När vanans makt blir vanmäktig

Så är den äntligen över! Årets mest överskattade helg! Precis så känns det efter julen 2015. Alla som har läst min blogg och som känner mig personligen vet att jag är allt annat än julhatare, men efter i år så vette tusan om jag inte sällar mig till den skaran som hukar bakom nerdragna persienner (note to myself: installera persienner före julen 2016) och sitter i soffan med myskläder och vinboxen intravenöst för att överleva.
Regnet har vräkt ner i princip hela helgen, vilket definitivt inte har bidragit till någon julstämning. Precis som förra året vid den här tiden, så har jag ont i bihålorna på vänster sida, men håller på att självkurera mig med cortisonnäsdroppar, vila (har nästan liggsår och förtvinade muskler under allt godisfett som fluffar där midjan tidigare fanns) och varma drycker för i år tänker jag inte besvära sjukvården för att få veta att jag har tandvärk. Skönt att det finns gränser för hur dum man kan bli - små saker att bli glad över!

Mindre glad blir jag över ouppfostran, otacksamhet och dåligt uppförande bland vuxna människor! Folk som tror att de med ålderns rätt har allsmäktig rätt att uttrycka sig och uppföra sig som de vill, även om det är på bekostnad av andra. Måtte man inte bli inskränkt, rasistisk, dömande och egoistiskt världsfrånvänd bara för att man blir gammal!

Eller den evige tonåringen (endast i hans egen värld, vi andra ser!), som likt en bortskämd fyraåring sitter och surar framför TV:n och vägrar delta i samtal eller spelande av sällskapsspel. Sorry, att allas intresse inte är fokuserat på materialistiska samtalsämnen! Jag tror många av oss var glada att det blev ett något mer intellektuellt stuk på samtalen än vanligt...

Sedan har vi han som alltid ursäktas med sitt handikapp och därför kommer undan med alltför mycket! Jag tycker det ska hänsyn till begränsade förståndsgåvor, men inte till ren ouppfostran eller att man inte har fått lära sig att det finns något som heter skyldigheter här i livet också. För mig är det bara oförskämt att kasta julklappar på golvet och skrika att det är fel storlek utan att ens prova, att bli tvärsur för att man blir tillsagd att vänta på sin tur när man ska ta mat från julbordet eller att bara rafsa ihop sina saker, vända ryggen till och gå ut i bilen utan ett tack eller hej då.

Jag skulle även kunna gå upp i atomer över offerkoftan som efter varje helg uppdaterar sin status om hur ONDA barnen är, som inte bryr sig. Åter igen: what comes around, goes around.

Japp! Jag är bitter, förbannad, besviken och jävligt trött på att bli tagen för given. Men jag sitter med en trumf på hand! Det irriterar mig att jag skulle behöva vänta tills jag var 53 år innan jag tog bladet ur mun, skeden ur hand och Mats ur skolan. Nu räcker det med julfiranden som jag arrangerar och aldrig kan glädjas åt, utan ständigt har ångest för och bara längtar tills de är över!
Årets bästa julklapp var nog gåsdräkten! Fortsättningsvis ska alla känslomässiga måsten och ok bara rinna av mig - vill jag inte, så behöver/måste jag inte!

Julen 2016 är redan under planering! Nope, det blir inte Thailand (personligen tycker jag Thailand är alldeles för medelsvensson), men det blir annorlunda! Jag har inte skyldigheter att ta hand om folk bara för att det är jul. Det finns andra betydligt närmare släktingar som kan få axla det ansvaret framöver! Julen 2016 ska jag gå all-in vad gäller julfirandet - från de som ska bjudas in till julstämning och julklappar. Traditioner är väl till för att brytas?

Julafton 2016 med mina närmaste och käraste. Juldagen 2016 - vad sägs om en rejäl förfest och sedan klassisk utgång? Det har jag ju alltid missat när jag suttit med min offerkofta och gråtit över att julen inte blev som förväntat.

GOD FORTSÄTTNING! Nästa inlägg är förhoppningsvis mindre gnälligt, men jag behövde vräka ur mig :-)

"Kärlek,- och vänskapslås"

Det där med att sätta fast ett hänglås på en bro som en bekräftelse på kärlek tyckte jag i förstone var lite larvigt och överdrivet. Ytterligare ett behov av att visa upp sitt fantastiska liv för omvärlden; ytterligare ett tecken på vår tids enorma behov av att synliggöras och bekräftas av andra. Men när jag stod framför hänglåsen på en av Budapests vackra broar (har så klart glömt namnet på den och orkar inte googla; tänk om jag kunde göra saker direkt i stället för att vänta drygt två månader...), så högg det till lite i hjärtat. Det finns nog en oupptäckt liten romantiker innanför mitt hårda pansarskal. Fantasin sattes i alla fall i gång och med den fantastiskt vackra omgivningen, så var det inte svårt att få till både kärlek, smärta och outsäglig sorg.

I dag var jag på lunchdejt med två goa vänner från min gamla arbetsplats. En riktig energikick. Precis vad jag behövde! Det är en otrolig befrielse att känna hur axlarna sjunker ner, musklerna slappnar av och all spänning försvinner när man inte ständigt behöver vara på sin vakt för att parera knivarna som, bildligen, när som helst kan blixtra till bakom ryggen. Det låter som om jag lider av förföljelsemani, men så illa är det inte. Och jag är heller inte det minsta paranoid, men jag känner hur jag spänner mig på jobbet för att inte behöva utsättas för allt tyckande och tänkande. I alla fall så var det skönt att för en stund kunna ha ett intellektuellt samtal om den riktiga världen, att duga som man är och att faktiskt känna att man spelar roll för någon - att det faktiskt ärligt har betydelse för någon annan hur man mår och känner sig. Tack för det Eva och Annika! Synd att det dröjer så långt mellan gångerna, men jag är så tacksam att även om det går eoner, så känns det som i går när vi ses. Precis den sortens vänskap som är värd att vänta på.

Undrar om det bara är kärlekspar som ligger bakom hänglåsen? Även vänskap kan vara värd att hänga fast vid. Jag är så otroligt tacksam för de vänner jag har - i vått och torrt; i glädje och sorg!

Dumskallarnas julafton?

Vem har stulit min energi? Normalt är jag i mitt esse så här års: pyntar, pysslar, planerar, paketerar... Några hyacinter och en amaryllis har flyttat in och adventsljusstaken är laddad, men i övrigt är intresset för den kommande högtiden nästan obefintligt. Hoppas att den stundande helgen i Stockholm råder bot på detta och får mig i euforisk julstress och julstämning ständigt nynnande i duett med Peter Jöback och de andra killarna. Jag är svag för de där manliga rösterna som sjunger Helga natt så att håren reser sig på armarna. En icke så väl förborgad hemlighet...

Julklappsinköpen är i alla fall påbörjade, saffransbiscotti och lussebullar bakade, Blossa glögg 2015 avsmakad (riktigt god lyder mitt omdöme, som gillar att den inte är så sötsliskig), julkort skrivna (det går ju fort numera. Minns första julen som sambos när vi skrev och skickade iväg 125 julkort (!). Det var på den tiden när man var populär på riktigt.) och julklänningen inköpt. Så i princip kan man ju påstå att jag är redo för dans runt granen och skinkmackan, rimverkstad och paketinslagning. Det är bara den där lilla detaljen med stämningen som liksom har kommit av sig. Och fantasin vad gäller önskelista. Vilka krav man har på sig! Alla dessa i-landsproblem man måste vältra sig i (obs! ironi).

I min energilösa värld vandrar jag runt i ett parallellt universum, avskuren från den verklighet andra tycks leva i - på gott och ont. Min hjärna är överhettad. Jag känner igen varningsklockorna, men når inte riktigt fram till att dra i nödbromsen. Högarna på skrivbordet tycks aldrig ta slut och i dag var det verkligen dumskallarnas julafton på telefon. Hur kommer det sig att telefonen alltid ska gå som varmast när man har som mest att göra? Suck...jag älskar verkligen mitt arbete...

En utomordentligt viktig insikt

Lär känna din fiende har jag läst någonstans. Det är säkert ett gott råd ur strategisk synpunkt i ett skarpt läge. Annars också förmodligen - att veta var man har sina fiender och kunna förutse deras nästa drag handlar om ens egen mentala och fysiska överlevnad. Fiender har vi alla. Mer eller mindre farliga. Själv är jag noga med att lokalisera mina fiender och hålla dem på avstånd ständigt beredd på att bli direkt eller indirekt attackerad. Så känns det nämligen för mig dagligen. Jag vill poängtera att jag inte lider av förföljelsemani eller social fobi! Däremot vistas jag i en miljö där manipulativt beteende, inställsamhet och "back stabbing" frodas och premieras. Där härskarteknik används som vapen och angiveri tillhör vardagen. Man lär sig leva med detta - inte så att man med lätta steg studsar till jobbet, utan överlevnadsstrategin handlar om att undvika vissa personer och hålla sig på sitt eget kontor. Mind your own business!
Jag har dock lokaliserat min största fiende och där är problemet betydligt svårare att undvika. Min största fiende är nämligen jag själv! En chockartad upptäckt, men förhoppningsvis kan jag använda insikten till något positivt. Jag ska bara fundera ut HUR det ska gå till... Allt för mycket i min överhettade hjärna handlar om att försöka strukturera upp mitt liv, hitta ett nytt meningsfullt jobb, röja hemma så att jag kan se en möjlighet att sälja och flytta till lägenhet, ta tag i alla kreativa projekt som aldrig kommer längre än till att vara en flyktig tanke och BÖRJA LEVA!! Försöka återupptäcka glädje, lycka och, vem vet!, kanske till och med kärlek. Ibland önskar jag att jag hade haft mod och kraft att bara bryta upp (det krävs förstås ett rejält bankkonto också...) och dra iväg utan mål. Men nu är jag en fegis av födsel och ohejdad vana, så det är väl så att jag får stanna där jag är och slåss mot min inre demon. Försöka att åtminstone ta makten över den del av mitt liv som jag kan påverka direkt. Det är antagligen så att om jag bara lyckas lösa upp några av alla de knutar som jag fastnat i så blir det lättare sedan. Även flugor som fastnat i ett spindelnät kan ju lyckas ta sig loss. Konstig liknelse...

Samsons syster?

"Lätta regnskurar" - regnet piskar mot sovrumsfönstret och stundtals rister hela huset nör vinden tar i. Det är väldigt uppenbart att vi har disperata synpunkter gällande regnintensitet, googlevädret och jag...

Till följd av dessa "lätta regnskurar" ligger jag sömnlös och det är inte lika glamoröst som att vara sömnlös i Seattle precis. Sover bäst när det är kyligt i sovrummet, men med den något överfriska vinden går det ju inte att ha fönstret öppet. Nu har jag legat och snurrat i drygt en timme och passerat stadiet för övertrött också, vilket betyder att alla de där tankarna som kan hanteras i dagsljus blir övermäktiga i mörkret. För tillfället känns det som jag bara har problem som tynger mig och trots att jag har försökt ta tag i saker och ting som kommer jag inte vidare! Det är fortfarande rötter i avloppet och jag väntar på att arbetsledaren ska ringa och diskutera åtgärder - senast i dag ringde jag själv för att bestrida en faktura som skickats på ett arbete som inte är utfört och fick åter veta att arbetsledaren skulle ringa upp mig. Jag börjar tvivla på att denne arbetsledare överhuvudtaget existerar. Firman som ska fixa uterumstaket har inte heller återkommit, så nu har jag ångest för att snön ska komma så att allting rasar in när det blir tyngd på taket. Med tanke på hur det ser ut när det regnar så är det nog ganska ruttet även i takstolarna... Som sagt livet är ganska så nattsvart för tillfället och inte ser det ut som det finns någon ljusning i sikte heller. I och för sig så har jag faktiskt hittat ett par jobb jag ska söka för nu är situationen på min arbetsplats värre än någonsin. Det är inte bara de vanliga surhögarna utan nu har vi även fått en självutsedd internpolis som ser som sin huvudsyssla att uppfostra oss andra - bland annat i hur vi talar till varandra och vad vi talar med varandra om. Låt mig sammanfatta min åsikt om detta: JAG ÄR FÄRDIGUPPFOSTRAD!

