Att släppa in ljuset och finna hälsan

Vilken lördag! Vårkänslorna stod som spön i backen i morse när solen hade gått upp. Morse och morse förresten...solen är en lika god sjusovare som undertecknad. I vilket fall så startade dagen i solsken, blå himmel, vindstilla och fågelkvitter. En riktig vitamininjektion. En massiv energibomb. Så upp kavlades ärmarna och operation putsa bort årets första stormefterbörd från fönsterrutorna tog vid. Om något är riktigt negativt med att arbeta hemifrån är det just att ha smutsiga fönster. Inte så att kontoret har välputsade fönsterrutor (våning fem och sex och icke öppningsbara - det säger sig själv!), men det blir ett stort irritationsmoment och svårt att bortse från när man ser hur illa det är vid minsta solstråle. Betydligt ljusare nu och med en bukett tulpaner i köket och en i vardagsrummet så är vårens första känsla på plats. Jag skulle ju ha stannat vid detta och känt mig nöjd, men nej. Ut i uterummet och fixade med växterna där, lite röjande i en risig rabatt och hopsamlande av höstens sista löv som hade förirrat sig in i min car port. Och nu, när jag äntligen har kommit in, fryser jag in i märgen. Än är det långt till våren med andra ord. Det är väl just detta som är tjusningen med våra årstider: längtan och hopp; bakslag och förtvivlan. 

Funderar på det här med ålder, vilket säkert är kopplat till att jag för första gången i mitt liv börjar känna av åldersångest. Jag blir så förvånad när jag ser hur gamla mina gamla klasskompisar är - vart har alla dessa år försvunnit? Vad har jag gjort? Vad har jag lämnat för avtryck?! Meningslöst bladder i en blogg och dagliga inlägg på fejjan. Inte konstigt att samtalet från Svenska Akademien aldrig kommer. Man är med andra ord en besvikelse i sitt eget liv. Jag blev så berörd av den statusuppdatering på sociala medier som Björn Natthiko Lindeblad lämnade efter sig när han hade valt att avsluta sitt liv med en "smoothie" omgiven av sina närmaste. En sådan klok och insiktsfull man. Vi var/är i samma ålder och jag känner mig så långt ifrån hans klokskap. Jag har svårt att relatera till att världen en dag ska vara utan mig. Hur ska det gå?! Men kanske är det så att om man drabbas av en obotlig sjukdom så får man också en annan infallsvinkel på den oundvikliga döden. Den vi alla för eller senare ställs in för. 

Jag har inte någon som helst ambition att dö på länge än - om jag får bestämma - men jag önskar att jag kunde finna ro att ägna mig åt något kreativt. Att hålla liv i en blogg helt utan tema och sällan få respons på det man skriver eller för den delen veta om någon läser det, är inte en kreativ process i mitt tycke. Jag älskar till exempel Lars Lerins fantastiska akvareller och fascineras av hur han lyckas fånga ljus och känslor i tavlorna. Träning ger färdighet. Öva, öva och öva igen. Mitt problem är inte att jag inte känner till hantverket, vare sig det handlar om att skriva eller måla. Mitt problem handlar om dåligt självförtroende och att jag är så säker på att misslyckas så jag väljer att inte ens försöka. Det är en djupt gående känsla som är svår att förklara och jag vet inte var det kommer i från. Förnuftsmässigt vet jag att jag med största sannolikhet inte kommer att ha någon vernissage eller få Nobelpriset i litteratur, så egentligen borde jag bara kunna sätta mig ner och måla. Eller påbörja något av alla de bokprojekt som ständigt far runt i min hjärna. Det är som att jag stressas av att lägga tid på något "meningslöst". Vi är så matade av nyttoaspekter så att jag tror att vi glömmer bort att ha roligt och att göra något bara för vårt eget välbefinnande. Nej, jag menar inte det uttjatade egentid eller kvalitetstid med mig själv. Jag menar välbefinnande för hjärnan. Att i stället för att ständigt matas med stimuli tror jag att det är nyttigt att låta hjärnan skapa något i synergi med handen. Det är svårt att koppla från hjärnan, men den behöver så klart både ständiga utmaningar och vila för att vi ska må bra. Jag har fokuserat så mycket på den fysiska delen av livet. Ni vet det där med "hälsa" i betydelsen träning och dieter för att man ska bli snygg och sexig. Men hälsa är ju så mycket mer komplext. Inte minst att hålla hjärnan pigg och alert. Det ska jag försöka fokusera på det här jobbiga året med åldersnoja. Slösa bort min tid på att måla och skriva. Våga förverkliga min dröm. Välja att lägga mer av min tid på kreativa processer. Livet är för kort för att fokusera på det yttre - för att leva fullt ut krävs att man vågar använda sig av sitt inre. Kanske jag ska sätta av tid i min kalender för att skapa utrymme i tid? Det kan aldrig vara fel att prioritera tid för sitt inre välbefinnande... 

