tisdag 28 juni 2016

Quick fix med en touch av YOLO

Vad härligt det hade varit med en quick fix för livet. En knapp att trycka på så att livet blev så där lyckligt rosaskimrande och livsglädjen slog klackarna i taket av sig själv. Jag behöver definitivt den knappen. Eller semester. Det kan vara så att allt löser sig med semester. Om jag bara kan komma på något sätt att ta semester från mig själv och alla mina grubblerier. Vad lätt det är att säga "jag bryr mig inte om saker jag inte kan påverka"! Själv skulle jag vilja påstå att jag bara bryr mig om saker jag inte kan påverka. Det finns nog en ganska enkel sammanfattning på den diagnosen: dum som ett spån! Men som tidigare har konstaterats så är det alls inte fel att ha insikt i sin sjukdomsbild - motsatsen kan medföra att man spärras in på låst avdelning inom psykiatrin och det skulle vara helt förödande för mig som lider av klaustrofobi och avskyr låsta dörrar som jag själv inte kan låsa upp.

Tisdagkväll och nu är sommaren här på riktigt - Allsång på Skansen har dragit igång (och vad man kan gråta till Taube och duetter!) och därefter Morden i Midsomer. Fortfarande lika fascinerande av återväxten i detta distrikt; varför flyttar folk dit (för det måste ju tillkomma nya invånare?) när det mördas ett par, tre stycken i varje episod?! Det borde finnas bättre ställen, mindre mordbenägna platser, att slå ner sina bopålar på. På något sätt så känns det skönt att ha dessa traditioner att hålla fast vid när livet känns patetiskt instabilt. Inte minst under semestern när det är svårt att hålla reda på veckodagarna. Hör man "Stockholm i mitt hjärta" på TV så vet man att det är tisdag! Fast...programmet går kanske i repris ett par gånger i veckan?...det kan ju skapa en del förvirring förstås... Den där fjanten Ernst borde väl snart dyka upp också som den sommarplåga han är. Då börjar min mest maniska sommarirritation! Tvångsmässigt bänkar jag mig framför hans program för att riktigt kunna grotta mig i hur fjantigt uppblåst han är som person och hans tillgjorda hemsnickrade  små aforismer och djupa filosofiska tankar. "Vi ska smeka upp ett kök"! "Har du någonsin blivit förälskad i en sten"? Ni hör ju... Men han fyller en funktion den där Fjant-Ernst - han får mig att fokusera på annat än mina lönlösa grubblerier över sådant jag inte kan påverka. I och för sig kan jag inte påverka vad han säger eller gör heller, men i det fallet kan jag inte bry mig mindre!

Eftersom jag tänker mig lite quick fix för livet så kunde man kanske få önska sig ett radergummi för känslor också? Den där jenkan fortsätter och det vet ju alla som provat på att det är en evighetsdans, som är tråkigare än att titta på färg som torkar. Finns det verkligen inga normala trevliga män i världen? Någon där inte allting måste kännas som en utmaning och strid på kniven? Vi ska inte trötta ut oss med spekulationer om Prins Charmig för jag har legat vaken tillräckligt många nätter för hans skull. Jäkla energitjuv!

Jag lyssnade på David Lagercrantz sommarprat i lördags och har sedan dess funderat på följande:

"Svindel är inte rädslan att falla. Svindel är rädslan att vilja falla". (Milan Kundera)

Svindel är en av mina rädslor och jag kan förstå hur Kundera resonerar. Det är något kittlande med tanken att släppa taget och låta sig falla. Det behöver ju inte bara handla om stup och bokstavligen falla i fritt fall. Fritt fall kan ju även vara att huvudstupa kasta sig ut i det okända, vare sig det gäller kärlek, arbete eller livet - det är här jag måste försöka övervinna min svindel och våga vilja falla huvudstupa ut i det okända. Släppa mitt kontrollbehov och låta livet bära eller brista. Lite mer YOLO helt enkelt i all sin komplexitet.

måndag 27 juni 2016

Länge leve vardagen - typ...