I förra veckan klippte jag av drygt tio centimeter av mitt hår och har fått den märkligaste känsla av sårbarhet. Jag har tidigare haft betydligt kortare hår, men aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör just nu. På min arbetsplats är det en allmän uppfattning att man ser SÅ mycket yngre ut om man klipper av sig håret när man passerat en viss ålder. Det roliga i den kråksången är att den ivrigaste förespråkaren för den tesen själv har halvlångt hår... Det är inte lätt att leva som man lär, eller hur det nu är!

Nu är klockan väldigt mycket och jag skulle verkligen behöva min skönhetsömn (man ska inte ge up hoppet!) och mobilisera krafter att uthärda morgondagen, inte minst mitt inplanerade konditionspass efter jobbet.

Fredagen den 13/11 - en svart dag

Följer nyhetssändningarna angående det fasansfulla som hänt i Paris i går kväll och natt. Maktlöshet, ilska och sorg blandas med förvåning och förundran över hur människor reagerar på detta i sociala medier. Jag brukar försöka avhålla mig från att bli alltför politisk i bloggen, men nu måste jag skriva av mig.
JA! Det är förfärligt att Syrien, Afghanistan, Iran, Irak och andra länder i Mellanöstern drabbas av terrordåd och jag har full förståelse för att människor flyr dessa områden. Mellanöstern är en oroshärd ivrigt understödd av stormakterna på båda sidor; de ekonomiska intressena och det strategiska läget är naturligtvis viktigast i vår genommateriella och egoistiska värld. Demokrati, mänskliga rättigheter, det vi i väst tycker är självklart vad gäller åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet och frihet att älska vem vi vill är en utopi i den delen av världen där religionen står över alla lagar.
Det är dock inte rimligt - och det är detta som gör mig mörkrädd, förbannad och fullständigt rabiat - att västvärlden ska behöva tvingas till "import" av terrorister och extremister i religionens namn. Det gagnar absolut inte någon att vi låter moskeer eller andra religioners lokaler användas för att sprida hat och terror i någon guds namn. Jag har tidigare förespråkat öppna gränser och har stått bakom EU:s grundtanke om att man fritt ska kunna röra sig i Europa, men nu är det nog! Den politiska korrektheten som genomsyrar svenska politiker och många väljare måste slås sönder. Vi har inte råd att inte tala om baksidorna med öppna gränser i samband med dessa flyktingströmmar. Hur många terrorister har nästlat sig in i Europa de senaste månaderna? Människor utan skydds, - eller asylrätt som kommer hit för att skapa nya terroristceller, som är ute för att sprida skräck, hot och splittra folk i vi och dem. Fredliga muslimer (jo, de finns och är troligen i majoritet åtminstone i vår del av världen) kommer att bli angripna och attackerade, polisen som försöker upprätthålla lag och inre ordning lär bli ännu mer utsatta för påhopp från media och alla pk-människor, som utan minsta reflektion är EMOT  allt som låter demokratiskt.

Dåden i Paris fredagen den 13 november kommer dessvärre säkert endast att spela Sverigedemokraterna i händerna. I dag saknar jag Carl Bildt...

Ett liv i grå nyanser

Den härliga grå våtvarma novemberfilten har lagt sig över oss. Mörkt när man lämnar sitt hem, mörkt när man återvänder. Och däremellan olika grader av gråväder. Det tarvar sin kvinna att uthärda dessa dagar! Att det dessutom tycks vara totalt omöjligt att få ordning på avloppet gör ju inte saken bättre... Grekland är mycket trevligt, förutom deras avloppssystem, och jag är förvånad över hur grymt ineffektiv och ohjälpsam den svenska avloppskåren tycks vara. Saknar de yrkesstolthet? Det är väl hög tid att göra jobbet själv! Hur svårt kan det vara att gräva upp rören och lägga ner nya? En och en halv meters djup ligger rören visst på och eftersom jag är 173 cm så kommer jag ju teoretiskt att ha näsan över markytan hela tiden. Vilket kanske är en fördel när det just är i avloppsnivån man arbetar.
Ingen mening att låta sig nedslås av ännu en av livets motgångar.
Hyundain jag fick låna förra veckan visade sig i dagsljus (typ tio minuter på hemvägen) vara en Nissan av okänd modell, men rolig att köra. Fick bara behålla den en dag, vilket inoch för sig var bra eftersom jag hade bokat in besiktning på torsdagen. Jag var grymt effektiv förra veckan! Man har ju hört att det är ett säkert kort att komma till bilprovningen klädd i kort kjol gärna med slits, urringning och högklackat. Jag gick inte riktigt så långt, vilket straffade sig... Min tajta, hyfsat korta klänning hjälpte inte att avstyra från ombesiktning - BÅDA bromslamporna lyste med sin totala frånvaro. Min obetydliga kaxighet, oavsett område, var totalt obefintlig när jag körde hem i rusningstrafik kl 17. Grå bil, grått dis, mörker och inga bromsljus = mycket dålig kombination! Som tur är så har jag begåvade söner som icke räds att ta sig an bilproblem, så vips var båda lamporna bytta på lördagen. Superduperbra bortsett från en pytteliten detalj... Låt mig sammanfatta det med följande: man ska inte starta och stänga av motorn flera gånger och sedan låta den stå. Det straffar sig med urladdat batteri på måndagsmorgonen. Ingen bra start på veckan. Tur att jag kan många svordomar! De hjälpte mig att uppbåda krafter att ta mig till busshållplatsen för se det där med kollektivtrafik är inte riktigt min bästa gren. Buss åker jag bara om jag måste! Äldste sonen räddade mig från en bussresa hem och hjälpte mig ladda batteriet, så i morse var det precis som vanligt igen - bara jag i min bil i vacker duett med någon på Guldkanalen (i morse t ex Marc Anthony feat. Humfrida). Man kan säga att jag är tillbaka på ruta ett: ny kontakt med avloppsjouren och tid för ombesiktning. Mitt liv är verkligen Fifty shades of Grey - dock utan Mr. Himself - Grey alltså.


Man

Spännande tisdag - fortsättning följer

Tisdag. Ledig. Inte av någon särskilt rolig anledning, utan därtill nödd och tvungen kan man väl säga. Äntligen var det tänkt att det grekiska avloppet skulle bli så där svenskt och totalt fungerande igen. Som avtalat klockan 8 i morse gled Avloppsjouren in på gatan. En ung kille med bakåtvänd keps klev ur bilen och presenterade sig som Tim. Trots sin unga ålder kändes han trygg och stabil. Så dum man känner sig när man har hantverkare i huset! Det går inte att slappna av och göra något meningsfullt och trots att jag vet att jag inte kan göra ett dugg eller bidra med mer än glada tillrop, så kan jag inte sitta still. Tim gjorde vad han kunde, men kom liksom inte fram till själva huvudgrejen - att fräsa bort rötterna - eftersom det tydligen var massor av grus i avloppsröret och hans bil klarade inte av att suga upp allt detta grus utan nu måste de komma med en större bil i morgon. Något som kan ta hela dagen. Eller till och med två... Han är dock helt säker på att de på ett eller annat sätt ska fixa detta. "Oroa dig inte!" var det sista han sa innan han körde i väg. Och faktiskt släppte jag oron där och då. Det ligger ju inte i mina händer att fixa detta. Jag får betala, men någon annan fixar. Gött!

Mina planer på att få en massa nyttigt gjort tog snabbt slut. Mitt eget fel att jag började läsa Jens Lapidus STHLM Delete...en stunds trädgårdsarbete "hann" jag med, men jag har glömt att äta, knappt druckit något och det där med ett konditionspass försvann i takt med att jag drogs in i Stockholms undre värld och advokatyrkets spännande vardag. Vad jag vill känna att mitt arbete gör skillnad! Inte bara för mig, utan även för någon annan...

Denna tämligen inaktiva dag avslutades med att jag åkte till däckfirman för att sätta på vinterdäcken. Känns lite larvigt med tanke på den milda hösten, men man vet aldrig när kylan slår till. Åker till däckfirman i min Renault och kommer hem i en Hyundai (tror jag...). Killen som kör in bilen vevar ner vänster framruta och sedan går det inte att få upp den igen. Tur att det hände där! Nu får jag köra lånebil till detta är fixat. Spännande... Gissa om jag är glad att de hade en med manuell växellåda!!

Jantelagen på svenska

 

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jantelagen! Visst är Aksel Sandemoses berömda rader fortfarande i allra högsta grad aktuella.

"Du ska inte tro att.." - lite lagom förtäckt hot om att antingen blir du som oss eller också...

Detta som är så viktigt när man famlar runt i de osäkra tonåren och så gärna vill smälta in och höra till. Absolut inte vara avvikande från den normsättande gruppen. För det är klart att en sådan finns! Något måste ju "lagen" ha att spegla sig mot och använda som jämförelse.

Du är ensam; totalt utlämnad till dig själv om du inte väljer att bli som oss. Vi som har tagit på oss att personifiera normen. Vi som vet var och hur gränserna ska dras i det sociala spelet. Vi som enväldigt bestämmer interaktionen i gruppen. Inte du som vågar vara avvikande, har en egen personlighet och egen stil vad gäller kläder, frisyr och makeup. Du ska tryckas till! Du ska veta din plats!

 

Vad skönt det är att bli äldre! Att äntligen komma till insikt om att Jante och hans kompisar är totalt ovärdiga att lägga någon som helst kraft eller intresse på. Jag önskar att mitt unga jag hade vågat sätta ner foten och strunta i alla dessa förminskande regler. För det är precis det jag tycker att Jantelagen är ett uttryck för - den förminskar vårt ego och stänger dörrar till modet att vara sig själv. Så många år jag har ältat att jag inte duger, inte är tillräckligt smart, inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt... Helt i onödan visar det sig! I dag känner jag att jag är en vinnare för jag har genomskådat alla Jantelagens anhängare. Det är de som är förlorarna! De som livnär sig på att trycka ner sin omgivning, baktala folk och höja sig själv genom att trampa på andra.

 

Låt oss skriva om Jante lagen!

 

1.   Du skall veta att du är något.
2.   Du skall veta att du är minst lika god som vi.
3.   Du skall veta att du är minst lika klok som vi.
4.   Du skall veta att du ibland är bättre än vi.
5.   Du skall veta att det kan hända att du vet mer än vi.
6.   Du skall veta att ingen av oss är förmer än någon annan.
7.   Du skall veta att du duger till allt du verkligen vill.
8.   Du skall skratta med oss.
9.   Du skall veta att någon bryr sig om dig.
10. Du skall veta att du kan lära oss något och vi kanske kan lära dig något.

Det finns säkert en omarbetad version, men denna är min. Jag som lärt mig att ta plats den hårda vägen genom att samla livserfarenhet, göra misstag och ta emot en jäkla massa strunt från framförallt kvinnor. Kvinnor är mästerliga på att trycka ner varandra. Kvinnor är nog sjutton Jantes bästa vänner!

Laugh! Live! Love?

Bästa rådet! Och vad många tillfällen man har att utöva detta i vardagen...

Plötsligt har det hänt lite på skuggsidan av livet. Bilbesiktning bokad i början av november - ångest, ångest; lika Prozacframkallande varje år. Hantverkare för byte av tak på uterummet anlitad - nu ska de bara hitta en lämplig startdag i sitt fullspäckade schema. På torsdag ska jag till banken och skriva över lånet till mig så att jag kan börja spendera pengar. Övre delen av spaljen i trappan är numera (äntligen!) vitmålad och till helgen ska det köpas mer färg så att den nedre delen också kan slippa vara furufärgad. Sakta, men säkert försöker jag arbeta mig framåt. Bildligt och bokstavligt. Det behövs en uppfräschning av huset så att jag kan sälja och köpa lägenhet i stan. Frågan är i vilken stad. Jag kan ju faktiskt, för första gången i mitt liv, välja helt själv var jag vill bo. Spännande och skrämmande!

