måndag 28 oktober 2013

Äntligen har jag fått det på pränt :-)

I förra veckan hade vi en heldagskonferens där vi jobbade med MBTI i organisationer. MBTI står för Myers- Briggs Type Indicator och baseras på ett frågeformulär som analyseras av en MBTI- handledare och svaren mynnar ut i en bokstavskombination. Nej, det var ingen som fick vare sig ADHD eller DAMP! Dessa kombinationer var inte möjliga och dessutom är det säkerligen en annan sorts test som ligger bakom dessa.
Jag har gjort MBTI- analys en gång tidigare; för ungefär tjugo år sedan. Tyvärr fick jag inte det testet så jag kan inte jämföra staplarna för mina preferenser, men jag minns att min bokstavskombination var densamma: ENTP. Det förvånade mig en del eftersom jag tycker att jag har förändrats väldigt mycket under dessa tjugo år: varit utbränd, kämpat mot Försäkringskassan för att slippa bli "sjukpensionär" som det hette då, förlorat en hel hop med nära och kära... Resan i mitt inre har periodvis varit motig och svår, men tanken på att ge upp har aldrig funnits och det är kanske sådana saker som visas i sådana här resultat. I alla fall så är det tydligen ganska ovanligt att man får en ENTP- profil (vi var två stycken i gruppen; båda kvinnor, som gjort en klassresa och utbildat oss till jur. kand. Den andra personen har valt att göra karriär som jurist, vilket jag definitivt inte har...). ENTP- personer är, enligt testet, innovativa, strategiska, mångsidiga, analytiska och har entreprenörsanda ( nåja, allt kan ju inte stämma) samt trivs att arbeta tillsammans med andra i uppstartsfaser som kräver skarpsinne och stor uppfinningsrikedom. Ord som beskriver en ENTP- typ är följande: analytisk, anpassningsbar, företagsam, ide'rik, ifrågasättande, nyskapande, pådrivande, rättfram, självständig, SMART (gissa om jag gillar att ha just detta på papper!), strategisk och teoretisk. Intuitionen är min dominanta funktion, vilken gör att jag ser nya möjligheter, är promlemlösande, fokuserar på framtiden, är öppen för ide'er och är entusiastisk inför problem.
Vi fick en, allt för kort, individuell genomgång av resultatet. När det blev min tur spände handledaren ögonen i mig och sa: "Vad gör du här?!?". Först blev jag lite ställd, men sedan sa hon att hon förutsatte att jag visste att jag arbetade med helt fel arbetsuppgifter och mer eller mindre slösade bort mitt arbetsliv. Så klart jag vet! Hon fick en snabb resume' av mina senaste år och berättade att hon mist ett barn, låtit sorgen ta sin tid och därefter, vid en ålder av 53 år, ändrat karriär. Genom att våga söka nytt jobb och tro på sig själv. I dag är hon 63 år och nyförlovad med en änkling, så även en karl har hon lyckats hitta ;-).
Jag började lite trevande prata om samordnartjänster och liknande, men då spände hon ögonen i mig och sa att med min tydliga profil (inte min klassiska Ingrid Bergman look-alike profil då alltså), min naturliga pondus och oräddhet för konflikter och problem, så skulle jag sikta högt; för att inte säga mycket högt i en organisation. Hon peppade mig rejält, så nu måste jag våga mig på ett aktivt sökande efter mitt nya liv. Att sälja in mig själv är inte min starkaste sida, men det är väl bara att göra som alla andra gör: brodera ut, skarva och förbättra och hoppas att det håller hela vägen. Friskt vågat och törs man inte ta språnget ut i det okända, så blir livet precis så statiskt och småtrist som mitt är för tillfället. Jag behöver nya utmaningar och slita mig fri från tristessen! När den sista lilla pusselbiten är på plats så ska det ske. Fram tills dess kan jag glädja mig åt att jag har papper på att jag är smart! Det ni!

tisdag 22 oktober 2013

Social antiintegration?