Äntligen är det slut på storhelger på ett tag. Ännu en patetisk midsommar läggs i malpåse och hoppet om att denna midsommar skulle bli bättre än föregående års är släckt. Vädermässigt var det åtminstone en midsommar som antagligen går till historien med tanke på hur det levererades både värme och sol långt in på natten. Solen gick så klart och lade sig i tid, men det var magiskt stilla och varmt tills helgens tredje oväder drog in. Ännu ett magnifikt åskväder där blixtarna bokstavligt talat stod som spön i backen. Vi som gillar när vädrets makter ställer mänskligheten på prov fick verkligen utdelning.
Det är så märkligt hur den där efterhängsna ensamheten kan slå till när man minst anar det. Söner och flickvänner var här på frukost och vi umgicks fram till sen eftermiddag när de drog vidare till firande i sitt kompisgäng. Själv satt jag och försökte få lite stämning i min ensamhet med nypotatis, matjessill, gräddfil och gräslök plus en öl och en liten nubbe. Lönlöst! Jag måste verkligen få till något positivt att fokusera på så att jag slipper dessa nattsvarta djup som är så energikrävande. Som grädde på moset gjorde jag misstaget att titta på "P S I love you" - en film jag inte sett tidigare och tyckte lät så där lagom småtrevlig. HA! Den lockade fram riktiga "Gud-vad-det-är-synd-om-mig"- floden och det tog inte lång stund förrän jag satt här i mitt händelselösa liv och snörvlade och grät så jag trodde jag skulle drunkna i självömkan. Det gjorde jag inte! Men säg det onda som inte har något gott med sig. Gerard Butler som spelade huvudrollen i filmen är irländare! En icke helt oäven sådan... Ni vet väl att Pierce "den värdelöse navigatören" Brosnan också är irländare? Jag ska till Irland på semestern... Ja, ni fattar va?! Det finns ett mönster. Det finns en mening med allt (det har åtminstone Prins Charming försökt övertyga mig om, men han har ju haft väldigt fel många gånger så jag känner ett visst tvivel). Med tanke på hur VÄLDIGT märkligt min tvättmaskin låter så kanske det är lika bra att jag stannar på Irland...

söndag 19 juni 2016

Det är tydligen svårt att se bakom ytan

Fördomsfulla och inskränkta människor är bland det värsta jag vet. Erfarenhetsmässigt verkar det som om den värsta sorten är de som upplever sig själv som solidariska och människoälskande. Det är de säkert också, men deras solidaritet och människokärlek sträcker sig inte längre än till sina likasinnade och det "rädda världen"- projekt som för tillfället engagerar dem. Jag tycks provocera i dessa subkulturer. Min garderob är, som tidigare nämnts, mycket omfattande vad gäller kläder, skodon, väskor och smycken. Det är inga dyra "fina" märken, men jag har en stil som säkert kan sticka i ögonen hos vissa. Som en vän (han blev nästan ovän efter kommentaren) uttryckte det: "empatilös rikemanskäring" - inte bokstavstroget, men det var andemeningen i sammanfattningen av ett av våra många meningsskiljaktigheter.
Jag försöker att ha ett öppet sinne och anser att alla har rätt att klä sig som de vill, ha vilka frisyrer de vill och om och hur de sminkar sig struntar jag i. För det mesta...
Att ifrågasättas vad jag har att göra på ett ställe för att jag inte passar in med min klädstil - jeans, ballerina och en top, inga framträdande blaffiga guldsmycken eller annat som i mitt tycke kunde vara provocerande. Är man mer solidarisk för att man klär sig i illasittande, färgomatchande kläder? För att man väljer bort smink? För att man saknar frisyr? För att man saknar stil?? Att se ut som man gjorde när man eventuellt slogs på barrikaderna för sisådär 30-40 år sedan är sällan smickrande och ger definitivt INTE rätt att föraktfullt döma ut oss som förstår att bristande stil och klädanalfabetism absolut inte går hand i hand med engagemang och solidaritet. Det är tragiskt att vissa fortfarande 2016 tror att man måste se ut på ett visst sätt för att passa in i deras världsbild.
Jag är, trots min uppenbarligen provocerande klädstil, fullt kapabel att engagera mig i olika sociala, politiska och samhälleliga frågor. Partipiska och politiska ideologier är inte mitt rättesnöre! Däremot har jag ett stort politiskt engagemang och en grundsyn på att alla är lika mycket värda, men det betyder inte att alla per automatik har rätt att ta del av det svenska välfärdssystemet - att vara fattig är i sig inte en grund för att få uppehållstillstånd i Sverige för att anknyta till ett av vår tids stora problem. Att jag har denna åsikt gör mig inte till rasist! Lika lite som mina kläder gör mig till en empatilös rikemanskäring...
Det är svårt att släppa tanken att dessa (och nu ska fördomarna flöda) rödvinsdrickande, velourkramande proffstyckare tror sig ha tolkningsföreträde gällande solidaritet, jämställdhet och engagemang. Jag säger bara: "gå och klipp dig och skaffa ett liv".