Jag har vid flera tillfällen sprungit på han som jag kallar Stolpskottet och jag blir mer och mer övertygad om att jag lider av ett masochistiskt drag. Undermedvetet och helt utan några som helst sexuella anspelningar! Jag är i så fall den som håller i piskan...
Det är något maniskt över mina känslor för den mannen. Varje gång jag tittar lite för djupt i hans ögon så känner jag ett självklart "det är där jag hör hemma", men han är fortfarande lika envis i sin ståndpunkt att det kan hända att gräset är grönare (och mer nysått) någon annanstans. Dummerknopf! Kanske det hade varit enklare om vi inte hade varit så förbaskat lika och förutsägbara. Vi är på sätt och vis varandras känslomässiga spegelbilder och kan utan ord veta vad den andra tänker och hur den kommer att reagera. En kompis till mig hävdar att vi har ett ställningskrig, som ingen av oss kommer att kunna vinna eftersom vi inte vill ge upp kampen. Herregud vad banalt det låter! Men tyvärr är det mer än en liten uns sanning i det.
Lika bra det, man slipper bli besviken när Mr. Wonderful slutar i ett simpelt Jaha? Förresten har jag inte tid med sådana trivialiteter. Jag har ett hus att renovera, en trädgård att ta hand om, en kropp att motionera, hyllmetrar med böcker att läsa och två bloggar att uppdatera. Och ett arbete! Ett sådant där, som det så vackert heter, avlönat arbete. Det är med anledning av detta avlönade arbete jag måste sova nu. Onsdag i morgon. En dag med förpliktelser och förväntningar. Dagen då veckan vänder!

Onsdag. Icke någon skillnad

En sak av det jag nämnde i går har jag lyckats prestera i dag: byte av tiden för att sätta på vinterdäck. Jag har äntligen fått offerten på reparationen av uterumstaket, så i morgon måste jag kontakta min bank så att jag kan komma i gång med renoveringen innan ROT-avdraget försämras drastiskt. Ett av många korkade förslag i denna tokregerings budget...
Saker måste helt enkelt sättas i rullning för jag kan inte vandra runt i mitt Pompeji och leva i ruinerna av ett tidigare liv. Jag har sett flera kanonfina bostadsrätter som jag skulle kunna tänka mig köpa, men först måste det ju ageras på hemmaplan. Ensam är inte alltid stark, men med envishet och jäklar anamma kommer man långt! Nog om denna tröstlösa följetong.

Jag har funderat över hur det kommer sig att man aldrig har någonting att ta på sig. Mina garderober är, skam till sägandes kanske, relativt välfyllda. Sist jag räknade hade jag till exempel 65 klänningar. Man skulle kunna tro att jag är en shopoholic - anonym så klart. Alla klänningar passar ju inte året om av naturliga skäl med avseende på vårt varierande väder, men jag har ju bevisligen åtminstone klänningar så att det räcker ett tag framöver. Ändå är den stående frågan till mig själv varje morgon: "vad ska jag ha på mig?" och ganska snabbt konstaterar jag att jag inte har något alls... För att sätta press på mig själv och skapa lite dynamik och omändring i garderoben, så har jag startat ytterligare en blogg. Om det är svårt att uppdatera en blogg så måste det vara dubbelt så enkelt med två? Så var det i alla fall när jag fick mina barn: efter att ha tränat på den förstfödde så gick ju allting dubbelt så snabbt när man plötsligt hade två. Effektivitet är mitt ledord. Nåja, min nya blogg hittas på

kontorsmusen.blogg.se

Syftet med den bloggen är att ge grå och trista kontorsmöss ett ansikte och förhoppningsvis ett litet fniss från och till. Notera gärna att kontormusen är en fiktiv person och, som med det mesta, måste jag förklara att det är skrivet med självdistans och ironi även om jag säkert kommer att få folk som hoppar på mig för att jag väljer att besudla cyberrymden med ytterligare fjortisbloggar. Intresseklubben antecknar! För egen del tänker jag att det är bra att tvinga sig till djupdykningar i klädhögarna dagligen för att det ska bli en bra outfibild. Allt detta arbete för att tillfredsställa alla fans!

När mörkret faller..

Höstmörkret har rullat in med en intensitet och styrka som nästan tar musten ur mig. Är det den korta, för att inte säga obefintliga, sommaren som nu gör sig påmind? Jag är trött ända in i märgen och tvingar mig upp ur sängen för att ta mig till jobbet. Rädslan för att jag aldrig kliver upp igen är större än den tvingande kraften. Att ha varit en del av tapeten sätter sina spår. Tydligen för all framtid.

Hösten och mörkret brukar vara en tung period för mig. Jag dras liksom in i det mörka och har svårt att hitta något positivt eller någon mening med livet de första mörka, ruggiga och deprimerande veckorna. Konstigt egentligen för samtidigt är hösten något jag kan längta till - det kravlösa och ombonade inomhuslivet. Tröttheten tar dock udden av detta. Måtte det vända snart! Just nu är det den stressigaste perioden i månaden på jobbet, vilket förhoppningsvis förklarar en del av tröttheten. Värst tror jag dock för egen min del är stressen över att jag låter livet passera utan att kliva på tåget. Hur många avgångar kan man missa innan det är helt kört? Oförmågan att ta tag i saker och ting gör mig tokig! Och sönderstressad! Jag har inte ens förmågan att strulturera upp mitt liv och få överblick så att jag kan handla rationellt. Förhoppningsvis så är åtminstone den insikten användbar...

I morgon ska jag kontakta banken och bestämma tid för underskrift av mitt lån så att jag kan fixa åtminstone avloppet - Grekland är trevligt på sommaren, men när hösten och vinten nalkas så är det inte lika lockande. Med pengar på fickan kan jag även investera i lite nya möbler och få en nystart hemma. Bilen ska ha vinterdäck och måste in på besiktning - alltså beställa tid även för detta i morgon. Vad kan detta ta i tid? En kvart kanske. Hur svårt kan det vara??? I morgon ska även säckar till återvinningen och städning av huset påbörjas. Det är alltför lätt att försoffas och förslummas när man bara har sig själv att tänka på. Inga ursäkter - bara gör det!

Efter två veckors medvetet uppehåll i träningen så har jag nu återupptagit den och känner att det är jag som har makten i stället för andra som har synpunkter på min vikt och mitt utseende. Träningen i dag gick tyvärr inget vidare. Jag var tvungen att strunta i konditionsträningen för att jag ätit för lite
under dagen. Men nästan två timmars styrketräning kändes gott i alla fall. Ibland får man vara nöjd med det som blir av 😊. Och bita i det sura äpplet när man slarvat med energipåfyllningen.

Väntan - meningen med livet?

De senaste tre helgerna har jag varit på resande fot: Heiligenhafen/Burg, Stockholm och Budapest. Städer som skiljer sig på många sätt och vis. Det finns de som påstår att "resor är meningen med livet". Det tror inte jag. Så klart inte! Mitt mål är att vara kärring Motvalls, så jag måste få lansera en egen teori. Väl underbyggd, filosofisk och väl genomtänkt. Meningen med livet är...ATT VÄNTA! Förkasta nu inte detta bara för att ni gör misstaget att tro att meningen med livet måste vara positivt och inrymma en optimistisk framtidstro. Vem har sagt det?!? Jag hävdar att det är väntan som är nyckeln till framtiden och livet. Vi väntar på att få gå hem från jobbet. Vi väntar på att det ska bli fredag och äntligen helg. Vi väntar på mat. Vi väntar på kollektivtrafik. Vi väntar på att andra människor, som missbrukar MIN tid ska bli klara. Vi väntar på barn. Vi väntar på mat. Vi väntar på den rätta. Vi väntar på döden. Listan kan göras lång. Väntan snuddar ganska ofta vid längtan och då är det ju positivt att vänta.
Jag är en urdålig väntare. Väntan på andra gör mig både arg och förolämpad. Det är inte okej att slösa med min tid! För mig är det ett tecken på ett beteende som tyder på dålig uppfostran, respektlöshet och arrogans! Att låta mig vänta mer än en gång får följder...

Har hur många trådar och ämnen som helst att blogga om, men just nu är det ett enda kaosartat sammelsurium i hjärnvindlingarna. Denna kvinna behöver en rejäl dos sömn efter de senaste veckornas hektiska globetrotterliv. Får återkomma om de andra funderingarna när jag har sovit ut ordentligt och sitter vid datorn så att jag kan använda bilder.

Nu ska det undersökas hur jag skulle kunna öppna ännu ett Instagramkonto 2015, så att jag kan sätta lite fokus på flärd och ett glittrigt, sprudlande liv.

Under tiden jag väntar så ska jag gå och lägga mig...

Att sälja sin själ

Jag konstaterar åter att jag troligen inte är född till att arbeta! Det känns så meningslöst att gå till jobbet, utföra ganska standardiserade arbetsuppgifter, småprata ytligheter i personalrummet och när man kommer hem är man totalt dränerad på energi och orkar inte ta tag i det som egentligen får livet att kännas ganska behagligt. En god vän till mig, som arbetar för att ha råd att ägna sig åt det han egentligen brinner för, sa åt mig att jag måste koppla bort omgivningen - inte bry mig helt enkelt. Det är så han klarar av att tillbringa åtta timmar på jobbet. Inte bry sig... Det är så lätt att säga, men svårt att leva efter. Min arbetsplats är som jag tidigare har beskrivit kvinnodominerad och tyvärr är det mycket avundsjuka och tyckande (bakom ryggen så klart!!!). Vissa av oss förväntas redovisa när vi är borta, varför vi är lediga och vart vi befinner oss på vår ledighet. Mitt svar: mind your own business! Just nu är jag riktigt bitter och trött på att jag inte får tummarna loss att söka nytt jobb. Den där aktiva genen saknas hos mig helt enkelt! Kan vara genetiskt. Min pappa trodde att han skulle vara omgift vid 50 och blev uppriktigt förvånad när vi frågade om han trodde att hon skulle komma och knacka på hans dörr.
Underbart höstväder utanför fönstren, men jag sitter inne och orkar inte ens gå ut i köket och fixa lite mat. Utarbetad är jag inte, men kanske jag håller på att utarma min själ? Säljer mig till Djävulen för ett mycket, mycket högt pris...
Budapest i helgen. Sedan ska jag ta tag i mitt liv? Det SKA jag!!

Xenofobi - rädsla för det okända

Det är otroligt vad folk lägger ut galenskaper på social medier. Finns det ingen källkritisk förmåga överhuvudtaget? Eller åtminstone något litet uns av vett och sans? Texter och bilder tagna ur sitt sammanhang och sedan redigerade i en helt annan kontext av främlingsfientliga makter som döljer sin agenda bakom "rumsrena"(?) tidningar och liknande. Är folk helt förblindade av egoism och idioti? Eller finns det verkligen så många smygrasister bland oss? Skrämmande!

