det, ett sant ämne för Dramatens scen. Vet inte om det är för att jag påminner om någon neurotisk skådespelare...

Söndagens checklista har jag uppfyllt med råge åtminstone. Nu ska jag bara övertyga Luther om att det inte är en synd att försumma trädgård, tvättkorg, Bosse...


Jag kan ju inte ens skriva begripligt längre! Hjärnan är helt nollställd och trots att den minsann jobbar på högfrekvens under vargtimmarna så är det inte mycket substans i det som fördelas ut i fingrarna på tangentbordet. Märkligt... Det formuleras en text i mitt huvudet och något helt annat står på skärmen. Kan det var detta som kallas spökskrivare?! I så fall så vill jag ha en som är något mer spirituell och humoristisk än den plumpe tråkskrivaren jag har nu.

Dags att ta med sig söndagsångesten och krypa under täcket så man orkar med kommande vecka. På tisdag sak jag debutera med nya arbetsuppgifter och då går det ju inte an att vara i annat än toppform.

I morgon är det måndagsmantrat som gäller:

"NY DAG - NYA MÖJLIGHETER! NY VECKA - NYA MÖJLIGHETER!"

Klingar lika falskt varje gång...

söndag 4 september 2016

"Ja är roligare än nej"

Min oro för en trist och innehållslös höst verkar ha varit helt och hållet onödig. Jag är sådan - utgår ifrån det negativa för att bli positivt överraskad och glömmer bort hur lätt det är att man plötsligt sitter där och har låtit det negativa bli ett mantra i bröstet. Så klart att ingen vill umgås med mig - jag är ju så tråkig. Typ...

Det är första helgen i september och egentligen den första helgen sedan semestern som varit helt oplanerad. Välbehövligt, men lik förbannat satt jag och kände mig patetisk igår kväll när mitt enda sällskap var en bok och en TV-ruta som flimrade som sällskap i bakgrunden. NU är nog min popularitet i gungning! Inte bara männen, utan även min livlina - väninnorna - har gett mig på båten! Tänkte jag och ändå var jag väl medveten om att jag behövde denna helg hemma. En helg att nua och bara vara. Lite lagom trädgårdsarbete, typ gräsklippning och strollning av gräsmattan (bävar redan för hur den ska se ut nästa helg...), vilket var perfekt eftersom det regnar stillsamt denna söndag. Äldste sonen och hans fästmö kommer på middag ikväll och det betyder att jag måste damma av både hem och kokkonster. Är ännu inte i fas med det där att äta middag på kvällen. Måste komma igång med träningen om det så betyder att jag ska tvinga dit mig! Får väl använda den där berömda blicken jag ligger inne med och se om den fungerar på mig. Empiriskt vet jag att den inte fungerar på manliga Skorpioner...





Jag kommer till den ena insikten efter den andra. Det är som om de står som spön i backen och bara väntar på att jag ska köra in i dem. Eller också är det åldern som dagligen tar ut sin rätt i klokskap. I alla fall har jag kommit på att jag måste lämna huset för att kunna gå vidare med mitt liv! Jag trivs, men det är för mycket minnen som tynger ner mig. Det har tagit mer än sju sorger och svåra år att komma till vägs ände, men nu är jag här. Och det känns så jäkla bra! I förmiddags var det inte bara dammtrasa och Bosse som röjde utan det sorterades ut ytterligare en kasse böcker från min överbelamrade bokhylla och det rensades en del i övrigt också. Det är ett riktigt Sisyfosarbete, men jag är väl lagom klar med rensningen när det är dags att sälja. Eller helst före. Jag är som bäst med piskan på ryggen! Lite hjälp får jag ju av min kvällssysselsättning; Hemnet. Bättre än TV! Har dock bestämt att jag inte ska gå på visningar IRL förrän jag har fått åtgärdat hemmet och fått det värderat. Jag måste ju veta hur mycket jag har att fumla med!

Bilen är, förhoppningsvis, åtgärdad under dagen. Visserligen är det inga problem att köra yngste sonens bil, men min egen känns ändå bäst. Med ny kamrem och nya bromsar så är han ju redo för många roliga turer till återvinningen... Och jag kan bocka av en sak på min gigantiska "att-göra-lista-som-jag-själv-inte-klarar". Bara det är ett litet sandkorn mindre att bära på i min tunga ryggsäck.