En Svensk Tiger

 Töffarna i förra inslaget som enligt sin egna version hade hög feber och var riktigt dåliga återuppstod snabbt från sjukbädden. Efter en natt i "självpåtagen karantän eftersom ingen satte dem i karantän" gjorde de stan. Turistandet avslutades med restaurangbesök och en natt på nattklubb. Under deras hemresa raljerades det över att planet var fullt med snörvlande och hostande människor och när de kom till Sverige fanns ingen kontroll av deras negativa test. Jag tycker detta luktar försök till försäkringsbedrägeri. De trodde antagligen att det räckte med att ha en försäkring och sedan, vid positivt pcr-besked, är det bara att anmäla till försäkringsbolaget så har man en gratis vecka på lyxhotell. Uppenbarligen ser de inte sitt eget ansvar för smittspridning överhuvudtaget och anser sig heller inte ha skyldighet att ta reda på vilka regler som gäller, som t ex att svenska medborgare släpps in i landet utan att behöva uppvisa ett negativt test, men att det rekommenderas att man så snart som möjligt gör ett pcr-test för att kontrollera om man bär på viruset och att man fram tills man får tid för detta sätter sig i karantän. Oj, vad många det är som inte tar det ansvaret efter sina semesterresor... Detta är bara ett exempel bland många. Det går ju förstås att hävda att jag inte behöver bry mig, men vet ni? Det tycker jag faktiskt att jag både behöver och ska. För det är just det här nonchalanta beteendet som gör att jag måste begränsas i mitt liv. 

Jag är genuint trött på att läsa och höra om raljerande gällande svenska myndigheter och svensk politik! Allt är inte bra. Det finns massor som jag skulle vilja ändra på, men någonstans måste svenska folket stanna upp, tänka till och förstå att vi alla bär på skuld - vi har i mångt och mycket det samhälle vi förtjänar. Att leva i en demokrati handlar inte bara om rättigheter - vi har även skyldigheter! Jag brukar dra parallellen till ett anställningsavtal: allt för många tror att vi bara har rättigheter när vi skriver på avtalet, men vet ni vad? Vi har många, många fler skyldigheter gentemot vår arbetsgivare än vi har rättigheter. Det är en oerhörd förmån att få lov att rösta i öppna val, men vi kan inte alla vinna valet. Att inte vinna är inte detsamma som att nu ska jag vara en riktigt dålig förlorare och skriva ner allt som de som vann uträttar och göra vad jag kan för att smutskasta min fiende. Dagligen möts vi av mängder med desinformation och konspirationsteorier. Läste någonstans att vår tid har fått en femte dödsryttare: desinformationen. Något som borde skrämma oss rejält, men som tycks underblåsas av vår tids största sekt som består av "sociala medier riddare" som sprider dyngan vidare. Twitter, som jag tyckte var trevlig social plattform med vettigt innehåll, har nu tagits över av samma patrask som finns på de övriga sociala medierna. 

En braskande "nyhet" spridd utan faktakontroll på Facebook: Tom Hanks och hans fru skjutna av amerikansk militär! Mig veterligen lever Tom Hanks fortfarande - en uppgift som är enkel att kontrollera med några knapptryck. I celebert sällskap påstås nämnde Tom vara med i en satanisk pedofilsekt som dödar och äter spädbarn för att komma åt adrenokrom (en oxidering av adrenalin. Kan man inte se det bisarra i ett sådant påstående? Inte för att det handlar om kändisar och satanism utan för att om det låter för osannolikt så är det med största sannolikhet inte sant. Jag googlade lite på adrenokrom och om jag inte missförstod så krävs det att man har en levande kropp för att det ska fungera. Varför skulle då spädbarn torteras och dödas? Jag förstår att jag anses som naiv och blundande för verkligheten i deras ögon, men jag lyssnar på vetenskap och försöker faktagranska innan jag tror/sprider något vidare.