Jag var i Tyskland i lördags och hade väntat mig en hel del syrier i färjeläget i Puttgarden även om rederierna har tillfälligt stopp för tåg och gående ombordstigande passagerare. Inte en enda flykting syntes till. De enda tecknen på att vi befinner oss i en, för vår tid, extrem situation gällande flyktingar  var att det syntes många tullpoliser vid gränsövergångarna, som kontrollerade fordon och passagerare. Lugnt och stilla. Flyktingströmmen från det krigshärjade Syrien förvånar mig inte och självklart ska vi erbjuda dem en fristad och ordentlig integration gällande kultur, språk och framförallt se till att de får arbete och en meningsfull tillvaro! I mitt tycke vore det på sin plats att svenska staten skickade flygplan för att ta hit kvinnor och barn, som tyvärr blir kvar i stridsområdena och i flyktinglägren. Något jag tror beror på den djupt inrotade skyddsinstinkten som vi kvinnor har gentemot våra barn. Män har, och nu är jag medveten om att jag är väldigt generaliserande (precis som Lukas Modysson var i sin förra film), en mer utpräglad instinkt att rädda sig själv först och främst. Dessutom ska vi inte glömma att männen är de som tas ut i strid...
På bussen hade jag förmånen (nåja) att lyssna till tre äldre kvinnor, runt 70-80 år, som var helt övertygade att "de där muslimerna" kommit hit för att starta inbördeskrig mot svenskarna. En av kvinnorna berättade med inlevelse om sin libanesiske granne, som minsann hade både det ena och det andra att säga om "de där muslimerna", som trots att han var utlänning var nästan som oss. Åtminstone var han kristen. Vilket, kan jag upplysa om, en hel del av syrierna också är. Tanterna gick på i ullatrumporna om hur farliga dessa syrier är, inte minst för att de kommer att tvinga oss att bära chador och det vet ju alla att de är kvinnohatare "de där muslimerna". Den mest upphetsade av tanterna skrek, nästan i extas, att de brukar vara ute och våldta också!! You wish, tänkte jag. Även om jag vet att det är politiskt inkorrekt och ett hån mot feminismen.

Fördomar i kombination med rädsla, oförståelse och, i vissa fall, ren och skär dumhet är farligare än att det kommer människor på flykt från krig av en grymhet som vi inte kan föreställa oss.

"Vikt"problem eller när man lyssnar på idioti

Ibland tar orken bara slut. Jag upphör aldrig att förvånas över människors inskränkthet och ren dumhet. Alla dessa som väljer att bli kränkta och förolämpade av småsaker i stället för att åtminstone försöka se det humoristiska i situationen. Skulle jag välja att känna mig förolämpad varje gång jag får gliringar, kommentarer och förintande blickar så hade mitt liv varit väldigt trist och tråkigt...
Men vissa saker är svårt att rycka på axlarna åt. Till och med för mig, som i grunden lever efter det gamla kinesiska ordspråket: "det är bättre att folk är tysta och låter mig tro att de är dumma i huvudet än att de öppnar mun och bevisar det...". För drygt femton är sedan var jag långtidssjukskriven för utmattningsdepression och ett av mina många symptom var att jag tappade hungerkänslorna, vilket
ledde till att jag rasade i vikt - 53 kg och 173 cm var ingen bra kombination. Jag såg ut som ett vandrande skelett med skinn. Alla foton från den tiden har jag kastat för jag vill inte bli påmind om
det. Däremot kan jag inte styra över hur jag reagerar när någon kommenterar min vikt. Varje dag måste jag träffa en människa som under sommaren har bantat ner sig flera storlekar och hon måste,
nästan tvångsmässigt, granska min figur uppifrån och ner samtidigt som hon mer än nöjd stryker sina händer över sin egen kropp med en tydlig markering om att hon väger mindre än vad jag gör. Märk väl att jag ALDRIG pratar om min vikt eller kommenterar någon annans. Så privat behöver man inte  vara på jobbet anser jag. Jag vet att hon inte är värd att jag bryr mig om detta naiva beteende, men undermedvetet märker jag hur det ligger och gnager att jag kanske borde träna mer (än de tre, fyra gånger jag gymmar i veckan) och kanske borde köra mer kondition än styrka för muskler väger ju mer än fett. Vad jag önskar att det dök upp en möjlighet att satsa på något annat i livet än det avundsamma och inskränkta liv jag måste utstå varje vardag...

Nu är det i alla fall fredag och jag struntar i gymmet eftersom jag var där i går! I morgon är det shoppingresa till Heiligenhafen och Burg. Vinförrådet behöver fyllas på inför höstmörkret 😊.
Följande tre veckor är det bara arbete fyra dagar per vecka. Ska bli så skönt. Stockholm nästa helg och helgen därefter väntar Budapest. Som synes har jag prickat in de ställen som är knutpunkter för flyktingströmmarna från Syrien och Nordafrika. Spännande att se om vi kommer tillbaka från Tyskland....

För övrigt anmäler jag mitt intresse för detta arbete:

Begravning och en promenad längs Memory Lane

Min vän på hospis fick som hon ville. Efter drygt en vecka somnade hon in, lugnt och fridfullt. I dag var det begravning. En vacker septemberdag i Lunds vackraste kyrka - Allhelgonakyrkan. Begravningen, och minnesstunden därefter, var med största sannolikhet regisserad av henne själv. Hennes uttryckliga önskan var att det inte skulle köpas några blommor, då ett av hennes många livsmotto var att blommor ska man ge och få när man lever och kan njuta av dem. Jag känner mig ganska övertygad om att Cancerfonden, som hon hellre ville att vi skulle sponsra än blomsterbutikerna, har fått in en ansenlig summa. Musiken var den klassiska på begravninger: Amasing Grace, Blott en dag ett ögonblick i sänder och Härlig är jorden. Om man, som jag tyvärr, har deltagit på en massa begravningar, så vet man hur lite som behövs för att ryggsäcken ska börja skava på axlarna. Det dör som händer när musik som spelats på andras begravningar dyker upp igen. De där känslorna som tycks lagras i kroppens muskulatur och som nästan hamnar i någon form av panisk desperation när minnena slår till. De där känslorna som gör att, åtminstone jag, i desperation stänger av radion när Ave Maria, Koppsången, Ängeln i rummet med flera spelas. Den där listan med musik som nästan känns outhärdlig att stå ut med på grund sv sorgliga minnen blir bara längre och längre. Samtidigt som begravningarnas antal ökar i direkt korrelation till ens egen ökande ålder.
Minnesstunden efteråt var i Stora salen på Grand Hotel. En verklig promenad längs Memory Lane. Så enormt roligt vi hade när vi jobbade där! Vilket underbart gäng med fantastiska människor. En tid när jag med nöje gick till arbetet; vardag som helg och många gånger jobbade 15-20 timmar på ett dygn. Det är inte ofta jag tillåter mig att vara nostalgisk eftersom jag hellre lever i nuet än fastnar i det förgångna, men att åter få uppleva det arbetsklimatet och återfå arbetsglädjen med kolleger av båda könen (okej det är inte politiskt korrekt att bara tala om två kön, men det struntar jag i!!). Kolleger som vågar slappna av och skratta på jobbet, bjuda på sig själv och inte har så otroligt mycket synpunkter på allt och alla. Den känslan - den unika Grandsammanhållningen - saknar jag fortfarande. En hel del av de gamla kollegerna var på plats och det var som om vi setts i går även om det i några fall runnit många kubikmeter vatten under broarna (det gör det på 15-20 år) sedan senaste gången. Personligen kändes det skönt att känna att jag äntligen har försonats med min gamle chef. Den ilska och avsky jag har känt för honom var plötsligt borta. Vi kunde till och med prata civiliserat med varandra och skratta ihop. Livet är för kort för hat och långsinthet.
Min vän njöt nog av hur det sorlades och skrattades under kristallkronorna på Grand. Ett ställe som hon älskade (och säkert vid vissa tillfällen heligt avskydde - precis som alla vi andra Grandioter). Ett ställe där vi haft så roligt under så många år! Hon hade bett sin dotter att spela en låt för oss: Lasse Berghagen med Sträck ut din hand. En mer passande låt för henne är svår att hitta. Sträckte man ut sin hand var hon alltid där och tog emot den. Allas våra händer - i glädje och i sorg. Det var hon som höll ordning på oss, våra födelsedagar, såg till att vi träffades och informerade om viktiga händelser i vår utspridda skara. Hon fattas oss!

Vila i frid Anne-Marie ❤️ och krama om alla de andra från vårt gäng som finns hos dig nu: Anders, Ola, Tinny och Frank. Vi har många att skåla för när vi tar vår sommar- respektive julpilsner....

Kärlek? Eller bara lek...

Ju äldre jag blir desto mer kan jag fascineras över hur vissa människor återfaller i fjortisbeteenden. (Det stämmer i och för sig att min blogg kallats för fjortisblogg, men det tar jag med en stor nypa salt eftersom jag är ofrivilligt bekant med upphovet till detta sågningsförsök).
Ta det här med hur man hanterar en kärleksrelation på arbetet till exempel... Ponera att kvinnan är gift och mannen singel. Redan här kan man se en viss diskrepans mellan parterna och hur de kommer att värderas och bedömas. En kvinna som trots att hon är gift, strular med en annan man, har inte så högt anseende. En gift kvinna som strular med en annan man på arbetet och som dessutom tycks njuta av att äntligen få lite uppmärksamhet, får ett ännu sämre anseende. Mannen har ju inte gjort något fel. Han är lös och ledig och kan likt en avelshingst belägra alla till buds stående kvinnor. Om han vill! Och om dessa kvinnor vill... (Kan inom parentes nämna: tack, men NEJ tack!!). Någon som helst svartsjuka eller avundsjuka existerar inte från denna skrivande kvinna. Jag är tillräckligt gammal för att veta vad jag vill ha och, inte minst, vad jag inte vill ha. Det är spännande att se hur kvinnor tacklar ålder. Att bli gammal är för vissa förfärligt. Själv tycker jag alternativet är sämre. Åtminstone så länge jag får vara frisk. Ålderskrisen initieras nog för de flesta kvinnor vid 40 årsåldern och eskalerar tio år senare. Det bantas friskt och köps nya kläder för att påvisa att man inte har medelålderskris utan fortfarande hänger med. Fortfarande tillhör 25-åringarna och genom att lyckas få en kärlekskrans karl på metreven så påvisar man sin tes om att man är fortsatt oemotståndlig och otroligt ungdomlig. En arbetsgrupp påverkas negativt av en smusslande kärleksrelation mellan två personer. Oavsett vad man har för moraliska synpunkter. För min del får de "ligga runt" med vem de vill, men låt det inte gå ut över jobbet! Och framförallt: idiotförklara inte kollegerna. Man märker ett avvikande beteende... En person som plötsligt börjar äta lunch på stan tillsammans med en manlig kollega när man aldrig gjort det tidigare. En person som förut talat nedsättande om korta klänningar och kjolar som börjar klä sig i just detta väcker uppmärksamhet. Att plötsligt vara så enormt fixerad av att vara med i sociala sammanhang när man tidigare fnyst föraktfullt åt after works och personalfester - just det...väcker uppmärksamhet! Ska man ha en affär med en kollega ska det skötas snyggt och utanför jobbet. Inte fnittrandes och fnissandes i spring på den andras kontor dagarna i ända. Och nä, sorry!, det hjälper inte att tala om att man ligger i skilsmässa. Skadan är redan skedd. Stämpeln som patetisk fjortis sitter som en tatuering i pannan. Den kan inte tas bort med laserkirurgi. Och det är väl allmänt känt att de flesta förhållanden som uppstått när den ena parten ska separera inte brukar bli så långvariga. En illa skött skilsmässa. En fjortisstämpel på jobbet. En framtid som deperat kärlekstörstande i en tvåa i periferin av en stad. Sorgligt, men sant. Var det värt det?

Förnedrings-TV

September. Höst. Nystart på TV-fronten. Jag tittar mindre och mindre på TV - dels för att väldigt få program intresserar mig och dels för att det stjäl så mycket tid. Inte för att jag kan påstå att jag får så mycket vettigt gjort under tiden jag låter bli att titta på TV, men det känns ändå skönt att inte vara slav under den flimrande rutan.
I dag hade jag planerat att köra ett pass på gymmet, men när jag kom hem så var jag totalt slut och bestämde mig för att inta soffläge. Körde en maskin tvätt och fixade lite te sedan tog orken definitivt slut. Jag fastnade i det nya dejtingprogrammet "Tro, hopp och kärlek" - ett dejtingprogram för präster. Passar ju mig bra som ännu inte helt lämnat planerna på nunnekloster. Och Mark Levengood som programledare är ju aldrig fel! Jämlikt så klart; två kvinnliga präster och två manliga. Lite väl mycket vit heterosexuell medelklass för att vara helt politiskt korrekt så jag räknar med att det blir kritik från någon proffstyckare...