Positivism är som synes mitt mantra för hösten. Massor med böcker har redan blivit lästa och tre biobesök har avverkats. Det gäller att fylla den där påsen som kallas livet med upplevelser. Båda att minnas och för att ha något att se framemot. Hösten erbjuder massor! Bokmässan i Göteborg, Stockholmshelg, Kinky Boots, Elton John, Figaros bröllop, after work, läsning, biobesök och en massa härliga Gästistorsdagar. Jag har blivit mycket bättre på att säga ja och låta bli att lyssna på de där som ska dra ner mig i "hur-jag-bör-uppträda-träsket" - vare sig det sker medvetet eller omedvetet.

Någonstans inom mig känner jag att resan mot en ljusare framtid bara har börjat. Och att jag så småningom kommer att få den där mannen som håller mitt hjärta att också förstå att det är mycket roligare att säga ja än nej - även om han är grymt trög...




onsdag 31 augusti 2016

Att strunta i "bäst-före"

Jag har kommit till insikt! Det har tagit extremt lång tid, vilket kan bero på att jag kanske är något dummare än genomsnittet. Åtminstone är jag medveten om att jag lider av en extrem självinsikt, vilket man inte alltid kan belasta den närmaste omgivningen med. Det är något djupt tragiskt att inse att ens bäst-före-datum har passerat - i alla kategorier. Så länge man låter bli att ta på sig några glasögon när man ser sig i spegeln kan man ju fortsätta leva i en illusion av evig ungdom. Så sker det där misstaget...spegel i kombination med glasögon - den bittra sanningen uppenbarar sig som en fet käftsmäll.

"Du är så passerad av bäst-före-typ-1989" hånflinar den där gamla människan som finns på andra sidan spegelbilden. Om ni undrat var "åttitalet" tagit vägen så kan ni sluta leta...
Det är ju så att jag märker att det spelar ingen roll vad jag har på mig, hur mycket jag tränar och försöker hålla kroppen i form, hur mycket pengar jag lägger på hudvård och smink eller vilken frisyr och hårfärgning jag väljer- jag är osynlig! På två år har jag degraderats från puma till..en kvinnlig variant av Mållgan. Eller är man ens kvinna i min ålder?! Att ha en könstillhörighet kräver väl ett visst mått av bekräftelse från någon annan - i mitt fall män, eftersom jag är tämligen säker på att jag är heterosexuell. Jag vet!! Så jäkla trist och förutsägbar - medelålders aggressiv klimakterikäring och dessutom, för att riktigt nyansera bilden, vit och medelklass. När jag läser detta känns det nästan bättre när jag kallades "empatilös rikemanskäring". Min otroligt stora självinsikt mår otroligt illa av att vara osynlig. Osynlighet är inte min grej liksom. Och kommer antagligen aldrig att bli det heller...

Paradoxalt nog så tycker jag själv (åtminstone utan glasögon) att jag är så mycket snyggare nu än på det där överreklamerade "åttitalet". Vilket bottnar i att jag har ett större självförtroende och lärt mig låta bli att lyssna på alla som älskar att trycka ner sin omgivning. Jag törs till och med ha en frisyr som är väldigt stötande för framförallt kvinnor. Den är varken kortklippt eller permanentad och dessutom har jag fräckheten att färga bottenhåret och låta överhåret vara naturligt grått i trettio nyanser. Underhår och överhår - låter lite som jag bär runt hela det brittiska parlamentet på huvudsvålen. Med tanke på brexit så tappar jag väl allt håret rätt som det är. Inte för att någon kommer att märka det - osynlig som jag är...

Idag köpte jag en mycket uppseendeväckande mörkblå spetsklänning som är av typen "avslöja extra allt", lite för åtsmitande och säkert lite för kort för alla vita medelålders trista kvinnor. När jag såg mig i spegeln utanför provrummet så tänkte jag: "WOW! Vilken snygging!" Japp, jag nästan själlvantände av min heta uppenbarelse. Notera att glasögonen var av...

Min nya insikt är helt enkelt att totalt strunta i om andra inte ser mig. de får skylla sig själv helt enkelt. Jag tänker inte sälla mig till de trista tanternas skara! Det är ett löfte jag har gett mig själv från och med idag. Live, Laugh och, om tillfälle erbjuds, Love - det är min senaste melodi!



söndag 21 augusti 2016

Vanlig gråsparv igen...