Vaccin är ju också utsatt för desinformation. Det är inte ett dugg märkligt att vaccinet mot covid 19, som anpassades efter den virusmolekyl som dominerade när vaccinet togs fram, inte längre har samma skydd mot en ny virusmutation. Det är så ett virus fungerar! Det är därför det rekommenderas vaccination varje år för sköra grupper när det gäller säsongsinfluensan - viruset har muterat så det kan ta sig förbi ditt immunförsvar. Det är så ett virus fungerar - det förökar sig via en kropp. Det är fakta (om man inte tillhör de faktaresistenta) att de som idag belastar sjukvårdens covidavdelningar är de ovaccinerade som får den svårare deltavarianten. De vaccinerade som kommer in med symptom har omikron som är betydligt mildare och det är i majoriteten av fallen inte covid som är anledningen till att man blir inlagd. Att sedan sjukvården är underdimensionerad (precis som mycket annat i samhället krävs en anpassning av folkmängd och socioekonomiska faktorer) är en annan fråga. En av många frågor som måste lösas politiskt...

En annan sak är det pågående vapenskramlet från Ryssland. Ryssland och Kina är ett extremt stort hot mot västvärldens demokratier. Det är absolut ingen nyhet även om många skrikit om hotet från islam som ett större problem. Sällan har jag sett så mycket nedlåtande kommentarer om det svenska försvaret som nu. Lars Wilderäng (googla gärna hans namn och läs någon av hans romaner!) har i flera inlägg försökt få folk att sluta lägga ut bilder och kartor över var och med vad den svenska militären möter det växande hotet från Putin. Personen som sitter bakom sin skärm och raljerar över knäböjande poliser, kvinnliga soldater och att Försvarsmakten ställer sig bakom Prideflaggan...tror du på allvar att det hade varit bättre att vi försvaras av en feg usling som inte ens vågar stå för sina åsikter genom att lägga ut dem under sitt eget namn?! Tvi vale för "Sekten för desinformation och konspiration" och alla dessa så kallade nationalister som när det verkligen gäller gömmer sig bakom en skärm. 

"En Svensk Tiger" - ett mångbottnat motto som fler borde ta till sig. I väldigt många saker...

Nu ska jag ägna resten åt min söndag åt saker som inte irriterar och skaver. En lång promenad i duggregn, men i mild vårtemperatur, och därefter ska jag starta på en ny bok eller se om jag hittar någon serie som kan fånga mitt intresse. 

Va? Det hade jag ingen aning om

 Det var en gång... Den klassiska starten för sagor när jag var liten, men den inledningen känns omodern. Ibland kommer det bara ett extremt behov för mig: jag måste skriva. Det behöver inte vara något speciellt, varken intellektuellt eller spirituellt, men det kliar liksom i fingrarna och hjärnan försöker febrilt styra in mig till ett vitt ark. Oftast, i ärlighetens namn, handlar det i dessa dagar om händelser som irriterar mig. De senaste åren har verkligen lockat fram den stora massan av begåvningsreserven.