Dagens reflektion är att det är något djupt tragiskt över dagens relationer. "Bonde söker...", "Ensam mamma söker..." och nu "Präst söker...". Varför måste det "sökas" i TV? Vad är det som driver folk att ställa upp i sådana här program, som för många blir ren förnedring? Och, den riktigt stora och mest intressanta frågan: varför sitter folk och glor på dessa totalt ointressanta inspelningar?!? Hur kommer det sig att vi har blivit så otroligt bekräftelsekåta så att vi utsätter oss för dessa förnedrande situationer? Jag kan inte förstå. Det är sorgligt att våra behov att synas i sociala medier har gjort att de naturliga mötesplatserna i verkliga livet försvunnit och människors förmåga att söka kontakt, flirta och vara i en social kontext inte längre verkar existera. Det är så mycket enklare att nätdejta. Man kan  vara helt osminkad, klädd i myspys och ligga i sängen med datorn och via chatten vara hur oemotståndlig som helst. Men hur många klarar egentligen av ett fysiskt möte? Jag har kanske inte mandat att uttala mig med tanke på mina obefintliga datingerfarenheter, men som vanligt struntar jag i det! För mig är det en märklig värld och jag, vilket kan bero på min blyga, ödmjuka och menlösa personlighet, skulle aldrig någonsin utsätta mig för allas blickar när jag möter någon. Lika lite som jag skulle ha behov av att visa upp på jobbet om jag hade ihop det med någon kollega. Vissa har enorma behov att visa upp att de fått napp. Jag tillhör inte dem. Jag är en smygande blyger...

Veckans (årets?) snackis

"Det som inte dödar oss" av David Lagercrantz - veckans största hype, årets största hysch-hysch, veckans snackis. Ja, det är ju inget lätt uppdrag han åtog sig den där "noble" David när de giriga Stieg Larsson arvingarna frågade om han ville ta sig an fortsättningen på Milleniumtriologin. Så klart han ville! Om inte för pengarnas skull, så för publicitetens skull. Han gör ett drygt och översnobbigt intryck och hans neurotiska fnittrande så fort Kerstin Ekman sa något i kvällens Babel gick mig, lindrigt uttryckt, på nerverna. Han är inte någon människa som gör något sympatiskt intryck. Snarare extremt uppblåst och enerverande. Han lever upp till alla mina fördomar om överklassnobb och fylld av faderskomplex! Fast kanske det säger mer om mig än om David Lagercrantz?!?

Jag sträckläste Stieg Larssons böcker! Stod med boken i hand och lagade mat, kunde knappt uthärda till följande del publicerades, tog illa vid mig av hur hans arv fördelades, men det har inte begåtts något fel i juridisk mening. Den moraliska biten kan diskuteras, men det gör inte att faderns och broderns agerande är brottslig! De förvaltar med stor sannolikhet inte arvet på det sätt Stieg hade önskat och att sambon inte fick "tillräckligt" av pengarna kan också tyckas förkastligt , men det är inte brottsligt det heller! Moral och juridik är inte samma sak. Och det ska vi nog vara glada för eftersom moralen kan ta sig så väldigt många uttryck beroende på vem som är avsändare...

Det var alltså med stor skepsism, men också nyfikenhet, jag knappade hem uppföljaren av spökskrivaren från min hovleverantör Adlibris. Sociala medier har varit fyllda med de mest bisarra påståenden och påhopp på Lagercrantz, bland annat att han inte är en riktig författare. Jag undrar hur många som har läst något av honom egentligen. Det är intressant (och kusligt obehagligt) hur förutfattade meningar och fördomar baserade på en persons utseende kan få normalt folkvett att totalt haverera. David Lagercrantz ÄR en riktig författare! Och i mitt tycke är uppföljaren - och nu ska jag sticka ut min oppurtunistiska haka och dessutom svära i kyrkan - faktiskt bättre än de tre föregående böckerna. Det är ingen copycat som skrivit detta, utan någon som gjort en grundlig research, hittat ett eget, mycket bättre, språk. Någon som varsamt försöker behålla Stiegs karaktärer, men ändå göra dem till sina för att de ska passa in i hans uttryck och berättelse. Ja. Det är bra. Det är en bladvändare. Den håller. Och jag tror att Stieg hade gillat den!

I dödens väntrum är vi alla ensamma

Livet är en konstant resa mot den oundvikliga döden. Det vet vi alla, men vi talar väldigt ogärna om detta faktum. De allra flesta är väldigt oförberedda på hur det känns. Inte att dö - det är inte vetenskapligt belagt att just dödskänslan kan förmedlas till ännu levande (i så fall har det gått mig spårlöst förbi) - utan hur det känns att drabbas av det där oundvikliga onämnbara.
Just nu så ligger en av mina äldsta, både till ålder och i vänskapsmått, vänner på hospis och väntar... Hon har beslutat att ta makten över sin död genom att sluta äta och dricka. Jag kan inte föreställa mig hur hon känner sig. Så långt räcker inte min fantasi. På sätt och vis är jag glad att jag saknar förmågan att förställa mig hur det känns när smärtorna av cancern river i kroppen eller hur det är att leva med vetskapen och ångesten över hur det ska kännas när det är dags. För mig räcker det att vara bredvid. Utanför dörren till dödens väntrum. Min vän orkar inte längre ta emot besök eller telefonsamtal. Hon har bestämt sig. Någonstans i det kan jag ändå finna en tröst. Ja, hon har fått beskedet att det inte finns något att göra, men eftersom svensk lagstiftning inte tillåter dödshjälp, så gör hon vad hon kan för att påskynda förloppet och på så sätt minska lidandet. Jag hoppas det lidandet blir kort!

Mycket av mina tankar finns för tillfället hos henne. Energin räcker inte till för så mycket mer. Kanske jag är bättre rustad att hantera dessa situationer än många andra med tanke på mina erfarenheter av död och förlust. Kanske är det så att jag är mindre rustad för att varje gång någon nära och kär försvinner så naggas energidepån ytterligare. Ännu en sten läggs i den där ryggsäcken och gör livsbördan tyngre. Visst är det ett uttryck för den ultimata egoismen: låt bli att dö för min skull! Jag orkar inte med förlusten! Men samtidigt är tyngden av förlusten mindre än vetskapen om hur det utdragna lidandet drabbar den sjuka. Livet är från och till en jäkla prövning. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: HUR kan man tro på att det finns en god Gud när det finns så mycket lidande i världen?

Grusade ambitioner

Snart har jag arbetat TVÅ veckor och även om jag kämpar med att försöka behålla semesterkänslan, utnyttja kvällarna, tanka solljus på lunchen och försöka komma ihåg att andas så är sanningen den att det är så jäkla jobbigt att komma tillbaka efter en ledighet så frågan är om det är värt det...
Inte blir det bättre av att luftkonditioneringen är trasig, så på eftermiddagarna är kontoret som en bastu. Logiskt borde det väl vara positivt för fettförbränningen? Ett hårt åtspänt mmetallband runt skallen är en obehaglig följd av syrebristen och energin är verkligen i botten när man kommer hem. I kombination med sömnproblem så är det lätt att tappa sugen och halka ner i den svarta negativa spiralen igen. Men stången ska hållas emot!!

Man kan ju konstatera att mina höga ambitioner inför semestern blev ett totalt misslyckande: högvinsten som skulle göra mig ekonomiskt oberoende uteblev (å andra sidan är 60 kr på triss också en vinst om än otillräcklig just vad gäller det ekonomiska oberoendet); det blev inget nytt jobb (får väl skylla på att det är lite stiltje överlag vad gäller rekrytering under sommaren) - mitt CV är i alla fall uppdaterat 😁 och sist , men inte minst, så lyckades jag inte fånga en rik karl med intresse att försörja mig medan jag ägnar mig åt min personliga utveckling och förkovran. I sanningens namn hittade jag ingen fattig karl heller. Summa summarum: hopplöst fall, men jag kommer igen!

Idag blev jag äntligen med pass igen! Härlig känsla efter att ha varit en passlös flykting sedan i februari. Himla tur att ingen har velat bjuda mig på någon resa utanför Schengenområdet!

Knockar åt alla håll

Sista semesterveckan och äntligen är den här - den efterlängtade solen och värmen! Härligt, men det är inte utan att jag faktiskt känner mig lurad på de varma, ljusa sommarkvällarna. Mörkret kommer väldigt snabbt och påtagligt tycker jag. Känner mig inte riktigt färdig med sommaren. inte så konstigt förresten för den har ju knappt startat... Men enligt meteorologerna (som för övrigt verkar ha världens enklaste, om än mest otacksamma jobb) så är det en ny högtrycksrygg på in över landets sydligaste delar med sol och värme. Men på måndag kan det väl bli lite mer jobbanpassade temperaturer och mer moln?!? Under kontorstid åtminstone. SNÄLLA!?

Jag har funderat mycket på hur snabbt de sociala medierna har tagit över åsiktsbildning och hur man utan någon som helst eftertanke tycks gilla och sprida märkliga kvinnobilder och missriktad propaganda (?) för rasism och kvinnoförtryck. Häromdagen såg jag en film som en ung kvinna lagt ut. Hon satt och plutade med blodröda läppar och snurrade förföriskt (nja...kanske jag inte är rätt person att uttala mig om just den delen) på en hårtest. Budskapet var enkelt: RESPEKTERA OCH LYD DIN MAN - det är din skyldighet som kvinna att ge honom minst en "avsugning" (ber alla överkänsliga om ursäkt) per dag, sköta hemmet oklanderligt och lyda hans minsta vink. Hon hade fått veta sina ramar: de befann sig i en triangel inom spisen, sängen och hans knytnäve. Oavsett om detta var hennes verkliga åsikter eller om det var ett mycket, mycket misslyckat försök att vara rolig, så får åtminstone jag en obehaglig känsla i kroppen. Finns det verkligen sådana osjälvständiga kvinnor? Det var min första tanke, men sedan började jag fundera djupare och kom fram till att det faktiskt finns flera stycken i min bekantskapskrets. Kvinnor som inte skulle klara sig om det blev skilsmässa eftersom de arbetar deltid (inte för att de har småbarn, men för att de ska "ta hand" om sina fullt friska och förhoppningsvis fullt  kapabla att ta hand om sig själv- män). Kvinnor som på fullt allvar inte ser några problem med att männen tjänar mer pengar, så länge dessa pengar finansierar deras shopping och resor. Förmågan att se utanför sin egen rosenröda "drömtillvaro" och förstå vad detta betyder samhällsmässigt och inför framtiden finns troligen inte. Det är inte bara en eventuell skilsmässa som kan ställa till det - för er som eventuellt fortfarande lever i tron att det utgår underhållsbidrag för den ekonomiskt mindre bemedlade, måste jag göra er besvikna. Om det inte blir skilsmässa så kanske man borde fundera på vad ständigt deltidsarbete med låg lön medför när det är dags att gå i pension. Eller vid ett dödsfall..

Förutom dessa kvinnor, som lever i en amerikansk hemmafrudröm, så har vi ju de där som träffar en ny kärlek. Hon säljer sitt hus och flyttar in i mannens hus. I de flesta fall så låter hon bli att se till att bli delägare i huset, de lever "lyxliv" på hennes, förhoppningsvis, vinst efter försäljningen (om det blir något kvar efter reavinstbeskattningen) och vid en eventuell separation så står hon på bar backe - tomt konto och inget tak över huvudet. Och jag saknar total medkänsla med dessa kvinnor!

Notera att detta naturligtvis inte gäller generellt! jag vet massor av kvinnor som har fastnat i deltidsfällan och är skamligt lågavlönade, men ändå på något märkligt sätt lyckas få sina liv att fungera. Hellre fattig och självständig, än rik och beroende av någon annans plånbok! 

En maskros finner alltid en väg att växa!