När mina söner var små inbillade jag dem att man föddes med en viss mängd av spring i benen och därför var det viktigt att man sparade på sin springmängd så att man hade kvar så det räckte hela livet. Det funkade ganska bra att hålla fast vid det argumentet för att slippa undan alltför mycket vardagsträning. Om det berodde på att mina barn var ovanligt lättduperade eller min övertygande, totalt opedagogiska förmåga att övertyga låter jag vara osagt. Och nej, vad jag kan avgöra nu när detta borde vara preskriberat, så har de inte lidit någon skada av det!
Nu sitter jag och funderar om det kanske faktiskt är så att vi alla tilldelas ett visst mått av olika känslor och förmågor och när vi har använt upp dessa så är det slut. Låt mig förklara vad jag menar. Jag hade en fantastiskt trevlig lördag i Lund City: lång härlig fika i solen med en sådan där god vän som finns där även om det kan gå långt mellan träffarna, shopping (det fanns visst lite luckor i garderoben trots allt...) och på min långsamma promenad på väg till bilen träffade jag massor av härliga vänner som jag stannade och småpratade med. Efter en nödvändig påfyllning av kylskåpet beslöt jag mig för att ta ett rejält tag i trädgården. Tre timmar senare och ett antal fyllda sopsäckar vacklade jag in i duschen, lagade mat (!) och föll ihop i soffan nöjd och belåten med en härlig dag som innehållit både nöje och måsten. Vaknade onödigt tidigt i morse, men unnade mig ett par timmars läsning i sängen innan jag steg upp, åt frukost och läste tidningen. Redan där kände jag att det var något som inte stämde, men bet ihop och körde iväg säckarna till soptippen. Planerna att köra inom Plantagen lade jag ner och något vettigt (förutom tvätt och renbäddning) har det inte blivit gjort i dag. Värdelöst att slösa bort en hel söndag med självömkan. Japp, i dag har jag tyckt fruktansvärt synd om mig och fullständigt vältrat mig i självförakt. Varför flyttade jag inte härifrån för flera år sedan?! När jag hade fått de stora renoveringsbitarna i ordning och innan nästa förfall hunnit sätta in. Varför tar jag åt mig av kritik från människor som behandlar mig som en mindre vetande tolvåring?! Det är som energikicken efter Irland helt har raderats ut. Från exotisk fågel till vanlig gråsparv (eller de är kanske inte så vanligt förekommande längre? Mina ornitologiska kunskaper sträcker sig inte så långt dessvärre...). Jag är en totalt misslyckad föredetting som inte ens lyckas med den enkla uppgiften att hitta en karl! Fatta vilket misslyckande. Eller rättare sagt: JAG har hittat Honom, men han är ju duktigt trögfattad och alldeles för fast i sitt eget principträsk för att förstå sitt eget bästa och där har vi ytterligare ett av mina problem. Jag lättade på mitt pansarskydd och tillät mig känslor som jag trodde att jag lyckats gömma djupt nere i den gråsten som är mitt hjärta. Förälskelse är en långsam process för mig och att komma ur en förälskelse är ännu värre. Mitt öde tycks vara att bo i ett fallfärdigt hus som inte kan säljas med ett brustet hjärta som aldrig läks. Vältrar vidare i tårfloden...

torsdag 4 augusti 2016

Exotisk fågel Del 3 -minst trettio nyanser av grått

Måste erkänna att titlarna på blogginläggen börjar bli lite väl enkelspåriga...kryddar därför detta inlägg med en kittlande teaser. Och förstår man inte vad jag syftar på så är det kanske dags att fräscha upp den pekoralekivoka nutidsorienteringen. Nog om detta i och för sig intressanta område.