onsdag 15 juni 2016

App som kom av sig

Jag blir tokig! Tänkte att jag skulle uppdatera mig och bli lite så där coolt blogg 3.0 så jag laddade ner appen till min iPhone och Paddy. Skrev ett inlägg på telefonen och blev jättelycklig över hur lätt det var att ladda upp bilder och att redigera. När texten var färdig och bilderna på,plats var det ju dags  för publicering. Trodde jag! Då krävdes det att man köpte två (!) appar för att kunna publicera OCH dela vidare i sociala medier. Nope, säger jag då. Här betalas icke för något som lanseras som gratis. Back to blogg 1.0 med andra ord. Inte ens synkandet mellan appleprodukterna fixade den nedrans appen. Utkastet finns offline på min telefon, men kan inte flyttas över till Paddy. Och jag som äntligen hade tänkt arbeta mig framåt i teknikens värld. Varje steg jag tar inom det området är ett gigantiskt kliv för mig personligen. Jag menar...vi talar om en kvinna vars hem är fyllt av ilsket blinkande elektroniska klockor efter varje strömavbrott. Någon nytta ska man väl ha av sina söner?! De kan behöva få känna sig strävt manliga och kompetenta när de kommer hit och undsätter sin stackars teknikhandikappade mamma. Vem är jag att ta ifrån dem den känslan? 😇
Det har varit några intensiva dagar på jobbet, men nu lugnar det sig förhoppningsvis ett tag innan hetsen inför kommande semester drar i gång. Likadant varje år. Jag hade en förhoppning att vara i form lagom till sommaren, men den kom ju helt oväntat tidig med en pollenanstormning av sällan skådat slag i följe, vilket gjorde att den här väna lilla kvinnan fick låta bli att träna. Så det får bli som vanligt: stenhård satsning på Beach 2032. För att inte helt falla ihop i en hög ickemuskler tvingade jag iväg mig till gymmet i går. Jisses vad härligt det var! Och som jag har sovit i natt! Underbart. Jag kände mig sanslöst positiv och vältränad i morse när jag studsade (nåja, det var kanske lite överdrivet) ur sängen i morse. För alla er, som liksom jag hyser en viss förkärlek till skadeglädjen - jag vet vem ni är, så sluta försöka se oskyldiga ut - kan meddelas att det blir nog mindre studs i morgon bitti. Totalt obefintligt studsande befarar jag...
Note to myself: öka inte belastning och antal repetitioner efter fem veckors uppehåll från all fysisk träning. Och om du nu råkar vara så korkad så du har råkat göra detta så, för guds skull människa!, låt bli att trädgårdsarbeta när du kommer hem!
Gjort är kännbart gjort och i morgon är det dags igen. Att få träningsvärk är dock ett billigt och sunt sätt att få en god natts sömn. Förutom min ambition att ta tag i träningen igen så försöker jag att dra ner på mitt allt för höga sockerintag. Mitt tråkiga liv kompenseras för ofta med "tröstgodis". Mycket korkat! Kylskåpet är nu påfyllt med grönsaker och frukt som inspiration till en sundare kosthållning. Lever efter devisen starta hårt och kör ända in i kaklet - beroenden är till för att brytas och det är jag som är ägaren till frågan i mitt liv. Karaktären är det sämre med insåg jag plötsligt. Dagens middag bestod av sallad med en stor bit rökt pepparmakrill och efteråt kom jag på att jag har ju fingodis i skåpet. Det har jag inte längre... Det kanske är min bristande karaktär som är mitt största problemområde? Åh, om jag bara hade haft en liten munsbit av något medan jag funderar...