För det är faktiskt så att de allra flesta av oss faktiskt struntar ett stort stycke i var du har köpt din tröja. 

När jag ändå slår högt som lågt, så kan jag väl passa på att ge en känga åt alla dessa som i ena meningen är sååå otroligt miljömedvetna, sopsorterarnas stjärna och djurens största vän! Dessa otroligt indignerade människor som kan stå och läxa upp en stackars militant köttätare i flera timmar, Dessa socialt engagerade som är så politiskt miljökorrekta och medmänskligt solidariska så det nästan är tårdrypande. Exakt dessa personer som tycker att det är deras mänskliga rättighet att resa. Med flyg naturligtvis, för de är ju globetrotters! Och billigt ska det vara! Men låt mig, lite stillsamt, meddela att ett flygbolag som har billiga priser SPARAR in på något annat. Urusla arbetsvillkor för personalen, kollektivavtal skrivs inte på och säkerheten är inte alltid den bästa. Var är solidariteten med dessa människor? Eller är de reducerade till tjänstefolk i deras värld?

Jag är personligen varken politiskt korrekt eller någon som "följer John" - mitt livsmotto är att kunna se mig själv i spegeln och veta att jag gjort vad jag har kunnat. Även om jag har blivit av med "vänner" under åren. Att stå upp för sig själv och sina egna värderingar är viktigare för mig än att anpassa mig till andras. Till exempel tycker jag inte att man bör dela alla klipp om SD:s politiska kampanj i Stockholms tunnelbana. SD vet precis hur de ska agera för att få maximalt utrymme i media- Och de får hela tiden spela på vår planhalva. Protestera, demonstrera och diskutera konstruktivt rasism och utanförskap, men ge inte SD makt att styra nyhetsflödet! 

Sprid hellre denna artikel, som på ett nyanserat sätt visar "hur rätt (?) vi tänkt - hur fel det blev":

http://www.svt.se/opinion/article3146674.svt

  

Längtan till...

Den svenska sommaren vill sig verkligen inte 2015. En nedrans tur att jag inte har gått all-in (i år heller...) för att få den perfekta strandkroppen. Vad ska man med den till?! Om man blir vald på grund av sin kropp är det inte mycket bevänt med den som väljer. Missförstå mig rätt! Jag är mer än nöjd med min 52-åriga kropp - hyfsat vältränad, smärt och lite "fluff" hör och var, men det där "fluffet" visar ju faktiskt på att min kropp har använts för att bära och föda fram två barn. Rynkorna i ansiktet är inte jättemånga eller jättedjupa, men de som finns är ett tecken på att jag har skrattat och gråtit. Och åldrats! Detta förfärliga fenomen som tycks ge folk panikångest redan vid 25 ålder. Vad jag önskar att folk faktiskt satte sig ner och tänkte över alternativet...
Motgångar är en del av livet, men det tycks vara något som folk i gemen inte kan ta till sig. Den här sommarens otillräcklighet vad gäller sol och värme ger utrymme för prövningar. Och vad man känner sig prövade! Värst är de som redan varit i väg på solresor ett antal gånger de senaste året och som har någon redan inbokad resa i höst. Undrar om de rent av inte känner sig kränkta? Kränkta av att vädret inte är som de har planerat... Undrar när det blev en mänsklig rättighet att åka på solsemester flera gånger per år? Själv har jag inte varit i väg på två år! Borde jag kanske känna mig kränkt?!? I så fall kan jag tala om att det gör jag inte. Förra sommaren var för fin för att lämna Sverige och i år har jag varken råd eller tid. Prioritering gör att jag i år satsar på mitt hus och min trädgård. Inte så mycket pengar för de saknas, men tid. Och jag njuter varje dag! För jag har bestämt mig att denna sommar ska jag vakna varje morgon och vara GLAD oavsett väder. Oavsett sällskap eller inte sällskap. Jag har varit mycket ensam och för första gången på flera år så har jag trivts alldeles utmärkt i mitt eget sällskap! Låter säkert knäppt, men mina inre samtal har varit väldigt givande. Hellre ensam än vald som något sista alternativ för att man tycker synd om mig. Hellre hemma i min trädgård än skuldsatt för att det förväntas att man ska åka på charterresa till solen. Och, även om detta säkert uppfattas som kontroversiellt och politiskt inkorrekt i denna tvåsamhetens tid, hellre fattig och självständig än i en relation som baseras på ekonomisk ojämlikhet eller rädsla för att vara ensam. Jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand! Bortsett från den där lilla detaljen med charterresorna dårå 😊.

Men visst kan jag känna LÄNGTAN! Men inte längtan efter. Utan längtan TILL.
LÄNGTAN TILL NÅGON.
LÄNGTAN TILL NÅGONS DRÖMMAR.
LÄNGTAN TILL NÅGONS TANKAR.
LÄNGTAN TILL NÅGONS FAMN

The bright side...

Jag har de senaste somrarna försökt med alla möjliga medel; försökt totalradera min hårddisk för att omstartas i felsäkert läge (taget ur Anna Gavalda "Hjärtat i vår vänskap), ägna mig åt djupt navelskåderi med allt annat än önskat resultat, verklighetsflykter och total känslokyla - allt för att komma ner i varv och försöka få mitt roterande hjärnkontor att FOKUSERA och SLAPPNA AV. Det har inte fungerat något av det...

Den här sommaren bestämde jag mig för att inte ha någon strategi. Inga storflygande planer. Inga krav på sol och värme - vädret lever ju som bekant som det själv vill, utan hänsyn till oss fotvandrare på jordklotet. Mitt mål inför sommaren var att lära mig nua och slå av på alla mina inre krav. Strunta i prestationsångesten och upplevelseångesten. Och vet ni vad?!? Det fungerar! Jag njuter varje dag denna sommaren, trots kyla, blåst och frånvaro av sol. För övrigt har det faktiskt inte varit så illa. Jag har solat i bikini i princip varje dag och att det har varit halvtrist väder på förmiddagen har passat mig utmärkt eftersom det har gett mig möjlighet att göra lite fixande hemma. Det har funnits flera härliga kvällar på uteserveringar och vid olika grillar - det gäller att njuta av det som erbjuds.

Nu hade jag ju i och för sig tänkt skriva en lite längre text, men eftersom solen bryter fram så tror jag det blir en liten siesta i solstolen i stället. För övrigt har förmiddagens väder varit perfekt för att få torrt dagens stortvätt 😊

Semesterflyt

SEMESTER! Smaka på det. Och sommaren har kommit - lagom varmt för att man ska orka prestera något vettigt på förmiddagen och sedan ägna sig åt heta dejter med Brasse i solen.

På förekommen anledning vill jag passa på att meddela att Brasse är min solstol. Ingen man! Hade jag haft några heta dejter med en fysisk man så hade ni inte läst om det på sociala medier. Offentligt utläggande eller uppvisande av hångel är inte riktigt min melodi.

Semester var det. Jag har ju redan haft en vecka och måste säga att jag är nöjd. Samtliga häckar; syrener, liguster och idegran; är klippta och hälften av det ansade är kört till återvinningen. Andra hälften ska enligt planering dit i morgon. Här är kvinnan som håller på att övervinna sin tippfobi! Man kan ju alltid passa på att kolla det manliga utbudet när man är där, för på trädgårdsavfallsdelen har jag hittills inte sett en enda kvinna. Märkligt, men kvinnor kanske inte klipper häckar? Eller kör till återvinningen? Raggningsutbudet kan jag meddela är väldigt skralt - inget man behöver skaffa sig en trädgård för att titta på... För övrigt är det faktiskt enklare att köra till just trädgårdsavfallsdelen numera eftersom man kommit på den geniala idéen att man ska tömma sopsäckarna och gärna återanvända dem. Vem kom på detta?!? Jag har aldrig kunnat återvinna någon sopsäck som det har varit trädgårdsavfall i. Det ligger på något sätt i sakens natur att säckarna ska gå sönder av grenar och annat. Den delen av kastandet som inte handlar om trädgårdsavfall har blivit så mycket mer komplicerad med de nya reglerna... Förut hade man ju möjlighet att liksom råka lägga ner något som kanske inte helt säkert skulle i brännbart, utan att det märktes. Men icke nu! Jag blir helt nervös av tanken på att något hamnar fel så jag måste klättra ner och plocka upp det. Som tur är så har vi ju tömning av hushållsopor varje vecka nu under sommaren så då får man väl passa på att råka lägga de där svårkastade sakerna där i stället...

Min prokastrinerade tapetsering är också klar. Sex månader efter starten - plötsligt händer det! Vilket påminner mig om att jag ju har en trisslott jag vunnit två nya lotter på som jag måste lösa ut. Märkligt att det ska ta så lång tid att avsluta. Den sista veckan tog mig ungefär en timme att bli klar med. Arga snickaren hade älskat mig! NOT! Nu är det bara det blivande gästrummet kvar att tapetsera och måla. Tur jag aldrig har gäster... Ibland är impopularitet en styrka! Det känns skönt att kunna bocka av lite punkter på semesterns att-göra-lista redan så här i början innan man helt har grottat in sig i mananatänket. Total inaktivitet är alldeles för påfrestande för psyket.

Dags att träffa John Blund! I morgon är ännu en oplanerad dag, som lär fyllas med lagom doser av inaktivitet och akrivitet.

Feeling hot, hot, hot...

Fyra arbetsdagar och sedan är det semester! Ska bli så himla skönt. Inget planerat. Dagarna ska fyllas efterhand. En del planer för hus och trädgård finns förstås. Finns det inte alltid det för oss husägare?!?  En trave böcker ligger och väntar på att bli lästa. Jobb ska sökas. LIVET ska fyllas med vettiga saker och det är väl dags att sluta tro att någon ska hjälpa en med att fylla den tomma påsen med innehåll. Bra kvinna reder sig själv! Och jag är så himla glad att jag tillhör den kategorin som faktiskt ärligt kan säga att jag klarar mig riktigt bra på egen hand. Visst finns det saker jag inte kan och visst har jag fortfarande problem att be om hjälp, men i det stora kan jag se mig i spegeln och säga: "Fy fan vad du är duktig! Och vad mycket du klarar själv!"
Ligger just nu i sängen pch försöker röra mig så lite som möjligt. Trots en kall dusch alldeles nyligen så rinner det om mig. Fönsterna är vidöppna, men eftersom det inte finns en ynkaste liten vindpust som fläktar så hjälper det inte för att sänka värmen inomhus nämnvärt. Det är nätterna som är värst ni vi drabbas av den efterlängtade sommarvärmen. Klibbiga, heta nätter... Enligt väderprognosen ska det dra in ett rejält åskoväder om ett par timmar och i morgon ska det bli tio grader svalare. Något mer uthärdligt när man måste arbeta.svalorna flög i och för sig lägre i kväll och ollonborrarna svärmade i luften när jag stängde ner undervåningen. Emellanåt har de kommit brummande utanför sovrummet, men som tur är så har de inte tagit sig in. Otäcka rackare! Molnen hopar sig i alla fall, så kanske det finns någon sanning i prognosen.
Det har varit några fantastiska kvällar sista veckan. Och det har utnyttjats! I torsdags var vi på Cabaret Moulin på Kulturen. I fredags blev det vit sangria på Stortorget och därefter grekiskt på Mediterrenean. I går en konsert ned Sally Swag i Stadsparken - märkligt feministband med konstiga texter, men ganska bra rytmer. Magiskt vacker kväll och det räcker långt om sällskapet är det rätta. En otrolig ynnest att kunna ta del av det stora gratisutbudet som Sommarlund erbjuder. Och Malmö för den delen! Kostar det inget kan man ju alltid chansa och ibland hittar man något guldkorn 😊. Får se vad denna veckan ska erbjuda i form av upplevelser. Tropisk värme lär det inte bli igen på ett tag!