Kan det vara brittsommar så här sent i oktober? Frågan känns mer än relevant med tanke på att det är +15 ute och ljumma vindar! Galet! Egentligen ska man väl inte klaga på värmen, men det är svårt att klä sig. Jag vill ha boots och stövlar nu - inte samtidigt så klart - men det är mer ballerinaväder. Oktober och det borde sannerligen vara ett mer Huntervänligt klimat! Har man nu investerat i ett par Hunter och känner sig som en riktig fashionista av att bara tänka på dem, så duger det inte med lite fjantigt duggregn på morgonen. Eller att det börjar ösregna när man står inne på kontoret... Vem protesterar man hos nu när Pohlman har gått i pension? Och vart tog Åsa Bode'n vägen? Vissa saker var bättre förr! När det var höst i oktober till exempel.

En annan sak som var bättre förr var att man slapp så många inblickar i folks privatliv. Häromdagen gick jag bakom en kvinna i min ålder. Vi höll samma gångtakt, så jag kom inte förbi om jag inte hade sprungit (vilket jag var ointresserad av). Hon gick och talade i sin mobil - så klart! Folk i dag kan inte vara ifrån sin lille bärbara kompis så många sekunder i stöten. Mer om det senare. I alla fall gick hon där, strax framför mig, och talade högt och tydligt med någon om hur korkad hennes exman var och hur ännu mer korkad hans nya kärlek var. Efter en stund uppmärksammade hon att jag var bakom så hon stannade till och tittade anklagande på mig för att jag hade haft fräckheten att avlyssna hennes telefonsamtal. Ursäkta mig, men jag tillhör dem som helst slipper lyssna till andras samtal!! I går höll jag på att bli påcyklad av en ung tjej som försökte sms:a samtidigt som hon cyklade på gatsten som var belagda med nerfallna löv och kastanjer. En ganska hopplös, uppgift dömd att misslyckas. Och det gjorde den när hon tittade upp och tvärnitade en halv meter framför mig. Av blicken förstod jag att jag var ovanligt korkad som gick längst ute vid kanten på ett stråk som ska delas mellan fotgängare och cyklister. Sedan har vi ju dessa typer som inte har hyfs att låta bli att fingra på sin telefon när de är bjudna på middag eller sitter på bio/restaurang/teater... Det är ytterst få av oss som har behov att vara nåbara dygnet runt! Ohyfsat och ouppfostrat anser jag att det beteendet är. Bör man inte ägna sin uppmärksamhet åt dem som finns i det verkliga rummet? Jag tycker i alla fall det!

Och sedan har vi ju de övriga sociala medierna - Facebook, Twitter, Instagram och bloggar. Jo då - jag tillhör dem som är aktiv, för att inte säga mycket aktiv, på Facebook, jag lägger ut bilder på Instagram, jag twittrar sporadiskt och dessutom bloggar jag, så jag är verkligen en del av det stora sociala nätverket på webben. MEN! Jag är selektiv med vad jag lägger ut och vad, men framförallt HUR jag uttrycker mig. Många statusuppdateringar på Facebook är så bekräftelsesökande så att man kan bli mörkrädd. Det saknas hämningar hos väldigt många och behoven av att överträffa andras, utåt sett lyckliga liv, har fått löjliga proportioner. Märk väl att jag inte talar om tonåringarna, utan om den grupp som jag själv tillhör: vi som har passerat 35. En grupp, som jag utan att ha statistiskt belägg för det, tror är mer aktiv än vad ungdomarna är på Facebook. Jag älskar Facebook och dess möjligheter till kontakt och kommunikation, men jag är noga med hur jag formulerar mina statusuppdateringar, vad jag lägger ut för bilder och hur jag uppfattas. Även om min Facebook är stängd för alla utom mina vänner, så vill jag ändå försöka ha en viss nivå på det som står där. Ett avtryck i cyberrymden finns ju kvar....

Detsamma gäller min blogg. Jag har ett sjå att bibehålla en gräns mellan det personliga och det privata. Å ena sidan vill jag att de som redan känner mig ska känna igen mig i det jag skriver och i mitt sätt att uttrycka mig. Å andra sidan vill jag inte att läsare som trillar in här av en slump ska sitta och klia sig i hårbotten och undra var jag är för någon kufisk person med konstiga uttryckssätt och gnällig attityd till livet. Det är inte lätt att vara jag och försöka bibehålla en distinkt gräns mellan jag och Jag... Svårigheten blir ju inte mindre av att jag skriver under pseudonym. Fegt eller ett smart sätt att slippa ta ansvar? Jag kan inte svara på det och inte jag heller, men vi ska inom kort sätta oss ner och diskutera konsekvenserna för och emot en anonymitet!