Föreställ er ett par, en kvinna och en man. Människor som tror att de kan smälta in, men en katt bland hermeliner är alltid en katt. Ponera att dessa båda beställer en kryssning till Karibien,vilket de naturligtvis har all rätt att göra så länge de betalar för sig. Självklart är det hett efterlängtat att få äntra det ståtliga kryssningsfartyget och leva en vecka i "lyx, lyx, lyx"(för att travestera Christina Schollin). Tänk er också att det har förekommit många artiklar om vilka superspridarevent dessa gigantiska flytande partybåtar är. Om detta har vi läst i artiklar i den så kallade kvällspressen, men även i de mer etablerade medierna. Braskande rubriker om hur flera hundra passagerare och personal blivit satta i karantän i sina hytter och hur fartygen inte får komma in i hamnarna på grund av smittorisken. Dessa artiklar delas i sociala medier av den exalterade kvinnan och när hennes följare ifrågasätter deras planerade resa får de till svar att de åker om ingen säger till dem att stanna hemma. Avresedagen kommer och de åker iväg. Bilder på sociala medier visar hur munskydd åker av och på och däremellan hänger nere på hakan. Ständigt flöde av alkohol gör ju inte att omdömet blir förstärkt direkt. Efter en vecka i "yx, lyx, lyx" med spontandans på soldäck, ständigt intag av drinkar och munskydd av och på, men mest på hakan (man vill ju inte förstöra solbrännan!) så görs slutligen ett pcr-test inför lämnandet av fartyget. Och tänka sig! Det är positivt för båda! Vilken skräll... 

Nu börjar det riktigt intressanta: skuldbeläggningen av alla andra. Någon Annan ska lösa deras problem och tydligen finns Någon Annan inte heller i USA. Ingen har satt oss i karantän - nähä, men det borde ni kanske förstå själva efter snart två år med pandemin - utan det fick vi göra på egen hand. Kan meddela att karantän inte är en natt på hotell och att sedan sätta sig i en taxi och åka flera mil för att sätta sig på en bar.  Indignerad över att flygbolaget inte ringer och undrar varför de inte har checkat in, tycker det är för jäkligt att SOS inte rycker ut med ett privatjet och tar hem dem - listan bara fortsätter med hur många anklagelser som helst gentemot andra. Egenansvar? VA?! Vad är det? Ursäkta, men jag blir så provocerad av detta nonchalanta beteende! Om jag reser i väg under en pandemi, med vetskap om att kryssningsfartyg är flytande superspridare har jag ett väldigt stort egenansvar både före, under och efter resan. Det är ingen som kan hävda "det hade jag ingen aning om" efter snart två år i pandemin. Är det typiskt svenskt att alltid förlita sig på att man ska få hjälp att ta sig hem oavsett hur idiotiskt man beter sig? Mitt svar på den frågan är självklart inte! Hur dum är man om man tror att man kan försäkra sig mot att bli smittad av covid? Måtte de inte få en krona! En kalkylerad risk med riktigt dåliga odds ska inte premieras! 

Tyvärr är inte detta en saga (och jag hoppas innerligen att det inte blir ett lyckligt slut) utan en sann berättelse direkt från verkligheten. En anekdot som man hade kunnat enbart skratta åt, men för egen del blir jag bara förbannad. Stanna hemma eller förstå ditt eget ansvar och ta konsekvenserna utifrån ditt handlande. Offerkofta och Dumstrut är ingen klädsam kombination - inte ens för white trash...

"I Love You, BUT I Love Me More"