Efter ett par dagar i Dublin tog vi en buss tvärs över landet till universitetsstaden Galway. Betydligt fuktigare, för att inte säga blötare klimat, på Atlantsidan. Bikinin, som var nerpackad för att användas på stranden i Salthill där vårt hotell var beläget, förblev oanvänd. I stället svor jag ve och förbannelser över mig själv som lät bli att lägga ner min fleecetröja. Om man säger så, så hade jag haft större användning för den än för bikini.. Hotellet var ovanför en pub och där hade verkligen tiden stått totalt stilla sedan länge... Min fantasi fick en rejäl skjuts av stället där det inte syntes några andra gäster eller för den delen personal. Jag förstår att man var tvungen att betala i förskott- Frågan är om nyckeln till rummet har blivit omhändertagen, för den fick vi lämna på receptionsdisken när vi skulle åka därifrån. Salthill kan nog vara trevligt om det är riktig sommar, men nu var det inget som jag direkt kan säga att jag vill återvända till. Snorkig och inskränkt turistby. Säkert "fashionabelt" som sådana ställen gärna betraktas som, men jag var inte särskilt imponerad. Galway är däremot en mysig liten stad. 

Vi hade bestämt oss för att besöka den minsta av Aranöarna - Inis Oirr. Ön fick elektricitet så sent som på 1970-talet och det är mycket som känns "gammalmodigt". Vår helt eminente och underbare guide och busschaufför, Tom (no sir and  no mister just plain Tom) berättade att det finns en del bilar och traktorer på ön, men eftersom det inte finns någon polis stationerad på den gudsförgätna platsen så är det ju lite si och så med nykterheten när man kör (vilket syns på fordonen...). Färjkarlarna eller vad de nu kan tänkas titulera sig varnar redan på fastlandet (eller det är det ju inte heller eftersom själva Irland är en ö det också, men jag vill med bestämdhet hävda att själva Irland är betydligt fastare att ha under fötterna än Inis Oirr - även om där finns landningsbana för flyg...). Båtresan aka skräckfärden över tar ca trettio minuter och var verkligen ingen dans på rosor. De vana pendlarna tyckte det var lite lätt bris, men jag skulle snarare kalla det styv kuling. Båtar och öppet hav är inte riktigt min melodi och jag skäms inte ett dugg för att erkänna att jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Men med distans till utflykten så var det värt det! Roligt att ha besökt denna avlägsna utpost och att få se Cliffs of Moher från havssidan var en magnifik upplevelse. Även om det blåste betydligt värre då... Tom hade dock med stort allvar sett mig djupt in i ögonen och lovat att han inte skulle låta mig dö. Och om jag dog så skulle även han dö och då skulle vi ses i himlen. Klen tröst för mig som är övertygad om att jag hamnar ett par våningar ner... Hans trygga blick och händer fick mig i alla fall att känna mig lugn. Jag tror dessutom att jag blev lite förälskad - trygga män i vars händer jag vågar lägga mitt liv, växer inte på träd nämligen. Tom är en av dem! Min irländske hjälte, som kanske blev lite besviken över att jag inte hade så mycket vikingablod i mig. Bärsärkadelen och ilskan kan jag nog plocka fram om det skulle behövas, men det berättade jag inte för honom. Bättre att han ser mig som den väna, blyga och ödmjuka lilla kvinna jag egentligen är. 



Kyrkoruin som grävts fram ur en sanddyn. Om man kan ta sig genom ett  speciellt fönster så sägs det att man kommer till himlen. Jag testade inte...


Tiden har verkligen stått stilla här. Kargt, grått, blåsigt och otillgängligt, men så vackert!



Cliffs of Moher - 8 km lång klippvägg som på högsta stället är 215 meter över Atlanten. En helt enorm upplevelse att se detta både från havssidan och ovanifrån. Lite synd att vädret inte riktigt var på vår sida, men det var åtminstone inte dimma. Och jag är nog lite störd, men den svartgråvita skalan tilltalar mitt grafiska och estetiska sinne. Jag var stundtals livrädd, men så otroligt glad att jag lyckades bemästra min panikångest och verkligen genomförde det. Jag gav mig själv en stor klapp på huvudet (och en Arantröja OCH Aranhalsduk som belöning när jag återvände till Dublin - något lite i belöningsväg får man väl för sjutton unna sig?!) och dessutom fick jag en bamsekram av Tom när vi återvände till bussen i Doolin. Hyvens kille - japp jag är kär :-) 



Harry Potter och Halvblodsprinsen  använde med hjälp av tekniken en av grottorna vid Cliffs of Moher när Harry och Dumbledore är på jakt efter horcruxes. Kanske är det denna grottan?.