söndag 20 oktober 2013

Skön söndag

Vilken helg det har varit! Tjuvstartade i torsdags med ledig dag och ansiktsbehandling. I fredags hade jag goaste H på middag. Tala om att det är en ren energiboozter! Synd att vi inte lyckas synka våra kalendrar så att vi ses oftare, för det är verkligen en människa det sprudlar om! Åh, vad jag är glad att det är en av mina vänner!!
I lördagskväll var jag på tjejmingel. Eftersom det regnade och jag skulle upp och köra bil i dag på förmiddagen bestämde jag mig för att testa en nykter (!) lördag och köra till H (inte densamma som ovan) som bor i den andra ändan av byn. Det där med att vara nykter när man träffar nya människor är ett vågspel, som kan sluta hur som. Nu låter det som jag är konstant på lyset (det är jag definitivt inte!), men ett glas vin eller två löser ju som bekant upp eventuella spänningar. Hälften av de tio inbjudna var körandes och jag kan säga att det fanns inga som helst problem att få samtal att flöda kring bordet! Tvärtom så pratades det oavbrutet och skratten rungade. Måste ha varit frustrerande för grannarna....Somnade mätt, nykter och med ont i magen av allt skrattande. Jo, ni som undrar: man kan vara nykter en lördagskväll och faktiskt ha hysteriskt roligt. MEN det är dumt att chansa!
I dag åkte P och jag till The Lodge i Genarp och hade "Skön söndag".  Varm bubbelpool utomhus med dimma över dalen och lätt duggregn, efterföljdes av vedeldad bastu - underbart för kropp och själ. Om det inte varit för två väldigt egoistiska medelålders kvinnor, så hade vi väl stannat kvar ännu. Men nu ska fördomarna upp på bordet och jag ber redan nu alla som jag känner inom denna yrkeskategori om ursäkt -NI är så klart inte omfattade av mina fördomsfulla åsikter om er yrkesgrupp!; troligen lärare (aj, aj, aj!!!) som kom sist av alla, trängde sig in först i det minimala omklädningsrummet där de tog de bästa platserna och bredde ut sig så vi övriga fick slåss om utrymmena. Först i bubbelpoolen så klart och sedan sysselsatte de värdinnan konstant - hämta dricka, hämta torra handdukar osv. Riktigt vidriga tanter som toppade med att tränga sig först på den efterföljande brunchen. Faktiskt, och nu vädras ännu fler av mina fördomar (men om man är medveten om att man har dem så tror jag inte att det är så allvarligt. Eller...?), värre än tyskar kring ett  buffe'bord och det vet alla som varit på charterresor hur obehagliga tyskarna är!  Nåja, om man bortser från de två Jurassicpark- tanterna, så var det en fantastiskt skön dag och mycket god mat till brunch. Ligger nu helt utslagen i soffan med värsta matkoman och funderar med bävan på hur jag ska lyckas hålla mig vaken till kl. 22 i kväll när Bron är slut. En liten tupplur nu fungerar nog inte om jag vill kunna sova i natt... Å andra sidan: friskt vågat, är hälften vunnet!

torsdag 17 oktober 2013

En regnig och ledig torsdag i oktober

Känns helt sanslöst att man kan vara så fullständigt dränerad på energi och känslor. Någon klok kvinna sa att det kanske är klimakteriet som spökar och det är väl lika möjligt som något annat. Förr eller senare måste väl även jag komma dit. Ytterligare en fas i livet som ska genomlidas... Kanske är det värst för omgivningen? Jag upplever mig som ganska tråkig och inbunden för tillfället och måste verkligen anstränga mig för att inte helt låta mig uppslukas av mörkret. Ett kort ögonblick tänkte jag tanken att sjukskriva mig, men med vetskapen om hur jobbigt jag tycker det är att vara ledig, så är det nog bättre att försöka hålla sig flytande och gå till jobbet som den plikttrogna lilla arbetsmyra man ändå är. Jäkla Luther! Trodde att vi hade gjort slut...