torsdag 9 juni 2016

Vederkvickande och tärande

Någonstans i bakhuvudet hör jag en röst säga att man inte ska börja en text med "jag". Varför då, blir så klart direkt motfrågan som mitt undermedvetande levererar. En fråga som Överjaget - jag alltså - inte har något bra svar på. Min hjärna är full med sådant där konstigt vetande som jag inte har en aning om hur det har placerats där, varför det ligger kvar i vindlingen för meningslöst vetande (kan man rensa cacheminnet även där? I så fall hur?!) och var jag ska söka svaren på dessa livets outgrundliga frågor. Men nu har jag ju börjat skriva så då är det kanske inte allt för estetiskt iögonfallande att börja en mening med "jag". Friskt vågat! Vi strävar ju alla efter att leva on the wild side. I vår tid finns det inget annat alternativ... Vem vill visa upp ett tråkigt, vanligt Svenssonliv med dammråttor som valsar över golvet, fönster täckta av pollen och en välvanvårdad trädgård. Inga sprickor i fasaden! Saknar du perfekt liv, perfekt hem och perfekt kropp så bör du nog inte vistas i de sociala medierna överhuvudtaget. Där lever vi livet i ett rosa skimmer till gagn för avundsjukan i andras ögon och den enorma äkta glädjen att bekräftas med Gilla-knappen.

Jag (där satt det!) lever ett inperfekt liv i imperfekt. Smaka på den meningen. Ett djup och en finess som jag är ganska stolt över faktiskt. Ensamheten har tidigare varit något jag har hämtat kraft ur och kunnat vila i - ett närande tillstånd. Någonting har hänt de sista veckorna. Närandet har övergått i tärande och jag får kämpa som en galning för att orka göra något annat än grubbla över varför jag är så ensam. På så sätt är det ju positivt att jag har så stora sömnproblem för jag får ju en hel massa tid extra att fundera på när jag ändå ligger vaken så att säga. Ensam är ju ett relativt begrepp för jag har många nära och kära vänner och min kalender är ganska fullbokad fram till årets slut, men jag känner att något saknas i mitt liv. Naturligtvis är den efterhängsne Prins Charming, eller Mr C som vi kan kalla honom, mitt största problem. Jag kom hem från Stockholm med en ring på mitt vänstra ringfinger och det har skapat en del irritation i vårt paradisiska ställningskrig. Elakt och barnsligt från min sida (jag vet!), men det är märkligt att ständigt bli avvisad av någon som ändå anser sig ha rätt att vara svartsjuk. Det är nog inte jag som straffas hårdast, utan Mr C själv. Han är till och med för stolt för att fråga om ringen. Då hade jag ärligt svarat att det är en helt vanlig ring från Edbladh som jag köpte på en Outlet i Gamla stan för 25 riksdaler. Jag förstår mig faktiskt inte på män längre! Eller på mig själv... Hur svårt kan det vara att hitta en normal man?! Alla kan väl inte vara upptagna. Det är nästan så att jag börjar tvivla på mig själv och min attraktionskraft. Jag har ju trots allt läst Fexeus bok och tagit examen med högsta betyg i flirtandets konst. Tanken på att jag har för höga krav skaver pyttelite i lillhjärnan, men så tänker jag på Mr C och inser att så är inte fallet (även om han i mina ögon; tyvärr(!) är alldeles, alldeles underbar). Vi ska heller inte förringa i sammanhanget att jag har utrustats med en envishet på gränsen till idioti - i detta fallet har gränsen passerats med råge - och är, som min svärfar brukar uttrycka det; "van att få som jag vill". Det är väl bara att vänja sig vid detta nya fenomen av tärande ensamhet och sträva vidare i kampen om att få Mr C att släppa sin oresonliga rädsla för närhet och tvåsamhet.

Sammanfattningsvis är mitt liv alldeles...trist, dammigt och totalt oglamoröst. Enklast att fixa är faktiskt dammråttorna. Men jag måste först skaffa mig en nyare årsmodell av Bosse. Bosse Sr ska pensioneras och framleva sina sista dagar på återvinningscentralen. Snyft! Men plötsligt fick jag ju en mening med livet och något inspirerande att fundera över. Vilken färg ska Bosse Jr ha? Skönt att ha något riktigt relevant att fundera över när sömnlösheten slår till. Förstår inte att man kan vara så här utmattande trött och ändå inte kunna få en hel natts sömn. Vederkvickande sömn - nog är den kvickt över...