Även inåt land är det  nästan plågsamt vackert







Totalt utmattad av en heldagsutflykt med nästan alla mina fobier samlade: båt, blåst, hav och höga höjder så beslöt vi oss för att stanna i Salthill på kvällen. Det kändes lagom långt att ta trappan ner till hotellets pub, men snorkigare och mer ointresserad service har jag sällan varit med om. det blev en pint Smithwicks Blond och därefter sängen. Man sover i alla fall gott efter strapatser där man sett döden i vitögat!













onsdag 3 augusti 2016

Exotisk fågel Del 2

En halvdålig väderdag och dagens måsten (man har sådana även om det är semester tyvärr) är avklarade, så nu sitter jag framför datorn med en kopp te och har precis lagt över alla semesterbilder. För säkerhets skull i dubbel upplaga...Teknik och jag är bara så inkompatibelt när det inte ska vara det. Det är ju bra att vara lite tekniskt okunnig om man har någon riktigt hunkig karl i närheten som man genom sin handfallenhet kan stärka i manligheten, men det händer sällan mig. Har nog aldrig hänt om jag tänker efter. Bra kvinna reder sig själv även om det ibland tar dubbelt så lång tid. Men nu ska jag inte fördjupa mig i detta, i och för sig väldigt intressanta ämne med stor utvecklingspotential, utan det ska ju handla om Irland. För mig var det första besöket och jag sitter här, men tror banne mig att min själ fortfarande är i Dublin! Ett otroligt trevligt land med sociala, glada och flirtiga människor. Nyfikna på främlingar och det kändes väldigt tryggt och säkert trots att man nästan inte såg några poliser överhuvudtaget. Jag vet att de fanns för vi passerade polisstationen och såg några cykelpoliser - för er som undrar kan jag tala om att de såg lika fåniga ut som de vi har på hemmaplan. Cykelhjälm och reflexväst i kombination med polis är faktiskt inte så upphetsande. Sorry alla eventuella cykelpoliser som läser detta!

Vårt hotell låg precis vid floden Liffey vilket gjorde det relativt lätt att orientera sig. Jag upplevde Dublin som väldigt promenadvänligt och redan första dagen var listan på de utvalda turistsevärdheterna avklarad utan någon stress. Bra hotell, god frukost och trevlig personal. Minus för att det saknades luftkonditionering, men å andra sidan förstår jag att det är mycket begärt - de hade haft en värmebölja veckan innan, så byggnaden var ganska upphettad första natten (observera att detta således inte berodde på att jag kom dit, vilket man lätt skulle kunna tro...)



Trinity College var så klart ett måste, men det var alldeles för lång kö in till Old Library för att få se Book of Kells, men något ska man väl ha kvar tills nästa gång. För en nästa gång ska det definitivt bli!Universitetsbyggnaderna (grundat 1591) med tillhörande omgivning är en riktigt ståtlig inrättning; vackra byggnader och fantastiska statyer och konstverk. En rofylld plats där den omgivande stadsverksamheten nästan varken hörs eller märks på annat sätt.



Sphere Within Sphere av Arnaldo Pomodoro

Underbart skyltfönster som dök upp när vi strövade runt i city 

Höll man ögonen öppna så hittade man många både roliga och fyndiga reklamskyltar
 Naturligtvis kan man inte åka till Dublin utan att besöka Guinness Brewery och Storehouse! En fantastisk upplevelse. Detta är definitivt ett av de bästa museum jag har besökt. Välbevarad fabriksmiljö som med hjälp av nutida teknik känns både fräscht, modernt och annorlunda - värt varenda euro i inträde. För mig som inte gillar höjder något vidare så var det tidvis en ren viljestyrka som tvingade mig vidare uppåt, men det var så värt att lyckas hålla paniken stången. Mycket folk, men trots det så kändes det varken klaustrofobiskt eller jobbigt.


Ville man vara riktig turist gick det att åka häst och vagn  - både start och mål tycktes vara vid Guinness
 Ett våningsplan var vikt för Guinness marknadsföring genom historien. Intressant, fyndigt och det mesta är gångbart även i dag. Kallas detta neomodernistisk reklam?