I dag har jag i alla fall varit ledig! Lyckades sova ända tills kl. 06.30 - ungefär den tiden jag brukar köra hemifrån - och låg kvar i sängvärmen ytterligare en timme. Förmiddagen försvann i ett nafs. Frukost, dusch och sedan satte jag mig med Linwood Barclays senaste, som jag lånat på 7-dagarslån på biblioteket - kniven på strupen gör susen för bokkonsumtionen! Ganska bra, men jag tycker nog de tidigare böckerna varit bättre och inte lika förutsägbara. När boken var färdigutläst for jag iväg på ansiktsbehandling; den egentliga anledningen till att jag var ledig under dagen. Måste utnyttja mina presentkort som jag fick förra året! Gudomligt skönt att bli så ompysslad! Tyvärr förstördes upplevelsen en del av att jag träffade på ett par gamla bekanta som skulle lämna salongen när jag kom. Jag har inte träffat dem på ganska länge och det fick sin förklaring när kvinnan berättade att hon fått en hjärnblödning för ett tag sedan och när hon kommit hem så hade hennes "personliga assistent" (eller vad de nu kallas) inte hjälpt henne, utan hon hade fallit och brutit lårbenshalsen. Hon är bara ett par år äldre än jag själv. Livet är verkligen skört och kan ändras på en mikrosekund.

Resten av dagen har ägnats åt att försöka undvika måstena, men tvättmaskinen har fått jobba, hemlagad pizza till middag och morgondagens middag är klar och ska få stå till sig under natten så lite nytta har jag gjort! Tog ett rejält pass på gymmet också - 40 minuter på trappmaskinen och det känns i benmusklerna kan jag lova. Kan bli en intressant upplevelse att ta sig upp ur sängen i morgon bitti :-)

Skönt att det är fredag i morgon! På kvällen kommer en väninna hit på middag och hennes glada och positiva personlighet ska förhoppningsvis spilla över lite på mig också. På lördag är det dags för gymmet igen och på kvällen är det Tjejmingel hos en annan väninna. Det gäller att hitta de positiva andningshålen om man ska överleva den mörka årstiden. Nästa vecka är det jubileumsfest för mig - ett år som femtioåring - och det ska firas! Andra helgen i november blir min yngste 20 år och det ska så klart också uppmärksammas. Födelsedagar ska firas med pompa och ståt! Varför sörja att man blir äldre?!? Alternativet är faktiskt inte särskilt lockande...

Låt oss hoppas på att det blir någon möjlighet att komma ut i trädgården ett par timmar. Min trädgård är hopplöst eftersatt, men den borde i alla fall kunna snyggas till så här på hösten. Alla måste ha rätt till en andra blomning - om än bara bildligt...





måndag 14 oktober 2013

Kvinnodominans- ett arbetsmiljöproblem?

Så har man lyckats genomlida ytterligare en måndag. Den veckodag som tycks dyka upp allra som mest oväntat. Och oftare än till exempel fredag... Konstigt att måndagen alltid känns så lång och tråkig. Vi vet ju alla att den inte innehåller flera timmar än de övriga veckodagarna, men nog känns det så - varje vecka! Det är fortfarande löjligt milt utomhus och om det inte hade varit för att det känns löjligt att gå barfota i oktober (man får ju trots allt ha på sig en jacka så man klarar de skuggiga partierna) och att jag gillar boots och stövlar hade det fortfarande kunnat vara ballerinaskor på fötterna. Men det är höst. På mer än ett sätt...

När jag tittade mig i spegeln i lördags blev jag nästan rädd för den skuggfiguren som tittade tillbaka på mig. Såg att ögonen börjar bli så där matta och tomma på livsglädje, som de var för ungefär tio år sedan. Nu krävs det rejäla insatser för att inte trilla dit igen. Ska gå ut en stund på lunchen och tanka dagsljus och sedan är det bästa fysisk utmattning, men där gäller det att hitta en balans så att inte kilona rasar alltför snabbt. Varför måste man alltid hålla den där jäkla lyckofasaden uppe? Jag är så trött på alla dessa "prettomänniskor" som är så perfekta och lyckliga!! Ja, jag vet! De har lika mycket problem som alla vi andra, men lyckas, eller är bättre på att dölja, alla krackeleringar och sprickor, men att ha sådana i sin närhet under vardagen gör åtminstone mig kräkfärdig. Och mot dem hjälper det inte om måndagarna vore lika sällsynta som fredagarna!
Smekmånaden är slut på det nya jobbet och den bistra verkligheten har kommit i kapp. Jag är inte någon som fixar kvinnodominerade arbetsplatser! Allt intrigerande, skitsnack bakom ryggen och surande går mig på nerverna. Så fort någon man finns i närheten, anställd hos oss eller på besök är det  en som blir helt besatt: hon ska synas, höras och alltid vara närmast den stackars manliga varelsen. Jag tror aldrig att jag har sett ett sådant uppförande och bekräftelsebehov hos någon vuxen kvinna (dessutom gift)! Det är så jag väljer att avlägsna mig för jag vet ju också att denna kvinna är SÅÅÅÅ lyckligt gift, bor i det perfekta huset med den perfekta familjen och allting är bara PERFEKT! Jo, det känns verkligen trovärdigt...