Svindlande tider komma skall

Sommaren, den så otroligt efterlängtade 2015, har anlänt! Det kanske bara handlar om några dagar, men vad tusan då: låt oss njuta av dessa.  Klarblå himmel, värmande sol och ett och annat förbipasserande stackmoln - vad mer kan man begära? Allsång på Skansen med den ständigt "till-sommaren-uppdykande-TomasLedin" kanske? Slå på SVT 1 så är han där. Mycket mer sommar kan man inte begära.

Så klart finns det smolk i min glädjebägare. Annars vore det inte mitt liv... Glad i hågen åkte jag förbi biblioteket och hämtade mitt reserverade exemplar av Jussi Adler-Olsen senaste "Den gränslöse" och såg mig och Brasse i en het dejt med bok och en kall öl innan det var dags att börja med middagen. Vem har sagt att det ska bli så som man planerat?!? Sätter mig i bilen och tycker det känns märkligt att köra...jo, tack! Instrumentpanelen börjar blinka i allehanda färger och skumma symboler (utan glasögon definitivt otydbara) men SERVICE i framträdande rött kan inte missas. Inte ens med den bästa av viljor... Lyckades ta mig hem och sedan drar min katastrofsida i gång. Skönt att ha en hemmavarande son, som resolut greppar sin mobil, ringer en bilmekanikerkompis och tar reda på hur alla dessa lampor ska tolkas allt medan jag själv sitter och hyperventilerar i ett hörn. Bilen behöver servas, förvånar mig icke, och det kan han göra inom en ganska kort framtid. Jag kan fortsätta köra med den, men det kan han fetglömma. Tuff på ytan, men när det gäller blinkande varningslampor och SERVICE i lysande rött då är denna kvinna som en räddhågsen kanin. Ser lååånga mil i kollektivtrafiken inom en icke överskådlig framtid framför mig, men då stirrar sonen stint på mig och säger å det bestämdaste: "Ta min bil! Jag kan åka med någon". Något rätt har det blivit i uppfostran...

Allvarligt talat känner jag att jag är i behov av lite räkmacka nu faktiskt! Sommar och sol är en bra bas, men jag känner att jag vill mera. Har faktiskt...tada!...håll i er...börjat uppdatera mitt CV. Det trodde ni inte va?! Plötsligt händer det grejer! Blev inspirerad av att en 63-åring på mitt kontor fått nytt jobb efter semestern. Kan han - då ska banne mig jag också lyckas! Tre alternativ: storvinst, nytt jobb eller en rik man som är beredd att försörja mig. Framtiden ligger öppen!

Grå, gråare, Ernst

Med halva året passerat kan jag konstatera att hittills stämmer mitt årshoroskop för 2015 väldigt dåligt överens med utfallet. Om detta beror på låg sanningshalt i horoskopet eller på mig själv är jag dock osäker på. Det här jäkla vattentrampandet jag har ägnat de sista åren åt börjar ge mig viss krampkänsla. Och då inte enbart i benen! Tenderar att se livet i en ganska så jämngrå skala, vilket i och för sig matchar den gråa sommar vi har fått oss tilldelad detta år. Det är ju faktiskt så illa att en dag UTAN regn känns som en härlig sommardag, även om man fortfarande behöver både strumpor och skor, vinterjacka och vissa dagar är så kylslagna att man till och med saknar handskar. Mycket trist! Det är ju nu vi stackars nordbor måste försöka tanka så mycket solljus som möjligt för att klara av vinterhalvåret. Det är ju inte alla av oss, trots att vi arbetar inom den välbetalda offentliga sektor
(ett ögonblick - jag ska bara komma loss ur skrattparoxysmerna. Ibland är jag faktiskt hysteriskt rolig!) som har lust eller ekonomisk möjlighet att lägga 12 000 kr på en resa till Medelhavet - en person i juli... Nope! Det blir till att leka sommar hemma i trädgården i stället. Den virtuella världen
är ju populär nuförtiden så det är bara att träda in i den hemlighetsfulla sommarträdgården och hoppas på det bästa. I morgon börjar evighetsköraren "Sommar med Ernst Fjant", men jag har stora dubier om huruvida han ska få till "lite somrigt" och "myggor som svalorna tar". Det finns en alldeles
för stor grupp som höjer denna barfotasjälvupptagne typ till självaste Mr. Sommar. Så är icke fallet!
Det slog mig faktiskt plötsligt att jag behöver ju inte fantisera så jättemycket om Medelhavet eftersom jag fortfarande kör så kallat "grekiskt toalettbesök" - inget papper i avloppet. Denna evighetshistoria som tycks sakna någon enkel lösning. Inte konstigt humöret är i botten!
Bilen går i alla fall bra. Även om den skulle behöba påfyllning av spolarvätska (eller egentligen inte med tanke på allt regnande), en tvätt (eller egentligen inte med tanke på allt regnande), städning inuti (men då blir väl Bosse vattenskadad med tanke på allt regnande) och lite kärleksfull service på verkstaden innan bromsarna lägger av (typiskt om det skulle ske i anslutning till allt regnande.
Händer det inget positivt?!? Jodå! Jag har fått offert på omläggning av uterumstaket och håller nu på att fundera över hur mycket jag ska låta banken föra över på mitt konto. Lika bra att låna så det räcker till annat också. Typ en resa till Medelhavet för 12 000 kr... Det är bara elva arbetsdagar kvar till min semester. Trots avsaknaden av sommarvärme så känns det positivt. Som tur är! I oktober är det dags för Budapest. Planer finns för London en weekend i höst. Och Stockholmsresor! Joråsåatt. Även vi som vandrar runt i skuggorna och deppar kan se små ljusglimtar. Nu ska jag surfa vidare och leta resa till sol och värme. Och lite ny heminredning att muntra upp mig med. Vädret kan ju trots allt inte ens jag påverka. Skit, tycker jag. Jag vet ju hur bra det hade blivit om jag fick bestämma!

Morgonstund har guld i mund - hell NO!!

Äntligen sommar! Och det känns så underbart att få njuta av dessa tidiga sommarmorgnar även på lördagar. Att få vakna klockan 04:30 och upptäcka blå himmel och strålande sol - dä ä livet dä se!

Jäkla fågelmarodörer!!! Skränande fiskmåsar har "underhållit" senaste timmen och, ledsen att påpeka det, men fiskmåsar är ett onödigt otyg. Dessutom mil från havet... Snacka om att vara vilse i pannkakan. Men det räcker ju inte med deras "skönsång". Så klart! Skränandet ackompanjeras av kraxande råkor. Regelrätt krig med andra ord. Och totalt omöjligt att somna om... När man som jag dessutom är för trött för att stiga upp så får man låta tankarna flöda fritt i stället. Passar ju bra nu när jag inte har bloggat på ett tag.

Den senaste månaden har jag blivit attackerad två gånger på gatan av cyklande män, som tycker att de har friheten att tala om för mig att jag ser ut som något katten släpat in och helst borde dra en svart sopsäck över huvudet ner till fotknölarna. Som den positiva människa jag trots allt är, så kan jag se vissa fördelar med detta arrangemang: en dålig hårdag är inte längre ett problem, kläder blir en onödig utgift, smink ett minne blott - ja, ni ser ju själv vilken otrolig vinst det blir, inte minst för mig personligen! Idioter finns det gott om i vår herres hage... Men i går hände det! Vi tog en sväng i city på lunchen och plötsligt hör jag någon ropa: "så himla fin du är i den klänningen! Ska du på fest?!?" Ung kille. I bil. På gatan. I folkmassa. Det ni!! Det händer inte varje dag. Skönt att veta att jag fortfarande har DET. Klänningen jag hade på mig i går var en riktig komplimangmagnet. En vanlig månad på jobbet får man kanske en positiv kommentar om klädsel eller utseende. De negativa och nedlåtande ids man inte räkna. Men min två år gamla djupblå spetsklänning från Lindex - oj, oj oj... Komplimangerna haglade från tidig morgon till sen eftermiddag. Och jag som inte gillar att få uppmärksamhet *host, host*.

Mors dag - förlegat och onödigt

Sista dagen i maj månad och vi kan väl vara överens om att vädrets makter definitivt inte har varit så väldigt kompatibla med vårkänslorna 2015. Kan vi göra om och göra rätt? I morgon är det alltså 1 juni, vilket per definition betyder sommar. En årstid som känns väldigt, väldigt avlägsen.

Denna sista söndag är det som alltid Mors dag. En av alla dessa kommersiella dagar som rör upp en massa känslor; inte minst för de kvinnor som inte kan få barn eller för dem som har mist sina barn.Eller sina föräldrar... Jag är uppvuxen i en familj där det aldrig har firats varken mors eller fars dag, så för mig är detta en söndag som alla andra söndagar. Mina söner tycker dock att jag ska firas, så de brukar komma med blommor eller present, men det är ingenting jag förväntar mig. Äldste sonen och hans sambo var här på middag i kväll eller som han uttryckte sig "vi kan ju komma på middag på söndag". För egen del anser jag att både mors och fars dag är förlegat och bör strykas ur almanackan. När jag var liten firades något som hette Barnens dag och man fick åka med i någon sorts parad. Konstigt att det plötsligt dök upp i huvudet! Jag har inget speciellt minne av hur det var och hur det såg ut; bara att jag på något vis har ett vagt minne av att jag var med. Antagligen som någon form av utfyllnad på någon vagn... Minnet är märkligt och ju mer jag lyssnar på äldre desto mer övertygad blir jag om hur selektivt minne de flesta har och hur deras verklighetsuppfattning skiljer sig från andras. Någonstans så får man ju skörda det man har sått eller hur det brukar sägas.

Årets årliga utflykt till Laholm och Mellbystrand ägde rum i går. Vi åker och sätter blommor till Tinny - elva år sedan; helt ofattbart. För första gången sedan vi startade denna traditionen så regnade det och blåste större delen av dagen, så vi gick miste om räkmackan på Utsikten i Båstad och fick nöja oss med biff med löksås på Rusthållargården (?) i Arild. Inte fy skam det heller!

Dags att knyta ihop den här helgen och släppa fram måndagsångesten. Fördelen med att den kommer först nu, kl. 22.30, är att den inte blir så långvarig. Förhoppningsvis somnar jag snabbt och låter ångesten arbeta undermedvetet - där pågår ändå så mycket skräp - och så vaknar man upp i morgon bitti till en ny fräsch vecka med nya möjligheter. Eller hur...

Om behovet att dela med sig och mista hela stycket

Ett tecken på att det faktiskt är vår, även om det fortfarande är kallt som tusan, är att penseerna nästan är på sluttampen. Tala om att jag är desperat att hitta tecken på att det är juni om ett par dagar!
Även i dag har det uträttats storverk på mina ägor. Här gås det icke bara runt och sprätts efter jobbet. Ännu en runda till återvinningen och nu är säckarna med trädgårdsavfall borta. Bara att fylla nya! Men i fortsättningen ska de köras direkt till tippen och inte ligga till sig i garaget. Snart ska projekt göra klart uteplatserna starta. Joråsåatt - man har ju stora ägor så det krävs flera rum för att trädgården ska kännas bebodd av annat än igelkottar och mördarsniglar. Säkert finns det ett eller annat getingbo också. Varför ändra på ett årligt återkommande koncept? Anticimex ska ju hållas sysselsatta. Men visst är det väl så att en kall vår bidrar till att det blir färre getingar? Hoppas, hoppas!!