Efter att va tagit sig sex fascinerade våningar upp med olika teman och olika sätt att förflytta sig mellan våningarna kom man slutligen fram till baren högst upp. Här bjöds man på en pint Guinness (eller läsk om man föredrog det) och en fantastisk utsikt över Dublin. Tala om Room With A View!
Guinnessen satt som en smäck efter det vådliga, men ytterst intressanta äventyret, och smakade faktiskt inte alls så dumt trots att det är mörk öl (som jag absolut säger mig ogilla). Bartendrarna hade en beundransvärd teknik när de tappade upp ölen, som ju ska stå till sig och fyllas upp efter ett par minuter för att vara perfekt. Hur de höll reda på hur länge vilka öl hade stått begriper jag inte...





Ner tog vi hissen. Naturligtvis hamnade jag bredvid en man som direkt började flirta... Han visade sig vara från Kanada, stor, bullrande och trygg. Jag lyckades dock inte få tillgång till hans kontokort - det hade frun redan lagt beslag på och säkerligen tömt i turistshoppen. Roliga möten kan ske även i hissar om folk vågar bjuda på sig :-)

Och ja...även vi gick i turistfällan och handlade lite smågrejer...

Fortsättning följer...

tisdag 2 augusti 2016

Exotisk fågel Del 1

Sista semesterveckan! Redan?! Dagarna har gått rasande fort, trots en ganska trist vädermässig (jag vet att det inte finns någon sådan här ordsammansättning, men det struntar jag faktiskt i) början. En hel del böcker blev lästa - tyvärr krympte ju inte antalet olästa böcker eftersom det finns något väsen i detta hus som icke betalar hyra, men som däremot bär in böcker, kläder och skor så att väggarna bågnar...lite dagsutflykter och vinkvällar på uteserveringar. Det räcker långt! En vecka på Irland som var helt fantastisk, men mer om det kommer i ett inlägg när jag sitter vid datorn så att jag kan lägga till bilder. Fattar inte varför det inte vill fungera med min iPad!

Det är något konstigt som händer med mig när jag kommer hem efter att ha varit borta ett par dagar. Något nytt som det är svårt att sätta fingret på, men jag undrar om det inte har att göra med att så fort jag sätter foten på hemmaplan så känner jag så otroligt stora förväntningar på mig. Jag MÅSTE prestera för det är så jag har blivit bekräftad under min uppväxt. Den grenen inom psykoanalysen som förespråkar att man ska arbeta som en arkeolog, d v s gräva och rota i barndomen för att kunna gå vidare har jag alltid slagit ifrån mig. Det är bättre att göra som arkitekter; gräv där du står och bygg nytt på grunden. Nu har jag - ja, det blir ingen sommar utan lite navelskådande, frågor på det? - kommit till den punkt när nybygget har börjat kantra för att själva grunden är instabil. Det är inte bra, som vilken liten klossbyggande treåring kan intyga. Jag träffade en bekant till mina föräldrar som berättade en del från när mina systrar och jag var små. Händelser som jag absolut inte har något minne av, men som faktiskt kan förklara en del av det som hänt relationsmässigt. Min yngsta syster (de andra har vi valt bort att umgås med av diverse orsaker) och jag är rörande överens om att vi saknar barndomsminnen. Låter inte det konstigt? Eller är det en försvarsmekanism?
Jag kan till exempel inte minnas att mina föräldrar någonsin sagt eller i handling visade att de älskade mig. Bara där kan man, som expert i navelskådarkonsten, se anledningen till att jag har så svårt att tro att någon man är intresserad av mig! Vilket klart motbevisades på Irland där jag flög in som en exotisk fågel och fick så mycket manlig bekräftelse så att jag nästan fick hybris. Även om jag har någon störning i raggningscentrum (var det nu kan tänkas sitta) så märkte till och med jag männens uppskattning. Det gör något med en - lyfter ens blick och ger modet att flirta tillbaka. Du är någon och jag ser dig! En känsla man inte ska underskatta. Problemet är att ha samma avslappnade inställning till flirtande med männen på hemmaplan. Det är mindre tryggt. Brandon, som visade intresse och uppskattning vår första kväll i Dublin bor och arbetar i Shanghai. Kan man känna sig säkrare efter en flirt...?