Det tycks mig också som att man på mitt jobb på fullt allvar tror sig ha facit till alla andras liv. Angående mitt kreativa liv kan det till exempel heta att om jag kan frigöra tid för att läsa så kan jag i stället använda den tiden för att exempelvis måla... Eh?? Att läsa är för mig inget uttryck för min kreativitet och kan således inte bytas rakt av för att måla, skriva eller sy. Det är inte tiden som är problemet!! Men varför egentligen bry sig? Man får stänga av omgivningen och sköta sitt jobb tills man lyckas hitta något annat. Den gär typen av kvinnor är ju ändå mest intresserade av att lyssna till sitt eget mästrande malande och märker inte om de har en aktiv lyssnare eller inte. Ett välplacerat ja eller nej då och då, så håller man envägskommunikationen igång. Gnälligt inlägg, men det behövde komma ut.

För övrigt är kommunen nu polisanmäld för att man har kastat kvitton äldre än tre år och det är ju jättebra, då blir det både lättare och kanske billigare för den oberoende advokatbyrån som ska ägna sig åt revision av politikernas vidlyftiga representation. Bra för politikerna också. Om nu de kvittona finns kvar... Tydligen så ska de betala ur egen ficka för den sprit som konsumerats under resan till Cannes. Tänk om de hade gjort det direkt - så mycket tid, pengar och irritation vi hade blivit besparade!

fredag 11 oktober 2013

Njuter fredag

Konstig höst! Oktober och det finns fortfarande getingar... Inte så himla aktiva visserligen, men de flyger runt och är irriterande. Dagligen är det någon randig flygare som attackerar fönsterrutan på jobbet och sedan lätt omskakad försöker flyga vidare med värdigheten någorlunda i behåll, men oftast slutar det med en spin-off till getingarnas Hades... Naturen har målats i underbara färger och det är mörkt som i en kolkällare både på morgnarna och kvällarna - precis som det ska vara! Och det är skönt att slippa regn och rusk, men det kunde vara lite kallare så man slapp använda de uttjatade sommarkläderna...
I tisdags var P och jag på Miss Saigon. Vilken föreställning! Ronny Danielsson har fått till en fantastisk produktion med, i vanlig ordning på Malmö Opera, otrolig scenografi, bombastiska effekter och väldigt bra sångprestationer av Li-Tong Hsu och Philip Jalmelid, som jag upptäckte när han sjöng rollen som Marius i Les Miserables. Lämnade salongen uppfylld av ett helt spektrum av känslor. Precis så ska kultur beröra! Med tanke på historiens sorgliga innehåll och förutsägbara slut, så var jag så klart tvungen att gråta en skvätt. Vad ska jag säga?!? Olycklig kärlek är så sorgligt och gripande!

Onsdag eftermiddag var det tid för bilbesiktning. Värre än tandläkaren! När jag anlände var jag ganska ensam så jag kunde köra in en kvart före bokad tid. Helt chockad över att det gick så fort lyckades jag med bedriften att snabbt och nästan elegant, köra rakt in på lyftanordningen. Normalt brukar jag låta killarna som jobbar där köra in bilen. Av två skäl: jag är övertygad om att jag ska missa och köra ner ett eller två hjul mellan ramperna och för att det är ett bra sätt att få män att känna sig stora och starka... En kvinna som lyckas få en man att känna sig macho har direkt ett övertag. Tips från coachen! Min oro var obefogad. Bilen uppförde sig exemplariskt, men halvljuset slocknade på vänster fram i samma ögonblick som bilen skulle ut och provköras... Nåja; byte av en glödlampa är ju billigt med tanke på vad annat kan kosta när det gäller bilar! Även om man betänker att det är en fransk bil som inte alls låter något ingrepp vara enkelt...