 Idag bestämde jag mig för att det var dags att ta den berömda tjuren vid hornen. En jobbig natt med alldeles för mycket hjärnaktivitet och funderingar renderade sömn vid halvfyra tiden. Att vara vaken till dess är i högsta grad okej om man är på fest (oj vad man får leta långt ner i minnena för att hitta senaste gången man var på en dylik), men att vara i en situation där du eftersträvar sömnen, d v s ligger nerbäddad i din säng, då är det inte okej. Rusande hjärta, hög puls och kallsvettningar är inte trevliga sängkamrater! Jag försökte skriva ner det som rusade fram i hjärnvindlingarna för att hitta ett sätt att hantera dessa problem i vargtimmen. Fungerade inte... Jag försökte läsa för att bryta hysterin och få hjärnan att fokusera på något annat. Fungerade inte heller... Till slut somnade jag av ren utmattning och vaknade vid niosnåret. Jäkla sjusovare! Om man normalt är uppe vid sjutiden när man är ledig är det väldigt stressande att vakna flera timmar senare - just sayin'. Före lunch var jag så klart ändå klar med alla måsten och satte mig med en kopp kaffe och en fastlagsbulle för att begrunda eftermiddagens eventuella aktiviteter. På något sätt kändes alternativet att slappa i soffan tämligen trist. Det är ju det jag har ägnat flera dagar av min julledighet åt - en bok om dagen, en film om dagen (har sett om alla Harry Potter- filmer och tycker de fortfarande är sevärda) och ett par serier. Så det där med inaktivitet och att ha tråkigt har liksom fått måttet rågat. Nej, här krävdes aktion och kroppslig uttröttning! Så jag bestämde mig för att ta mig till gymmet för första gången detta året. Fyra personer var där när jag kom och när jag gick var de två, så det kändes väldigt covidsäkert. Som vanligt - pinsamt att erkänna, men jag är en vanemänniska på gymmet - så startade jag med att sitta och ro. Har väldigt svårt med uppvärmning där man inte kommer någonstans och det är därför jag sällan kör konditionsträning inomhus. När jag sitter där i min osynliga kanot och pressar rekord hör jag plötsligt en duns bakom mig och ser i ögonvrån hur en äldre (antagligen yngre än jag; jag saknar ålderssjälvinsikt) man åka av löpbandet. Naturligtvis avbröt jag och frågade hur det gick för jag tränar på ett gym där man inte bara är intresserad av sin egen spegelbild, utan faktiskt pratar med de andra som tränar, delar med sig av träningstips och bryr sig om i fall någon åker av ett löpband. Han skadade sig inte, men glasögonen gick sönder i den vådliga vurpan. För mig, som hyser en enorm aversion mot löpband av exakt denna orsak, så blev min inställning till löpband bekräftad: livsfarliga! När jag kom hem kände jag mig inte riktigt nöjd eller, om ni vill tillräckligt uttröttad, så jag joggade fyra kilometer för att rensa hjärnan och förhoppningsvis få en natt med god och vederkvickande sömn. 

Det är märkligt hur hjärnan skapar signaler för att få hela kroppen att gå i panik och försvarsställning.  Jag fick Anders Hansens "Depphjärnan - varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" i julklapp. Jag har läst hans andra böcker med stor behållning och denna verkar heller inte göra mig besviken. Det hjälper inte mig med klämkäcka tillrop om "att jag ska skärpa mig", "tänka på något annat" eller liknande glada förslag som ges i antagligen all välmening. Naturvetaren i mig kräver att förstå, att söka kunskap om vad som händer i min hjärna när paniken slår till. Varför är nyckelordet. I natt handlade det om surhögar jag har skjutit upp och det tog mig cirka fem minuter att kontrollera uppgifter, åtgärda och fatta beslut om hur jag ska gå vidare. FEM MINUTER ger alltså mig panik en hel natt. Knäpp eller knäpp? - det är uppenbarligen frågan. Svaret är antagligen ja på båda alternativen. Allvarligt talat är det väl just den här olustiga egenskapen att skjuta upp jobbiga saker som ställer till det för mig. Och att försöka förstå någon annans jobbiga saker är omöjligt! För vi är individer med olika tyngder och innehåll i våra ryggsäckar och det är bara vi själva som kan bestämma över innehållet och hur vi ska hantera det. Visst kan det hjälpa att prata med någon om problemen, men i slutändan är det upp till oss själva att ta besluten hur vi vill leva våra liv. Vad är värt att släpa vidare på och vad måste vi göra oss av med för att orka bära alla måsten? För måsten finns i alla våras liv. Tro inte på dem som påstår att de lever i total harmoni. Även de människorna har sina mörka tankar och tunga bördor. Det är inte hälsosamt att blunda för det. Inte för någon! För egen del hoppas jag att jag kan få lättnad med bördorna genom att ta tag i min träning, som tidigare har varit min psykiska kompass. De senaste åren har jag prioriterat bort denna tid, men min förhoppning (jag ger ju inga löften...) är att jag ska sätta mig själv i första rummet under 2022. Jag är faktiskt den viktigaste personen i mitt liv och om jag inte mår bra kan jag heller inte få andra att må bra. Egentligen en ganska enkel ekvation. Tyvärr är det ju nästan en hädelse att säga att man älskar sig själv mer än någon annan. Samantha i Sex and the City uttryckte detta perfekt: "I Love yYou, BUT I love Me More". Det kan vara en av film/serievärldens bästa repliker. Så till alla er som eventuellt har synpunkter på mig, mina val och mitt liv: JAG är faktiskt viktigast i mitt liv. Utan JAG är jag faktiskt absolut ingenting...