söndag 17 juli 2016

Att faktiskt ha insikt i sin sjukdomsbild

Jag tycker själv att jag har blivit bra på att läsa av min kropp och min stressnivå efter mina långa år av utmattningsdepression. Träningen hjälper mig att hålla mitt höga blodtryck nere och för att inte falla ner i det svarta hopplösa hålet som tycks dyka upp så fort jag ska vara ledig mer än tre dagar, så har jag denna semester valt att lägga in aktiviteter i lagom mängd. Själv tycker jag att det fungerar utmärkt - jag tvingas att vara social och behöver inte ägna ytterligare en sommar åt ett alls icke konstruktivt navelskådande. Sömnen kan jag inte göra så mycket åt, men jag ger mig utrymme och tillåtelse att stanna i sängen med en bok och ibland (om än väldigt sällan) så händer det att jag somnar om. I dag har jag fått veta hur fel jag har. Jag ägnar mig åt verklighetsflykt, vägrar inse att jag är på baksidan av tapeten och skrapar och att jag måste sjukskriva mig, flytta och skaffa en man. Typ i den ordningen.
Vad är det för fel på mig?!? Vad är det som får människor, även om det är välmenat, att tro att jag vill ha goda råd? Bli ifrågasatt i mina val, hur jag spenderar mina pengar och vad jag gör med min tid - jag är över femtio år och fullt kapabel att sköta detta själv! Det stämmer att jag har surhögar att ta tag i och det beror på att jag tycker det är så tröstlöst med hantverkare som lämnar offerter och sedan inte är intresserade av att dyka upp och utföra arbetet. Jag vill inte ägna min semester åt att sitta hemma och vakta hantverkare!
Sjukskrivning...det är att välja den enkla utvägen och som jag har meddelat min chef så är mitt arbete inte tillräckligt motiverande för att jag ska orka ta mig tillbaks till jobbet om jag skulle välja att gå till läkare.
Flytta - det är fortfarande aktuellt när rätt lägenhet dyker upp, men det är faktiskt också mitt val; både var, när och om!
Vad gäller "skaffa en man" vet jag inte om jag ska skratta eller gråta... Det är inte direkt som att gå ut och köpa en liter mjölk. Dyker det upp en lämplig kandidat så är jag beredd, men fram tills dess så klarar jag mig utmärkt på egen hand. Visserligen försöker jag, med hittills ganska värdelöst resultat, att vräka den där Prins Charming som flyttat in i mitt hjärta, och så länge han "bor" där är det ju ganska tufft för någon annan att bereda sig plats. Men är han ihärdig och rätt man så borde han lyckas. Jag är ju knappast något lättfångat byte.
Kan vi enas om att jag har passerat gränsen för vuxen och för att klara av att ta egna beslut? Mitt liv är inte tillräckligt evigt för att låta folk ta min energi! Då lär jag rasa...

lördag 16 juli 2016

Tänk själv! (drömde jag)

Fredagen startade med nyheter om ännu ett vansinnesdåd i Nice och avslutades med militärkupp i Turkiet. Morgonens händelse var ytterligare ett exempel på en attack som inte kan förutses. Oavsett om det var en galning som på eget bevåg försökte ta sig till paradiset och de utlovade fyrtio oskulderna (redan där borde en normalt tänkande man få lite oroväckande tankar. Att det finns så många oskulder kvar i paradiset efter alla attacker i Allahs namn känns lika osannolikt som att det finns fler kvar att ta avdaga i Midsomer...). En militärkupp i Turkiet var alls inte lika oförutsägbar - här handlade det inte om så mycket om, utan snarare när.
Sociala medier svämmar över av obekräftade rykten. Och svensken i gemen... Vad gör han/hon? Jo, lägger skulden på att han/hon bokat en semesterresa till Turkiet på resebolagen! "Ni tänker bara på ekonomisk vinning!" - ja?? Resebolagen är självklart vinstdrivande företag och inga ideellt arbetande organisationer för att svenskar ska kunna åka på sin charterresa. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är av ekonomiskt intresse och girighet som gör att man åker till Turkiet. Kostar det 2 500 kr för en vecka all-inclusive (som någon skrev på sociala medier) så finns det ju en anledning. Svenska UD sedan länge avrått från resor till delar av Turkiet och om man följer med i nyhetsrapporteringen så är denna utvecklingen inte på något sätt oväntad eller märklig. Det är ingen mänsklig rättighet att kunna åka på charterresa minst en gång om året! Inte ens som svensk!! Turkiet är beroende av turisterna och när det politiska läget är instabilt (som det har varit länge) så dumpar man priserna för att turistströmmen inte ska avta. Det kallas marknadsekonomi...
Jag tycks inte kunna upphöra förvåna mig över den svenska dumheten och naiviteten. Tydligen har förmågan till kritiskt tänkande och vanligt sunt förnuft helt försvunnit i takt med att Sverige har rasat på utbildningsrankningen - även bland dem som gick i skolan före den idiotiska kommunaliseringen (vilken jag inte ska hetsa upp mig med nu före morgonkaffet). Det är skrämmande hur snabbt idiotin breder ut sig. "Den sista idioten är inte född" har man ju hört, men frågan är om "Den sista kloka är född"? Med alla dessa lullande, lallande zoombies som befolkar vår planet så kan man ju undra...