I går var det mat och vin hemma hos J (som har den något märkliga vanan att smygröka inför grannarna (!)). Gästisgänget samlades och som vanligt blev det en trevlig kväll med god mat, gott vin och, viktigast, underbart sällskap! Jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: det är en sådan härlig energipåfyllning att träffa dessa kvinnor! Vad vore livet utan väninnor?!?

Alla dessa aktiviteter har ju lyckats hålla mig ifrån gymmet. Det har helt enkelt inte fått plats i schemat. Förrän i dag! Vilken lycka att komma hem och snabbt byta om till träningskläder för att direkt sticka till gymmet och ge allt! Vem kunde för två år sedan tro att jag skulle sakna att träna?!? Nu är middagen uppäten, vinet lyser rubinrött i glaset och jag ligger uthälld i soffan i väntan på kvällens fotbollsmatch. Härlig fredagskväll!

En fransk bulldog

Såja! Pudeln har plötsligt blivit en fransk bulldog.

Kommunstyrelsens föregående ordförande, numera regionråd, har valt(?) att bära hundhuvudet och förklarat att han troligen är den som har drivit utvecklingen av de stora spritnotorna, den generösa skånska gästfriheten och de ökade kostnaderna för representation och detta beror på att han har alkoholproblem. Jag har den största respekt för att någon, vem det än är, vågar offentliggöra sina alkoholproblem och be om hjälp att lära sig hantera dem. All heder åt M!
Däremot tycker jag att det är beklämmande att de övriga, i högsta grad lika skyldiga till det pinsamma läge som man har försatt sig i genom att använda skattepengar till supresor, plötsligt träder fram och "borde ha ingripit tidigare", "har sett tecken", "har inte riktigt förstått omfattningen" och så vidare. Finns det inget allmänt förstånd och samvete? Är makten verkligen så berusande att man tror sig stå över den svenska skattelagstiftningen? Bristande moral är ju tyvärr inte straffbart och minnet lär väl svika hos väljarna inför nästa års val, men om de övriga Cannesresenärerna på fullt allvar hoppas att deras skuld i den hör pinsamma historien ska försvinna är det riktigt illa! Även om den skatterättsliga processen inte leder till något annat än eventuell förmånsbeskattning och att man får en liten pekpinne från revisionen, så hoppas jag verkligen att man inom respektive partigrupp tar sig en rejäl funderare över hur och av vem man vill representeras och att de enskilda "resenärerna" ser över sin fartblindhet och funderar över de moraliska aspekterna av "mitt och ditt" och "sunt förnuft".

söndag 6 oktober 2013

Baksida?

Funderar allvarligt på att flytta sängen till gymmet. Det känns som jag tillbringar mer och mer tid där. Medan jag stod på trappmaskinen i helgens andra långpass så roade jag mig med att räkna ut att jag tillbringar mellan tio och tolv timmar på gymmet. En och en halv arbetsdag! Inte konstigt att andra saker får stå sidan om; typ städning, TV-tittande och läsning. Det är ju veckans bäst investerade timmar i alla fall - en sund själ i en sund kropp. Ställde mig på vågen för första gången sedan i juni och såg till min förvåning att drygt fem kilo har försvunnit! Utan att jag ändrat något särskilt i kosten. Vin, kakor och choklad slinker fortfarande ner lätt som en plätt och utan trugande ;-). Men det är de där endorfinerna som sprakar loss i kroppen och gör att för lång tid utan träning upplevs som väldigt jobbigt. Det räcker inte att hålla sig sysselsatt; kroppen kräver puls och ren utmattning. Älskar den känslan! Inget slår när man upplever flow i löpning. Då när allting bara handlar om att sätta den ena foten framför den andra och hela fokus är att springa i den tunnel man hamnat i. Svårt att förklara känslan och svårt att uppnå. Jag har bara lyckats två gånger under den period när jag sprang väldigt mycket, men jag kan fortfarande förnimma den euforiska känslan.
Det skulle vara intressant att se hur mycket muskelmassa som har bildats i stället för fettdepåer. Om jag inte har helt fel för mig så väger väl muskler mer än fett, så den reella viktminskningen torde vara större. Och det var inte ens meningen! Jag började träna för att slippa ta blodtryckssänkande medel och för att få hjärnan att sluta spinna på högvarv så jag kunde få sova. Bieffekten viktnedgång är ju positiv, men med tanke på tidigare viktras så ska jag nog hålla det under uppsikt så jag inte plötsligt väger 53 kg till mina 173 cm. Det är så enormt lät att dras med...
Har ägnat eftermiddagen åt att ligga i soffan och läsa klart Jan Guillou Mellan rött och svart. Äntligen skulle jag vilja säga för det har tagit en hel evighet, men nu vet jag ju varför. Jag har valt bort soffan för gymmet. Man skulle nästan kunna tro att det fanns någon karl som drog där, men nej - tyvärr inte där heller! Funderar på att lägga in en ny stöt på fotbollsspelaren. De där med att han sa sig ha varit anfallsspelare kan ju inte stämma. Snacka om att missa öppet mål! Tror att han tillhör de där som mest suttit på avbytarbänken. Eller så får jag helt enkelt med list, charm eller direkt konfrontation ta reda på om chokladkillen är ledig. Snacka om att jag skulle bli populär bland mina väninnor och i släkten om jag blev med en chokladbutik!! Frågan är dock hur många extra timmar jag skulle behöva satsa på gymmet för att kompensera för all chokladöverdragen lakritsfudge som jag med största sannolikhet hade tryckt i mig i ett sådant läge? Jisses vilka problem jag har att brottas med en söndag!!