Tycker det är lite roligt med sociala medier. Som tidigare har erkänts i denna blogg, så är jag en
fanatisk utnyttjare av sociala medier. Saknar man liv så får man skapa ett! Jag skriver minst en statusuppdatering om dagen på Facebook, så jag tillhör inte den stora gruppen som endast har
Facebook för att spionera på andra. Många åsikter och fördömande kommer ur detta. Det är roligt att
följa de bilder som läggs ut på Facebook och Instagram: första snön, körsbärsträden blommar, tussilago (!), oj, vitsippor, rapsfälten blommar (det är fantastiskt vackert! Gärna mot en åskblå himmel), soluppgångar, solnedgångar, regnbågar, första jordgubben, första nypotatisen etc etc. Det lustigaste är att alla tycker att de själv är så otroligt originella när de lägger ut exakt samma motiv som alla andra. Varför? Måns Mum-Mums Zelmerlöv - är det inte sexistiskt och kränkande att han kallas Mums-Mums förresten? Ve om det varit en kvinna som fått det epitetet. Då hade feministerna stått på barrikaderna... - firades på Stortorget i Lund och jag tror att i princip alla 15 000 som närvarade lade ut en bild eller ett filmklipp på evenemanget på Facebook. Varför så mycket fokus på att filma och fotografera? Njut av föreställningen i stället. Bilder får man ändå. Vare sig man vill eller inte.
Själv var jag på releaseparty på Mejeriet i Lund i söndags. Cristal Andino firade trettio år som grupp och släppte i samband med detta en ny skiva. Härlig konsert, stor spelglädje, duktiga musiker och fantastiska röster. Jag tog inte en enda bild, men "lånar" ohämmat av mina vänner:

Reningsprocess påbörjad!

Maj har snart passerat. Ovanligt kallt för årstiden sägs det. Mitt minne är allt för transparent för att komma ihåg hur det har varit tidigare, men det känns kallare och mindre vårlikt än det brukar. Lustigt att säga det just nu när himlen skiftar i olika röda nyanser i väster och koltrastarna bjuder på en härlig kvällskonsert. Det har varit många fina kvällar i maj åtminstone och det är något att vara tacksam för!

Jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Våren är alltid en ambivalent årstid för mig med många jobbiga datum som river upp sorg och tråkigheter, vilket gör att det är svårt att njuta fullt ut av den spirande grönskan, ljuset och all förväntan som ligger i luften vid den här årstiden. Det berömda sprittandet i både buskar och grenar går liksom mig nästan spårlöst förbi. När energin går åt till att försöka bibehålla en någorlunda acceptabel uthärdlighet så räcker det inte till åt så många extravaganser. Men nu känns det som det värsta är över. I går var jag ledig! Så skönt att vara ledig en måndag. Om jag hade råd, så skulle jag gå ner i tid och vara ledig varje måndag. Jag hade lovat mig själv att inte "slösa" bort dagen på en massa måsten, utan göra det jag ville och strunta i resten. Härligt! Gräset klipptes, biblioteket besöktes, kylskåpet fylldes på och sedan satte jag mig med en deckare i bästa läsfåtöljen och blev sittande där tills det var dags att fixa middag och i den vevan var boken utläst. Ett besök på gymmet blev det förstås, men just nu är jag allergisk så det blir lite halvdana pass. Bättre det än inget alls! Efter jobbet i dag så hade jag plötsligt en massa energi, så jag passade på att proppa bilen full och ta ett varv till återvinningscentralen. Det tar ju inte alls så lång tid, men jag har en oändlig ställtid innan det utmynnar i någon aktivitet. Lika skönt och befriande varje gång tippen har besökts. Det är verkligen en reningsprocess, trots att man i just min fastighet med omgivande ägor har otroligt mycket reningsbehov. Om ni förstår vad jag menar... Sakta men säkert ska väl även jag få ordning och reda på torpet!


För ett par helger sedan fick jag av en total främling veta att jag "för fan borde tittat mig i spegeln innan jag gick ut". Alla kan ju inte gilla min väna uppenbarelse och mitt näpna ansikte (obs! ironi), men jag kan inte låta bli att förundras över de rättigheter folk tar sig gentemot sina medmänniskor. Jag har ju förmånen (obs! ironi) att arbeta på en kreativ och dynamisk arbetsplats där man när som helst kan få en kniv i ryggen - en fiende sätter kniven i ryggen och en vän sätter den i bröstet. Det är omöjligt att förutse NÄR hugget kommer, men ATT det kommer är bara en tidsfråga. Ändå är jag tusen gånger hellre här, än på min förra arbetsplats! Min f d så kallade chef kom till min nuvarande arbetsplats för ett möte och när han fick syn på mig ryggade han tillbaka och kunde inte ens hälsa. Mina åsikter om honom kommer aldrig någonsin att revideras!

I helgen var jag och tittade på en lägenhet, i princip så centralt som det kan bli. Högst upp i ett gammalt hus utan hiss. Besöken hade blivit få! Utgångspriset var 2 395 000 kr och månadsavgiften hyfsat låg, men tyvärr var den alldeles för märkligt planerad och jag hade inte ens fått plats med mina kläder... Balkongen, som jag hade tänkt mig sitta och äta frukost på och dricka vin på kvällarna, var så smal så jag knappt fick plats med mina 37,5:or. Löjligt att kalla det balkong! Budgivningen är i full gång och senaste budet jag såg var 2 850 000 kr - något jag aldrig skulle betala för en lägenhet i det skicket. Nyttigt att se sig om i bostadsdjungeln och jag fick en dos av inspiration av att förändra här hemma i stället. Jag vill inte flytta ifrån något utan flytta till - en stor skillnad!

Substanslöst och trist, men jag måste komma igång med skrivandet igen. Återfå lusten och känna kreativiteten sprudla. Men först rensning. I morgon blir det en ny tur till återvinningen!

Lille Folknykterhetens dag

Snacka om att våren har kommit av sig! Regnet piskar mot sovrumsfönstret och dagens temperatur har varit mer höst än vår. Det krävs mer än grönska, blommande rapsfält och fågelkonserter på morgonen för att jag ska känna mig nöjd! Vad är det för mening med våren när man fortfarande måste ha både strumpor och skor, tjock jacka och nästan (där går min gräns!) handskar och halsduk. I maj månad! I södra Sverige! Upprörd är lindrigt uttryck för det känslosvall jag lider av...

Lev livet. Så klämkäckt uttryckte sig en av mina facebookvänner för ett tag sedan. Så rätt. Så svårt. För mig i alla fall. Jag har ingen dödslängtan! Det vill jag understryka och betona efter att vid ett tidigare tillfälle ha skrivit en uppdatering på facebook om att jag var så trött på mitt liv och det nästan blev uttryckning för att någon tolkade det som jag tänkte begå självmord. Trevligt och rörande att folk bryr sig, men jag är inte av den kalibern. Alltså: ingen dödslängtan, men jag tror att jag saknar livsglädje. Står det i motsatsförhållande? Jag har tappat bort att känna glädjen att vakna till en ny morgon (även om det inte är en regnig måndag...) och att se på livet med tillförsikt och förhoppning. Det finns ingen energi kvar. Jag saknar den drivkraft jag hade förr när jag arbetade heltid, arbetade ideellt inom skola och idrotten samt hade tid och lust över för kretivitet. Numera orkar jag knappast ta mig till jobbet. Beror det på mig eller beror det på jobbet?! Det är enormt energikrävande att arbeta på en  nästintill totalt intellektuellt utarmad arbetsplats där den huvudsakliga sysselsättningen tycks gå ut på att hitta fel på andra eller framhäva sig själv och, i vissa fall, sina fantastiskt välartade barn och respektive. Om någon visste hur trött jag är på dessa "perfekta förhållanden och liv"! När några "aldrig bråkar" får jag allergiska utslag. Eller föräldrar som inte kan låta sina vuxna barn få leva sina egna liv! "VI är en familj och VI tycker om att göra saker tillsammans" - aldrig har Magnus Ugglas "jag mår illa"- låt varit så passande... Fördomarna står som spön i backen och ventileras gärna och högt. Måste vara fantastiskt att vara så full av ickeexisterande intelligens och ha ett sådant uppdämt behov av att bevisa det. Kineserna (min fysiklärare på gymnasiet påstod att det var ett kinesiskt ordspråk och vem är jag att ifrågasätta en lärare?) har ett utmärkt ordspråk för detta: "Det är bättre att vara tyst och låta folk tro att man är en idiot, än att öppna mun och bevisa det". Så insiktsfullt och sant! Med tanke på hur det är på mina gamla arbetsplats är detta dock himmelriket. Allt handlar om vad och hur man relaterar...

Ledigt i morgon -

Sköna maj välkommen

Mer än två veckor sedan jag skrev senast. Tiden rusar tycligen även när man har mindre roligt. För mindre roligt har det varit de senaste veckorna. Efter att jag skjutsat yngste sonen till flyget vid hans senaste besök, så drog jag i gång städning och renbäddning på ovanvåningen. Sådant där typsikt lördagsnöje ni vet. Behövde något i tvättrummet och nör jag öppnar dörren ser jag att golvet är helt översvämmat! Noterar även att det är "svallvågor" i toalettstolen... Bara att ringa jouren, som var här efter ett par timmar. Joråsåatt! Nog var det ett rejält stopp nio meter ut. Och röret var nästan helt igenvuxet med rötter. Det går att skära bort inifrån, sa killen som var här med lugnande stämma, men låt bli att kasta papper i toaletten. Veckan efter så kommer det hit folk för att ta bort rötterna, men då visar det sig att röret är böjt och av den anledningen så fungerar inte deras utrustning... JAHA?!?
Björken som är roten (HAHAHA!) till problemet är nu borta liksom ett vildsått körsbärsträd, som under sin levnad bara producerade oätliga körsbär och en nedrans massa löss. Skönt att bli av med det! Det känns lite mer i hjärtat att björken är borta. Bra för min allergi, men det har blivit så insynsvänligt i huset plötsligt. Inte minst i sovrummet där jag tidigare har kunnat spatsera runt både hel- och halvnaken. Slut på den eran! Planering pågår för fullt med hur jag ska göra det bästa av den delen av trädgården. När jag får tid över. För övrigt är det fortfarande charterkänsla, ack underbara Grekland, med papper bredvid vid toabesök. Fast det hade varit billigare att åka till Grekland på riktigt. Jäklars vad sådant här kostar pengar!!

Bortsett från detta rörande (i dag är jag helt galet vitsig) mankemang, så har denna vårens första riktiga långhelg (påsken låg för tidigt för att räknas) varit helt underbar! Första maj undvek jag, som vanligt, demonstrationstågen och valde i stället att lyssna på Lunds Studentsångarförening när de sjöng in våren på universitetstrappan - mycket folk, härlig stämning och härligt väder. Vi hade lite tid att slå ihjäl innan vi kunde ta vårt bokade bord på M.E.A.T i anspråk och begav oss till gamla anrika Grand Hotel. När vi precis klivit upp på trappan så kommer ett gäng autonoma demonstranter runt hörnet och när de får syn på oss börjar de skandera: "Bort med de rika!!" och "Var ska vi bo? DÄR (pekandes mot Grand) ska vi bo!" Man får tycka precis vad man vill, men jag har väldigt, väldigt svårt att ta folk som inte vågar stå för sina åsikter, utan döljer sina ansikten bakom halsdukar, på allvar. Mitt råd är: väx upp!! Vem sjutton ska betala deras bidrag om inte "vi rika"? Eftersom det var fullt på Grand beslöt vi oss för att gå vidare och ser då hur det kastas rökbomber. Tanken att detta är enbart för att provocera fram en drabbning med polisen för att sedan kunna gråta ut i media och ondgöra sig över polisbrutalitet och maktmissbruk, slår mig direkt. Denna gången verkar de dock ha misslyckats - till min stora glädje!
I övrigt har jag åter kunnat ta mig till gymmet efter en veckas ofrivillig vila på grund av två munsår, som typiskt uppkommit genom de stressade dagarna som varit. Deklarationen är inlämnad, tyvärr utan att jag kunde hitta fler avdrag, gräset är klippt (högt som sjutton, men sonen som skulle gjort det har varit upptagen med annat) av mig - ibland har man nytta av sin envishet. Den heliga treenigheten: Brasse, Solen och Jag har haft dejt. Böcker har blivit lästa. En härlig helg sammanfattningsvis!
I morgon är det måndag igen, men det känns ganska okej faktiskt. Hade jag haft råd skulle jag utan vidare sett till att ha tre dagars helg varje vecka. Vilken skillnad det är!