lördag 4 juni 2016

Early bird reflekterar

Tala om att vi har fått sommar i den här delen av Sverige! Solen gassar från en klarblå himmel och kvällarna är nästan magiska ur svenskt mått mätt. Utomhus vill säga. Mitt hus är som en bastu när jag kommer hem från jobbet och att försöka somna i en kuvös är icke den enklaste uppgift kan meddelas. Men jag ska inte klaga! Det är härligt med sommar och sol när man har en av årets mest hektiska arbetsperioder och arbetslusten och dess bästa kompis arbetsmoralen, frodas som bäst. Det är nämligen så att den här lilla trägna arbetsmyran har väldigt svårt att fokusera på något annat än den tid som försakas inomhus när sommaren pågår som bäst någon annanstans. Helst som man kan tänkas vara lite skeptisk till att den här sommarprenumerationen varar så länge som man har tänkt sig. Oron att det ska ta slut lagom till den där underbara fredagen i juli när man stänger ner datorn, har arkiverat alla papper i pärmarna och med lätta steg lämnar kontoret för att släppas ut på grönbete i fyra veckor, gnager hela tiden. Det går ta mig tusan inte att njuta fullt ut, hålla på med mindfulness, "fånga dagen" och att nua när man lever under sommarstress.

Nu är det i alla fall TRE dagars ledighet som ligger orörda och oplanerade framför mig. Tack vare mitt varma hus så får jag extra mycket vaken tid eftersom jag slår upp mina himmelsblå så där runt halvfyrasnåret när solen går upp. Och tack vare det så orkar jag inte ta tag i allt som borde tas tag i i trädgården - typ klippa häckar, rensa ogräs, så ny gräsmatta, fixa nytt staket; listan kan bli lång! Och att måla det som behöver målas inomhus är totalt NO, NO! Då kommer jag att hittas som en liten blöt fläck på golvet. Så, vad jag kan se så återstår bara en kort, men ack så välgenomtänkt lista: Citygross (underbart svalt och skönt! Dessutom behöver jag tröstäta på grund av all stress jag omges av), Brassemys och citys uteserveringar (eftersom det är så varmt hemma kan jag ju inte bjuda hit någon eftersom jag inte orkar dansa med Bosse - egentligen skulle man kunna se det som en win-win situation. Fast jag gillar att ha gäster...och att ha det städat...vägen tills att det är städat är dock inte lika kul när det är sommar). Det är väl ungefär så min lördag kommer att se ut. Om jag riktigt kommer loss kan händas att jag köper lite nya sommarblommor att ha i krukorna utomhus. Alltid bevekas någon trumpen granne av att jag åtminstone försöker :-). Gräsmattan är faktiskt klippt - det gjorde jag i torsdagskväll när jag drabbades av en frenetisk arbetslust efter jobbet: tvättade, klippte som sagt gräset och band upp pioner och luktärter som på ett, för grannarna, alltför artistiskt sätt hade draperat sig i ett svall över gräsmattan. Egentligen ljuger jag när jag säger gräsmattan. En mer korrekt benämning är nog Ogräsmatta för den ser definitivt inte så där härligt grön och frodig ut som den borde göra. Men, som den miljövän jag är, så vattnar jag inte min trädgård med dricksvatten, vilket gör att det inte går att strolla eller på ett tidseffektivt och med minsta möjliga arbetsinsats, få bukt med problemet. Så länge jag låter bli att klippa ner min syrenhäck mot gatan så eliminerar jag dessutom risken för syrliga kommentarer eftersom det är svårt för förbipasserande att riktigt få överblick över mina domäner. Jag tänker praktiskt och nyanserat - ringar in problemställningen, funderar över lösningar och agerar...överhuvudtaget inte. Det är vackert att ligga under mitt paradisäpple och skönja den sommarblå himlen genom bladverket. I det ögonblicket struntar jag fullkomligt i att jag hör maskrosorna växa så att det knakar. Eller att kvarterets byfånar är ute i sin trädgård och delger hela fylket sina ointelligenta synpunkter om andras liv och leverne. I det sistnämnda fallet ser jag bara fördelar i min lummiga, välväxta, stökiga trädgård.
Dit ut ska jag bege mig nu! Med världsbladet och en god kopp kaffe. Det är också att nua - att fånga dagen - att njuta av livets små delikatesser.