torsdag 3 oktober 2013

Pinsamt försök till pudel

Jag har precis tittat på gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning som handlade om Staffanstorps hus styrelse och deras resa till en fastighetsmässa i Cannes tidigt i våras. Huruvida denna resa gagnar kommunens invånare eller bostadsprojekteringar kan jag inte svara på och jag har egentligen inga synpunkter på att de åker iväg på mässor och konferenser. Det är en del i deras politiska uppdrag som jag ser det och säkert både nyttigt och lärorikt för dem som individer och, förhoppningsvis, tillför det något positivt gällande kommunens tillväxt och utveckling. Vad som förundrar mig är att politiker, oavsett partitillhörighet, alltid verkar tro att de ska komma undan. Det kan handla om sönderklippta kvitton, obetald TV- avgift, inköp av blöjor och Toblerone på statens bekostnad eller, som i detta fallet, låta komuninvånarna betala en mycket tveksam resa till Cannes i allmänhet och i synnerhet en massa krognotor och inköp av alkohol. Vet man som kommunpolitiker inte om att det finns en skattelagstiftning, som faktiskt (hör och häpna) även gäller folkvalda och en offentlighetsprincip, som möjliggör granskning av till exempel kvitton? Är man så fartblind så att man inte tror att det ska upptäckas eller tror man sig stå över lagen?! Jag vet inte vilket som är värst...
Det är löjeväckande att se kommunstyrelsens ordförande slingra sig inför frågorna och hänvisa till minnesluckor när det gäller vissa moment. Med tanke på all den sprit som tycks ha runnit nerför struparna blir det nästan lite lyteskomik över det... Minns han inte på grund av alkoholdimma eller tror han på fullt allvar att tittarna anser honom trovärdig när han febrilt letar efter utvägar? Lika pinsamt är det att höra det förra oppositionsrådet hänvisa till att det saknas alkoholpolicy i kommunen och att övermått av alkohol tillhör de skånska traditionerna och den skånska gästfriheten (tillspetsat från min sida!). Varför kan en politiker inte bara erkänna?!? Det är förvisso tillräckligt pinsamt att inte ha kunskap i skattelagstiftningens förmånsregler, men ett medgivande och en ursäkt för att reglerna gällande konferensresor inte har uppfyllts för att vara skattefritt för deltagarna hade tagit bort udden från den delen av de patetiska bortförklaringarna. Gällande all den alkohol som köptes in till stugorna så borde väl någon av dem kunnat tänka tanken att detta är inte bra att ta på löpande räkning och låta skattebetalarna stå för, jag tar det på mitt privata kort så delar vi på det sedan för att slippa stå med skägget i brevlådan - så enkelt hade den delen kunnat lösas...
Sådana här avslöjanden och försök till bortförklaringar förstärker tyvärr politikerföraktet och ger  dessutom möjligheter för de mer obskyra och ljusskygga partierna att plocka röster. Sorgligt och bedrövligt! Tyvärr är skadan redan skedd och att göra om och göra rätt är inte längre en möjlig utväg. För egen del är jag djupt besviken att personer jag haft förtroende och respekt för har sjunkit så här lågt. Visst kan programmet vara konstigt klippt och vinklat för att skapa sensation och rubriker, men faktum kvarstår. Staffanstorp tycks vara en kommun som styrs av fartblinda personer utan förankring i verkligheten och detta slår både mot höger och vänster!