torsdag 14 juli 2016

När vädret sviker krävs AKTIVITET

Franska Nationaldagen, Kronprinsessan Victorias födelsedag och min fjärde semesterdag. Vädret; tja som svensk sommar brukar vara - ömsom sol, ömsom regn. Ingenting vi kan påverka, men ändå det som tycks uppta varje vaken sekund hos oss soltörstande svenskar. Strunta i vädret och gör annat än sola! Vi hade en fantastisk junimånad - tyvärr arbetade jag då, men de största gnällspikarna nu är de som verkade ha haft en hel del ledighet under den tiden. Juli ÄR statistiskt sett blött och vad gäller temperatur så är det ungefär som det brukar. Så sluta lägga energi på att klaga på något som är helt normalt. Tack för ordet!

Jag har haft några härliga dagar med fokus på inspiration. I måndags var jag på Dunkers Kulturhus i Helsingborg och tittade på Camilla Thulins klädskapande. Vilken kvinna hon är! En förebild på många sätt, inte minst vad gäller hennes egen klädstil och bejakande av kvinnor och vår "rätt" att få se vackra ut oavsett våra fysiska förutsättningar. Rätt "under" är A och O!


Jag är grymt imponerad av henne och hennes kreationer. Lusten att börja sy igen har slagit rot och nu är det frågan om vilket tyg jag ska börja med. Jag har ju en hel del att välja på efter mina resor i Indien och arabvärlden. Hennes vackra vintageklänningar gav ett begär efter riktigt bra secondhandbutiker (vilket kanske finns i Dublin?).

I tisdags fortsatte inspirationsresan - The Dressmaker. Jag säger bara: WOW! En väldigt bra film, som innehöll praktiskt taget hela känsloregistret: hysteriska skratt blandades med tragedi och en del tårar (jag gråter till det mesta i biomörkret). En fantastisk Kate Winslet är som klippt och skuren i rollen som den återvändande Myrtle (Tilly) vars barndoms mörka hemlighet ligger så djupt förankrad bland de inskränkta invånarna i hemstaden (stad är kanske att ta i...) att man går till ytterligheter för att dölja sanningen. Liam Henseworth är perfekt (på ALLA sätt!!) i rollen som Teddy. Gå och se den! Typisk kvinnofilm skulle jag vilja tillägga och med tanke på att salongen var nästan fullsatt med just kvinnor, så är det nog inte bara jag som är fördomsfull...


Förutom en bra plot i filmen och duktiga skådespelare, så kan man även njuta av vackra kreationer. Åtminstone jag kunde se mig själv i en mer glamorös vardag långt ifrån mina vardagliga trista kontorspaltor. Det är kanske är något sådant som ska bli min första skapelse: en überglammig kontorsgarderob!

Hur som helst så är det en härlig känsla att ha en kreativ process i huvudet. Det var så länge sedan sist så jag har nästan glömt bort hur skönt det känns att låta hjärnan processa något annat än måsten och krav. 

I går hade jag en heldag med Yster på stan. Shopping (byxor, kofta, lättregnskappa och en "kavajkofta" kompletterar nu min resegarderob inför Irland), samtal - seriösa och lättvindiga - samt god mat och dryck gjorde dagen tämligen fulländad. 

Att The Dressmaker även slog an en bearbetningsprocess, som jag tror har pågått undermedvetet under lång tid, är ett annat inlägg som säkert snart kan läsas här...