onsdag 2 oktober 2013

Målande som terapi

Jag har börjat måla igen och efter de första gångernas tröghet i kreativiteten och penselföringen känns det nu riktigt roligt! Det är svårt att släppa på kraven att det ska "bli" något. Önskar att jag kunde måla så att det ser ut exakt så som jag tänkt mig, men jag saknar tyvärr den talangen. Inför den här terminens målning (låter hur pretentiöst som helst men som förut sitter vi hemma hos varandra, varannan vecka, vid köksbordet och målar, dricker kaffe/te/vin och pratar) hade jag en vision av hur jag tänkt mig att bygga upp bilden. Första gången blev det i princip bars skissande i grova drag och lite grundmålning. Den andra gången orkade jag inte med akrylmålning utan satt och tecknade med färgpennor, något jag inte gjort på flera år... Riktigt roligt, men usch vad jag känner att jag har tappat de tekniska finesserna! I dag tog jag åter fram akrylmålningen och medan jag arbetar med bilden kommer jag på mig själv med att fundera över hur terapeutiskt det är att måla. Just denna bild blir otroligt privat och personlig och speglar mig, mycket abstrakt dock, och mitt liv efter 2004. Det var det året en av mina bästa vänner gick bort och ungefär där startade den svarta och sorgesamma perioden i mitt liv. En period som jag försökt att bearbeta på olika sätt; samtal, att skriva och nu, kanske det mest effektiva(?) att måla. Jag kan känna hur jag, för varje penseldrag, bearbetar mitt hårda skal mot omvärlden. Det är smärtsamt och troligen kommer ingen att få se resultatet, men det känns väldigt renande och befriande. Mitt bästa uttrycksmedel har alltid varit det skrivna ordet - att uttrycka mig i text har varit min styrka sedan jag lärde mig läsa och skriva. Jag är väldigt blyg till min natur (även om ingen tror mig...) och avskyr att tala inför större folksamlinger. Men jag gör det! Jag tvingar mig att stå och tala inför grupp för jag tror på, åtminstone i vissa ofarliga lägen, att våga utmana sig själv och sina rädslor. Skrivandet har aldrig bekymrat mig. När jag startade min blogg var min största skräck att läsaren, d v s du, inte skulle tycka att jag hade något att säga. Men att inte offentliggöra en blogg som inte kan hittas via mitt namn, kämdes både fegt och onödigt. I dag är jag glad att jag vågade berätta om Humfridas funderingar. Feedback från er är guld värt! Och åter vågade jag utmana min rädsla! Men när det kommer till målandet - egentligen är det väl pretentiöst att kalla det målande - snarare kladdandet, så tvivlar jag på att det någonsin kommer att visas för någon. Om det mot förmodan skulle bli på det  sättet att det kommer en möjlighet så räknar jag iskallt med stt inte ställa upp. Å andra sidan...de flesta som tar del av någon annans kreativitet bruksr ju vara artiga och välmenande åtminstone så länge man själv befinner sig inom hör-och synhåll.
Jag ska nog inte säga kategoriskt nej, utan följer min gamla klasskompis råd: "Öppna dörrar är bra. Stängda är inget att ha". Ett bidrag till en lektion där vi skulle skriva dikter. Poesi har aldrig varit min favoritsysselsättning, men jag tycker faktiskt att H lyckades oerhört väl med sina ord. Raderna innehåller kontentan av att våga och vilja. Kanske, kanske att jag lägger ut min terapimålning till allmänt beskådande. Det behöver inte se ut som den bild jag har inom mig. Nu målar jag ett sinnestillstånd, där färger och symboler får uttrycka mitt stålbad. För det är så det känns inombords: ett renande stålbad som förhoppningsvis ska få mig att komma ut på den ljusa sidan av livet!